Mitt liv på ön, denna julidag/natt.

På altanen i nattlinne.
Klockan är snart tolv.
Julinatten är ljum.
Dörren vidöppen i hopp om att få det lite svalare i sovrummet.
Det är knäpptyst. Vindstilla. Inga mygg.
Det lyser hos några grannar, och på ön mittemot.
Jag har badat massor.
En väninna kom och vi fikade på bryggan. Hon berättade att när hon kommer hit till ön tänker hon alltid att det är som en sago-ö. Laven på Stora Tallen, växtligheten, fåglarna som sjunger än, smultronen och blåbärsriset och stigarna.
Till middag hittade jag ett paket Pimiento Padron som jag stekte och åt med sallad gjord på strimlad vitkål, fetaost, lök och tomater, några valnötter och en dressing.
Det är lätt att leva här.
Kravlöst.
Vackert och rofyllt.
Det har kostat en del att få tillgång till detta paradis, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Ångest varje gång jag öppnade brevlådan under tre års tid och såg kuverten med stämpeln från juristen. Hjärtat stannade medan jag sprättade upp breven. En dag kallades vi till huvudförhandling.
Vi vann.
Mot en större summa pengar.
Det här stället har liksom alltid varit något hon använt som maktmedel.
”Om du inte gör som jag säger säljer jag landet”.
En gång låste hon ut mig.
Jag ringde och frågade var nyckeln var.
”Du har ingenting där att göra!”
Hon slet ut mitt hjärta ur kroppen med de orden.
Pang så la hon på luren. Drog ur kontakten.
Jag hade min dåvarande pojkvän hos mig, bad honom skjutsa mig till hennes bostad, jag skakade, stortjöt, kunde inte köra själv.
Hon släckte när vi närmade oss, jag ringde på dörren, ropade in i brevlådan, hon öppnade inte.
Det var efter det, när jag gick min terapeututbildning, som en i gruppen frågade varför jag tillät henne att ha makt över mig.
”Köp en egen stuga”.
Kort därefter kom jag över ett hus ca 15 minuter från ön.
Det var samma skog, samma öar, samma horisont, jag hade tjärnen nära, stigarna, tranbärsstället, träden.
Jag kunde inte släppa ändå.
Varje gång jag gick ut drogs jag hit.
Snart flyttade jag till huset på fastlandet permanent.
Innan hon dog sa hon att hon ville att vi skulle ha landet.
Det är vårt nu.
Jag kan inte förlora det.
Jag får vara här, vakna här, bada, se himlens färg över Ormviken när solen går ner och björkens skira grönska varje vår, höra flugsnapparen och bofinken och talgoxen och följa måsen som bygger på vår skorsten.
Hennes ungar har lärt sig flyga nu. Vi är osams varje gång jag ska förbi grundet där hon bor med sina ungar. Hon skiter ner min flotte och lägger sina spybollar på räcket.
Jag ligger raklång på den och ser hennes vita vingar mot den sommarblå himlen.
Här vill jag vara tills den dag jag drar in årorna och då ska min aska strös över havet.
”Ja”, sa min yngsta dotter. ”Det är ju där du hör hemma”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *