Spik nykter!

Så skrev hon under sitt namn på en sida för sociala medier, en grym kvinna som jag har känt i några år.

Jag tänkte, wow, vilken bra text att ha under namnet i stället för vilket yrke man har, eller vilka högskolestudier man klarat av, eller om man är singel eller i ett förhållande.

Spik nykter säger verkligen en del om en person. Det är med största sannolikhet någon som valt att göra en förändring. Någon som står stadigt. Någon som har gjort upp med sitt förflutna, och troligen lever ett helt annat liv i dag än tidigare.

Att vara nykter är så mycket mer än att ställa bort flaskan. Den som ställer bort flaskan är ”spritfri”, och kommer att hitta en ny drog. Jobba till exempel. Eller spela. Eller shoppa.

Den som är nykter är närvarande.

Att vara närvarande är nog en av de största gåvor vi kan ge till våra barn, och till den vi är tillsammans med överhuvudtaget.

Och ändå, att ta det beslutet, att medge att jag behöver hjälp, det är för de flesta så svårt. Tanken på ett liv utan alkohol kan vara som att dra ner en rullgardin för eviga tider.

Vad ska då livet vara till för om man inte får dricka? Vad finns det kvar? Hur ska man kunna ha roligt nånsin mer?

Det går ju inte att svara på till någon som står med ena benet hos terapeuten för att skriva in sig på en behandling, och det andra benet på systembolaget en kvart innan stängningsdags.

Men den som vill kan gå på ett öppet AA-möte (se möteslista i din kommun under AA på nätet), och höra vad de som sitter där, och har fått ihop några månader utan drickat, har att säga.

Jag har inte träffat en enda människa som har sagt att hon har ångrat att hon blev nykter.

Inte. En. Enda.

Jo, jag kan.

”Kan du springa?”, frågade hon, med betoning på kan.

Jag tvekade inte ett ögonblick, utan svarade att det är klart att jag kan.

Efteråt dök hennes fråga upp igen i mina tankar.

Kan jag springa? När sprang jag senast?

Så jag provade. Det var på ön, jag var nere på flotten och skulle hämta kaffe.

Jag sprang de 25 metrarna upp till stugan.

Jag kunde.

Efter att jag flyttat till stan lämnade jag in cykeln på en cykelverkstad.

Jag har fått frågan om jag kan cykla också, av ett ex.

Det var verkligen inte alldeles självklart att cykla igen, efter flera års uppehåll.

Vingligt att kliva på, att bromsa och stiga av. Jag övar. I dag cyklade jag till

Brynäs, och sedan upp på söder. Det går bättre och bättre. Jag blir inte yr längre.

Jag springer när jag kommer att tänka på den där frågan jag fick. Senast på en

gård i söderort. Jag låtsades springa och leta efter fotbollen, fast jag visste var

den låg.

Jag får inte yrsel när jag springer, men jag får en jäkla puls, och blir andfådd.

Ingenting är tydligen självklart längre, när en är 65.

Jag känner mig faktiskt tacksam för att jag fortfarande kan både cykla och

springa.

Nu ska jag fortsätta träna på det, och sedan lägga till något mer.

Kanske hoppa jämfota?

Vakuum

Efter att jag lämnade ifrån mig nycklarna till huset har jag, tills bara här om

dagen, befunnit mig i ett vakuum.

Total avstängdhet. Inte ledsen inte glad inte arg inte bedrövad inte nånting.

Jag märkte det redan hos mäklaren, när vi gjorde klart.

Det blev tomt.

Jag har varit i det här tillståndet förut, men det var många år sen sist.

I går var jag ut till havet och skogen, jag satt i solen länge länge och bara tog

emot.

All den energi som naturen ger oss, den sög jag i mig. Laddade min kropp och själ

maximalt.

Efter det känner jag livet i mig igen.

 

 

Själen ropar.

Det är inte helt lätt att plötsligt bo i stan.

Jag mår inte som jag brukar, och jag är ganska övertygad om att det är saknaden av naturen, havet och fåglarna som påverkar mig.

Andligheten  är svår att finna i stan. Visst, andlighet är ju något jag har inom mig, men jag behöver påfyllning. Den slags påfyllning som endast naturen kan ge. Och en del annat …

Jag har varit ut till ön ett par gånger och det har känts så starkt att något händer med energin i min kropp.

Jag har omfamnat träden efter stigen, pratat med björken som det snart ska komma krokusar under, jag har viskat till havet och kysst himlen.

Den mesta tiden vistas jag här i min etta. Många dagar är jag i en annan stad och jobbar och läser Emil i Lönneberga för små pyjamasungar. Att gå på stan ”bara för att” lockar mig inte ett dugg. Jag är klar med att kuta i affärer och dra i olika plagg. Någon gång är det OK, men inte ger det någonting för själen.

I dag har jag slaktat en soffa för den var för stor för rummet. Men det blev inte så enkelt som jag trodde och nu sitter jag här i fullkomlig kaos.

 

Ska vi vara i längtet eller uppskatta nuet?

Nu längtas det.
Det längtas efter sommar och sol, rosé i fina glas plåtade i solnedgång, båtfärder på gungande hav och grillfester.
Jag har längtat i mina dar, efter dagar som skulle komma och kanske glömt att uppskatta dagen som var.

Inte tagit vara på nuet. Haft drömmar om en annan tid och andra rum.
I dag är det annorlunda. Jag är oftast nöjd med dagen som är. Kan se och uppskatta även den gråaste februaridag.

Och jag kan känna en ilning i bröstet när jag tänker på dagar som ska komma. Dagar med solglitter och kaffe på bryggan.  Dagar med vita bulliga sommarmoln och citronfjärilar och sädesärlor.

Men det kan ila en grå dag i februari också. Det kan ila över eftermiddagskaffet och över att jag ännu har några värmeljus kvar som kan få brinna i MIO-lyktorna på det vita rumsbordet som jag är så lycklig över.

Och utan grådagar i februari vore inte solglitterdagarna lika ljuvliga.

Som Alfons farmor säger; det är bra att det inte är julafton hela tiden.

Älgarna sa hejdå.

– Ångrar du dig?

Hennes fråga fick mig att rycka till.
Jag hade just berättat om älgarna som dök upp nära huset, precis när jag och några vänner hade lastat ett släp med möbler och flyttkartonger.
Då kom först en älg, hon stannade och stod och såg på oss, försvann bakom träden, och då kom en till.
Det kändes som om de kom för att säga hejdå.

Ångrar jag mig?

Alltså jag hade ”tusen skäl att stanna och tusen skäl att gå”, som i den där låten.

Jag saknar ju naturen, himlens röda färg (som inte syns här på samma sätt), vårljuset, stjärnorna, fåglarna, tystnaden, friden, elden i kaminen, att kunna spela musik på högsta volym, havet, loftet (världens underbaraste sovplats), ekorrarna, älgarna … I could go on and on.

Men.

Det är fint här.
Jag har en fräsch liten lägenhet, har nära till att träffa kompisar, gå ut och luncha, handla på ICA, träffa barnbarnen som bor i stan.

Jag behöver inte ta bilen så fort jag ska nånstans.
Jag behöver inte skotta.
När något knasar gör jag en felanmälan så kommer det någon och fixar.

Det är så kravlöst. Det känns lite som att ta in på hotell.

Jag kanske inte kommer att bo här forever.

Eller så gör jag det.

För här och nu är det alldeles förträffligt att ha den här lyan.

Jag tänker ut var jag ska hänga tavlorna och var spegeln ska vara och så.

Har ju precis i går fått hit de sista möblerna.

Jag vill bo in mig.

Känna efter.

Få bli klar med huset.

Och jag har fortfarande tillgång till samma hav, samma skog, samma stjärnhimmel, och jag kan se himmelens skiftningar från en annan plats, när jag vill.

Ändå. Gör. Det. Lite. Ont.

Men det får göra ont.

Jag har haft betydligt ondare och överlevt.

Separationer. Uppbrott. Bottenlös smärta som inte bara handlade om det som

hände där och då mellan honom och mig, men som hade tusen svarta bottnar.

Livet gör ont ibland.

Och dessemellan är det lyckojubel för just ingenting mer än ett takdropp, en

kram från ett älskat litet barn, en efterrätt som tar en till sjunde himlen, en bra

låt eller första kaffet utomhus i februarisolen.

 

Det kom en enkät.

Jag fick mail från ett viktminskningsföretag där de skickade en enkät med frågor vad jag skulle vilja göra för att påverka min hälsa, mitt mående i livet, som t ex gå i trapporna oftare i stället för att ta hissen, välja att inte äta ni-vet-vad, och en massa frågor om vilka förändringar jag skulle vilja göra.

Det var någon enda fråga om mindfulness i enkäten, annars mest kropp – mat – träning osv.
Ja visst, jag skulle vilja ha bättre kondition, väga mindre (av hälsoskäl för nu har jag inte som mål att komma in i Pippi-tältet längre), och så vidare, men enbart det skulle INTE GÖRA MIG LYCKLIG.

Jag svarade med ett nytt mail:

”Hej!

Jag vill tillägga en sak.

Det vi glömmer och som är viktigare eller lika viktigt som att ha bra kondition, bra vikt, äta sunt osv är HUR VI MÅR INUTI.
Detta pratas det väldigt sällan om.

Inre stress, typ leva i ett destruktivt förhållande, dricka för mycket, ha prestationsångest, leva med arbetsnarkomani och rastlöshet, ständig oro, en känsla av att ”det måste vara klart” innan en ens har börjat, att inte stå ut i sitt eget sällskap, ägna sig åt destruktiv shopping, eller att ständigt ha TV:n på för att tystnaden skapar obehag inuti, kort sagt leva i brist på sinnesro och närvaro och i ett tillstånd av att inte vara vän med sig själv och sin historia …

Jag tror inte vi blir lyckligare av att vi når vår målvikt om vi inte som grund har det bra i själen.

Att ta hand om det inre, det behöver inte betyda att vi har svåra trauman i ryggsäcken, men sånt som vår självbild som kanske är krockad av olika anledningar, eller gamla oläkta sår från barndomen, kritiska budskap som satt sig på den inre hårddisken och fortfarande utgör hinder för att kunna leva ett fint liv där vi får känna oss värdefulla för den person vi faktiskt ÄR, inte för vad vi GÖR, eller hur duktiga vi är, hur tjusiga och ”lyckade” vi ger sken av att vara på olika sociala medier och så.

I dag är SINNESRO för mig betydligt viktigare än att nå en målvikt. Jag vill känna att det är fint att leva, trots för många kilon och skrynklor och mage, men för att jag ser tusen anledningar varje dag att känna tacksamhet, och för att jag har förmåga att vara i närvaro i nuet utan behov av att behöva veta vad som komma skall i nästa stund, eller försöka kontrollera någon/något för att slippa känna hur jag har det med mig själv”.

Ja, ungefär så skrev jag. Inte lika utförligt som texten blev här, men samma budskap. VI BEHÖVER TA ANSVAR FÖR ANDRA DELAR I OSS SJÄLVA ÄN DET VI VILL VISA UPP.

Jag antar att mitt mail inte kommer att noteras nämnvärt, om någon ens läser det på det där viktminskningsföretaget … #feladresspunktcom

Vad tänker ni?
Får vi ett bra liv om vi bara ligger på rätt BMI men ständigt jagas av ett behov att veta vad som ska ske i nästa stund, för att vi inte står ut med att vara närvarande i nuet? För att vi tror att vi måste ha kontroll och styra, kanske ta ansvar för andra vuxna, prestera, göra klart, köpa nya kläder fast garderoben är full för att det kanske ger oss ett kort lyckorus, ha en skinande diskbänk, stressa, prata snabbt utan att lyssna, och aldrig ge oss tillåtelse att andas djuuuuupt, långt ner i magen, känna hur axlarna sjunker och för en kort stund få begrunda hur vi faktiskt har det i livet, med oss själva, fundera över vad som är viktigt EGENTLIGEN, tänka på vårt jobb, är det vad vi vill, hur har vi det med vår omgivning, vårt sätt att se på oss själva och andra?

När det gör ont.

När det gör ont att skriva skjuter jag upp … minnen kommer som jag inte vill kännas vid. Men det här tränger sig på, det går inte en dag utan att det kommer i tankarna.
Nu skrev jag ner det.
Och jag gick inte sönder.
Men jag vet att det inte räcker att skriva, för att bli fri.
Jag är tacksam att jag har ett ställe att vända mig till för att läka. Det som har hjälpt mig är gestaltterapi, som jag även jobbar med själv i mitt företag.
Saker och ting kommer när det är dags.
Det här har legat och viskat, men på senare tid kommit mer och mer i förgrunden.
Och jag har vetat länge att det ska med i min bok om en uppväxt i först en alkoholistfamilj, sedan i en familj med andra dysfunktioner.
Jag skriver inte långa stunder när jag skriver, men jag skriver.
Det är huvudsaken.

Stenarna ska jag i alla fall ta med mig.

Det skrämmer mig, det där att lämna saker som jag inte behöver, till second hand eller återvinningen.

Att göra mig av med grejer.

Jag är rädd att jag ska ångra mig.

Förståndet säger en sak och känslan en annan.

Pärstampen, till exempel.

Tror ni jag kunde lämna den på Second Hand?

Nej. Den följde med hem. Nu ligger den i kökslådan med mitt försvar att jag ska ta den till landet, för den kan vara bra att ha om strömmen går.

Jo kyss Karlsson. Strömmen går visserligen ibland, men det skulle vara ganska märkligt om det skulle hända just den dagen jag hade planerat att göra potatismos.

Så där håller jag på och dribblar med mig själv.

Jag skulle behöva stöd av någon som bara sa ”SLÄNG” och pekade med hela handen. Eller inte förresten. Såna människor blir jag rebell inför. Ingen ska bestämma över mig.

Men OK, en klok mild röst från en person som säger ”jag tror inte du kommer att sakna den där pärstampen, faktiskt”.

Det vore bra.

Jag tänker många tankar om hur jag ska göra med olika saker som jag har i huset.

Det jag absolut ska ta med mig är stenarna. Stenarna från Vithällan långt ute till havs, som jag hämtat med min båt. Runda, släta, vita. Slipade av havets vågor.  Och så soffan. På något vis ska jag nog lyckas knöla in den i lägenheten. Soffbordet också. Fast det blir trångt. Men den där soffan älskar jag. Det är en sån med schäslong på ena sidan och divan på den andra. Stor, mjuk, trygg och perfekt att sova i. Finns det småtroll som ska sova över hos mormor får de jättebra plats på divandelen.

Jag ringde en flyttfirma en dag.

De skulle ha strax under 6000 för att köra några möbler, typ soffa, bord, en hylla och ev en byrå.

Då kan jag lika gärna köpa ny soffa. På riktigt.

Stina Wollter i kväll!

Jag är så förväntansfull inför att få lyssna på Stina Wollter på bibblan i kväll.
Min morgonpigga kompis har lyckats få två sittplatsbiljetter!
Är inte det något att vara tacksam för, så säg!

I går jobbade jag i Stockholm på ett ställe där jag är konsult. Körde fram och tillbaka, det kändes helt OK. Jag är ju Queen of the road sedan många år. Det blir dock mer och mer tåg för mig, det är det där med miljön som gör att jag väljer bort bilen oftare numera.

I dag åt jag lunch med min dotter, det finns fördelar med att bo i stan och jag räknar dom varje dag som ett sätt att övertala mig själv att jag har gjort rätt.

Men när det var blodmåne eller vad det heter här om kvällen var det inte roligt att inte kunna gå ut i kolsvarta natten och uppleva månljuset på kritvit snö.

Ja, jag vänjer mig. Det blir månljus under augustinätterna också och i september, då sitter jag på bryggan medan mångatan glittrar på vattnet.

Men här och nu är det helt OK att vara stadsbo! Gud va bra jag har det.

I lördags hade jag två vänner från Brynäs här, den ena var min bästis hela skoltiden och så C som alltid fanns med i gänget, men som nu under senare år blivit en av mina vänner. Eftersom jag hade haft hand om mitt yngsta lilla hjärtegull på dagen så gjorde jag det enkelt och köpte hem färdig mat från ICA. Det blev en trevlig kväll här i min lilla lya.

Ljuset dröjer sig kvar längre för var dag.

Det gör mig lycklig!