Jag kanske är på väg att vilja bli en minimalist.

Det blir mer och mer påtagligt för mig att jag har åt fanders för många prylar.

Ni som känt mig ett tag vet hur jag tidigare verkligen kickade på att handla. Jag älskade att köpa kläder och saker som jag oftast inte behövde. Jag fick ett tillfälligt (vad jag trodde) ”lyckorus”. Ibland fick jag yrsel på större varuhus för att jag blev så exalterad. Jag minns att mina döttrar, som då var tonåringar eller den ena strax däröver, fick liksom leda ut mig ur ett varuhus i Stockholms, (jag tror det hette Debenhams), för att vi inte skulle missa vårt tåg tillbaka hem.

Jag kan fortfarande känna glädje över att handla något jag länge längtat efter eller verkligen behöver, men inte på det där viset som jag kände förut. Nyligen köpte jag ett begagnat köksbord på en ”köp-och-sälj-sida” på FB. Det bordet blir jag fortfarande glad över varje morgon när jag sätter mig där och dricker mitt kaffe. Jag vet inte vad det är med det där bordet, men jag är så rädd om det. Bordet är ett slagbord från IKEA och har lådor där en kan förvara bestick, servetter, ljus med mera. Och det går att göra det pyttelitet om en vill det. Eller fälla ut det så det rymmer fler.

Jag gör mig av med många saker nu. Säljer eller lämnar på återvinningen. Jag känner att jag inte vill fortsätta med en meningslös konsumtion för köpandets skull. Det ger en sinnesförändring ett kort tag, men det är oftast en illusion. En känner sig glad. Upprymd. Men hur länge? Det är en sak att köpa det jag verkligen behöver. Hur ofta har jag ställt mig den frågan?

Hundratals mail om Black Friday har fyllt min inkorg den senaste tiden, jag har känt mig stressad av det. Stressad på det viset att jag har känt att jag missar någonting om jag inte ger mig ut i köpkaoset.

Den kloka delen i mig har hållit mig hemma.

Det är främst en fråga om vår planet. Det är allvar nu. Vi behöver vara rädda om den. Var och en kan bidra med det lilla. Källsortera, välja bort bilåkandet, låta bli att köpa massa onödigt. Skippa flyget (lätt för mig att säga som inte prioriterar att resa utomlands.)

Till jul har jag under alla år pyntat vansinnigt mycket. Tomtar och adventspynt och massa julsaker. Fina saker som förknippas med underbara jular när barnen var små. Julsaker från min kära farmor Signe, som hon hade i granen. Och ljuslyktor till förbannelse. Ljuslyktor som inte hör julen till har jag faktiskt gjort mig av med. Några i alla fall.

Att prylbanta julkartongerna kanske jag inte lyckas med i år. Men jag behöver inte smocka upp allt. Och absolut inte införskaffa ytterligare en adventsstjärna eller en till julgransprydnad.

Att leva minimalistiskt innefattar ju inte bara att prylbanta. Att rensa ut kan bli en inkörsport till förändring av resten av livet.  Det gäller även relationer och vad jag gör av min tid. Till exempel har jag minskat min tid på sociala medier efter en workshop med Linn Fjällmo Vestin, där jag på ett nästan hisnande sätt blev medveten om hur många andra saker jag kan välja att ägna mig åt under en dag. Viktiga saker, som att skriva på min bok till exempel.

När det kommer till relationer vill jag välja vänner som får mig att känna mig glad, och som ger mig energi. Jag har kompisar som får mig att skratta och det är jag så himla tacksam för. Och jag har de som jag kan samtala med om livets alla outgrundliga företeelser. Andra drar ner mig i gnällträsket och där vill jag inte vara.

Ibland lever vi i en omedveten acceptans av sånt som egentligen inte gör oss lyckliga. Medvetenhet är grunden till förändring. Vi har var och en ansvar för våra liv och de val vi gör.

Vad är viktigt för dig?

Vad är det i livet som är värdefullt?

Vad vill du ha kvar?

Vilka personer ger dig energi och vilka umgås du med av gammal vana?

Vad är det du fortsätter göra fast du inte vill?

 

Tacksamhetslista här och nu:

en amaryllisstängel som jag fick i går

min lilla lya i stan på 34 kvadrat (känns så rätt)

lusten att göra *ostnötter till första advent

 

Recept på *ostnötter:

2 dl salta Cashewnötter eller jordnötter
2 dl vetemjöl
1,5 dl riven parmesanost
100 g smör

Sätt ugnen på 200 grader. Hacka nötterna grovt. Blanda mjöl, nötter och ost. Smula ner matfettet och arbeta ihop till en deg. Dela degen i två delar och rulla ut till längder ca 35 cm långa. Skär varje rulle i 15 bitar och rulla varje del
till en liten boll. Lägg på en plåt med bakplåtspapper.
Grädda mitt i ugnen ca 10 minuter. Låt svalna på galler. Servera med vitlöksost.

Ha det bra!

 

 

 

 

Efter tre veckor får jag abstinens.

Längtan efter två underbara gullebarn blev för stor, trots att vi har datum inbokat redan inom en vecka, men jag frågade om jag kunde komma och jag var välkommen. Det får inte gå mer än tre veckor har jag insett. Det skulle inte ha gjort det den här gången heller, men förskolan levererade magsjuka och vissa planerade trevligheter fick ställas in.

Den lilla glada som springer mot mormor på förskolegården, hjärtat fylls av översvallande kärlek varje gång. Jag lyfter upp honom i min famn och snurrar runt, runt. Och sedan hämtar vi syskonet, som skrattande springer rakt in i min farm.

– Jag vill att du ska stanna i miljoner dagar, säger han på kvällen när han försäkrat sig om att jag ska sova kvar.

– Hå ja komma hem hos dej? frågar den lilla och hjärtat går nästan sönder. Tjugo mil är tjugo mil. Men jag säger jaa, det får du jättegärna, en annan dag.

Jag blev hånad på Facebook när jag skrev i en tråd att benämningen ”Livets efterrätt” inte täcker det som det innebär att få barnbarn. En efterrätt är en efterrätt. Att få vara mormor är bland det största i livet.

 

Lite lördagsskriverier.

Tycker så mycket om adventstiden.

Men man får inte börja nu!

Jag har sett att några redan har satt upp adventsstakar och stjärnor.

Aja baja hörni! Det är tillåtet tidigast fredagen före den första advent, det vet ni

väl!

Jag tänker i alla fall inte tjuvstarta.

Rigiditet är inget jag värdesätter i andra situationer, jag är mer ”go with the

flow”.  Inombords fnyser jag ofta åt regler, (ett i vissa fall ännu pågående uppror

mot min rigide farsa i adoptivfamiljen), även om jag följer nästan alla trafik-

regler och jag pratar inte högt på biblioteket eller på bion, slänger absolut inte

skräp i naturen eller fuskar när jag spelar Cross Boss.

Jag har köpt en amaryllis som ska slå ut till advent, har jag tänkt. Och jag ser

fram emot hyacintdoft, röda lyktor för värmeljus och att få baka lussekatter

tillsammans med barnbarnen.

Men här och nu. Lördag mitt i november. Lite blå himmel.

Jag kan välja att skruva ihop en hylla i dag, eller inte. Kanske ska jag ta en sväng

runt kvarteret? Köpa lite blommor? Åka lite buss kanske, nu när jag har fått ett

busskort alldeles gratis. Fast det är tufft, det där att åka buss. Jag åkte en gång

nyligen med en vresig och stressad chaufför. Jag var nervös redan innan jag klev

på. Inte blev det bättre.

När jag provade att lägga mitt nyförvärvade busskort mot kortläsaren klickade

det inte som det skulle, och han slet kortet ur min hand och la det mot en annan

grej där, och sen fick jag tillbaka det och han ba´drog iväg med ett ryck innan en

hade hunnit hitta en sittplats. Bråttom bråttom.

Jag tycker om vänliga människor med sinnesro i kroppen. Som kan kosta på sig

ett leende eller säga ett vänligt ord. Jag har hört av en som åker buss oftare än

jag, att det finns såna chaufförer också.

Hoppas det sitter en sån bakom ratten nästa gång jag åker buss. Om jag nu törs

prova igen.

 

 

 

 

I soffan.

Jag har oftast svårt att tillåta mig att bara sitta i soffan en hel dag.

Det är en viss röst inuti som bråkar på mig. En röst som inte längre har sin

hemvist här på jorden, men i mig lever den kvar.

Jag har pratat med mig själv och sagt att jag får. Jag har all rätt i världen att bara

sitta i soffan. Hur länge jag vill.

Det brukar ibland gå bra, men inte alltid. I så fall ska det vara snöstorm ute, eller, som nu, att jag inte är helt kry. Jag är förkyld. Jag brukar inte skriva det på bloggen eller Facebook. Varför ska en skriva på FB att en är sjuk? Inte hjälper det. Och jag blir då inte gladare av att läsa om folks sjukdomstillstånd. Är en mycket sjuk ska en ringa 1177 eller hälsocentralen, men jag  ser då ingen mening med att det ska behöva basuneras ut på sociala medier.

Men i alla fall. Nu, när jag är lite krasslig, så känns det helt OK att sitta i soffan med tända ljus och en filt. Hela dagen kan jag sitta här utan att den där rösten hackar.

För när jag var barn var det tillåtet att sitta eller ligga bara när jag var sjuk.

Jag fick FANTOMEN av farsan, och ibland en chokladkaka. Det daltades och ömkades och jag fick maten buren till mig, där jag var.

Det är lite skönt i dag att vara förkyld. Jag hade färdig broccoli- och potatissoppa i kylen sen i går, så himla praktiskt. Bara att värma. Och inte behöver jag åka till stan och handla. jag har allt jag behöver.

En blek oktobersol letar sig in genom fönstren högst upp under taket och kastar skuggmönster över rummet. De flesta träd har tappat sina löv nu, så det lysande guldgula utanför köksfönstren finns inte mer.

Jag längtar efter den första snön.

Det är alltid något speciellt med den. Jag blir glad, lycklig! En natt förra veckan

drömde jag att det snöade, det var den första snön som föll, jag drömde så tydligt.

Såg flingorna falla ner mot marken.

Jag vet inte vad det är som gör att jag blir så glad av första snön. Har funderat

mycket på det. Antagligen sitter den glädjen inte i vuxna mig. Det är nog bara lill-

tjejen inuti som vet.

Hon vet nog en hel del, som jag har förträngt.

I går drog vi upp båten, jag och han som hjälper mig varje höst och vår. Det är

skönt att hon ligger på landbacken nu. Det är OK om det blir vinter och is på

viken.

Ibland har jag en tendens att ta snabba beslut och agera på dem genast. Det blir

inte alltid så bra och så får jag backa. Det har blivit så efter utmattningen.

Jag tänker att jag ska bara andas.

Inte vara så snabb med tangenterna på mobilen eller datorn.

Nu ska jag göra kaffe.

Och efter det sätta mig i soffan igen.

 

Din inre röst.

Köp ljus, många ljus!

Mitt bästa tips för de som inte gillar mörkret och hösten.

Ljus, en filt i soffan, en kopp te. Kanske något klassiskt musikstycke på låg volym

i bakgrunden. En stund med dig själv. Möjlighet att lyssna på din inre röst.

Vad viskar den?

Det är fint att ha tillgång till den inre rösten. Till den del av oss som vet mer än vi

vet att vi vet. Intuitionen. Den kan ge sig uttryck på många sätt. Till exempel

genom magkänslan.

När det ropar ”Nej!” i magen ska vi stanna upp.

Jag har inte alltid följt den signalen. Kört över mig själv och fortsatt fast det i en

del fall varit helt förkastligt för mitt eget bästa.

Det tar tid ibland. Tid att hitta sin rätt att välja själv, och att ha förmåga att

sortera inuti, vad är MIN vilja och vad är andras vilja med mig?

Mod är att våga gå sin egen väg, även om andra blir besvikna och arga och på

olika sätt försöker övertala en att inte. För den som är van att anpassa sig och

vara till lags ter det sig med all säkerhet extra svårt, och tar mycket kraft.

För varje gång en kommer vidare och gör det som känns rätt, så växer också

förmågan att sluta anpassa sig till andras behov och önskningar, och i stället

börja lyssna till sig själv.

 

Det där med att vara nykter.

– VARFÖR ÄR DET BRA ATT VARA NYKTER, DÅ?
– Du slipper känna dig tung i huvudet dagen efter.
– Du slipper köa på systemet.
– Du vet vad du har sagt och vad du har gjort.
– Det går inte en massa pengar till dyra viner och drinkar.
– Du slipper kräkas för att du har druckit för mycket.
– Du slipper hamna i en massa oönskade situationer på grund av att du är berusad/packad.
– Dina barn slipper se en onykter förälder.
– Du får ett bättre mående i stort, sinnesro, lugn …
– OK, men vad finns det för nackdelar med att sluta dricka, då?
… Hm … låt mig tänka … jag kommer inte på någon. Helt ärligt.
– Ja men du kan ju inte gå på fester med dom du drack vin med förut?
– Jo. Jag kan. Men det brukar inte vara lika lockande. Och vännerna jag drack med brukar liksom försvinna av sig själv. Kanske hade vi bara det gemensamt, att dricka vin och gå på krogen?
– Men blir det inte ensamt?
– Det brukar bli så att plötsligt har du massa nya vänner. Som inte har fokus på alkohol. Som kan träffas utan vin och öl, käka middag ihop och ha trevligt fast man dricker mineralvatten, eller nåt. Eller som tycker om att gå och dansa och vara nyktra.
– Men vad kan du INTE göra utan att dricka?
– Ingenting som jag vill. Jag kan göra allt jag vill nykter, eftersom självkänslan har blivit mycket bättre.
– Men om du träffar en karl som vill dricka varje helg då?
– Det gör jag inte.
– Det kan väl hända att du blir kär i en som är som folk är mest och vill ta sig en öl när det är fredag?
– Jag tror inte jag attraheras av en sådan man, och troligen inte han av mig heller. Vi sänder inte på samma våglängd, om du förstår.
– Syns det på folk men du?
– Nä, inte nödvändigtvis men det känns liksom på vibbarna.
– Men dom som inte blir nyktra, då, fast dom försöker … måste ju kännas hemskt.
– En del gör tretton behandlingar och blir nyktra på sin fjortonde.
– Är det ändå inte jävligt trist att inte kunna ta sig en Black Russian på Ålandsfärjan ändå?
– Nej, absolut inte. Det är toppen att slippa. Dessutom finns det jättelyxiga, goda alkoholfria drinkar på de där färjorna.

Inskolning.

Inskolning i mitt andra hem pågår. Det kommer en dag när det är dags, så är det.
Men inte än. Hundra sommardar är inte slut. Eller egentligen är de det eftersom sommaren kom redan i maj. Men sommaren består länge än, havet är varmt, solen stekte i dag på bryggan.
Och jag har badat hundra sommarbad. Morgon och kväll och däremellan, jag minns inte när jag badade så mycket senast … antagligen när jag var barn.
Men jag behöver liksom sitta här och känna in. Har bott på holmen sedan maj … det här huset har jag haft som en jättestor tvättstuga med dusch. Det är rörigt här. Dammigt och torkställningen står på golvet full med torra kläder, som byts ut eftersom och nytvättade plagg hängs upp.
Mest har jag gått i yasuragi-rocken. Den har skyddat när solen varit som hetast.
Jag har ätiit frukost på bryggan i nattlinne, ibland gått så till eftermiddagen.
Men ibland när jag åkt till stan har jag klätt mig mer anständigt. Klänningar mest. Med prickar på.
Jag älskar prickar.
Ständigt i Foppa-tofflor för övrigt. Och bilen som skogarderob.
I baksätet på golvet har jag olika skor att byta till, beroende på vad som ska bli.
Röda med klack för kalas och restaurang, guldiga med kilklack för ICA MAXI och andra nödvändigheter, platta sandaler för ranta runt på stan. Det senaste har det inte varit mycket av i sommar. Vem vill det i 31 graders värme?
Sneakers ligger också i bilen, oanvända. De har deporterats till bakluckan.
Tanken på att flytta hem känns lite bra.
Fördelar finns, som rinnande vatten. Både varmt och kallt. En slipper bära hinkar med havsvatten och värma i kastrull till disken.
Utedass har visserligen sin charm men det är ju trevligt när en kan spola ändå.
Ja, det ska nog funka.
Men jag behöver skolas in.
Ett par timmar bara, i början.
Sova kvar en natt eller två.
Ta det sakta och fint, så att själen hinner vänja sig.
Men fortfarande ha själva fasta punkten på holmen.
Ett tag till.

Klar luft.

Måndag. Tillbaka på holmen igen. Nordvästlig vind med 5 m/s och ca 18 grader. Energi i kropp och själ! Hjärnan känns inte längre som slime, som den gjort under de grymt varma veckorna som varit.

Vi har varit på Kolmården, jag och ena dottern och barnbarnen. Jag imponeras av detta ställe! Så välskött, så smart koncept i parken, inga långa köer till varken karuseller eller andra attraktioner eller toaletter och mat/fikaställen. Rent och fint och välskött. Och personalen! Trevliga, glada, vänliga på alla sätt.

Vi hyrde en topputrustad stuga (för en som bor utan rinnande vatten och med utedass fem månader på året var det LYX; diskmaskin, AC, inget saknades) på First Camp, med utsikt över Bråviken. Så nöjd med hela vistelsen.Känner mig privilegierad verkligen, över att få vara med och se glädjen och ivern i de små när de dels tittar på djuren, och teatern i Bamses Värld. Minnen för livet att spara i mormorshjärtat.

I dag sov jag länge, åt nyttig frukost (på campingen köpte vi nybakade varma baguetter på morgonen och åt med marmelad), och nu ska jag försöka samla ihop mig och se vad jag behöver ta tag i, nu när hjärnan verkar fungera något sånär igen.

 

Det är aldrig för sent att läka ett trasigt, inre barn.

 

Det krävs medvetenhet, mod och motivation, och det tar tid, men det är värt det! För dig, för dina nära och inte minst för dina barn eftersom vi har en tendens att upprepa det vi inte vill kännas vid, och på ett omedvetet plan överföra våra smärtsamma barndomsupplevelser på de vi älskar mest – barnen. Till exempel skriker vi samma saker som någon av föräldrarna skrek till oss, och som verkligen gjorde ont i oss, eller vi upphör inte med att dricka fast vi avskydde när någon vuxen drack, vi fortsätter lägga skam på våra barn genom att håna och förminska för att föräldrarna gjorde så mot oss och så vidare.
När vuxna klagar på tonåringar som ”inte kan bete sig som folk” glömmer de att det finns en anledning.
En fd kollega till mig sa ”jag jobbar med ungdomar som har struliga föräldrar”. Det uttrycket gillar jag! Och struliga föräldrar kommer från struliga föräldrar som kommer … Risken finns att vi kör samma manus tills vi blir medvetna och söker hjälp!

Hettan, torkan och flyktplaner uti fall.

Går du också omkring och tänker på vad du ska ta med dig, om skogsbrand skulle utbryta i din närhet och du skulle bli tvungen att fly?

Jag gör det till och från, särskilt i samband med att jag läser om människor i vårt län och i andra delar av landet, som har fått göra det.

Innan jag lägger mig borstar jag alltid tänderna ute på bron. Då kan jag inte låta bli att sniffa lite, för att upptäcka en eventuell brand.

Det kan hända när som helst.

En fimp som kastas, några som trots förbud får för sig att elda utomhus, en bil som parkeras på torrt gräs, en glasbit i solen …

Jag har planen klar.

Flytvästen ligger lättåtkomlig i båthuset, jag tar med mig mobilen såklart, datorn (med alla mina texter och foton), en vattenflaska, en solhatt, en tunn filt, badhandduk, kimonon från Yasuragi, och drar till havs med båten. Getingbo ombord eller ej. En får inte vara knusslig.

OM det skulle vara gott om tid, så tar jag flotten. Det är lite meck innan en kommer ut med den, bojar som ska lossas och sprintar och grejer, men om tiden finns kan jag ta med mig massor.  Ett tält att fälla upp på flotten till exempel. Kudde och påslakan. (Ingen människa sover väl med täcke nu.) En madrass finns redan på solsängen där.

Grillen, grillkol och lite korv ur frysen vore bra. Majskolvar har jag också. Och en halv flaska PEPSI MAX.

Men det är ingenting jag önskar ska hända.

Fast tankarna finns där.