Jag sket fullständigt i vad som hände i vårt land på 1800-talet. Tyvärr.

Jag sitter och äter lunch på en restaurang i Uppsala.

Vid bordet bredvid sitter fyra ungdomar, ivrigt diskuterande sina skoluppgifter.

De är alla engagerade, berättar för varandra om hur de har lagt upp skolarbetet, en säger till de andra att hon ställde alarmet en timme tidigare i morse för att kunna gå igenom det hon skrivit en extra gång.

Ungdomarna pratar ivrigt med varandra. Uppgiften de har är i historia. De diskuterar händelser och årtal. Jag kan verkligen inte undgå att höra, deras röster är entusiastiska och de sitter till höger om mig, det är örat jag hör bäst på som fångar alla deras ord utan ansträngning.

En av dem läser ett stycke ur sitt kollegieblock högt för de andra, för att få feedback och synpunkter innan de skyndar sig tillbaka till skolan.

– Kom, nu måste vi skynda oss, vi börjar snart.

Jag tänker på min egen skoltid. I tvåan i gymnasiet hade jag 200 timmar ogiltig frånvaro.

Jag skolkade helt enkelt. Jag och några andra i klassen satt på Diethelms konditori och drack te i stället för att gå på lektionerna.

Det bränner till lite i bröstet när jag tänker på hur annorlunda det hade kunnat vara. Jag har accepterat, jag har bearbetat, jag har gjort det bästa jag har kunnat i vuxen ålder för att kunna räta upp saker och ting. Så det blev ”folk” av mig, som morsan sa.

– Det kommer aldrig att bli folk av dig! skällde hon.

Folk, det var såna som hade bra utbildning och fina titlar, persianpäls i garderoben och som kunde föra sig.

Jag har ingen fin titel i den bemärkelsen som hon menade. Arkitekt, diplomingenjör, direktör eller lektor. Men jag har ett värdefullt yrke. Fast det hade ju inte räckt. Inte för henne.

Persianpäls skulle jag inte vilja ha.

Men ”föra mig”, det kan jag, när det krävs.

Men jag kan säga precis vad jag tycker också, även om det ibland är bättre att låta bli för att inte hamna i klinch med inkompetenta chefer och så. Men då hade jag i stället svikit mig själv och det har jag slutat med. Så en varning från en viss kommun söderut där jag arbetade har jag, och så får det vara. Jag skulle stå kvar vid det jag sa igen, om det skulle bli nödvändigt. Jag var inte på något vis respektlös mot chefen eller någon annan, men mina värderingar inom mitt yrkesområde dribblar jag inte med.

Så folk av mig har det blivit.

Men tillbaka till ungdomarna på restaurangen som väckte mina tankar om hur det såg ut för mig på gymnasiet.

Jag hade inte förmågan att läsa historia och samhällskunskap. Det gick inte. Däremot var jag duktig i språk. Det flöt på utan att jag pluggande, för att jag var intresserad.

Inuti mig var det ofta kaotiskt, det var oro, nedtryckt ledsenhet och sorg. Jag hade en massa trauman i min barndom i alkoholisthemmet, som liksom levde om i mig.  Som en demon som inte släppte taget och lät mig vara trygg. Jag sökte lindring i godis, popmusik, och var besatt verkligen i min pojkvän. Han betydde  ALLT.

Mina naglar var nerbitna så långt så det blev varinfektioner. När det var kallt på vintrarna värkte det i nagelbädden.

Jag smygrökte och drack öl så fort jag fick en frist från föräldrarna i adoptivhemmet. Det var inte så ofta de var borta eller släppte mig med blicken men det hände.

Att jag skulle ha förmågan att plugga och koncentrera mig på skolarbete fanns inte på kartan. Föräldrarna hotade och tjatade och predikade. Inte hjälpte det.

Och jag tänker om det hade varit nu, hade jag blivit diagnostiserad då med olika bokstavskombinationer? Hade jag fått massa piller?

Tack och lov slapp jag det. För beroendet fanns ju i arvet från min biologiska mamma. Barn till alkoholister löper större risk att fastna i t ex läkemedelsberoende än andra. Sjukdomen är ärftlig. Drogerna olika men att slippa känna kan få en att ta vad som helst som ger en illusion om lindring.

Att döma unga människor som inte passar in i normerna är så jäkla lätt. Ingen tänker på att det finns en anledning till att 9-åriga Liam är full på skoltid, att 11-åriga Angelica boffar, att någon annan unge eldar, stjäl, slåss, whatever. Och drogerna blir starkare, kriminaliteten grövre.

Jag tror inte Lasse i Bullerbyn röker på i nian.

Det jag menar är, att vi skapar våra barn utefter våra förmågor. Och vi är i oss själva skapta efter våra föräldrars förmågor. Vi kan inte skylla på någon. Men var och en av oss kan ta ansvar för oss nu, hur än det såg ut i uppväxten, i skolan, i relationen till de vuxna i familjen, till syskon, kompisar, lärare …

Vi kan börja nu. Vi kan söka hjälp, börja nysta, bearbeta, hitta ett sätt att läka vårt inre barn.

Det är aldrig för sent!

Och vi kan sluta döma.

Vi vet inte vad det är i Kalle som gör att han skolkar, drogar, bryter.

Vad han bär inom sig har vi ingen aning om. Men att Kalle behöver något annat för att vända på skutan i tid kan vi vara eniga om.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *