Budskap som etsar sig fast

Under min uppväxt matades jag med blanda annat följande påstående från min adoptivmor:
”Jag kan inte dricka kaffe efter klockan sex, för då kan jag inte sova”.
Det påståendet blev en cementerad sanning även för mig, eftersom jag som barn inte kunde reflektera över om det verkligen kunde vara sant?
Första gången jag ens tänkte på om det kunde vara sant, var på min addiktologutbildning, när jag vid kvällsfikat på Korpberget sa att jag måste ha mjölk i kaffet när klockan är efter sex, annars kan jag inte sova.
En av mina kurskamrater tittade på mig och sa:
”Så om du dricker sprit med mjölk i, så blir du inte påverkad?”
”Jo det är klart jag blir” sa jag. (Jag hade väl dragit i mig en och annan White Russian längre tillbaka i tiden.)
Och sen funderade jag ett tag på den frågan han ställde men fortsatte leva i övertygelsen om att jag måste ha mjölk i kaffet efter klockan sex.
Jag lever fortfarande efter det!
I kväll var jag hos min dotter och hon satte på kaffe när vi kom tillbaka efter stadsfesten.
Hon ropade från köket och frågade om jag ville ha mjölk eftersom klockan var halv sju. (Hon känner ju sin mor.)
”Ja, absolut!” svarade jag.
Efter ett tag kom hon in med kaffe (och två chokladbitar men det hör inte till saken egentligen, men väl värt att nämna.) 😙
Jag busade med lilla O. och drack mitt kaffe. Talade om hur himla gott kaffe hon hade gjort. Då säger hon att hon har glömt mjölken!
Jag hade inte ens märkt det.
Och jag såg (ser) en long, lonely night framför mig.
Nu är ju jag en nattuggla och hade inte varit trött ÄN även om det hade varit mjölk i kaffet. Eller om jag inte hade druckit kaffe på hela dagen. Vilket inte kommer att hända men ändå.
Men fattar ni, det finns ingen logik i att en inte kan sova om en inte får mjölk i kaffet efter klockan sex.
ÄNDÅ HAR DET BLIVIT EN SANNING. En cementerad tanke som jag styrs av.
Det är inprogrammerat.
Och varenda gång jag dricker svart kaffe efter klockan sex så ligger jag och vrider och vänder mig tills fram på småtimmarna.
Och nu kommer det!
VAD MER HAR BLIVIT INPLANTERAT som sanningar och sitter benhårt i systemet? Vilka budskap styrs jag fortfarande av? Budskap som kom från en vuxen person, som fick sina budskap och sanningar från SINA föräldrar, och som aldrig ens ifrågasatte om det var något han eller hon behövde leva efter?
(Jo, jag vet massa saker som jag har fått inplanterat, och det här med kaffet är en petitess i sammanhanget, believe me.)
Många av de negativa budskapen jag fick som barn har jag fått hjälp att jobba bort. Helt går det kanske inte att radera från den inre ”hårddisken” eller vad det heter, men till stor del. Jag har gått emot dessa budskap, och granskat avsändaren. Lärt mig massor i min utbildning mm. Vet i dag att det hon sa hade ingenting att göra med MIG. Ingenting.
Det var hon.
Men ett barn tar in, orden blir kvar inuti, blir till sanningar, och förstärks av andra som säger taskiga saker. Pojkvänner, chefer, väninnor etc. Och eftersom den inre mottagaren är van vid kritik fastnar den. Om någon säger något fint går det inte in lika lätt. Den ingången är liksom inte öppen.
Men det finns fortfarande budskap som sitter kvar.
Budskap som hindrar. Budskap som jag får brottas med titt som tätt.
Men jag är MEDVETEN i dag.
Jag kan stoppa tanken, påminna mig själv om att det är inte sant. Jag kan vända på de negativa påståenden som dyker upp och göra om till positiva. Fast det krävs ju att jag är medveten.
Senast i dag, när jag pratade med en väninna, blev jag medveten om ännu en inre övertygelse som hindrar!
Herre gud, jag är 65! Och har inte fattat alla jäkla budskap som andra har skickat på mig, och som jag fortfarande styrs av.
Men när det kommer till kaffet utan mjölk finns nog ingen räddning. 😜
Vad har du för budskap som hindrar och som någon överfört till dig, fast det inte hade ett dugg med dig att göra?
Exempel:
”Det kommer aldrig att bli någonting av dig”
”Livet är ingen dans på rosor”
”Vänta du bara tills du blir vuxen och får se hur eländigt livet är”
”Du ska inte tro att det är lätt att leva”
”Ingen kommer att vilja ha dig som du beter dig/ser ut”
”Tro inte att pengar växer på träd”
”Tänk att du alltid förstör”
”Det är du som har gjort så vi måste skiljas”
”Om du inte var så bråkig i skolan skulle pappa inte behöva dricka”
Och mindre dramatiskt men som också gör saker med ett barn och stannar kvar:
”Din röst hörs över hela gården”
”Tänk att man alltid ska behöva skämmas för dig”
”Vad ska grannarna tänka” (Eller morfar, farmor, fröken i skolan, jultomten eller gud).
Jag ska ha skrivkurs snart och vet inte hur man sätter parenteserna? Märker ni att det inte är lika varje gång?
Och att jag har skrivkurs, mina vänner, det kan jag till stor del tacka en lärare på VASA-skolan vid namn Egon Sammeli för. Han skrev på en uppgift som jag lämnat in ”Du är en god skribent”. 👍

Mitt liv på ön, denna julidag/natt.

På altanen i nattlinne.
Klockan är snart tolv.
Julinatten är ljum.
Dörren vidöppen i hopp om att få det lite svalare i sovrummet.
Det är knäpptyst. Vindstilla. Inga mygg.
Det lyser hos några grannar, och på ön mittemot.
Jag har badat massor.
En väninna kom och vi fikade på bryggan. Hon berättade att när hon kommer hit till ön tänker hon alltid att det är som en sago-ö. Laven på Stora Tallen, växtligheten, fåglarna som sjunger än, smultronen och blåbärsriset och stigarna.
Till middag hittade jag ett paket Pimiento Padron som jag stekte och åt med sallad gjord på strimlad vitkål, fetaost, lök och tomater, några valnötter och en dressing.
Det är lätt att leva här.
Kravlöst.
Vackert och rofyllt.
Det har kostat en del att få tillgång till detta paradis, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Ångest varje gång jag öppnade brevlådan under tre års tid och såg kuverten med stämpeln från juristen. Hjärtat stannade medan jag sprättade upp breven. En dag kallades vi till huvudförhandling.
Vi vann.
Mot en större summa pengar.
Det här stället har liksom alltid varit något hon använt som maktmedel.
”Om du inte gör som jag säger säljer jag landet”.
En gång låste hon ut mig.
Jag ringde och frågade var nyckeln var.
”Du har ingenting där att göra!”
Hon slet ut mitt hjärta ur kroppen med de orden.
Pang så la hon på luren. Drog ur kontakten.
Jag hade min dåvarande pojkvän hos mig, bad honom skjutsa mig till hennes bostad, jag skakade, stortjöt, kunde inte köra själv.
Hon släckte när vi närmade oss, jag ringde på dörren, ropade in i brevlådan, hon öppnade inte.
Det var efter det, när jag gick min terapeututbildning, som en i gruppen frågade varför jag tillät henne att ha makt över mig.
”Köp en egen stuga”.
Kort därefter kom jag över ett hus ca 15 minuter från ön.
Det var samma skog, samma öar, samma horisont, jag hade tjärnen nära, stigarna, tranbärsstället, träden.
Jag kunde inte släppa ändå.
Varje gång jag gick ut drogs jag hit.
Snart flyttade jag till huset på fastlandet permanent.
Innan hon dog sa hon att hon ville att vi skulle ha landet.
Det är vårt nu.
Jag kan inte förlora det.
Jag får vara här, vakna här, bada, se himlens färg över Ormviken när solen går ner och björkens skira grönska varje vår, höra flugsnapparen och bofinken och talgoxen och följa måsen som bygger på vår skorsten.
Hennes ungar har lärt sig flyga nu. Vi är osams varje gång jag ska förbi grundet där hon bor med sina ungar. Hon skiter ner min flotte och lägger sina spybollar på räcket.
Jag ligger raklång på den och ser hennes vita vingar mot den sommarblå himlen.
Här vill jag vara tills den dag jag drar in årorna och då ska min aska strös över havet.
”Ja”, sa min yngsta dotter. ”Det är ju där du hör hemma”.

Hemliga viken.

Molntäckt himmel, inte särskilt varmt men jag väljer ändå att äta frukost ute. Varma morgonrocken ovanpå nattlinnet. Filt runt benen.

Första halvmetern på landgången till flotten är under vatten.

Stenen som jag mäter vattenståndet på med blicken syns inte längre.

Juli är lite svår. Lite kall. Men hellre det än + 37 som det har varit i vissa länder i Europa. Jag orkar inte med sån värme.

Det är slut på kaffevatten. Jag får nog ta och åka till stan. Inte bara på grund av vattnet, jag har lite annat att fixa.

Dotter och barnbarn var här i helgen.

6-åringen och jag rodde in i ”Hemliga viken”, en får passa på när det är högvatten. Jag misstänker att jag tyckte det var mer spännande än vad han tyckte.

Där var vi ungar ibland på sommarloven. Senare smygrökte vi där för ingen såg oss, ens med kikare.

Så många minnen överallt här på ön, och runtom. Jag är uppväxt här, sen jag var 6.

Men mina juli-månader var alltid varma, med blå himmel och ljumma kvällar och nätter.

Allihop.

I alla fall vad jag vill minnas.

 

 

Tid att lösa korsord.

Ibland tänker jag på hur tacksam jag är över de mest triviala saker, som att jag har tid att lösa korsord.

I dag när jag handlade slog jag till på en veckotidning med korsordsbilaga, och kände mig alldeles lycklig för att jag i kväll ska sätta mig på bryggan med min bästa penna och kanske lite gott att äta, och lösa ett riktigt korsord.

Jag har ju Cross Boss i mobilen, men det är inte samma sak som ett korsord på en solvarm sida i en veckotidning.

Och som jag har längtat efter det de sista åren jag jobbade, när jag åkte hemifrån kvart i sju och kom hem ungefär samma tid på kvällen.

Då fanns ingen tid till korsord.

Jag brukade skriva det i inlägg på Facebook, att jag längtade efter att sitta och lösa korsord.

Nu kan jag! Jag har tid. Det finns massor av tid! Inte alla dagar, men jag har tillräckligt med dagar utan en enda punkt i kalendern.

Det finns så mycket att vara tacksam för, som jag ofta bara tar för givet, och glömmer hur jag har längtat och saknat.

Till exempel är det lätt att glömma de där dagarna då jag nyligen hade vad man kallar idiopatisk eller ”stabbing” huvudvärk. Det hugger på ett och samma ställe ungefär var tionde sekund, sedan är det borta (eller är det att jag fokuserar på annat så det inte känns?), och så börjar det igen. Det är smärtsamma hugg som tack och lov bara varar någon sekund.

Men på tredje dagen var det borta. Då var det som vanligt, jag hade inte ont på en fläck i hela min kropp.

Jag kände mig tacksam för att det var så. Men ofta reflekterar jag inte. Det kan komma en tanke ett halvår senare i ett samtal med en kompis eller så. ”Ja just ja, nu har jag inte känt av det där på länge”.

Och samma sak med sånt jag har saknat tidigare. Inte hunnit, inte haft möjlighet.

Som att det finns tid att lösa korsord. Och att jag kan sitta länge på bryggan och äta frukost utan stress till ett jobb tio mil bort.

Jag är tacksam så det känns i hela mig.

För så mycket.

 

På min flotte.

Det har varit ljuvliga sommarkvällar med magiska solnedgångar över ett stilla hav.

Jag har varit ut med min flytande veranda. Det är lite mack innan jag kommer ut, med att göra loss från landgången. I snitt tar det nog minst en kvart varje gång. Men jag gillar det. Jag gillar att sitta där och ta loss sprintarna, dra upp badstegen, lossa från bojarna. Det behöver inte gå fort. Jag kan vara i nuet med varje moment och njuta av vinden i håret, solen som gassar på mina bara axlar, bofinkens glada kvitter och måsarnas skriande.

Jag sitter i min solstol medan flotten sakta lämnar land. Elmotorn hörs knappt.

Här är jag fri.

Ensam på havet med svanar, häger, tärnor och måsar.

Flotten är det bästa jag har införskaffat någonsin.

 

Spik nykter!

Så skrev hon under sitt namn på en sida för sociala medier, en grym kvinna som jag har känt i några år.

Jag tänkte, wow, vilken bra text att ha under namnet i stället för vilket yrke man har, eller vilka högskolestudier man klarat av, eller om man är singel eller i ett förhållande.

Spik nykter säger verkligen en del om en person. Det är med största sannolikhet någon som valt att göra en förändring. Någon som står stadigt. Någon som har gjort upp med sitt förflutna, och troligen lever ett helt annat liv i dag än tidigare.

Att vara nykter är så mycket mer än att ställa bort flaskan. Den som ställer bort flaskan är ”spritfri”, och kommer att hitta en ny drog. Jobba till exempel. Eller spela. Eller shoppa.

Den som är nykter är närvarande.

Att vara närvarande är nog en av de största gåvor vi kan ge till våra barn, och till den vi är tillsammans med överhuvudtaget.

Och ändå, att ta det beslutet, att medge att jag behöver hjälp, det är för de flesta så svårt. Tanken på ett liv utan alkohol kan vara som att dra ner en rullgardin för eviga tider.

Vad ska då livet vara till för om man inte får dricka? Vad finns det kvar? Hur ska man kunna ha roligt nånsin mer?

Det går ju inte att svara på till någon som står med ena benet hos terapeuten för att skriva in sig på en behandling, och det andra benet på systembolaget en kvart innan stängningsdags.

Men den som vill kan gå på ett öppet AA-möte (se möteslista i din kommun under AA på nätet), och höra vad de som sitter där, och har fått ihop några månader utan drickat, har att säga.

Jag har inte träffat en enda människa som har sagt att hon har ångrat att hon blev nykter.

Inte. En. Enda.

Jo, jag kan.

”Kan du springa?”, frågade hon, med betoning på kan.

Jag tvekade inte ett ögonblick, utan svarade att det är klart att jag kan.

Efteråt dök hennes fråga upp igen i mina tankar.

Kan jag springa? När sprang jag senast?

Så jag provade. Det var på ön, jag var nere på flotten och skulle hämta kaffe.

Jag sprang de 25 metrarna upp till stugan.

Jag kunde.

Efter att jag flyttat till stan lämnade jag in cykeln på en cykelverkstad.

Jag har fått frågan om jag kan cykla också, av ett ex.

Det var verkligen inte alldeles självklart att cykla igen, efter flera års uppehåll.

Vingligt att kliva på, att bromsa och stiga av. Jag övar. I dag cyklade jag till

Brynäs, och sedan upp på söder. Det går bättre och bättre. Jag blir inte yr längre.

Jag springer när jag kommer att tänka på den där frågan jag fick. Senast på en

gård i söderort. Jag låtsades springa och leta efter fotbollen, fast jag visste var

den låg.

Jag får inte yrsel när jag springer, men jag får en jäkla puls, och blir andfådd.

Ingenting är tydligen självklart längre, när en är 65.

Jag känner mig faktiskt tacksam för att jag fortfarande kan både cykla och

springa.

Nu ska jag fortsätta träna på det, och sedan lägga till något mer.

Kanske hoppa jämfota?

Vakuum

Efter att jag lämnade ifrån mig nycklarna till huset har jag, tills bara här om

dagen, befunnit mig i ett vakuum.

Total avstängdhet. Inte ledsen inte glad inte arg inte bedrövad inte nånting.

Jag märkte det redan hos mäklaren, när vi gjorde klart.

Det blev tomt.

Jag har varit i det här tillståndet förut, men det var många år sen sist.

I går var jag ut till havet och skogen, jag satt i solen länge länge och bara tog

emot.

All den energi som naturen ger oss, den sög jag i mig. Laddade min kropp och själ

maximalt.

Efter det känner jag livet i mig igen.

 

 

Själen ropar.

Det är inte helt lätt att plötsligt bo i stan.

Jag mår inte som jag brukar, och jag är ganska övertygad om att det är saknaden av naturen, havet och fåglarna som påverkar mig.

Andligheten  är svår att finna i stan. Visst, andlighet är ju något jag har inom mig, men jag behöver påfyllning. Den slags påfyllning som endast naturen kan ge. Och en del annat …

Jag har varit ut till ön ett par gånger och det har känts så starkt att något händer med energin i min kropp.

Jag har omfamnat träden efter stigen, pratat med björken som det snart ska komma krokusar under, jag har viskat till havet och kysst himlen.

Den mesta tiden vistas jag här i min etta. Många dagar är jag i en annan stad och jobbar och läser Emil i Lönneberga för små pyjamasungar. Att gå på stan ”bara för att” lockar mig inte ett dugg. Jag är klar med att kuta i affärer och dra i olika plagg. Någon gång är det OK, men inte ger det någonting för själen.

I dag har jag slaktat en soffa för den var för stor för rummet. Men det blev inte så enkelt som jag trodde och nu sitter jag här i fullkomlig kaos.

 

Ska vi vara i längtet eller uppskatta nuet?

Nu längtas det.
Det längtas efter sommar och sol, rosé i fina glas plåtade i solnedgång, båtfärder på gungande hav och grillfester.
Jag har längtat i mina dar, efter dagar som skulle komma och kanske glömt att uppskatta dagen som var.

Inte tagit vara på nuet. Haft drömmar om en annan tid och andra rum.
I dag är det annorlunda. Jag är oftast nöjd med dagen som är. Kan se och uppskatta även den gråaste februaridag.

Och jag kan känna en ilning i bröstet när jag tänker på dagar som ska komma. Dagar med solglitter och kaffe på bryggan.  Dagar med vita bulliga sommarmoln och citronfjärilar och sädesärlor.

Men det kan ila en grå dag i februari också. Det kan ila över eftermiddagskaffet och över att jag ännu har några värmeljus kvar som kan få brinna i MIO-lyktorna på det vita rumsbordet som jag är så lycklig över.

Och utan grådagar i februari vore inte solglitterdagarna lika ljuvliga.

Som Alfons farmor säger; det är bra att det inte är julafton hela tiden.