Nu kanske man kan loosa upp lite.

En dag kändes det som om någon stack in strumpstickor i benen på mig.

Det var en plötslig smärta, men kort. En sekund. Efter några timmar igen, på ett nytt ställe. Jag tänkte inte så mycket på det. Inte heller att jag var ovanligt trött, eller att det plötsligt värkte i lederna. Jag är en person som aldrig har ont i lederna. Eller någonstans överhuvudtaget. Jag är lyckligt lottad på det viset.

Men en dag, när jag sovit dåligt på grund av en märklig smärta i knävecken, och är ute och går, orkar jag inte ens gå runt huset, utan måste vända. Tar tempen när jag kommer in igen, och det är något förhöjd kroppstemperatur. Jag småfryser och nyser.

Nästkommande dag testas jag positivt.

Well. Here we go.

Jag brukar anteckna mina temperaturmätningar i mobilen. De brukar bilda en jämn och logisk kurva. Inte nu. Det finns ingen logik alls. Upp och ner, högt och lågt. Morgontemperaturerna är runt 39, alvedon eller ej, medan övriga dygnets timmar är som en berg-och dalbana.

Jag har ätit LCHFisch sedan augusti. Som att vända på en hand skriker kroppen nu plötsligt efter bröd, havregrynsgröt, pannkaka, ostkaka, ris. Jag får slänga gräddförpackningarna. Kloffsar in Lingongrova och rostat bröd med marmelad och ost.

Omtänksamma vänner messar och frågar om jag behöver något, en väninna kommer med lunchlåda, dottern kommer och ställer matkassar utanför ytterdörren, samt levererar olika värktabletter. För det går åt. Jag har en märklig huvudvärk där det känns som om någon sticker in en kniv på ett och samma ställe. Det gör fruktansvärt ont ett par sekunder och upphör lika snabbt för att komma tillbaka igen efter en minut. (Liknar ispikshuvudvärk för den som vet.)

Alla ger mig kloka råd och tips och pepp. Och till en annan kär person som haft covid upprättas en direktlinje via SMS där jag kan fråga och bli bekräftad; Ja, så var det för mig också.

Sånt är väldigt skönt. Någon som förstår. Och känner igen.

Min väninna i Västerbotten skriver att jag är den enda hon känner som har corona. Känns lite bra. Lite stolt nästan.

Smak och lukt försvinner. Mardrömmarna plågar mig nattetid. Skräckdrömmar! Jag vill aldrig uppleva något dylikt igen. Jag vinglar när jag kliver upp på natten för att gå på toa, svimmar nästan.

Jag beställer hem fruktjuicer med dottern och bälgar i mig. Blandar smoothies med banan och yoghurt och avokado. Dricker vätskeersättning på inrådan från min kloka väninna som kom med lunchlåda.

Jag är glad att jag inte bor ute i skogen längre. Och det är min dotter också, hon som levererar matkassar, alvedon och Iprén och Ibuprofalon eller vad det heter.

Med slutna ögon och det nyöppnade kaffepaketet under näsan står jag och viskar ”K A F F E”.  Det är bra att göra så när luktsinnet är väck.

Försöker mig på en kort promenad. Jag går  s a k t a.

Att ha haft corona är på sätt och vis en lättnad.

Jag kan slappna av lite. Visst, det finns inga garantier, men jag borde vara immun ett tag i alla fall. Kunna gå till frissan, inte längre få lust att klappa till folk som kommer för nära på affären.

Kort sagt, loosa upp lite.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *