Jo, jag kan.

”Kan du springa?”, frågade hon, med betoning på kan.

Jag tvekade inte ett ögonblick, utan svarade att det är klart att jag kan.

Efteråt dök hennes fråga upp igen i mina tankar.

Kan jag springa? När sprang jag senast?

Så jag provade. Det var på ön, jag var nere på flotten och skulle hämta kaffe.

Jag sprang de 25 metrarna upp till stugan.

Jag kunde.

Efter att jag flyttat till stan lämnade jag in cykeln på en cykelverkstad.

Jag har fått frågan om jag kan cykla också, av ett ex.

Det var verkligen inte alldeles självklart att cykla igen, efter flera års uppehåll.

Vingligt att kliva på, att bromsa och stiga av. Jag övar. I dag cyklade jag till

Brynäs, och sedan upp på söder. Det går bättre och bättre. Jag blir inte yr längre.

Jag springer när jag kommer att tänka på den där frågan jag fick. Senast på en

gård i söderort. Jag låtsades springa och leta efter fotbollen, fast jag visste var

den låg.

Jag får inte yrsel när jag springer, men jag får en jäkla puls, och blir andfådd.

Ingenting är tydligen självklart längre, när en är 65.

Jag känner mig faktiskt tacksam för att jag fortfarande kan både cykla och

springa.

Nu ska jag fortsätta träna på det, och sedan lägga till något mer.

Kanske hoppa jämfota?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *