Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Jag läser mycket om corona. För mycket, och för sent på natten, precis innan jag ska sova.

Människor beskriver ibland förloppet på sin virussmitta väldigt detaljrikt. Särskilt på Facebook.

Det är bra, för det är när vi läser dessa inlägg som de flesta av oss blir medvetna. Det kanske gör att folk avstår från krogrundan. Nä förresten. Men kanske från att trängas på Köpcentrum i alla fall?

I morse vaknade jag av mig själv halv åtta. Jag brukar sova betydligt längre. Jag kände ett pirr i huden, så där som jag läst att de som drabbats av viruset gör.

Jag gillar att ha svalt hemma, så jag försökte tänka att det berodde på att jag frös. Men ändå, det tog en lång stund innan jag kunde somna om. Jag låg spänd och kände efter om det skulle komma mer.

När jag så klev upp efter att till sist ha somnat om, tyckte jag att det kändes som om jag blivit förkyld också.

Nu är det klippt, tänkte jag, och påminde mig om att jag måste diska innan ambulansen och Fonus kommer, och hur ska det gå med alla mina chiliplantor och de små luktärtsbebisarna? Vem ska ta hand om dom?

Men jag bryggde mitt kaffe och tog en äggmacka. Löste Crossboss med mina två okända crossbossvänner som jag spelar med varje dag, men vi skriver inte så mycket till varandra i den lilla chattbubblan ovanför spelplanen. Ska vi spela eller chatta liksom, eller som finnen sa ”Ska vi snacka eller supa” till svensken när densamme sa ”skål”.

Men de betyder mycket, mina crossbossvänner. Särskilt i dessa tider. Troligen kommer dom aldrig att få veta det. Som sagt, spela eller chatta. Men till kaffet där vid elvasnåret när jag äter frukost, då är det himla trevligt att lägga ett par ord.

Well, fortfarande satt jag och kände efter. Pirrade det i huden igen?  Till sist spolade jag i ett hett bad med vaniljdoftande skum, la mig i badkaret och kände hur värmen smög sig in i både kropp och själ.  Tvättade håret, smorde in mig med värsta väldoftande body cremen.

Sedan var jag liksom back on track igen.

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Efter nästan 6000 steg i Boulognerskogen med en schysst spellista i öronen kände jag mig bara lycklig igen. Jag har lite svårt att , när jag lyssnar på bra låtar. Jag vill dansa fram! Det gör jag i riktiga skogen. Men inte i Stadsparken.

När jag är i riktiga skogen läser jag inga corona-inlägg på Facebook, och inte lyssnar jag på nyheterna. I riktiga skogen mår jag bra. Då befinner jag mig i nuet, som är världens bästa plats. Lyssnar på fåglarna, följer en mås med blicken, tar en kaffe på bryggan.

I nuet finns ingen oro.

Det är jag och mina chiliplantor.

Att sträva efter att vara här och nu visar sig åter vara en god idé.

Det gör att negativa tankar som i sin tur leder till dåligt mående, inte når mig.

Jag skulle kunna börja oroa mig för hur det ska bli i sommar, och ska jag kunna komma och gratulera min lilla gulltussa på födelsedagen, och hur ska jag få båten i sjön när avståndet på två meter inte går att hålla, och så vidare.

Men här och nu är en bra plats att vara på.

Jag har precis ätit linssoppa, och ser fram emot att fortsätta läsa Tommy Hellstens bok ”Du är mer än du anar”.

Bebisarna växer fortare än jag kunde ana när jag petade ur fröna ur chilin och satte ner dem i såjord. De har redan bytt kruka en gång och nu är det dags igen.

Det är fint att ha något att ta hand om, förutom sig själv, nu när det är restriktioner som gör att jag tvingas hålla mig ifrån mina barnbarn.

I dag skickade jag efter Lots of Bubbles Collection från Lyko.se

Jag älskar att bada bubbelbad och det är ett dagligt nöje, tills det blir sommar och jag fortsätter mitt badande i havet.

Tacksam för FB

Upplever att människor på FB är mer öppna. Många skriver att de plötsligt börjar känna tacksamhet.
Att de inte längre tar saker och ting för givet.
Jag upplever mer ödmjukhet, generositet, omtanke. Jag kommenterar inlägg som ger hopp och en känsla av samförstånd i trådar hos folk jag inte känner. Folk som har öppna konton. Innan corona hade jag kanske inte gjort det. Inte vågat.
Men jag får fina kommentarer tillbaka.
Såklart finns vissa trådar kvar, ni vet det börjar kanske med något positivt om någon eller något, och så hugger någon och så svarar någon annan och till sist haglar elakheterna och det är 248 kommentarer och man vill ta paus och hämta popcorn, för det går inte att sluta läsa.
Jag märker på mig själv att jag är mer aktiv på Facebook än nånsin.
I dag var jag med på en spelning där med Brooklyn Soul Stew.

Dansade i köket och skrålade med, medan jag lagade mat. Fick massor av bra energi! Så jäkla bra musik.
Jag skrattar mer åt olika roliga inlägg både på FB och på Insta. Av någon konstig anledning har jag lättare till skrattet nu än annars. Det behövs inte mycket! 😂
Men jag håller mig för mig själv.
Pratar med kompisar på Messenger och i mobilen. Undviker att träffas och luncha, som vi brukar.
Jag har det bra.
Det är bara en sak.
Mormorshjärtat som håller på gå i bitar av längtan efter några.
Ibland är gråten lika nära som skrattet.

Oro.

Många människor lever nu mer eller mindre konstant i en stark oro på grund av coronaviruset. Man är rädd att bli smittad, eller att någon som man håller av och älskar ska bli sjuk. Oron för den ekonomiska delen är kanske ännu större. Den som är rädd att bli uppsagd, eller ser risken att företaget går omkull drabbas av sömnlösa nätter, eller lever med ångest 24/7. Svårigheter med koncentrationen uppstår, man är i orostankarna och inte riktigt med i matchen. Glömmer saker som är viktiga, stressar, tar snabba beslut som kanske inte är så genomtänkta.
Att fly i alkohol eller andra droger ger en illusion om lindring, tillfälligt. Men det är bara en illusion. Och ångesten blir inte mindre när ruset lagt sig.
Det är ingen bra väg att ta.
De som är smittade av viruset och vårdas på intensiven, eller den som har en älskad närstående som är drabbad, far såklart kolossalt illa i nuet, men ännu fler är de som lever i oro för något som ännu inte har hänt, och kanske aldrig kommer att hända.
Det är lätt att måla upp katastrofer i det läge vi befinner oss i.
Men ingen av oss vet någonting om hur det ska bli i morgon, för morgondagen har inte kommit än. Vi vet ingenting om hur det ser ut om en vecka, eller i mitten på maj, eller om ett år.
När vi fastnar och dras med i katastroftankarna, kan den här frågan vara bra att ställa till sig själv, eller till den som bär på oron:
– Hur är det om du är här och nu?
För det kanske är så, att du just då sitter med en kopp kaffe i solen, eller tittar på ditt barn som leker, eller går på walkabout i skogen, fåglarna sjunger och himlen är blå … men dina katastroftankar gör, att du inte kan uppleva solens värmande strålar mot din kind, eller så hör du inte barnets gurglande skratt, för att du är någon annanstans i tankarna.
Oro förstör så mycket av vår tid.
Oron gör att vi åker ner i kolkällaren vare sig något har hänt, eller inte, för vi har spelat upp filmen inuti, och låtit den få makt över oss. Ofta går den på repris. Om och om igen.
 
Att vara i nuet är fint.
I nuet finns inte oron.
I solen där på skogsstigen kan vi hämta kraft, få goda energier. Släppa oron för en stund, åtminstone. Vi kan sätta oss på en stubbe, andas en stund, och bli närvarande. ”Nu sitter jag här i solen. Just nu flög en fågel till björken där, just nu är allt bra.” Andas igen. Djupa andetag. Låta axlarna falla ner.
Eller möta det lilla lekande barnets blick, prova att vara där tillsammans, på riktigt, hela du, med alla sinnen.
Det går att lära sig att vara i nuet. Man får träna.
Korta stunder i början. Det blir ändå en välbehövlig paus i oroscentrifugen.
De som tycker om att skapa vet, att i kreativiteten finns också befrielse från de tankar som annars sliter en itu. Att gå upp i något helt och fullt ger en frist från katastroftankarna.
Man är i nuet, går all in i det man gör.
 
Ett sätt att må bra i en strulig värld kan vara att våga ha
tillit.
 
Acceptans är också fint.
 
Och att sätta ord på vår oro och rädsla.
Våga dela den med någon.
Det är tungt att sitta i kolkällaren ensam.
Och mörkt.
 
 
”Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.”
🙏
 
 
 

Märkliga tider

Jäklar vilka konstiga tider det är nu.

Jag gråter av längtan efter några små personer som jag älskar och inte har sett på alldeles för lång tid. Mormorshjärtat går sönder. Och huvudet konstaterar kallt att det måste få vara så just nu.

Jag är ju en person som är van att vara med mig själv, och som trivs med det. Mina uteluncher med olika väninnor har visserligen varit trevliga, men jag kan avstå från det. Särskilt som Hemlingbystugan nu tagit bort buffén och i stället serveras en färdig tallrik, utan möjlighet att klicka på så mycket grädde man vill till pannkakorna. Värdelöst. Fast jag förstår och tycker det är ett klokt beslut.

Ibland får jag en overklighetskänsla.

Är det på riktigt? När ska det bli som vanligt igen? Blir det någonsin som vanligt? Och vill jag ha tillbaka allting verkligen, som var innan corona? Nej, faktiskt inte. Jag är tacksam för visa saker som det har fört med sig.

Jag tänker att allt som vi människor har en tendens att fly in i, för att slippa möta våra ”unfinished business”, det tas liksom ifrån oss nu.

Shoppingen som får shopoholicen att känna en illusion om lindring, resandet till andra länder är också ibland en flykt i dubbel bemärkelse, fotbolls- och hockeymatcherna som för många är en ventil är inställda, krogarna stänger, gymmen för träningsnarkomanerna likaså.

Snaran dras åt.

Ska vi bli tvungna att möta oss själva?

Och om vi inte kan? Vad gör rastlösheten och paniken med oss? Våldet i nära relationer har bevisligen redan ökat. Än så länge är systembolagen öppna för den som finner lindringen i alkoholen. Dejtingsajterna finns för sex-och relationsmisbrukaren. Spelsajterna.

Mat finns att få tag på, och godis. Det kan lätt bli för mycket, det med.

Jag brukar tänka på sånt jag längtar efter, ser fram emot, och blir glad av. Sånt som ”glittrar”.

Köpa penséer och sätta i en kruka på bryggan

Träffa mina gull som bor i en annan stad

Sjösätta båten

Och tacksamheten för det jag har här och nu:

jag är frisk och har inte ont på en fläck

jag har min bil så jag kan sticka iväg när lägenheten känns för trång

mina barnbarn här i stan som jag kan träffa när som helst, åtminstone utomhus

jag har mat i kyl och frys, och kaffe

mitt liv känns kravlöst nu i dessa dagar

jag kan gå ut och gå

våren är här, om än lite kylig nu

jag är tacksam för kontakten jag kan ha på Facebook, mer än någonsin nu när jag inte träffar vänner irl

jag har tid, massor av tid att göra vad jag vill, eller ingenting!

mitt badkar som jag fyller med olika väldoftande skumbad varje dag

jag är fri som en                                                                                                       fågel 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frukosttankar.

Det bästa med lediga dagar är att jag bestämmer själv när jag vaknar, och när jag vill äta frukost.

Ingen stress. Inget alarm som väcker mig.

Ibland väcks jag av glada barn som genast vill spela Svarte Petter eller bygga med LEGO, men det är en helt annan sak! Då kan en mormor inte bli annat än glad!

Jag uppskattar verkligen att få sova hur länge jag vill.

Vakna i lugn och ro, tänka glada tankar fyllda med tacksamhet en stund innan jag kliver ur sängen.

Att vara snäll och kärleksfull mot sig själv kan ta sig många uttryck, ett är att ladda bryggaren på kvällen, så att det bara är att trycka på knappen på morgonen.

Sedan är det dags att välja frukost. Smoothie? Äggröra? Majskakor med chia och havssalt, med mosad avokado, lite citronsaft och flingsalt …

Och sedan.

Sätta sig i soffan, njuta av kaffet och vad det nu blev för frukost, meditera en stund. Ta några ord i Cross Boss, scrolla i instagramflödet och se om Åsa Hellberg lagt ut någon inspirerande post som kan få mig att ta tag i mitt skrivande, eller om Stina Wollter tipsar om någon maträtt! Stina har bland annat ett recept på en kanongod linssoppa, och Pasta Puttanesca! Det är ju bara bonus i förhållande till allt vettigt hon tar upp om kroppspositivism med mera, hon gör skillnad!

Och så är det dags att kolla vattenståndet på SMHI.

Varje dag.

Det extrema höga vattenståndet har gjort att jag inte kunnat ta mig över till ön. förutom i söndags då det stod på +32 och jag såg min chans. Det har varit upp mot +101 som mest och nu tänkte jag att stövlarna skulle räcka. Hala stenar, och ett steg i taget. Jag fick in vatten i ena stöveln men jag kom över! Så lycklig.

Ja, skrivandet, det går framåt i alla fall. Vissa dagar skriver jag mer, andra mindre. Men jag skriver, det är huvudsaken.

Om the C-word vill jag inte skriva. Jo, en sak; det medför att flygandet minskar vilket är alldeles fantastiskt bra för vår planet. Ibland tror jag att vi har fått detta virus av en anledning.

När vi inte sätter stopp själva för all miljöförstöring och galenskap, så gör någon/något annat det.

En kvinna berättar.

 

”När jag var arton var jag och en väninna på krogen för första gången, och vi beställde in en varsin Cuba Libre.
När vi hade druckit ur gick vi på toaletten, väninnan gick in först och jag stod och tittade i spegeln och tänkte; Jag känner av den där drinken! Jag ska ha en till!
När väninnan kom ut från toaletten och jag skulle gå in tittade hon snabbt på mig och sa; Du, jag känner av den där drinken. Jag ska inte ha någon mer”.

Den berättelsen är så tydlig.

En av dessa kvinnor är alkoholist. Gissa vem av dem?
Hon är nykter sedan femton år nu, och minns den kvällen då hon drack sin första Cuba Libre, och ville ha mer.

 

Hej januari, och god fortsättning!

Januaris femte dag.

Den är röd. Det är söndag.

Och i morgon kommer ännu en röd dag.

Det känns som om det aldrig blir  v a r d a g.

Just för tillfället är jag väldigt angelägen om att det ska bli just vardag igen, av olika skäl, som att jag har användningsförbud på bilen eftersom jag betalade in skatten en dag för sent, och även fast den nu är betald får jag inte köra med bilen förrän det är registrerat på Transportstyrelsen.

Det funkar inte att visa utdrag på internetbanken.

Det skulle ha varit fint i går annars, att åka till piren och stå där i 15 m/s NV och känna livet i sig.

En annan anledning till att jag vill ha vardag är, att jag vill kontakta olika instanser för att erbjuda mina föreläsningar, kurser med mera. Företagaren i mig står otålig och stampar, beredd, entusiastisk och hoppfull. (Det är lögn, det där om entusiastisk).

Min jul har varit så fin. Jag har fått ha de jag älskar mest omkring mig. Det är det mest viktiga. Och att se glädjen i de små när julklapparna öppnas!

Jag har njutit av långa bad med de mest lyxiga väldoftande badskum och badbomber som jag fick i julklapp. Bodylotions, scrub, doftljus och olika burkar med hudvård översvämmar hyllorna i badrummet!

Jag har verkligen behov av att bada varje dag. Sommar som vinter. Alla dar i veckan.

Sommartid i havet såklart.

Men resten av året är det lyx att ha ett badkar.

Då och då fastnar jag för någon färg, det blir som en inre längtan på gränsen till besatthet, och då vill jag ha kläder i just den färgen, och det har absolut inget med mode och trender att göra, det kommer inifrån.

I slutet av november, strax före advent, fick jag längtan efter grått.

Jag som alltid klär mig i de galnaste och mest skrällande färg- och mönsterkombinationer ville ha grått. Enfärgat, trist och intetsägande. Fast lite tryggt. Jordnära. Juligt i viss mån, Tomten har ju ofta något grått på sig bland allt det röda.

Strax därefter kom rosa-längtan. Inte cerise-skrik-rosa. Mera mild rosa.

Grått och rosa i kombination. Jag fixade naglar i rosa och glittergrått till Lucia. Min älskade fluff-kofta i rosa åkte fram igen och bars med en grå topp under.

Intressant det där med färger, de står ju för någonting.

Jag hade ju köpstopp länge, länge, men det verkar ha hävt sig själv nu.

En dag bokade jag in en personal shopper.

Hon kände ju inte mig, så hon hade tagit fram många plagg i svart. Svart lång cardigan, bland annat.

Jag är inte en svart person. Jag är röd och knallgrön och cerise. Gärna på en gång.

Och nu grå-rosa. Men inte svart. I och för sig kan det vara praktiskt att ha ”den lilla svarta” i garderoben, och det har jag sedan många år.

Men inte köper jag nya svarta plagg.

Jag gick all in på den där personal shoppar-sessionen. Många tusenlappar blev det.

Men det mesta har jag gjort återköp på. Det är lätt att bli förförd där i provrummet. Hon var en bra säljare. Men av allt jag tog med mig hem den där dagen har jag nu bara ett par jeans, (som jag behöll på nåder, jag är ingen jeansmänniska längre), en blus, (jo den är ganska fin fast jag har aldrig blusar, egentligen, och skulle aldrig ha köpt den om inte hon hade tagit med den till provhytten, men den kändes bra, det gjorde den), en slipprig klänning och ett par ”coated” tights. Bekväma och mysiga att ha till en stor, bylsig stickad tröja.

Det var väl allt.

Efteråt köpte jag ett rosa linne med spets, att ha under en grå v-ringad tröja som jag hade redan.

Bilderna visar blusen, och linnet, fast mitt är rosa.

 

Ja, jag har ju planer för våren och behöver se något sånär proper ut.

Jag vet inte om någon människa läser den här bloggen längre? Bloggar ska ju helst uppdateras minst varje dag. Det har varit väldigt långa uppehåll här ibland!

Skriv gärna något så jag vet att jag inte skriver för bara mig. Här eller på FB.

Tack!

 

 

 

Våga välja och välja bort

Jag har sagt upp mig.

Det var alldeles nödvändigt.

Fungerar det inte på jobbet och du förväntas arbeta mot alla dina värderingar, all din kompetens, arbetslivserfarenhet och det du tror på, då blir det inte bra.

”Gå dit och gör det dom vill och håva in lönen bara, tänk inte så mycket”, har några vänner sagt, i all välmening.

Det hade säkert funkat om jag jobbat med materiella ting.

Men jag jobbar med människor.

Människor som har en dödlig sjukdom.

Jag vill inte medverka till professionellt möjliggörande, inte heller har jag lust att

arbeta på ett sätt som är käpprätt åt helvete när det gäller beroendesjukdomen.

Så då lämnar jag.

Jag hade goda intentioner när jag sökte tjänsten.

Kände att här kan jag göra något vettigt, något bra.

Men det är tufft när man är ensam terapeut och kunskap saknas hos

uppdragsgivarna.

Det går för mycket energi.

Min kropp signalerar när jag inte fattar i huvudet, att jag är mitt i ett ”mission

impossible”. Kroppen ropar stopp på olika sätt, och jag är envis ändå och ligger

på tills det bara inte går längre.

Jag är tacksam att jag har gett upp, samtidigt som det finns en stor besvikelse.

Men inget jobb är värt att slita ut sig i, och hälsan är viktigare än pengar.

Att dessutom tvingas svika sina ideal i den här branschen är direkt förödande,

både för mina patienter och mig.

Så här sitter jag nu, och har frid i sinnet och tillit till min högre kraft.

Kaffet i julkoppen smakade fantastiskt efter en jullunch i Hemlingbystugan med

väninnan.

Livet är fint.

Jag får välja. Och välja bort.

Det gäller människor, arbetsplatser, förhållanden, vad jag vill ta in i nyhetsväg

och vilka TV-program jag vill se. Allt.

Det finns saker jag inte kan välja också, som vädret till exempel. Det är rätt skönt.

Inför väder och vind lägger jag mig platt.

 

Ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

*

 

 

 

Kvittot kom snabbt!

Jag märker stor skillnad på mitt mående när jag suttit och frossat i program som handlar om eländes elände! Och fast jag vet det, så sitter jag ändå där ibland i soffan och glor! Blir upprörd, arg, ledsen, uppgiven, förtvivlad. Till vilken nytta?
I går t ex, ”Anders och knarket”, jag var helt upprörd efter det programmet och ältade på Stories att man kan inte stoppa huvudet i sanden och så.
Men det gör saker med mig att titta och jag har ingen lön för att jag sitter och ältar här hemma!
Attraktionslagen skickade verkligen ett kvitto på att den fungerar i dag, då den mest negativa person jag känner hörde av sig! (Vi pratar typ 2 ggr om året). Men det var ju den vibrationen jag var i! Eländet, och ”hur ska det bli med allt hemskt” osv.
Så inte konstigt alls att hon ringde!
Vi får det vi sänder ut.
Och hur ofta är det inte just ”eländestugget” som vi människor pratar om när vi ses? Särskilt de vi stöter på vid busshållsplatserna eller på ICA. De vi kanske inte är så nära.
Sjukdomar t ex är ett super-kitt att älta. Det ger en falsk känsla av ett ”vi”. Nästan som en tävling om vem som haft det jobbigast.
När jag frågar någon hur han/hon mår är det sällan någon som svarar ”bra” eller ”fantastiskt”.
– Huvet upp och fötterna ner, är vanligt.
Eller ”Jo man hänger med ett tag till”.
Som om det är farligt att säga ”Jag mår kanon, livet leker!”
Vi FÅR må bra.
Vi FÅR vara glada.
Vi FÅR njuta av livet, dagen, stunden som är.
Det finns alltid något att vara tacksam för.