Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Jag läser mycket om corona. För mycket, och för sent på natten, precis innan jag ska sova.

Människor beskriver ibland förloppet på sin virussmitta väldigt detaljrikt. Särskilt på Facebook.

Det är bra, för det är när vi läser dessa inlägg som de flesta av oss blir medvetna. Det kanske gör att folk avstår från krogrundan. Nä förresten. Men kanske från att trängas på Köpcentrum i alla fall?

I morse vaknade jag av mig själv halv åtta. Jag brukar sova betydligt längre. Jag kände ett pirr i huden, så där som jag läst att de som drabbats av viruset gör.

Jag gillar att ha svalt hemma, så jag försökte tänka att det berodde på att jag frös. Men ändå, det tog en lång stund innan jag kunde somna om. Jag låg spänd och kände efter om det skulle komma mer.

När jag så klev upp efter att till sist ha somnat om, tyckte jag att det kändes som om jag blivit förkyld också.

Nu är det klippt, tänkte jag, och påminde mig om att jag måste diska innan ambulansen och Fonus kommer, och hur ska det gå med alla mina chiliplantor och de små luktärtsbebisarna? Vem ska ta hand om dom?

Men jag bryggde mitt kaffe och tog en äggmacka. Löste Crossboss med mina två okända crossbossvänner som jag spelar med varje dag, men vi skriver inte så mycket till varandra i den lilla chattbubblan ovanför spelplanen. Ska vi spela eller chatta liksom, eller som finnen sa ”Ska vi snacka eller supa” till svensken när densamme sa ”skål”.

Men de betyder mycket, mina crossbossvänner. Särskilt i dessa tider. Troligen kommer dom aldrig att få veta det. Som sagt, spela eller chatta. Men till kaffet där vid elvasnåret när jag äter frukost, då är det himla trevligt att lägga ett par ord.

Well, fortfarande satt jag och kände efter. Pirrade det i huden igen?  Till sist spolade jag i ett hett bad med vaniljdoftande skum, la mig i badkaret och kände hur värmen smög sig in i både kropp och själ.  Tvättade håret, smorde in mig med värsta väldoftande body cremen.

Sedan var jag liksom back on track igen.

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Efter nästan 6000 steg i Boulognerskogen med en schysst spellista i öronen kände jag mig bara lycklig igen. Jag har lite svårt att , när jag lyssnar på bra låtar. Jag vill dansa fram! Det gör jag i riktiga skogen. Men inte i Stadsparken.

När jag är i riktiga skogen läser jag inga corona-inlägg på Facebook, och inte lyssnar jag på nyheterna. I riktiga skogen mår jag bra. Då befinner jag mig i nuet, som är världens bästa plats. Lyssnar på fåglarna, följer en mås med blicken, tar en kaffe på bryggan.

I nuet finns ingen oro.