När längtan blir till gråt – (snälla ta mig tusen dagar härifrån)//Plura

En dag frågade en person mig om jag trivs i min lägenhet.

”Jag älskar den här lägenheten!” utropade jag, och fortsatte oombedd en lång utläggning om varför.

”Det är en så mysig lägenhet, och det är nära till stan, och nära till strövområden, och kör jag ut på gatan och tar till vänster är jag snart på 583:an och tjugo minuter från havet. Och jag har badkar, det är lätt att få tid i tvättstugan, och ett lugnt område, plus att jag har balkong. Jag älskar att bo här!”

Ja, så är det. Och det är lugnt i trappen. Ett tag bodde en kille här, som var dalmas, så när Brynäs mötte Leksand och han kollade matchen på TV var det livat, men inte så det störde. Tvärtom, det var lite kul. Men nu har han flyttat så det är tyst. Utom när jag drar igång och dansar, som jag gjorde i dag. Jag jobbar hemifrån, och behövde väl lite drag, så jag satte på Aretha Franklin och körde järnet till ”Freeway of love” medan jag lagade Italiensk kycklinggryta LCHF-stilisch i köket.

Från USA har jag klickat hem en trevlig liten workbook som heter DAILY TO DO LIST PLANNER. Jag gillar ”att-göra-listor”. Den här boken är trevligt illustrerad och man kan färglägga själv, vilket föranledde att jag just innan stängning sprang in på Akademibokhandeln och köpte lite fina pennor. Inte för att jag direkt lider brist på pennor, men för att jag ville ha just den sorten som jag fick för mig skulle vara nästan oumbärlig till den här workbooken.

 

Jag blev så medveten i går hur ofta mina tankar är hos de två gullebarnen som bor i en annan stad och som jag längtar efter 24/7.

Jag har ofta mina andra gullebarn i tankarna också, men det blir på ett annat sätt, eftersom vi träffas regelbundet.

Ibland är jag nära att gråta när jag tänker på dom där borta.

Men så tänker jag att jag i stället kan vara tacksam för att jag faktiskt träffade dom så sent som på juldagen. Då träffades vi utomhus och snön föll så där fint som i Bullerbyboken, och deras mamma hade gjort kaffe och varm choklad och bjöd på Lussekatter och jag hade med mig Rullrån som Ylva hade bakat, och barnen fick öppna sina julklappar och jag fick också julklappar som barnen hade skrivit ”TILL MORMOR” på med spretiga fyraochetthalvtårsbokstäver och en förstaklassares mer vana.

Juldagen.

Det har inte gått en månad ens, får jag säga till mig själv. Skärp dig.

När de i kväll sa på nyheterna att smittan hade minskat en aning, höll jag andan. Då höll jag på börja gråta igen. För då kände jag hur det uppstod ett hopp och ett ljus, som jag inte vågade ta in.

Det svishade förbi på en tiondels sekund.

Lilla O fyller snart fyra. Han är mitt yngsta barnbarn. Tiden går så fort, vilken klyscha, men ack så sant. Hittade ett foto i flödet på Facebook-minnen i dag, på mina barn när dom var små. Ofattbart på riktigt att det var så länge sen. Jag säger som Lill-Babs sa, jag är inte gammal men jag har levt jävligt länge. Det blir många tankar på hur livet såg ut då. Och tacksamheten väller fram, tacksamheten över att jag fick bli mamma, åt just dom.

Jag tar ingenting för givet. Jag har väl mina anledningar till det.

Ljudböcker förgyller mina kvällar när jag inte hänger på on-linemöten. Just nu varvar jag mellan ”Vardagar” av Lundell och ”Jag ser allt du gör” av Annika Norlin. Och så dricker jag te och äter kalla kesoplättar med mycket smör och västerbottenost.

Jag har det bra. På-riktigt-bra.

Här och nu är en förträfflig plats att vara på.

Jag skriver väl ändå, jag.

Fast ingen verkar läsa min blogg längre.

Jag skriver för min skull.

För att jag behöver få ut olika tankar, olika ord och känslor.

Ibland tänker jag att jag ska lägga upp något inlägg på Facebook. Men då kanske den eventuelle läsaren bläddrar bakåt och hittar inlägg som jag har skrivit när jag var arg. Jag vet inte om jag kan stå för de inläggen i dag. Jag vill inte läsa dom längre men jag tror att jag kan hitta dom om jag söker på ”avsågad hagelbrakare”.

Well, nu skulle jag skriva om en sak som jag reagerade starkt på för många år sedan. Inte med irritation eller ilska, mer med medkänsla. Det kändes så andefattigt, som Gunnel skulle ha sagt.

Den här personen åkte utomlands två gånger varje år, tillsammans med sitt vuxna barn.

Det var alltid vecka 32 och så en annan vecka som jag inte minns. När hen kom hem sa hen ”Nu är det si och så många veckor tills vi ska åka nästa gång.”

Hen räknade månader och veckor och uttryckte längtansfullt hur långt det var till nästa resa.

Och jag tänkte, men alla veckor emellan då? Alla dagar, stunder, är inte de värda någonting? Är nuet inte värt något alls, nuet en disig tisdag i oktober till exempel? En sån dag som man kan göra äppelpaj med vaniljsås, eller gå i skogen och känna doften av blöta löv på stigen? Eller njuta av ett stormigt hav, läsa en bok, dricka te och tända mängder av ljus.

Jag minns en annan person som sa i september, efter att även hen kommit hem från en resa: ”Nu får man börja tänka på julen”.

”Redan?” frågade jag.

”Ja, för nu är det ju ingenting förrän det är jul!”

Jo, tänkte jag, det är massor av guldglittriga ögonblick om du väljer att titta efter, men det var lite skavigt med den personen redan, så jag var tyst för en gång skull.

Och i dag hörde jag åter en person som klagade på att det är så långt tills det blir sommar.

Ja, och tur är väl det! Tänk om det skulle bli sommar genast och vi inte skulle få se snön som äntligen kommer nu, och sedan höra talgoxen i februari, upptäcka tibasten i mars och blåsipporna och tranorna och varje dag kunna njuta av ljusets återkomst.

I dag märktes det. Strax före tre var det fortfarande ljust.

Guldkornen finns. Jag kallar dom ”ögonblickslyckor”. Jag tror det handlar mycket om vad vi väljer att fokusera på.

 

Nyårsafton

Året 2020 är snart över.

Jag upplever det inte som ett ”skitår” som många uttrycker det, men jag har ju en förmåga att minnas och fokusera på det fina, på ”guldkornen”.

Där finns såklart sommarminnen från ön, med flottfärd och bad, båtutflykter med barnbarnen, långa lata dagar på bryggan. Jag väljer att minnas det.

Coronan och den ständiga saknaden lämnar jag nu, och ber en bön att 2021 blir ett år då jag får krama mina barnbarn igen.

I dag har jag klätt mig fin i röda klänningen som jag köpte till jul, men lämnade prislappen kvar om det skulle bli så att jag eventuellt skulle fira jul ensam. Nu blev det inte så, däremot blir det nyårsafton med mig själv. Jag har köpt löjrom från Kalix och tänker ha en helkväll här med TV och vänner på sociala medier. Sminkad till tänderna och med glitter i håret!

Här ska gås all in!

Vet inte om nån människa läser min blogg längre, du kan väl skriva en kommentar om du finns?

GOTT NYTT ÅR!

Envar sin egen lyckas smed.

Inne i köket doftar det av hyacint.

Mor Gunnel hade alltid hyacinter kring jul. Rosa. I köket får jag lite fin känsla när minnen kommer från jularna på Jungmansgränd. Paketen, chokladasken hon gömde i garderoben men som jag hittade och inte kunde låta bli. Granen som farsan och jag högg, och som det var levande ljus i. Doften av grenar som fattar eld. Och min rädsla att allt skulle börja brinna. Dadlar och nötter. Paketen från moster Sonja.

Nyss klev jag upp ur ett varmt bad. Jag använde en ny duschgrej som låg i en av luckorna i min adventskalender. Det är lika bra att använda sakerna fort, inte spara ”till ett speciellt tillfälle”. Dels lär det inte bli några speciella tillfällen på ett bra tag,  och dels är livet skört i dessa tider. Står du i kön på ICA och någon hostar bakom dig kan det vara kört. Över. Finito.

Så ta på dig din vackraste klänning fast ingen ser, smörj in dig i din lyxiga bodylotion och öppna champagnen från Côte d`Azur som du tänkte spara till femtioårsdagen. Som sagt, livet är skört.

”Var och en sin egen lyckas smed” sa hon, Gunnel. Jag begrep aldrig vad hon menade då. Hon hade många ordstäv. Ett annat som ofta dyker upp inuti skallen är ”när det blir kväller blir den late snäller”. Hon sa båda dessa med en elak blick samtidigt som hon snörpte på munnen.

Hon var ingen solstråle, Gunnel. Jag antar att hon hade sina anledningar till det. Men det fanns stunder då hon var lite glad.

Men det där med kväll, det är så sant. När kvällen kommer får jag energi att rensa skåp och sånt. Även om jag har varit halvdöd av trötthet på eftermiddagen. Nattugglor får saker gjorda. Men inte när alla andra gör.

Envar sin lyckas smed. Det är bra att kunna se guldkornen i livet. Särskilt dessa dagar. I dag var det guld att ta det där badet. På stolen bredvid hade jag linschips med dip och en kall Pepsi Max. Röda ljus bredvid.

Nuet är den enda tid vi har.

Njut av det. Så ofta du kan.

Kurvan pekar uppåt igen.

Lördag i november.

Grått och disigt.

Här och nu, lite kaffe kvar i muggen. Jag åt en sen frukost. Äggröra, lax, crème fraîche och en liten skål med blåbär och rysk yoghurt.

Långa sena frukostar är fint. Det blir bara på helgerna nu, eftersom jag har ett jobb igen. Mina lugna morgnar uppskattas ännu mer, när det inte är möjligt varje dag.

Jag är på en bra arbetsplats. Det är ingen självklarhet. Där jag jobbade senast var det som Gökboet. Jag är glad att jag sa upp mig i tid. Dysfunktionella arbetsplatser ska man inte stanna på. Det gör saker med en. Precis som dyssiga förhållanden. Gå! Bara gå!

Hörde på radion att smittkurvan pekar rakt upp, och på måndag införs restriktioner även i vårt län, som är ett av de få som ännu inte fått några. Jag saknar att kunna äta julbord på IKEA med kompisen, köpa massor av nya ljuslyktor som jag inte behöver, och bunkra värmeljus. Det hör till den här tiden på året.

Jag har varit ute och käkat med vänner den senaste tiden, levt lite som vanligt, men undvikit köpcentrum. Veckohandlar på min ICA MAXI där jag vet var allting finns, utom när det kommer till havregryn. Jag hittar inte havregryn, måste fråga varje gång. Nu är det sällan jag behöver havregryn, men på höstlovet hade jag två gullebarn hos mig, och då gör mormor gröt såklart.

Min båt ligger i fortfarande. Båtmannen har haft lite besvär med hjärtat. Opererats. Vi har pratat i telefon. Han säger att han kan hjälpa mig ändå. Sen. Det lär ju dröja tills isen lägger sig.

Varje dag badar jag i mitt badkar. V a r j e  dag. Ja, jag badar ju varje dag på somrarna också, men då i havet.

Jag skickar efter de mest fantastiska väldoftande kreationer. Bubbelbitar med drömmiga namn som Snow Fairy och Shooting for the Stars. Varje kväll somnar jag med juldoftande bodymilken Yog Nog. Sängkläder, pyjamas och hela jag i ett tryggt doftmoln av knäck och julkaramell.

Att lägga sig i ett varmt bad med bubbeltäcke och ha tända ljus i hela badrummet är ljuvligt. Gärna något gott att äta inom räckhåll, eller åtminstone en kopp kaffe. I går badade jag innan jag åkte till jobbet. Tog min kaffemugg med och ställde på badkarskanten. Bättre start på en arbetsdag finns inte.

Välj det som gör dig lycklig!

 

 

 

 

 

Total makeover.

Min coronafrisyr med hemblekt slitet hår, som jag klippt själv är nu ett minne blott. Jag gick till Camilla på Ateljé Mira, det är dit jag går när jag vill göra en total makeover. Och det var vad det blev. Jag är mörk, kortklippt och en annan människa känns det som.

Jag vill ha attityd. Det blonda halvlånga passar inte mig längre, och har inte gjort på många år. Jag är ingen mesig peoplepleaser i dag, och inte ute efter att behaga och le med huvudet på sned. Jag är jag, arg som fan ibland och trött på FKN patriarkatet och den kvinnosyn som fortfarande råder, och trött på löneskillnader mellan kvinnor och män som utför samma jobb. Jag känner en enorm vördnad för de kvinnor som står på barrikaderna och som kämpar! Vilka hjältar!

Och de få män som står bredvid. De är inte många, men de finns.

Jag gillar att stå på piren ibland när det blåser 17m/s NV och känna livet i mig. Havets dån, vågornas stänk i mitt ansikte. Jag fylls av en kraft då, som jag inte fattar själv, vet inte vad den står för, men jag anar. Jag älskar att stå där och känna vinden slita i mig.

Men är det höst eller sensommar, ibland känns det som högsommar.

Som i lördags.

Otroligt varmt på ön. Ena dottern kom och hjälpte mig ta av motorn på båten, och vi tog upp kanadensaren också och la den upp och ner på bockarna. Dagen efter tog jag bort mossa från taket, den del av taket som jag nådde utan att klättra upp. Jag stod på stegen, det är inte det bästa jag vet kan jag säga. Att komma upp på taket är en sak, men jag minns en gång när jag inte höll på ta mig ner. Det där att sätta ut benet och försöka hitta stegen, nej, det är läskigt. Jag får be den andra dottern, hon har varit på taket förr, hon.

Efter att jag flyttade in till stan igen har jag hunnit med att träffa vänner igen. Med avstånd mellan stolarna, och handsprit och allt. Det är fika hit och luncher dit. Senast i går med M och E. Vi som jobbat ihop på Lantmäteriverket och delat livets alla skeenden. Giftermål, graviditeter, skilsmässor, och nu är vi mormödrar och berättar för varandra om våra barnbarn. 1975 när ”Kartverket” flyttade till Gävle, träffades vi. Och på den vägen är det. Fint med vänner som vet ens historia. Som fattar och som minns. Ja, någotsånär i alla fall. Vi sitter där på lunchen och så säger nån av oss ”Vad var vi nånstans när det fanns så många bakelser?” och jag vet vad hon menar men det kommer inte något namn, och jag chansar ”Ester?” men M kommer ihåg, Elsa Anderssons konditori ju! Och så pratar vi om tjejsemestern i Turkiet och allt kul som var, och roadtrippen till Dalarna och Västerås, shoppingen på köpcentret utanför stan. ”Vad köpte jag?” frågar E och jag skulle inte komma på´t men M igen, ”du köpte en jacka. En grön”. ”Var är den?” undrar E, ja, vem vet, det var nog tio år sedan.

Ibland har vi haft uppehåll i kontakten, långa och kortare, men de här damerna finns där.

Jag har dom.

Det är rikedom.

För övrigt har jag möblerat om här hemma i min lilla lägenhet. Det är så fint nu. Plockat och städat, tända ljus, mysfaktorn hög. Och jag älskar att bo här och att ha privilegiet att också ha möjlighet att bo vid havet några månader om året … så att själen kan få ro.

”Och någon blir den största” …

I dikten av Kajenn, den om hundra sommardar, står ”och någon blir den största”.

Den kan ha varit, den största av mina sommardar. Eller så är den kvar.

En färd med bryggbåten en av de sista kvällarna i juli var helt magisk.

Jag hade kastat ut frågan till dottern, om det var för sent för barnen att åka ut. Vinden hade avtagit betydligt, det var en sådan där varm sommarkväll, ni vet, så som det ska vara i juli.

– Hur lång tid tar det att göra den klar?

– En kvart, tjugo minuter.

Jag hämtade lite verktyg för att få loss sprintarna vid landgången, det går utan men det är pillrigt så jag gör det enkelt och tar upp dem med hjälp av mejslar för att vrida rätt, och sedan använder jag tången för att få loss dom.

Sedan lossade jag bojarna, drog upp badstegen och så drog vi iväg. Flytvästar på, och dottern hade tagit med en filt. Måsungarna, som nu har flyttat, såg förskrämda ut när vi närmade oss grundet, men ingen aggressiv måsmamma dök mot oss, eller skriade.

På flotten har jag solsäng, baden-baden, stolar, bord, blommor, ja det finns allt man kan behöva för att ha det så bra och mysigt det bara går. Parasoll också men nu var klockan åtta, halv nio.

Havet var lugnt, solen dalade i väst och elmotorn drev oss sakta ut genom gattet, ut på öppet hav.

Lilltjejen stod kavat bredvid sin mormor och styrde, medan brorsan satt i baden-badenstolen med sin håv. Vi kom nära olika fåglar, det är fördelen med en tyst motor, det går att  s m y g a  fram.

På tillbakavägen la sig barnen bredvid sin mamma på solsängen, den lilla blundade en stund, kanske somnade hon till lite där, insvept i filten.

Den stunden är värd att bevara djupt i mitt hjärta. Vi skapade minnen den kvällen, fina sommarminnen att ta fram när vintermörkret sänker sig tidigt i december.

Eller närhelst jag behöver något fint och värdefullt att le åt, och minnas.

Tacksamheten att få åka ut med flotten med några av mina käraste var enorm.

Jag minns tvivlen innan jag köpte den. Alla ”tänk om”.

Jag har inte ångrat mig en dag.

 

 

Klädd för fest på ICA?

”Men du kan väl ha den när du går på ICA”, sa kompisen i telefon när jag berättade att jag hade sett en så fin klänning i reklamflödet.

När ska jag ha den, liksom.

Jag. Gör. Ju. Ingenting.

Jo, jag badar och åker båt och går i skogen och sånt, men inga restaurangbesök, inga konserter, inga kryssningar, ni vet det där vanliga som gör att man gärna målar en liten eyeliner och drar på sig en snygg klänning.

I garderoben hänger dom, mina sommarklänningar, och klackskorna står på rad och hånflinar.

Min söta sommarväska som jag brukade ha när jag skulle ut och äta med kompisarna står för året oanvänd.

Mascaran har torkat ihop och eyelinern med. Vem målar sig i skogen?

Jag umgås inte med folk.

På riktigt. De enda jag träffar är familjen. Och några grannar på ön, som jag byter några ord med.

Men OK jag kanske ska piffa nästa gång jag ska på ICA.

Klänning och smink och hela kittet. Bara för att jag kan.

Min kompis berättade att hon ibland går i sina finaste klänningar hemma.

Fast ingen ser henne.

Inte lätt för en sån som jag, som aldrig fick ha finkläderna förrän det var något särskilt som hände. Dom skulle sparas. Hänga i garderoben tills det var dags.

Sånt sitter i.

Men det är aldrig för sent att göra uppror.

Ölivet.

Jag simmar några tag under arga utfall från tärnan som har ungar på grundet en liten bit ut. Sedan dricker jag mitt kaffe här på bryggan, insvept i badhandduken. Det brukar vara vid halv elva, elva. Jag gör mig ingen brådska med någonting numera. Tar det som det kommer. Gör vad som faller mig in. Ledig och fri. Äter när jag är hungrig, inga tider att passa.

På kvällen åker jag ut med båten i solnedgången, sanslöst vackert. Det är då jag nästan får nypa mig för att fatta att det är på riktigt. Att jag har en båt, ett hav.

Värmen har varit lite to much för min del, och i går när tjockan rullade in välkomnade jag den. Jag passade på att åka till stan för att duscha, tvätta håret, fylla på vattendunkar och handla mat. I stan var det dessvärre ingen tjocka, det var stekhett och lägenheten som en bastu. Min tacksamhet över att slippa vara där är stor.

Här har jag andligheten. Den betyder mycket. Jag har allt som ger näring till min själ. Havet, träden, blommorna, fåglarna. Jag känner vindarna från de olika väderstrecken och vet vilka håll det ska blåsa ifrån för att vattnet ska bli varmare, och jag upplever saker här som jag aldrig nås av bland betong och avgaser inne i stan.

Jag löser korsord, lyssnar på Sommar ibland, går en runda runt ön, badar, sticker ut med båten. Snart, när tärnorna har lättat från grundet, kan jag åka ut med flotten. Att passera deras boplats med flotten tar mycket längre tid än med båten, som jag ror ut hukandes under paraplyet med en åra i varje hand.

 

 

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Jag läser mycket om corona. För mycket, och för sent på natten, precis innan jag ska sova.

Människor beskriver ibland förloppet på sin virussmitta väldigt detaljrikt. Särskilt på Facebook.

Det är bra, för det är när vi läser dessa inlägg som de flesta av oss blir medvetna. Det kanske gör att folk avstår från krogrundan. Nä förresten. Men kanske från att trängas på Köpcentrum i alla fall?

I morse vaknade jag av mig själv halv åtta. Jag brukar sova betydligt längre. Jag kände ett pirr i huden, så där som jag läst att de som drabbats av viruset gör.

Jag gillar att ha svalt hemma, så jag försökte tänka att det berodde på att jag frös. Men ändå, det tog en lång stund innan jag kunde somna om. Jag låg spänd och kände efter om det skulle komma mer.

När jag så klev upp efter att till sist ha somnat om, tyckte jag att det kändes som om jag blivit förkyld också.

Nu är det klippt, tänkte jag, och påminde mig om att jag måste diska innan ambulansen och Fonus kommer, och hur ska det gå med alla mina chiliplantor och de små luktärtsbebisarna? Vem ska ta hand om dom?

Men jag bryggde mitt kaffe och tog en äggmacka. Löste Crossboss med mina två okända crossbossvänner som jag spelar med varje dag, men vi skriver inte så mycket till varandra i den lilla chattbubblan ovanför spelplanen. Ska vi spela eller chatta liksom, eller som finnen sa ”Ska vi snacka eller supa” till svensken när densamme sa ”skål”.

Men de betyder mycket, mina crossbossvänner. Särskilt i dessa tider. Troligen kommer dom aldrig att få veta det. Som sagt, spela eller chatta. Men till kaffet där vid elvasnåret när jag äter frukost, då är det himla trevligt att lägga ett par ord.

Well, fortfarande satt jag och kände efter. Pirrade det i huden igen?  Till sist spolade jag i ett hett bad med vaniljdoftande skum, la mig i badkaret och kände hur värmen smög sig in i både kropp och själ.  Tvättade håret, smorde in mig med värsta väldoftande body cremen.

Sedan var jag liksom back on track igen.

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Efter nästan 6000 steg i Boulognerskogen med en schysst spellista i öronen kände jag mig bara lycklig igen. Jag har lite svårt att , när jag lyssnar på bra låtar. Jag vill dansa fram! Det gör jag i riktiga skogen. Men inte i Stadsparken.

När jag är i riktiga skogen läser jag inga corona-inlägg på Facebook, och inte lyssnar jag på nyheterna. I riktiga skogen mår jag bra. Då befinner jag mig i nuet, som är världens bästa plats. Lyssnar på fåglarna, följer en mås med blicken, tar en kaffe på bryggan.

I nuet finns ingen oro.