”En blå glugg!”

  1. Väninnan och fd arbetskamraten och jag skickar uppdateringar till varandra om regnmängd, vindstyrka och eventuella öppningar i molntäcket.

”En blå glugg!!!!” skriver hon på SMS.

Minuten efter, ”men regnar ff” …

Hon, precis som jag, bor vid havet på sommaren, och i åratal har vi skickat SMS och delat förtjusningen med varandra soliga sommardagar, då vi legat på varsin brygga fast med många mil emellan. Men även när det som de senaste dygnen regnat i evigheters evighet, hör vi av oss till varandra om väder och små uppdateringar vad vi gör. Det är trevligt. Jag är inte den enda kvinnan som bor på en ö. Hon finns också.

I dag är det växlande molnighet och en behaglig temperatur på +18. Good enough for me. Hellre det är + 28, det mår jag inte bra av.

De senaste dagarna har jag inte känt för att åka till någon affär, så fantasin har fått jobba för att hitta på något gott att äta. Jag har inte behövs svälta. Det finns mycket i skåpen, fast kylskåpet började gapa tomt, så i dag bunkrade jag upp med spetskål, såna padrone eller vad det heter, som man steker i olja och kanske har lite vitlök, flingsalt och chiliflakes till. Supergott!  Halloumi är alltid bra att ha hemma, och Apetina vitost som det var extrapris på, jag älskar sån ost i en sallad med jordgubbar, röd lök, babyspenat och kalamataoliver! En dressing på balsamicovinäger, olja och salt till det, och så kan man strö över lite solrosfrön och hackade valnötter. Skulle kunna leva på det hela sommaren!

I dag är det min mamma Karins födelsedag. 1912 föddes hon. Dog 1960 i familjesjukdomen alkoholism. Tänker ofta på henne. Och på min pappa. Lägger pussel. Fattar. Tror jag.

Jag har lite roliga projekt att se fram emot i höst. Kreativiteten kommer att blomma! Skrivande och akrylmålning, plus en grej till som ligger och viskar och drar. Har inte agerat på det än. Väntar på startskottet, det som kommer inifrån det omedvetna, och som plötsligt en dag eller natt får mig att göra det som krävs för att, i det här fallet, delta.

Ett jobb har jag också beställt från Universum. Gärna konsultuppdrag, en eller ett par dagar i veckan.

Hur jag ska kunna fortsätta måla i min lilla lägenhet när jag inte längre är här på ön vet jag inte. Det funkar, men blir trångt. Så det har jag också skickat ut. ”Ge mig utrymme för min målning, one way or another.”

Tack.

 

En av alla dessa sommarmorgnar

Frukost på altanen.

Vindstilla, vita sommarmoln. Bofinken sjunger, hamrandet från grannen på andra sidan viken ljuder hemtrevligt över vattnet. Jag är i nuet, jag älskar nuet som är. En lätt bris skapar krusningar nere vid bryggan, och drar snabbt förbi.

Ännu en sommardag ligger framför mig. Tacksamheten fyller mig. Jag älskar detta ställe.

Jag vill sitta kvar här, i skuggan på altanen en stund. Lyssna, känna dofterna, njuta av grönska och hav.

 

Midsommarafton i morgon.

På min to-do-lista inför midsommar är det inte mycket som hunnits med. Än. Jo förresten, det är det visst. Men mycket återstår.

Nyss tog jag visserligen ut en Quiche ur ugnen, gjord efter Elsa Billgrens recept. Marängbottnarna är gräddade och har redan hunnit bli lite sega. I kylen i stan står en halvfärdig laxtårta, som ska dekoreras med olika saker. Köttbullar till barnen finns i frysen.

Well. Det blir till att trängas på ICA MAXI senare i dag. Jordgubbar är ett måste. Duschtvål får jag inte glömma, snickaren var här i går och monterade en utedusch! Äntligen!

I veckan brakade åskvädret loss här. Jag hade mitt ena barnbarn hos mig, och försökte med all möda i världen att inte visa hur läskigt jag faktiskt tyckte att det var. Det smällde rejält och överallt och jag kan inte minnas att jag upplevt ett så intensivt dundrande nånsin. Strömmen gick mitt i Sommarlov men kom tillbaka snabbt. Vi lämnade hans halvätna macka och gav oss av i ett hällande spöregn. Åkte till lägenheten i stan. Tacksam.

Min glädje att måla akryl fortsätter. En liten målning har jag faktiskt satt upp på väggen i gäststugan.

 

 

Nu kommer köksbordet att behövas till det som det är ämnat för över midsommar, men jag kan nog hitta andra lösningar! Tänker att mina barnbarn kanske också vill prova.

Glad midsommar önskar jag er!

 

 

Färg och form.

Att göra-listan blir aldrig klar. Jag gör och bockar av, gör och bockar av … men så dyker det upp nya saker jag behöver ta tag i. Penna intill. Dygnet runt. Glömmer lätt, särskilt när det blir mycket att greja med, som alltid inför sommaren.

I dag stod ”köp skruv” överst på listan, och ny bränsletank, vilket inte blev av eftersom det inte fanns några tillhörande slangar på Biltema, men skruv köpte jag, och den nya skruvdragaren står laddad och klar. Men det är så kallt där ute i lillstugan där själva skruvandet ska ske, så jag avvaktar.

Kl 07 i morse hade jag tvättstugan, ja, jag sov i stan en natt, hade Vedic Art-kurs i går och det regnade och var kallt som attan på kvällen när jag åkte från Hofors, så jag valde lägenheten och ett varmt skumbad. Chansade på att det fanns en tvättid, behövde tvätta lakan, och gick upp i ottan, trött men nöjd med min bedrift.

Jag hade tid hos frissan klockan 12, i desperat behov av att bli lite blondare, lite somrigare, lite fräschare, och nu kommer det en note to self: FÄRGA INTE HÅRET BRUNT EVER AGAIN! Det är kul ett tag, sedan blir det tungt och deprimerande för jag känner inte igen mig själv. Särskilt inte fram på vårkanten. Sommartid är blonda-slingor-tid, även för en som fyllt 67. Punkt.

Bilen är full med saker, jag får inte med mig allt på en enda gång, det är ”en sak i taget, det viktigaste först” som gäller. Sånt som jag handlat och som ska in i kyl och frys, (plus kaffepaketet) är prio 1, senare i kväll hämtar jag kassen med nytvättade lakan till alla inblandade, fler petflaskor med dricksvatten, en krukväxt från stan (flera återstår, de står på kö), paketet med skruv, påsen med toaströ till utedasset, fasadflaggan som får duga tills en ny flaggstång kommer upp, dunkappan som fortfarande inte hängts undan (hur skulle det ens vara möjligt i denna kyla?), två par skor och båtmotorn. Och båtmotorn lär jag inte kunna få med mig. Den har legat några veckor i bilen och den ligger bra där den ligger. Hjälp kommer så småningom. Vilken dag som helst.

Jodå. Det finns att göra. Skottkärran med kratt och olika grankvistar ska tömmas, mer kratt ska i, sticklingar planteras, frön ska sås, ved ska klyvas, rötter huggas bort och slang ska grävas ned i backen.

I ain´t complaining! I love it. Här finns ingen stress över ogjort. Jag gör när jag känner för det. Det ordnar sig!

Måleriet är en stor glädjekälla just nu. Jag har målat ute, med en masonitskiva lutad mot båthuset som ”stativ”. Lekfullt och prestigelöst applicerar jag olika nyanser av grönt, blått och turkos, blandar och sprutar vatten så färgen rinner, låter det torka och målar över, börjar om, eller hittar något jag vill ha kvar, något jag vill låta bli till. Det är så spännande. I går på kursen hade vi olika övningar, jag försvinner in i en bubbla, tiden rusar, jag är i nuet, i total närvaro, uppslukad av färg, form och fantasi.

Elsa Billgrens konto på Instagram inspirerar. Jag gjorde hennes franska potatissallad med linser, sparris, ruccola och hummus bland annat. Serveras ljummen. Gjorde också hennes pitabrödsfyllda vegetariska biffar med krämig avokadodressing. Även kontot @fredriksfika inspirerar med till exempel knäckig rabarberpaj, som det var väldigt svårt att bara ta en bit av.

En fd kollega på min förra arbetsplats lämnade jordelivet nyligen. Mycket sorgligt. Han var inte särskilt gammal men hade varit sjuk en tid. Det känns så overkligt, så svårt att ta in. Märker att han finns i mina tankar mer nu, än under alla år som gått efter att jag slutade på det jobbet 1997. Alldagliga minnen dyker oanmälda upp. Hans humoristiska kommentarer, melodier han ofta visslade på eller sjöng medan han stod och framkallade flygbilder, minnen från tidiga luciamorgnar då vi i kören sjöng upp oss medan glöggångorna blandades med pepparkaksdoften. Kräftskivor familjevis på deras torp i Småland. Födelsedags- och nyårsfirande.

Rest in piece.

Den här är till dig.

 

 

 

Livet på landet.

Uppehåll i regnet redan kl elva, väderappen hade spått runt två.

Jag sätter fötterna i Foppatofflorna och går ut efter mer ved. Gör kaffe, tar fram yoghurt och jordgubbar, toppar med granola. Så jäkla lyxig känsla att ha en glasburk på kökshyllan med egen granola!

Termometern visar +4. Båten behöver ösas, jag är inte det minsta sugen på det nu.

Jag värmer vatten och diskar frukostdisken plus lite annat från i går.

Ser mina akrylfärger som jag hämtat på postutlämningen, där står de, några i  grönt, en turkos, en rosa. Och vit förstås.

Med skräckblandad förtjusning satte jag mig och målade i går. Men den där värsta prestationsångesten har försvunnit sedan jag började på Vedic Art. Jag kan leka. Leka med färgerna, måla ett lager till och ett till.

Det måste inte bli nåt. Känner så mycket längtan efter att skapa, måla och vara kreativ! Inspirationen blommar. Jag behöver plats. Önskar att jag hade en ateljé. Det kommer att komma en lösning som jag inte vet om här och nu. Jag känner det. Vet inte hur och när, det behöver jag inte veta heller.

Måsarna har byggt bo både på taket och på stenarna jag ror förbi när jag ska ut med båten.  Jag försöker prata pedagogiskt och använder mig av mina terapeutiska färdigheter men dom bara skriar och dyker mot mig. Samma visa varje vår.

Korsorden i DN är en annan passion just nu. Så kul! Minns och tänker ofta på den plats i livet jag var på, när längtan efter att ha tid med korsord var stor. Nu har jag den tiden. Kaffe och korsord regniga dagar på landet, det är grejer. Och lite akrylfärger till det.

Ljuvligt god kardemummadoftande granola.

Kan bli en krasch från en kinesisk 20-tonsraket i Europa, läser jag. Om bara några dagar. Den beräknas slå ner i sydliga Europa. Men man vet inte riktigt.

Jag vill inte tänka på det där. Jag vill se nattviolerna efter grusvägen igen i sommar. Dom är fridlysta men jag brukar kunna böja mig ner i dikesrenen och dofta. Ta ett foto. Det finns vissa saker som är mer värdefulla för mig än guld och diamanter. Nattviol är en sån grej.

Det är fredag. På väder-Appen visas symbolen för snöflingor. Well, det är inte helt ovanligt i maj månad. Jag vill ändå åka till landet i dag. Vi har en ny spis i huset. Den forslade jag till ön i båten i veckan. Det var en gynnsam vind den dagen, solen sken och det snöade inte. Sånt man får vara tacksam över. DHL kom på utsatt tid och allt bara flöt på.

Jag ska hämta utombordaren innan jag åker ut. Den är på verkstan. Har kört med elmotorn nu. Det är trevlig och tyst. Lätt att bära. Men den ska sitta på flotten. Jag har köpt ett tält nu förresten. I sommar ska jag sova ute på vattnet. Det är en punkt på min BuJo.

En dag gjorde jag en granola. Det är med smak av kar de mumma, och det är dadlar i bland annat. Recept från Elsa Billgren.

KARDEMUMMAGRANOLA
2000 ml

4 DL HAVREGRYN
2 DL RIVEN KOKOS
1 DL PUMPAFRÖN
1 DL SOLROSFRÖN
1⁄2 DL LINFRÖN
2 MSK CHIAFRÖN
2 DL PEKANNÖTTER
1 DL MANDLAR
1 DL HASSELNÖTTER
12 DADLAR
3 MSK KOKOSOLJA
1 DL FLYTANDE HONUNG
1 TSK STÖTT KARDEMUMMA
1 TSK KANEL
2 NYPOR FLINGSALT

1. Sätt ugnen på 175°c.

2. Hacka pekannötter, hasselnötter, mandlar och dadlar grovt. Blanda alla ingredienser i en skål.

3. Bred ut granolan på en plåt med bakplåtspapper och baka i ugnen i 6 minuter. Ta ut plåten och rör runt
granolan. Baka sen i ugnen i ytterligare 3 minuter.

4. Låt svalna på bakplåtspappret och förvara sen granolan i en burk med lock.

Den ska serveras på bryggan i sommar tillsammans med en krämig yoghurt och färska blåbär, medan en ljum bris smeker mina brunbrända ben och bästa kaffemuggen fylls med nybryggt doftande kaffe.

 

 

 

 

 

 

Första båtturen i år!

Lycklig var bara förnamnet i går när jag fick hjälp att sjösätta.

Jag skrek vårskriket när jag rodde ut för att komma förbi grunden, det är lågt vattenstånd nu och jag har kört på en och annan sten genom åren.

I går körde jag med elsnurran, eftersom min Tuhatsu behöver lite vård och ska till stan. Den var inte samarbetsvillig förra sommaren. Jag vill kunna åka långt ut på havet och känna mig trygg i att den funkar.

Elmotorn har jag bara använt på bryggbåten tidigare. Att hänga på den på båten var en fin upplevelse. Det går ju inte fort, men det behöver det inte göra heller, även om jag har en del i mig som älskar att gasa för fullt där ute på havet. Jag vet inte om det någonsin kommer att gå över.

Ur miljösynpunkt är det förstås bättre med elmotorn. Och den går tyst, skrämmer inte fåglarna. Så i går kom tanken om jag ska sälja Tuhatsun. Den är tung, jag orkar inte ta av och sätta dit den ensam. Den behöver servas, och att ta den till stan är meckigt. Men samtidigt, att dra på rakt ut mot horisonten, ensam på havet, det är ändå obetalbart!

Jag skulle troligen ångra ihjäl mig.

Jag är så tacksam över min ledighet. Behöver den nu efter vikariatet. Men till hösten jobbar jag igen. Och jag behöver inte veta hur och var. Det tar Universum hand om.

Jag deltog i ett webinar om attraktionskraften i förrgår. Lärde mig att affirmationer är sekundärt. Vibrationer är det primära. Det landade i mig som en bekräftelse.

 

 

 

Nu kanske man kan loosa upp lite.

En dag kändes det som om någon stack in strumpstickor i benen på mig.

Det var en plötslig smärta, men kort. En sekund. Efter några timmar igen, på ett nytt ställe. Jag tänkte inte så mycket på det. Inte heller att jag var ovanligt trött, eller att det plötsligt värkte i lederna. Jag är en person som aldrig har ont i lederna. Eller någonstans överhuvudtaget. Jag är lyckligt lottad på det viset.

Men en dag, när jag sovit dåligt på grund av en märklig smärta i knävecken, och är ute och går, orkar jag inte ens gå runt huset, utan måste vända. Tar tempen när jag kommer in igen, och det är något förhöjd kroppstemperatur. Jag småfryser och nyser.

Nästkommande dag testas jag positivt.

Well. Here we go.

Jag brukar anteckna mina temperaturmätningar i mobilen. De brukar bilda en jämn och logisk kurva. Inte nu. Det finns ingen logik alls. Upp och ner, högt och lågt. Morgontemperaturerna är runt 39, alvedon eller ej, medan övriga dygnets timmar är som en berg-och dalbana.

Jag har ätit LCHFisch sedan augusti. Som att vända på en hand skriker kroppen nu plötsligt efter bröd, havregrynsgröt, pannkaka, ostkaka, ris. Jag får slänga gräddförpackningarna. Kloffsar in Lingongrova och rostat bröd med marmelad och ost.

Omtänksamma vänner messar och frågar om jag behöver något, en väninna kommer med lunchlåda, dottern kommer och ställer matkassar utanför ytterdörren, samt levererar olika värktabletter. För det går åt. Jag har en märklig huvudvärk där det känns som om någon sticker in en kniv på ett och samma ställe. Det gör fruktansvärt ont ett par sekunder och upphör lika snabbt för att komma tillbaka igen efter en minut. (Liknar ispikshuvudvärk för den som vet.)

Alla ger mig kloka råd och tips och pepp. Och till en annan kär person som haft covid upprättas en direktlinje via SMS där jag kan fråga och bli bekräftad; Ja, så var det för mig också.

Sånt är väldigt skönt. Någon som förstår. Och känner igen.

Min väninna i Västerbotten skriver att jag är den enda hon känner som har corona. Känns lite bra. Lite stolt nästan.

Smak och lukt försvinner. Mardrömmarna plågar mig nattetid. Skräckdrömmar! Jag vill aldrig uppleva något dylikt igen. Jag vinglar när jag kliver upp på natten för att gå på toa, svimmar nästan.

Jag beställer hem fruktjuicer med dottern och bälgar i mig. Blandar smoothies med banan och yoghurt och avokado. Dricker vätskeersättning på inrådan från min kloka väninna som kom med lunchlåda.

Jag är glad att jag inte bor ute i skogen längre. Och det är min dotter också, hon som levererar matkassar, alvedon och Iprén och Ibuprofalon eller vad det heter.

Med slutna ögon och det nyöppnade kaffepaketet under näsan står jag och viskar ”K A F F E”.  Det är bra att göra så när luktsinnet är väck.

Försöker mig på en kort promenad. Jag går  s a k t a.

Att ha haft corona är på sätt och vis en lättnad.

Jag kan slappna av lite. Visst, det finns inga garantier, men jag borde vara immun ett tag i alla fall. Kunna gå till frissan, inte längre få lust att klappa till folk som kommer för nära på affären.

Kort sagt, loosa upp lite.

Så mycket jag skulle vilja veta.

Grå söndag. +6. Snön försvinner sakta men säkert.

Kollade på SVTplay, lyssnade på Vardagar 2.

Babben var med i ”Min sanning”. Ännu en insikt. Något jag länge tänkt,

om min fostermor. I intervjun med Babben blev det klart, det var

inget tvivel.

Jag tänkte först, ska jag behöva ta ett varv till?

Men egentligen spelar inte det nån roll, beteendet har jag ju bearbetat under massa år.  Jag vet att jag blir aldrig klar. Och jag vet att det är viktigare att kolla på vad det gjorde med mig, än att förstå henne.

Men jag vill ju veta. Vad var det i hennes familj, hennes uppväxt, som gjorde det?

Min pappa växte upp i det hemmet.

Han var lillebror. En av hennes bröder.

Jag vill veta. Jag frågade henne ibland hur det var i hennes barndom, i familjen. Hon svarade vresigt som alltid och berättade att hennes mamma, alltså min biologiska farmor, som dog innan jag föddes, var så duktig, hon hade arbetat på nåt fint ställe och bla bla bla.

Ja, fine, men hur var det i hemmet?

Guess I´ll never know.

Men jag kan ju ana.

Min pappa, hennes lillebror alltså, gifte sig med en alkoholist. (Min biologiska mamma).

Det händer inte av en slump.

Jag kände också igen det Babben sa, att hon fick aldrig beröm. Inte jag heller. Och hon kunde inte säga något bra om sina barnbarn.

Men. När hon hade dött berättade hennes väninnor för mig, hur stolt hon var över barnbarnen, hon hade skrutit över dom.

Men aldrig direkt till mig eller dom eller barnens pappa.

Stackars människa.

Sent på eftermiddagen tog jag en promenad upp på Söder. Gick in på ICA och köpte ingredienser till Tacos, och ostbollar. Min kompis pratade om såna i går och jag blev besatt i tanken.

Jobb i morgon på orten. Snart är vikariatet slut. Jag har ett erbjudande om ett annat uppdrag som konsult.

Kanske går det i lås i morgon.

Är det rätt så är det lätt.

Söndag i februari.

Solljus i rummet. Vita tulpaner. En skvätt kallt kaffe.

Jag borde gå ut.

Borde är inget bra ord. Skuldbeläggande.

I stället kan jag säga att jag skulle kunna välja att gå ut.

Om jag orkade. Om jag ville. Om det inte var så kallt. Om det inte var så förbannat med folk ute, så man får kryssa på trottoarerna, eller gå ut i gatan för att kunna hålla avstånd.

I går försökte jag ta mig ut till ön. Men jag orkade inte pulsa fram i snön på vår lilla väg, så jag vände. Åkte ut på Iggön i stället, gick på plogade småvägar, ingen trängsel, fick gå där med bara mig själv, i snötyngd skog och med fruset hav vid vägs ände.

Det pratas om en tredje våg. I vårt län är det muterade viruset redan utbrett. Det som smittar snabbare. Det som kommer från Storbritannien.

Gränsen mot Norge bevakas av militär. Det har inte hänt på 80 år.

Läste på Instagram idag; ”När Corona är över” börjar låta som ”När jag vinner på lotto”.

Well. En dag i taget. Här och nu.

Jag kanske ska ta en promenad i alla fall.

Jag börjar bli gnällig. Det är inte bra.

Fyra andliga principer jag behöver påminna mig om:

Acceptans i stället för bitterhet

Tillit i stället för fruktan

Ärlighet i stället för oärlighet

Tacksamhet i stället för självömkan.

*