”Och någon blir den största” …

I dikten av Kajenn, den om hundra sommardar, står ”och någon blir den största”.

Den kan ha varit, den största av mina sommardar. Eller så är den kvar.

En färd med bryggbåten en av de sista kvällarna i juli var helt magisk.

Jag hade kastat ut frågan till dottern, om det var för sent för barnen att åka ut. Vinden hade avtagit betydligt, det var en sådan där varm sommarkväll, ni vet, så som det ska vara i juli.

– Hur lång tid tar det att göra den klar?

– En kvart, tjugo minuter.

Jag hämtade lite verktyg för att få loss sprintarna vid landgången, det går utan men det är pillrigt så jag gör det enkelt och tar upp dem med hjälp av mejslar för att vrida rätt, och sedan använder jag tången för att få loss dom.

Sedan lossade jag bojarna, drog upp badstegen och så drog vi iväg. Flytvästar på, och dottern hade tagit med en filt. Måsungarna, som nu har flyttat, såg förskrämda ut när vi närmade oss grundet, men ingen aggressiv måsmamma dök mot oss, eller skriade.

På flotten har jag solsäng, baden-baden, stolar, bord, blommor, ja det finns allt man kan behöva för att ha det så bra och mysigt det bara går. Parasoll också men nu var klockan åtta, halv nio.

Havet var lugnt, solen dalade i väst och elmotorn drev oss sakta ut genom gattet, ut på öppet hav.

Lilltjejen stod kavat bredvid sin mormor och styrde, medan brorsan satt i baden-badenstolen med sin håv. Vi kom nära olika fåglar, det är fördelen med en tyst motor, det går att  s m y g a  fram.

På tillbakavägen la sig barnen bredvid sin mamma på solsängen, den lilla blundade en stund, kanske somnade hon till lite där, insvept i filten.

Den stunden är värd att bevara djupt i mitt hjärta. Vi skapade minnen den kvällen, fina sommarminnen att ta fram när vintermörkret sänker sig tidigt i december.

Eller närhelst jag behöver något fint och värdefullt att le åt, och minnas.

Tacksamheten att få åka ut med flotten med några av mina käraste var enorm.

Jag minns tvivlen innan jag köpte den. Alla ”tänk om”.

Jag har inte ångrat mig en dag.