Ölivet.

Jag simmar några tag under arga utfall från tärnan som har ungar på grundet en liten bit ut. Sedan dricker jag mitt kaffe här på bryggan, insvept i badhandduken. Det brukar vara vid halv elva, elva. Jag gör mig ingen brådska med någonting numera. Tar det som det kommer. Gör vad som faller mig in. Ledig och fri. Äter när jag är hungrig, inga tider att passa.

På kvällen åker jag ut med båten i solnedgången, sanslöst vackert. Det är då jag nästan får nypa mig för att fatta att det är på riktigt. Att jag har en båt, ett hav.

Värmen har varit lite to much för min del, och i går när tjockan rullade in välkomnade jag den. Jag passade på att åka till stan för att duscha, tvätta håret, fylla på vattendunkar och handla mat. I stan var det dessvärre ingen tjocka, det var stekhett och lägenheten som en bastu. Min tacksamhet över att slippa vara där är stor.

Här har jag andligheten. Den betyder mycket. Jag har allt som ger näring till min själ. Havet, träden, blommorna, fåglarna. Jag känner vindarna från de olika väderstrecken och vet vilka håll det ska blåsa ifrån för att vattnet ska bli varmare, och jag upplever saker här som jag aldrig nås av bland betong och avgaser inne i stan.

Jag löser korsord, lyssnar på Sommar ibland, går en runda runt ön, badar, sticker ut med båten. Snart, när tärnorna har lättat från grundet, kan jag åka ut med flotten. Att passera deras boplats med flotten tar mycket längre tid än med båten, som jag ror ut hukandes under paraplyet med en åra i varje hand.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *