Tacksam för FB

Upplever att människor på FB är mer öppna. Många skriver att de plötsligt börjar känna tacksamhet.
Att de inte längre tar saker och ting för givet.
Jag upplever mer ödmjukhet, generositet, omtanke. Jag kommenterar inlägg som ger hopp och en känsla av samförstånd i trådar hos folk jag inte känner. Folk som har öppna konton. Innan corona hade jag kanske inte gjort det. Inte vågat.
Men jag får fina kommentarer tillbaka.
Såklart finns vissa trådar kvar, ni vet det börjar kanske med något positivt om någon eller något, och så hugger någon och så svarar någon annan och till sist haglar elakheterna och det är 248 kommentarer och man vill ta paus och hämta popcorn, för det går inte att sluta läsa.
Jag märker på mig själv att jag är mer aktiv på Facebook än nånsin.
I dag var jag med på en spelning där med Brooklyn Soul Stew.

Dansade i köket och skrålade med, medan jag lagade mat. Fick massor av bra energi! Så jäkla bra musik.
Jag skrattar mer åt olika roliga inlägg både på FB och på Insta. Av någon konstig anledning har jag lättare till skrattet nu än annars. Det behövs inte mycket! 😂
Men jag håller mig för mig själv.
Pratar med kompisar på Messenger och i mobilen. Undviker att träffas och luncha, som vi brukar.
Jag har det bra.
Det är bara en sak.
Mormorshjärtat som håller på gå i bitar av längtan efter några.
Ibland är gråten lika nära som skrattet.

Oro.

Många människor lever nu mer eller mindre konstant i en stark oro på grund av coronaviruset. Man är rädd att bli smittad, eller att någon som man håller av och älskar ska bli sjuk. Oron för den ekonomiska delen är kanske ännu större. Den som är rädd att bli uppsagd, eller ser risken att företaget går omkull drabbas av sömnlösa nätter, eller lever med ångest 24/7. Svårigheter med koncentrationen uppstår, man är i orostankarna och inte riktigt med i matchen. Glömmer saker som är viktiga, stressar, tar snabba beslut som kanske inte är så genomtänkta.
Att fly i alkohol eller andra droger ger en illusion om lindring, tillfälligt. Men det är bara en illusion. Och ångesten blir inte mindre när ruset lagt sig.
Det är ingen bra väg att ta.
De som är smittade av viruset och vårdas på intensiven, eller den som har en älskad närstående som är drabbad, far såklart kolossalt illa i nuet, men ännu fler är de som lever i oro för något som ännu inte har hänt, och kanske aldrig kommer att hända.
Det är lätt att måla upp katastrofer i det läge vi befinner oss i.
Men ingen av oss vet någonting om hur det ska bli i morgon, för morgondagen har inte kommit än. Vi vet ingenting om hur det ser ut om en vecka, eller i mitten på maj, eller om ett år.
När vi fastnar och dras med i katastroftankarna, kan den här frågan vara bra att ställa till sig själv, eller till den som bär på oron:
– Hur är det om du är här och nu?
För det kanske är så, att du just då sitter med en kopp kaffe i solen, eller tittar på ditt barn som leker, eller går på walkabout i skogen, fåglarna sjunger och himlen är blå … men dina katastroftankar gör, att du inte kan uppleva solens värmande strålar mot din kind, eller så hör du inte barnets gurglande skratt, för att du är någon annanstans i tankarna.
Oro förstör så mycket av vår tid.
Oron gör att vi åker ner i kolkällaren vare sig något har hänt, eller inte, för vi har spelat upp filmen inuti, och låtit den få makt över oss. Ofta går den på repris. Om och om igen.
 
Att vara i nuet är fint.
I nuet finns inte oron.
I solen där på skogsstigen kan vi hämta kraft, få goda energier. Släppa oron för en stund, åtminstone. Vi kan sätta oss på en stubbe, andas en stund, och bli närvarande. ”Nu sitter jag här i solen. Just nu flög en fågel till björken där, just nu är allt bra.” Andas igen. Djupa andetag. Låta axlarna falla ner.
Eller möta det lilla lekande barnets blick, prova att vara där tillsammans, på riktigt, hela du, med alla sinnen.
Det går att lära sig att vara i nuet. Man får träna.
Korta stunder i början. Det blir ändå en välbehövlig paus i oroscentrifugen.
De som tycker om att skapa vet, att i kreativiteten finns också befrielse från de tankar som annars sliter en itu. Att gå upp i något helt och fullt ger en frist från katastroftankarna.
Man är i nuet, går all in i det man gör.
 
Ett sätt att må bra i en strulig värld kan vara att våga ha
tillit.
 
Acceptans är också fint.
 
Och att sätta ord på vår oro och rädsla.
Våga dela den med någon.
Det är tungt att sitta i kolkällaren ensam.
Och mörkt.
 
 
”Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.”
🙏
 
 
 

Märkliga tider

Jäklar vilka konstiga tider det är nu.

Jag gråter av längtan efter några små personer som jag älskar och inte har sett på alldeles för lång tid. Mormorshjärtat går sönder. Och huvudet konstaterar kallt att det måste få vara så just nu.

Jag är ju en person som är van att vara med mig själv, och som trivs med det. Mina uteluncher med olika väninnor har visserligen varit trevliga, men jag kan avstå från det. Särskilt som Hemlingbystugan nu tagit bort buffén och i stället serveras en färdig tallrik, utan möjlighet att klicka på så mycket grädde man vill till pannkakorna. Värdelöst. Fast jag förstår och tycker det är ett klokt beslut.

Ibland får jag en overklighetskänsla.

Är det på riktigt? När ska det bli som vanligt igen? Blir det någonsin som vanligt? Och vill jag ha tillbaka allting verkligen, som var innan corona? Nej, faktiskt inte. Jag är tacksam för visa saker som det har fört med sig.

Jag tänker att allt som vi människor har en tendens att fly in i, för att slippa möta våra ”unfinished business”, det tas liksom ifrån oss nu.

Shoppingen som får shopoholicen att känna en illusion om lindring, resandet till andra länder är också ibland en flykt i dubbel bemärkelse, fotbolls- och hockeymatcherna som för många är en ventil är inställda, krogarna stänger, gymmen för träningsnarkomanerna likaså.

Snaran dras åt.

Ska vi bli tvungna att möta oss själva?

Och om vi inte kan? Vad gör rastlösheten och paniken med oss? Våldet i nära relationer har bevisligen redan ökat. Än så länge är systembolagen öppna för den som finner lindringen i alkoholen. Dejtingsajterna finns för sex-och relationsmisbrukaren. Spelsajterna.

Mat finns att få tag på, och godis. Det kan lätt bli för mycket, det med.

Jag brukar tänka på sånt jag längtar efter, ser fram emot, och blir glad av. Sånt som ”glittrar”.

Köpa penséer och sätta i en kruka på bryggan

Träffa mina gull som bor i en annan stad

Sjösätta båten

Och tacksamheten för det jag har här och nu:

jag är frisk och har inte ont på en fläck

jag har min bil så jag kan sticka iväg när lägenheten känns för trång

mina barnbarn här i stan som jag kan träffa när som helst, åtminstone utomhus

jag har mat i kyl och frys, och kaffe

mitt liv känns kravlöst nu i dessa dagar

jag kan gå ut och gå

våren är här, om än lite kylig nu

jag är tacksam för kontakten jag kan ha på Facebook, mer än någonsin nu när jag inte träffar vänner irl

jag har tid, massor av tid att göra vad jag vill, eller ingenting!

mitt badkar som jag fyller med olika väldoftande skumbad varje dag

jag är fri som en                                                                                                       fågel 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frukosttankar.

Det bästa med lediga dagar är att jag bestämmer själv när jag vaknar, och när jag vill äta frukost.

Ingen stress. Inget alarm som väcker mig.

Ibland väcks jag av glada barn som genast vill spela Svarte Petter eller bygga med LEGO, men det är en helt annan sak! Då kan en mormor inte bli annat än glad!

Jag uppskattar verkligen att få sova hur länge jag vill.

Vakna i lugn och ro, tänka glada tankar fyllda med tacksamhet en stund innan jag kliver ur sängen.

Att vara snäll och kärleksfull mot sig själv kan ta sig många uttryck, ett är att ladda bryggaren på kvällen, så att det bara är att trycka på knappen på morgonen.

Sedan är det dags att välja frukost. Smoothie? Äggröra? Majskakor med chia och havssalt, med mosad avokado, lite citronsaft och flingsalt …

Och sedan.

Sätta sig i soffan, njuta av kaffet och vad det nu blev för frukost, meditera en stund. Ta några ord i Cross Boss, scrolla i instagramflödet och se om Åsa Hellberg lagt ut någon inspirerande post som kan få mig att ta tag i mitt skrivande, eller om Stina Wollter tipsar om någon maträtt! Stina har bland annat ett recept på en kanongod linssoppa, och Pasta Puttanesca! Det är ju bara bonus i förhållande till allt vettigt hon tar upp om kroppspositivism med mera, hon gör skillnad!

Och så är det dags att kolla vattenståndet på SMHI.

Varje dag.

Det extrema höga vattenståndet har gjort att jag inte kunnat ta mig över till ön. förutom i söndags då det stod på +32 och jag såg min chans. Det har varit upp mot +101 som mest och nu tänkte jag att stövlarna skulle räcka. Hala stenar, och ett steg i taget. Jag fick in vatten i ena stöveln men jag kom över! Så lycklig.

Ja, skrivandet, det går framåt i alla fall. Vissa dagar skriver jag mer, andra mindre. Men jag skriver, det är huvudsaken.

Om the C-word vill jag inte skriva. Jo, en sak; det medför att flygandet minskar vilket är alldeles fantastiskt bra för vår planet. Ibland tror jag att vi har fått detta virus av en anledning.

När vi inte sätter stopp själva för all miljöförstöring och galenskap, så gör någon/något annat det.