Nu kanske man kan loosa upp lite.

En dag kändes det som om någon stack in strumpstickor i benen på mig.

Det var en plötslig smärta, men kort. En sekund. Efter några timmar igen, på ett nytt ställe. Jag tänkte inte så mycket på det. Inte heller att jag var ovanligt trött, eller att det plötsligt värkte i lederna. Jag är en person som aldrig har ont i lederna. Eller någonstans överhuvudtaget. Jag är lyckligt lottad på det viset.

Men en dag, när jag sovit dåligt på grund av en märklig smärta i knävecken, och är ute och går, orkar jag inte ens gå runt huset, utan måste vända. Tar tempen när jag kommer in igen, och det är något förhöjd kroppstemperatur. Jag småfryser och nyser.

Nästkommande dag testas jag positivt.

Well. Here we go.

Jag brukar anteckna mina temperaturmätningar i mobilen. De brukar bilda en jämn och logisk kurva. Inte nu. Det finns ingen logik alls. Upp och ner, högt och lågt. Morgontemperaturerna är runt 39, alvedon eller ej, medan övriga dygnets timmar är som en berg-och dalbana.

Jag har ätit LCHFisch sedan augusti. Som att vända på en hand skriker kroppen nu plötsligt efter bröd, havregrynsgröt, pannkaka, ostkaka, ris. Jag får slänga gräddförpackningarna. Kloffsar in Lingongrova och rostat bröd med marmelad och ost.

Omtänksamma vänner messar och frågar om jag behöver något, en väninna kommer med lunchlåda, dottern kommer och ställer matkassar utanför ytterdörren, samt levererar olika värktabletter. För det går åt. Jag har en märklig huvudvärk där det känns som om någon sticker in en kniv på ett och samma ställe. Det gör fruktansvärt ont ett par sekunder och upphör lika snabbt för att komma tillbaka igen efter en minut. (Liknar ispikshuvudvärk för den som vet.)

Alla ger mig kloka råd och tips och pepp. Och till en annan kär person som haft covid upprättas en direktlinje via SMS där jag kan fråga och bli bekräftad; Ja, så var det för mig också.

Sånt är väldigt skönt. Någon som förstår. Och känner igen.

Min väninna i Västerbotten skriver att jag är den enda hon känner som har corona. Känns lite bra. Lite stolt nästan.

Smak och lukt försvinner. Mardrömmarna plågar mig nattetid. Skräckdrömmar! Jag vill aldrig uppleva något dylikt igen. Jag vinglar när jag kliver upp på natten för att gå på toa, svimmar nästan.

Jag beställer hem fruktjuicer med dottern och bälgar i mig. Blandar smoothies med banan och yoghurt och avokado. Dricker vätskeersättning på inrådan från min kloka väninna som kom med lunchlåda.

Jag är glad att jag inte bor ute i skogen längre. Och det är min dotter också, hon som levererar matkassar, alvedon och Iprén och Ibuprofalon eller vad det heter.

Med slutna ögon och det nyöppnade kaffepaketet under näsan står jag och viskar ”K A F F E”.  Det är bra att göra så när luktsinnet är väck.

Försöker mig på en kort promenad. Jag går  s a k t a.

Att ha haft corona är på sätt och vis en lättnad.

Jag kan slappna av lite. Visst, det finns inga garantier, men jag borde vara immun ett tag i alla fall. Kunna gå till frissan, inte längre få lust att klappa till folk som kommer för nära på affären.

Kort sagt, loosa upp lite.

Så mycket jag skulle vilja veta.

Grå söndag. +6. Snön försvinner sakta men säkert.

Kollade på SVTplay, lyssnade på Vardagar 2.

Babben var med i ”Min sanning”. Ännu en insikt. Något jag länge tänkt,

om min fostermor. I intervjun med Babben blev det klart, det var

inget tvivel.

Jag tänkte först, ska jag behöva ta ett varv till?

Men egentligen spelar inte det nån roll, beteendet har jag ju bearbetat under massa år.  Jag vet att jag blir aldrig klar. Och jag vet att det är viktigare att kolla på vad det gjorde med mig, än att förstå henne.

Men jag vill ju veta. Vad var det i hennes familj, hennes uppväxt, som gjorde det?

Min pappa växte upp i det hemmet.

Han var lillebror. En av hennes bröder.

Jag vill veta. Jag frågade henne ibland hur det var i hennes barndom, i familjen. Hon svarade vresigt som alltid och berättade att hennes mamma, alltså min biologiska farmor, som dog innan jag föddes, var så duktig, hon hade arbetat på nåt fint ställe och bla bla bla.

Ja, fine, men hur var det i hemmet?

Guess I´ll never know.

Men jag kan ju ana.

Min pappa, hennes lillebror alltså, gifte sig med en alkoholist. (Min biologiska mamma).

Det händer inte av en slump.

Jag kände också igen det Babben sa, att hon fick aldrig beröm. Inte jag heller. Och hon kunde inte säga något bra om sina barnbarn.

Men. När hon hade dött berättade hennes väninnor för mig, hur stolt hon var över barnbarnen, hon hade skrutit över dom.

Men aldrig direkt till mig eller dom eller barnens pappa.

Stackars människa.

Sent på eftermiddagen tog jag en promenad upp på Söder. Gick in på ICA och köpte ingredienser till Tacos, och ostbollar. Min kompis pratade om såna i går och jag blev besatt i tanken.

Jobb i morgon på orten. Snart är vikariatet slut. Jag har ett erbjudande om ett annat uppdrag som konsult.

Kanske går det i lås i morgon.

Är det rätt så är det lätt.

Söndag i februari.

Solljus i rummet. Vita tulpaner. En skvätt kallt kaffe.

Jag borde gå ut.

Borde är inget bra ord. Skuldbeläggande.

I stället kan jag säga att jag skulle kunna välja att gå ut.

Om jag orkade. Om jag ville. Om det inte var så kallt. Om det inte var så förbannat med folk ute, så man får kryssa på trottoarerna, eller gå ut i gatan för att kunna hålla avstånd.

I går försökte jag ta mig ut till ön. Men jag orkade inte pulsa fram i snön på vår lilla väg, så jag vände. Åkte ut på Iggön i stället, gick på plogade småvägar, ingen trängsel, fick gå där med bara mig själv, i snötyngd skog och med fruset hav vid vägs ände.

Det pratas om en tredje våg. I vårt län är det muterade viruset redan utbrett. Det som smittar snabbare. Det som kommer från Storbritannien.

Gränsen mot Norge bevakas av militär. Det har inte hänt på 80 år.

Läste på Instagram idag; ”När Corona är över” börjar låta som ”När jag vinner på lotto”.

Well. En dag i taget. Här och nu.

Jag kanske ska ta en promenad i alla fall.

Jag börjar bli gnällig. Det är inte bra.

Fyra andliga principer jag behöver påminna mig om:

Acceptans i stället för bitterhet

Tillit i stället för fruktan

Ärlighet i stället för oärlighet

Tacksamhet i stället för självömkan.

*

När längtan blir till gråt – (snälla ta mig tusen dagar härifrån)//Plura

En dag frågade en person mig om jag trivs i min lägenhet.

”Jag älskar den här lägenheten!” utropade jag, och fortsatte oombedd en lång utläggning om varför.

”Det är en så mysig lägenhet, och det är nära till stan, och nära till strövområden, och kör jag ut på gatan och tar till vänster är jag snart på 583:an och tjugo minuter från havet. Och jag har badkar, det är lätt att få tid i tvättstugan, och ett lugnt område, plus att jag har balkong. Jag älskar att bo här!”

Ja, så är det. Och det är lugnt i trappen. Ett tag bodde en kille här, som var dalmas, så när Brynäs mötte Leksand och han kollade matchen på TV var det livat, men inte så det störde. Tvärtom, det var lite kul. Men nu har han flyttat så det är tyst. Utom när jag drar igång och dansar, som jag gjorde i dag. Jag jobbar hemifrån, och behövde väl lite drag, så jag satte på Aretha Franklin och körde järnet till ”Freeway of love” medan jag lagade Italiensk kycklinggryta LCHF-stilisch i köket.

Från USA har jag klickat hem en trevlig liten workbook som heter DAILY TO DO LIST PLANNER. Jag gillar ”att-göra-listor”. Den här boken är trevligt illustrerad och man kan färglägga själv, vilket föranledde att jag just innan stängning sprang in på Akademibokhandeln och köpte lite fina pennor. Inte för att jag direkt lider brist på pennor, men för att jag ville ha just den sorten som jag fick för mig skulle vara nästan oumbärlig till den här workbooken.

 

Jag blev så medveten i går hur ofta mina tankar är hos de två gullebarnen som bor i en annan stad och som jag längtar efter 24/7.

Jag har ofta mina andra gullebarn i tankarna också, men det blir på ett annat sätt, eftersom vi träffas regelbundet.

Ibland är jag nära att gråta när jag tänker på dom där borta.

Men så tänker jag att jag i stället kan vara tacksam för att jag faktiskt träffade dom så sent som på juldagen. Då träffades vi utomhus och snön föll så där fint som i Bullerbyboken, och deras mamma hade gjort kaffe och varm choklad och bjöd på Lussekatter och jag hade med mig Rullrån som Ylva hade bakat, och barnen fick öppna sina julklappar och jag fick också julklappar som barnen hade skrivit ”TILL MORMOR” på med spretiga fyraochetthalvtårsbokstäver och en förstaklassares mer vana.

Juldagen.

Det har inte gått en månad ens, får jag säga till mig själv. Skärp dig.

När de i kväll sa på nyheterna att smittan hade minskat en aning, höll jag andan. Då höll jag på börja gråta igen. För då kände jag hur det uppstod ett hopp och ett ljus, som jag inte vågade ta in.

Det svishade förbi på en tiondels sekund.

Lilla O fyller snart fyra. Han är mitt yngsta barnbarn. Tiden går så fort, vilken klyscha, men ack så sant. Hittade ett foto i flödet på Facebook-minnen i dag, på mina barn när dom var små. Ofattbart på riktigt att det var så länge sen. Jag säger som Lill-Babs sa, jag är inte gammal men jag har levt jävligt länge. Det blir många tankar på hur livet såg ut då. Och tacksamheten väller fram, tacksamheten över att jag fick bli mamma, åt just dom.

Jag tar ingenting för givet. Jag har väl mina anledningar till det.

Ljudböcker förgyller mina kvällar när jag inte hänger på on-linemöten. Just nu varvar jag mellan ”Vardagar” av Lundell och ”Jag ser allt du gör” av Annika Norlin. Och så dricker jag te och äter kalla kesoplättar med mycket smör och västerbottenost.

Jag har det bra. På-riktigt-bra.

Här och nu är en förträfflig plats att vara på.

Jag skriver väl ändå, jag.

Fast ingen verkar läsa min blogg längre.

Jag skriver för min skull.

För att jag behöver få ut olika tankar, olika ord och känslor.

Ibland tänker jag att jag ska lägga upp något inlägg på Facebook. Men då kanske den eventuelle läsaren bläddrar bakåt och hittar inlägg som jag har skrivit när jag var arg. Jag vet inte om jag kan stå för de inläggen i dag. Jag vill inte läsa dom längre men jag tror att jag kan hitta dom om jag söker på ”avsågad hagelbrakare”.

Well, nu skulle jag skriva om en sak som jag reagerade starkt på för många år sedan. Inte med irritation eller ilska, mer med medkänsla. Det kändes så andefattigt, som Gunnel skulle ha sagt.

Den här personen åkte utomlands två gånger varje år, tillsammans med sitt vuxna barn.

Det var alltid vecka 32 och så en annan vecka som jag inte minns. När hen kom hem sa hen ”Nu är det si och så många veckor tills vi ska åka nästa gång.”

Hen räknade månader och veckor och uttryckte längtansfullt hur långt det var till nästa resa.

Och jag tänkte, men alla veckor emellan då? Alla dagar, stunder, är inte de värda någonting? Är nuet inte värt något alls, nuet en disig tisdag i oktober till exempel? En sån dag som man kan göra äppelpaj med vaniljsås, eller gå i skogen och känna doften av blöta löv på stigen? Eller njuta av ett stormigt hav, läsa en bok, dricka te och tända mängder av ljus.

Jag minns en annan person som sa i september, efter att även hen kommit hem från en resa: ”Nu får man börja tänka på julen”.

”Redan?” frågade jag.

”Ja, för nu är det ju ingenting förrän det är jul!”

Jo, tänkte jag, det är massor av guldglittriga ögonblick om du väljer att titta efter, men det var lite skavigt med den personen redan, så jag var tyst för en gång skull.

Och i dag hörde jag åter en person som klagade på att det är så långt tills det blir sommar.

Ja, och tur är väl det! Tänk om det skulle bli sommar genast och vi inte skulle få se snön som äntligen kommer nu, och sedan höra talgoxen i februari, upptäcka tibasten i mars och blåsipporna och tranorna och varje dag kunna njuta av ljusets återkomst.

I dag märktes det. Strax före tre var det fortfarande ljust.

Guldkornen finns. Jag kallar dom ”ögonblickslyckor”. Jag tror det handlar mycket om vad vi väljer att fokusera på.

 

Nyårsafton

Året 2020 är snart över.

Jag upplever det inte som ett ”skitår” som många uttrycker det, men jag har ju en förmåga att minnas och fokusera på det fina, på ”guldkornen”.

Där finns såklart sommarminnen från ön, med flottfärd och bad, båtutflykter med barnbarnen, långa lata dagar på bryggan. Jag väljer att minnas det.

Coronan och den ständiga saknaden lämnar jag nu, och ber en bön att 2021 blir ett år då jag får krama mina barnbarn igen.

I dag har jag klätt mig fin i röda klänningen som jag köpte till jul, men lämnade prislappen kvar om det skulle bli så att jag eventuellt skulle fira jul ensam. Nu blev det inte så, däremot blir det nyårsafton med mig själv. Jag har köpt löjrom från Kalix och tänker ha en helkväll här med TV och vänner på sociala medier. Sminkad till tänderna och med glitter i håret!

Här ska gås all in!

Vet inte om nån människa läser min blogg längre, du kan väl skriva en kommentar om du finns?

GOTT NYTT ÅR!

Envar sin egen lyckas smed.

Inne i köket doftar det av hyacint.

Mor Gunnel hade alltid hyacinter kring jul. Rosa. I köket får jag lite fin känsla när minnen kommer från jularna på Jungmansgränd. Paketen, chokladasken hon gömde i garderoben men som jag hittade och inte kunde låta bli. Granen som farsan och jag högg, och som det var levande ljus i. Doften av grenar som fattar eld. Och min rädsla att allt skulle börja brinna. Dadlar och nötter. Paketen från moster Sonja.

Nyss klev jag upp ur ett varmt bad. Jag använde en ny duschgrej som låg i en av luckorna i min adventskalender. Det är lika bra att använda sakerna fort, inte spara ”till ett speciellt tillfälle”. Dels lär det inte bli några speciella tillfällen på ett bra tag,  och dels är livet skört i dessa tider. Står du i kön på ICA och någon hostar bakom dig kan det vara kört. Över. Finito.

Så ta på dig din vackraste klänning fast ingen ser, smörj in dig i din lyxiga bodylotion och öppna champagnen från Côte d`Azur som du tänkte spara till femtioårsdagen. Som sagt, livet är skört.

”Var och en sin egen lyckas smed” sa hon, Gunnel. Jag begrep aldrig vad hon menade då. Hon hade många ordstäv. Ett annat som ofta dyker upp inuti skallen är ”när det blir kväller blir den late snäller”. Hon sa båda dessa med en elak blick samtidigt som hon snörpte på munnen.

Hon var ingen solstråle, Gunnel. Jag antar att hon hade sina anledningar till det. Men det fanns stunder då hon var lite glad.

Men det där med kväll, det är så sant. När kvällen kommer får jag energi att rensa skåp och sånt. Även om jag har varit halvdöd av trötthet på eftermiddagen. Nattugglor får saker gjorda. Men inte när alla andra gör.

Envar sin lyckas smed. Det är bra att kunna se guldkornen i livet. Särskilt dessa dagar. I dag var det guld att ta det där badet. På stolen bredvid hade jag linschips med dip och en kall Pepsi Max. Röda ljus bredvid.

Nuet är den enda tid vi har.

Njut av det. Så ofta du kan.

Kurvan pekar uppåt igen.

Lördag i november.

Grått och disigt.

Här och nu, lite kaffe kvar i muggen. Jag åt en sen frukost. Äggröra, lax, crème fraîche och en liten skål med blåbär och rysk yoghurt.

Långa sena frukostar är fint. Det blir bara på helgerna nu, eftersom jag har ett jobb igen. Mina lugna morgnar uppskattas ännu mer, när det inte är möjligt varje dag.

Jag är på en bra arbetsplats. Det är ingen självklarhet. Där jag jobbade senast var det som Gökboet. Jag är glad att jag sa upp mig i tid. Dysfunktionella arbetsplatser ska man inte stanna på. Det gör saker med en. Precis som dyssiga förhållanden. Gå! Bara gå!

Hörde på radion att smittkurvan pekar rakt upp, och på måndag införs restriktioner även i vårt län, som är ett av de få som ännu inte fått några. Jag saknar att kunna äta julbord på IKEA med kompisen, köpa massor av nya ljuslyktor som jag inte behöver, och bunkra värmeljus. Det hör till den här tiden på året.

Jag har varit ute och käkat med vänner den senaste tiden, levt lite som vanligt, men undvikit köpcentrum. Veckohandlar på min ICA MAXI där jag vet var allting finns, utom när det kommer till havregryn. Jag hittar inte havregryn, måste fråga varje gång. Nu är det sällan jag behöver havregryn, men på höstlovet hade jag två gullebarn hos mig, och då gör mormor gröt såklart.

Min båt ligger i fortfarande. Båtmannen har haft lite besvär med hjärtat. Opererats. Vi har pratat i telefon. Han säger att han kan hjälpa mig ändå. Sen. Det lär ju dröja tills isen lägger sig.

Varje dag badar jag i mitt badkar. V a r j e  dag. Ja, jag badar ju varje dag på somrarna också, men då i havet.

Jag skickar efter de mest fantastiska väldoftande kreationer. Bubbelbitar med drömmiga namn som Snow Fairy och Shooting for the Stars. Varje kväll somnar jag med juldoftande bodymilken Yog Nog. Sängkläder, pyjamas och hela jag i ett tryggt doftmoln av knäck och julkaramell.

Att lägga sig i ett varmt bad med bubbeltäcke och ha tända ljus i hela badrummet är ljuvligt. Gärna något gott att äta inom räckhåll, eller åtminstone en kopp kaffe. I går badade jag innan jag åkte till jobbet. Tog min kaffemugg med och ställde på badkarskanten. Bättre start på en arbetsdag finns inte.

Välj det som gör dig lycklig!

 

 

 

 

 

Total makeover.

Min coronafrisyr med hemblekt slitet hår, som jag klippt själv är nu ett minne blott. Jag gick till Camilla på Ateljé Mira, det är dit jag går när jag vill göra en total makeover. Och det var vad det blev. Jag är mörk, kortklippt och en annan människa känns det som.

Jag vill ha attityd. Det blonda halvlånga passar inte mig längre, och har inte gjort på många år. Jag är ingen mesig peoplepleaser i dag, och inte ute efter att behaga och le med huvudet på sned. Jag är jag, arg som fan ibland och trött på FKN patriarkatet och den kvinnosyn som fortfarande råder, och trött på löneskillnader mellan kvinnor och män som utför samma jobb. Jag känner en enorm vördnad för de kvinnor som står på barrikaderna och som kämpar! Vilka hjältar!

Och de få män som står bredvid. De är inte många, men de finns.

Jag gillar att stå på piren ibland när det blåser 17m/s NV och känna livet i mig. Havets dån, vågornas stänk i mitt ansikte. Jag fylls av en kraft då, som jag inte fattar själv, vet inte vad den står för, men jag anar. Jag älskar att stå där och känna vinden slita i mig.

Men är det höst eller sensommar, ibland känns det som högsommar.

Som i lördags.

Otroligt varmt på ön. Ena dottern kom och hjälpte mig ta av motorn på båten, och vi tog upp kanadensaren också och la den upp och ner på bockarna. Dagen efter tog jag bort mossa från taket, den del av taket som jag nådde utan att klättra upp. Jag stod på stegen, det är inte det bästa jag vet kan jag säga. Att komma upp på taket är en sak, men jag minns en gång när jag inte höll på ta mig ner. Det där att sätta ut benet och försöka hitta stegen, nej, det är läskigt. Jag får be den andra dottern, hon har varit på taket förr, hon.

Efter att jag flyttade in till stan igen har jag hunnit med att träffa vänner igen. Med avstånd mellan stolarna, och handsprit och allt. Det är fika hit och luncher dit. Senast i går med M och E. Vi som jobbat ihop på Lantmäteriverket och delat livets alla skeenden. Giftermål, graviditeter, skilsmässor, och nu är vi mormödrar och berättar för varandra om våra barnbarn. 1975 när ”Kartverket” flyttade till Gävle, träffades vi. Och på den vägen är det. Fint med vänner som vet ens historia. Som fattar och som minns. Ja, någotsånär i alla fall. Vi sitter där på lunchen och så säger nån av oss ”Vad var vi nånstans när det fanns så många bakelser?” och jag vet vad hon menar men det kommer inte något namn, och jag chansar ”Ester?” men M kommer ihåg, Elsa Anderssons konditori ju! Och så pratar vi om tjejsemestern i Turkiet och allt kul som var, och roadtrippen till Dalarna och Västerås, shoppingen på köpcentret utanför stan. ”Vad köpte jag?” frågar E och jag skulle inte komma på´t men M igen, ”du köpte en jacka. En grön”. ”Var är den?” undrar E, ja, vem vet, det var nog tio år sedan.

Ibland har vi haft uppehåll i kontakten, långa och kortare, men de här damerna finns där.

Jag har dom.

Det är rikedom.

För övrigt har jag möblerat om här hemma i min lilla lägenhet. Det är så fint nu. Plockat och städat, tända ljus, mysfaktorn hög. Och jag älskar att bo här och att ha privilegiet att också ha möjlighet att bo vid havet några månader om året … så att själen kan få ro.

”Och någon blir den största” …

I dikten av Kajenn, den om hundra sommardar, står ”och någon blir den största”.

Den kan ha varit, den största av mina sommardar. Eller så är den kvar.

En färd med bryggbåten en av de sista kvällarna i juli var helt magisk.

Jag hade kastat ut frågan till dottern, om det var för sent för barnen att åka ut. Vinden hade avtagit betydligt, det var en sådan där varm sommarkväll, ni vet, så som det ska vara i juli.

– Hur lång tid tar det att göra den klar?

– En kvart, tjugo minuter.

Jag hämtade lite verktyg för att få loss sprintarna vid landgången, det går utan men det är pillrigt så jag gör det enkelt och tar upp dem med hjälp av mejslar för att vrida rätt, och sedan använder jag tången för att få loss dom.

Sedan lossade jag bojarna, drog upp badstegen och så drog vi iväg. Flytvästar på, och dottern hade tagit med en filt. Måsungarna, som nu har flyttat, såg förskrämda ut när vi närmade oss grundet, men ingen aggressiv måsmamma dök mot oss, eller skriade.

På flotten har jag solsäng, baden-baden, stolar, bord, blommor, ja det finns allt man kan behöva för att ha det så bra och mysigt det bara går. Parasoll också men nu var klockan åtta, halv nio.

Havet var lugnt, solen dalade i väst och elmotorn drev oss sakta ut genom gattet, ut på öppet hav.

Lilltjejen stod kavat bredvid sin mormor och styrde, medan brorsan satt i baden-badenstolen med sin håv. Vi kom nära olika fåglar, det är fördelen med en tyst motor, det går att  s m y g a  fram.

På tillbakavägen la sig barnen bredvid sin mamma på solsängen, den lilla blundade en stund, kanske somnade hon till lite där, insvept i filten.

Den stunden är värd att bevara djupt i mitt hjärta. Vi skapade minnen den kvällen, fina sommarminnen att ta fram när vintermörkret sänker sig tidigt i december.

Eller närhelst jag behöver något fint och värdefullt att le åt, och minnas.

Tacksamheten att få åka ut med flotten med några av mina käraste var enorm.

Jag minns tvivlen innan jag köpte den. Alla ”tänk om”.

Jag har inte ångrat mig en dag.