Total makeover.

Min coronafrisyr med hemblekt slitet hår, som jag klippt själv är nu ett minne blott. Jag gick till Camilla på Ateljé Mira, det är dit jag går när jag vill göra en total makeover. Och det var vad det blev. Jag är mörk, kortklippt och en annan människa känns det som.

Jag vill ha attityd. Det blonda halvlånga passar inte mig längre, och har inte gjort på många år. Jag är ingen mesig peoplepleaser i dag, och inte ute efter att behaga och le med huvudet på sned. Jag är jag, arg som fan ibland och trött på FKN patriarkatet och den kvinnosyn som fortfarande råder, och trött på löneskillnader mellan kvinnor och män som utför samma jobb. Jag känner en enorm vördnad för de kvinnor som står på barrikaderna och som kämpar! Vilka hjältar!

Och de få män som står bredvid. De är inte många, men de finns.

Jag gillar att stå på piren ibland när det blåser 17m/s NV och känna livet i mig. Havets dån, vågornas stänk i mitt ansikte. Jag fylls av en kraft då, som jag inte fattar själv, vet inte vad den står för, men jag anar. Jag älskar att stå där och känna vinden slita i mig.

Men är det höst eller sensommar, ibland känns det som högsommar.

Som i lördags.

Otroligt varmt på ön. Ena dottern kom och hjälpte mig ta av motorn på båten, och vi tog upp kanadensaren också och la den upp och ner på bockarna. Dagen efter tog jag bort mossa från taket, den del av taket som jag nådde utan att klättra upp. Jag stod på stegen, det är inte det bästa jag vet kan jag säga. Att komma upp på taket är en sak, men jag minns en gång när jag inte höll på ta mig ner. Det där att sätta ut benet och försöka hitta stegen, nej, det är läskigt. Jag får be den andra dottern, hon har varit på taket förr, hon.

Efter att jag flyttade in till stan igen har jag hunnit med att träffa vänner igen. Med avstånd mellan stolarna, och handsprit och allt. Det är fika hit och luncher dit. Senast i går med M och E. Vi som jobbat ihop på Lantmäteriverket och delat livets alla skeenden. Giftermål, graviditeter, skilsmässor, och nu är vi mormödrar och berättar för varandra om våra barnbarn. 1975 när ”Kartverket” flyttade till Gävle, träffades vi. Och på den vägen är det. Fint med vänner som vet ens historia. Som fattar och som minns. Ja, någotsånär i alla fall. Vi sitter där på lunchen och så säger nån av oss ”Vad var vi nånstans när det fanns så många bakelser?” och jag vet vad hon menar men det kommer inte något namn, och jag chansar ”Ester?” men M kommer ihåg, Elsa Anderssons konditori ju! Och så pratar vi om tjejsemestern i Turkiet och allt kul som var, och roadtrippen till Dalarna och Västerås, shoppingen på köpcentret utanför stan. ”Vad köpte jag?” frågar E och jag skulle inte komma på´t men M igen, ”du köpte en jacka. En grön”. ”Var är den?” undrar E, ja, vem vet, det var nog tio år sedan.

Ibland har vi haft uppehåll i kontakten, långa och kortare, men de här damerna finns där.

Jag har dom.

Det är rikedom.

För övrigt har jag möblerat om här hemma i min lilla lägenhet. Det är så fint nu. Plockat och städat, tända ljus, mysfaktorn hög. Och jag älskar att bo här och att ha privilegiet att också ha möjlighet att bo vid havet några månader om året … så att själen kan få ro.