Vakuum

Efter att jag lämnade ifrån mig nycklarna till huset har jag, tills bara här om

dagen, befunnit mig i ett vakuum.

Total avstängdhet. Inte ledsen inte glad inte arg inte bedrövad inte nånting.

Jag märkte det redan hos mäklaren, när vi gjorde klart.

Det blev tomt.

Jag har varit i det här tillståndet förut, men det var många år sen sist.

I går var jag ut till havet och skogen, jag satt i solen länge länge och bara tog

emot.

All den energi som naturen ger oss, den sög jag i mig. Laddade min kropp och själ

maximalt.

Efter det känner jag livet i mig igen.

 

 

Själen ropar.

Det är inte helt lätt att plötsligt bo i stan.

Jag mår inte som jag brukar, och jag är ganska övertygad om att det är saknaden av naturen, havet och fåglarna som påverkar mig.

Andligheten  är svår att finna i stan. Visst, andlighet är ju något jag har inom mig, men jag behöver påfyllning. Den slags påfyllning som endast naturen kan ge. Och en del annat …

Jag har varit ut till ön ett par gånger och det har känts så starkt att något händer med energin i min kropp.

Jag har omfamnat träden efter stigen, pratat med björken som det snart ska komma krokusar under, jag har viskat till havet och kysst himlen.

Den mesta tiden vistas jag här i min etta. Många dagar är jag i en annan stad och jobbar och läser Emil i Lönneberga för små pyjamasungar. Att gå på stan ”bara för att” lockar mig inte ett dugg. Jag är klar med att kuta i affärer och dra i olika plagg. Någon gång är det OK, men inte ger det någonting för själen.

I dag har jag slaktat en soffa för den var för stor för rummet. Men det blev inte så enkelt som jag trodde och nu sitter jag här i fullkomlig kaos.

 

Ska vi vara i längtet eller uppskatta nuet?

Nu längtas det.
Det längtas efter sommar och sol, rosé i fina glas plåtade i solnedgång, båtfärder på gungande hav och grillfester.
Jag har längtat i mina dar, efter dagar som skulle komma och kanske glömt att uppskatta dagen som var.

Inte tagit vara på nuet. Haft drömmar om en annan tid och andra rum.
I dag är det annorlunda. Jag är oftast nöjd med dagen som är. Kan se och uppskatta även den gråaste februaridag.

Och jag kan känna en ilning i bröstet när jag tänker på dagar som ska komma. Dagar med solglitter och kaffe på bryggan.  Dagar med vita bulliga sommarmoln och citronfjärilar och sädesärlor.

Men det kan ila en grå dag i februari också. Det kan ila över eftermiddagskaffet och över att jag ännu har några värmeljus kvar som kan få brinna i MIO-lyktorna på det vita rumsbordet som jag är så lycklig över.

Och utan grådagar i februari vore inte solglitterdagarna lika ljuvliga.

Som Alfons farmor säger; det är bra att det inte är julafton hela tiden.

Älgarna sa hejdå.

– Ångrar du dig?

Hennes fråga fick mig att rycka till.
Jag hade just berättat om älgarna som dök upp nära huset, precis när jag och några vänner hade lastat ett släp med möbler och flyttkartonger.
Då kom först en älg, hon stannade och stod och såg på oss, försvann bakom träden, och då kom en till.
Det kändes som om de kom för att säga hejdå.

Ångrar jag mig?

Alltså jag hade ”tusen skäl att stanna och tusen skäl att gå”, som i den där låten.

Jag saknar ju naturen, himlens röda färg (som inte syns här på samma sätt), vårljuset, stjärnorna, fåglarna, tystnaden, friden, elden i kaminen, att kunna spela musik på högsta volym, havet, loftet (världens underbaraste sovplats), ekorrarna, älgarna … I could go on and on.

Men.

Det är fint här.
Jag har en fräsch liten lägenhet, har nära till att träffa kompisar, gå ut och luncha, handla på ICA, träffa barnbarnen som bor i stan.

Jag behöver inte ta bilen så fort jag ska nånstans.
Jag behöver inte skotta.
När något knasar gör jag en felanmälan så kommer det någon och fixar.

Det är så kravlöst. Det känns lite som att ta in på hotell.

Jag kanske inte kommer att bo här forever.

Eller så gör jag det.

För här och nu är det alldeles förträffligt att ha den här lyan.

Jag tänker ut var jag ska hänga tavlorna och var spegeln ska vara och så.

Har ju precis i går fått hit de sista möblerna.

Jag vill bo in mig.

Känna efter.

Få bli klar med huset.

Och jag har fortfarande tillgång till samma hav, samma skog, samma stjärnhimmel, och jag kan se himmelens skiftningar från en annan plats, när jag vill.

Ändå. Gör. Det. Lite. Ont.

Men det får göra ont.

Jag har haft betydligt ondare och överlevt.

Separationer. Uppbrott. Bottenlös smärta som inte bara handlade om det som

hände där och då mellan honom och mig, men som hade tusen svarta bottnar.

Livet gör ont ibland.

Och dessemellan är det lyckojubel för just ingenting mer än ett takdropp, en

kram från ett älskat litet barn, en efterrätt som tar en till sjunde himlen, en bra

låt eller första kaffet utomhus i februarisolen.

 

Det kom en enkät.

Jag fick mail från ett viktminskningsföretag där de skickade en enkät med frågor vad jag skulle vilja göra för att påverka min hälsa, mitt mående i livet, som t ex gå i trapporna oftare i stället för att ta hissen, välja att inte äta ni-vet-vad, och en massa frågor om vilka förändringar jag skulle vilja göra.

Det var någon enda fråga om mindfulness i enkäten, annars mest kropp – mat – träning osv.
Ja visst, jag skulle vilja ha bättre kondition, väga mindre (av hälsoskäl för nu har jag inte som mål att komma in i Pippi-tältet längre), och så vidare, men enbart det skulle INTE GÖRA MIG LYCKLIG.

Jag svarade med ett nytt mail:

”Hej!

Jag vill tillägga en sak.

Det vi glömmer och som är viktigare eller lika viktigt som att ha bra kondition, bra vikt, äta sunt osv är HUR VI MÅR INUTI.
Detta pratas det väldigt sällan om.

Inre stress, typ leva i ett destruktivt förhållande, dricka för mycket, ha prestationsångest, leva med arbetsnarkomani och rastlöshet, ständig oro, en känsla av att ”det måste vara klart” innan en ens har börjat, att inte stå ut i sitt eget sällskap, ägna sig åt destruktiv shopping, eller att ständigt ha TV:n på för att tystnaden skapar obehag inuti, kort sagt leva i brist på sinnesro och närvaro och i ett tillstånd av att inte vara vän med sig själv och sin historia …

Jag tror inte vi blir lyckligare av att vi når vår målvikt om vi inte som grund har det bra i själen.

Att ta hand om det inre, det behöver inte betyda att vi har svåra trauman i ryggsäcken, men sånt som vår självbild som kanske är krockad av olika anledningar, eller gamla oläkta sår från barndomen, kritiska budskap som satt sig på den inre hårddisken och fortfarande utgör hinder för att kunna leva ett fint liv där vi får känna oss värdefulla för den person vi faktiskt ÄR, inte för vad vi GÖR, eller hur duktiga vi är, hur tjusiga och ”lyckade” vi ger sken av att vara på olika sociala medier och så.

I dag är SINNESRO för mig betydligt viktigare än att nå en målvikt. Jag vill känna att det är fint att leva, trots för många kilon och skrynklor och mage, men för att jag ser tusen anledningar varje dag att känna tacksamhet, och för att jag har förmåga att vara i närvaro i nuet utan behov av att behöva veta vad som komma skall i nästa stund, eller försöka kontrollera någon/något för att slippa känna hur jag har det med mig själv”.

Ja, ungefär så skrev jag. Inte lika utförligt som texten blev här, men samma budskap. VI BEHÖVER TA ANSVAR FÖR ANDRA DELAR I OSS SJÄLVA ÄN DET VI VILL VISA UPP.

Jag antar att mitt mail inte kommer att noteras nämnvärt, om någon ens läser det på det där viktminskningsföretaget … #feladresspunktcom

Vad tänker ni?
Får vi ett bra liv om vi bara ligger på rätt BMI men ständigt jagas av ett behov att veta vad som ska ske i nästa stund, för att vi inte står ut med att vara närvarande i nuet? För att vi tror att vi måste ha kontroll och styra, kanske ta ansvar för andra vuxna, prestera, göra klart, köpa nya kläder fast garderoben är full för att det kanske ger oss ett kort lyckorus, ha en skinande diskbänk, stressa, prata snabbt utan att lyssna, och aldrig ge oss tillåtelse att andas djuuuuupt, långt ner i magen, känna hur axlarna sjunker och för en kort stund få begrunda hur vi faktiskt har det i livet, med oss själva, fundera över vad som är viktigt EGENTLIGEN, tänka på vårt jobb, är det vad vi vill, hur har vi det med vår omgivning, vårt sätt att se på oss själva och andra?

När det gör ont.

När det gör ont att skriva skjuter jag upp … minnen kommer som jag inte vill kännas vid. Men det här tränger sig på, det går inte en dag utan att det kommer i tankarna.
Nu skrev jag ner det.
Och jag gick inte sönder.
Men jag vet att det inte räcker att skriva, för att bli fri.
Jag är tacksam att jag har ett ställe att vända mig till för att läka. Det som har hjälpt mig är gestaltterapi, som jag även jobbar med själv i mitt företag.
Saker och ting kommer när det är dags.
Det här har legat och viskat, men på senare tid kommit mer och mer i förgrunden.
Och jag har vetat länge att det ska med i min bok om en uppväxt i först en alkoholistfamilj, sedan i en familj med andra dysfunktioner.
Jag skriver inte långa stunder när jag skriver, men jag skriver.
Det är huvudsaken.

Stenarna ska jag i alla fall ta med mig.

Det skrämmer mig, det där att lämna saker som jag inte behöver, till second hand eller återvinningen.

Att göra mig av med grejer.

Jag är rädd att jag ska ångra mig.

Förståndet säger en sak och känslan en annan.

Pärstampen, till exempel.

Tror ni jag kunde lämna den på Second Hand?

Nej. Den följde med hem. Nu ligger den i kökslådan med mitt försvar att jag ska ta den till landet, för den kan vara bra att ha om strömmen går.

Jo kyss Karlsson. Strömmen går visserligen ibland, men det skulle vara ganska märkligt om det skulle hända just den dagen jag hade planerat att göra potatismos.

Så där håller jag på och dribblar med mig själv.

Jag skulle behöva stöd av någon som bara sa ”SLÄNG” och pekade med hela handen. Eller inte förresten. Såna människor blir jag rebell inför. Ingen ska bestämma över mig.

Men OK, en klok mild röst från en person som säger ”jag tror inte du kommer att sakna den där pärstampen, faktiskt”.

Det vore bra.

Jag tänker många tankar om hur jag ska göra med olika saker som jag har i huset.

Det jag absolut ska ta med mig är stenarna. Stenarna från Vithällan långt ute till havs, som jag hämtat med min båt. Runda, släta, vita. Slipade av havets vågor.  Och så soffan. På något vis ska jag nog lyckas knöla in den i lägenheten. Soffbordet också. Fast det blir trångt. Men den där soffan älskar jag. Det är en sån med schäslong på ena sidan och divan på den andra. Stor, mjuk, trygg och perfekt att sova i. Finns det småtroll som ska sova över hos mormor får de jättebra plats på divandelen.

Jag ringde en flyttfirma en dag.

De skulle ha strax under 6000 för att köra några möbler, typ soffa, bord, en hylla och ev en byrå.

Då kan jag lika gärna köpa ny soffa. På riktigt.

Stina Wollter i kväll!

Jag är så förväntansfull inför att få lyssna på Stina Wollter på bibblan i kväll.
Min morgonpigga kompis har lyckats få två sittplatsbiljetter!
Är inte det något att vara tacksam för, så säg!

I går jobbade jag i Stockholm på ett ställe där jag är konsult. Körde fram och tillbaka, det kändes helt OK. Jag är ju Queen of the road sedan många år. Det blir dock mer och mer tåg för mig, det är det där med miljön som gör att jag väljer bort bilen oftare numera.

I dag åt jag lunch med min dotter, det finns fördelar med att bo i stan och jag räknar dom varje dag som ett sätt att övertala mig själv att jag har gjort rätt.

Men när det var blodmåne eller vad det heter här om kvällen var det inte roligt att inte kunna gå ut i kolsvarta natten och uppleva månljuset på kritvit snö.

Ja, jag vänjer mig. Det blir månljus under augustinätterna också och i september, då sitter jag på bryggan medan mångatan glittrar på vattnet.

Men här och nu är det helt OK att vara stadsbo! Gud va bra jag har det.

I lördags hade jag två vänner från Brynäs här, den ena var min bästis hela skoltiden och så C som alltid fanns med i gänget, men som nu under senare år blivit en av mina vänner. Eftersom jag hade haft hand om mitt yngsta lilla hjärtegull på dagen så gjorde jag det enkelt och köpte hem färdig mat från ICA. Det blev en trevlig kväll här i min lilla lya.

Ljuset dröjer sig kvar längre för var dag.

Det gör mig lycklig!

Jag sket fullständigt i vad som hände i vårt land på 1800-talet. Tyvärr.

Jag sitter och äter lunch på en restaurang i Uppsala.

Vid bordet bredvid sitter fyra ungdomar, ivrigt diskuterande sina skoluppgifter.

De är alla engagerade, berättar för varandra om hur de har lagt upp skolarbetet, en säger till de andra att hon ställde alarmet en timme tidigare i morse för att kunna gå igenom det hon skrivit en extra gång.

Ungdomarna pratar ivrigt med varandra. Uppgiften de har är i historia. De diskuterar händelser och årtal. Jag kan verkligen inte undgå att höra, deras röster är entusiastiska och de sitter till höger om mig, det är örat jag hör bäst på som fångar alla deras ord utan ansträngning.

En av dem läser ett stycke ur sitt kollegieblock högt för de andra, för att få feedback och synpunkter innan de skyndar sig tillbaka till skolan.

– Kom, nu måste vi skynda oss, vi börjar snart.

Jag tänker på min egen skoltid. I tvåan i gymnasiet hade jag 200 timmar ogiltig frånvaro.

Jag skolkade helt enkelt. Jag och några andra i klassen satt på Diethelms konditori och drack te i stället för att gå på lektionerna.

Det bränner till lite i bröstet när jag tänker på hur annorlunda det hade kunnat vara. Jag har accepterat, jag har bearbetat, jag har gjort det bästa jag har kunnat i vuxen ålder för att kunna räta upp saker och ting. Så det blev ”folk” av mig, som morsan sa.

– Det kommer aldrig att bli folk av dig! skällde hon.

Folk, det var såna som hade bra utbildning och fina titlar, persianpäls i garderoben och som kunde föra sig.

Jag har ingen fin titel i den bemärkelsen som hon menade. Arkitekt, diplomingenjör, direktör eller lektor. Men jag har ett värdefullt yrke. Fast det hade ju inte räckt. Inte för henne.

Persianpäls skulle jag inte vilja ha.

Men ”föra mig”, det kan jag, när det krävs.

Men jag kan säga precis vad jag tycker också, även om det ibland är bättre att låta bli för att inte hamna i klinch med inkompetenta chefer och så. Men då hade jag i stället svikit mig själv och det har jag slutat med. Så en varning från en viss kommun söderut där jag arbetade har jag, och så får det vara. Jag skulle stå kvar vid det jag sa igen, om det skulle bli nödvändigt. Jag var inte på något vis respektlös mot chefen eller någon annan, men mina värderingar inom mitt yrkesområde dribblar jag inte med.

Så folk av mig har det blivit.

Men tillbaka till ungdomarna på restaurangen som väckte mina tankar om hur det såg ut för mig på gymnasiet.

Jag hade inte förmågan att läsa historia och samhällskunskap. Det gick inte. Däremot var jag duktig i språk. Det flöt på utan att jag pluggande, för att jag var intresserad.

Inuti mig var det ofta kaotiskt, det var oro, nedtryckt ledsenhet och sorg. Jag hade en massa trauman i min barndom i alkoholisthemmet, som liksom levde om i mig.  Som en demon som inte släppte taget och lät mig vara trygg. Jag sökte lindring i godis, popmusik, och var besatt verkligen i min pojkvän. Han betydde  ALLT.

Mina naglar var nerbitna så långt så det blev varinfektioner. När det var kallt på vintrarna värkte det i nagelbädden.

Jag smygrökte och drack öl så fort jag fick en frist från föräldrarna i adoptivhemmet. Det var inte så ofta de var borta eller släppte mig med blicken men det hände.

Att jag skulle ha förmågan att plugga och koncentrera mig på skolarbete fanns inte på kartan. Föräldrarna hotade och tjatade och predikade. Inte hjälpte det.

Och jag tänker om det hade varit nu, hade jag blivit diagnostiserad då med olika bokstavskombinationer? Hade jag fått massa piller?

Tack och lov slapp jag det. För beroendet fanns ju i arvet från min biologiska mamma. Barn till alkoholister löper större risk att fastna i t ex läkemedelsberoende än andra. Sjukdomen är ärftlig. Drogerna olika men att slippa känna kan få en att ta vad som helst som ger en illusion om lindring.

Att döma unga människor som inte passar in i normerna är så jäkla lätt. Ingen tänker på att det finns en anledning till att 9-åriga Liam är full på skoltid, att 11-åriga Angelica boffar, att någon annan unge eldar, stjäl, slåss, whatever. Och drogerna blir starkare, kriminaliteten grövre.

Jag tror inte Lasse i Bullerbyn röker på i nian.

Det jag menar är, att vi skapar våra barn utefter våra förmågor. Och vi är i oss själva skapta efter våra föräldrars förmågor. Vi kan inte skylla på någon. Men var och en av oss kan ta ansvar för oss nu, hur än det såg ut i uppväxten, i skolan, i relationen till de vuxna i familjen, till syskon, kompisar, lärare …

Vi kan börja nu. Vi kan söka hjälp, börja nysta, bearbeta, hitta ett sätt att läka vårt inre barn.

Det är aldrig för sent!

Och vi kan sluta döma.

Vi vet inte vad det är i Kalle som gör att han skolkar, drogar, bryter.

Vad han bär inom sig har vi ingen aning om. Men att Kalle behöver något annat för att vända på skutan i tid kan vi vara eniga om.

 

 

 

Nu är leasingtanden lös igen.

Varje år när jag tror att julen är helt bortstädad dyker det ändå upp någon liten bortglömd tomte i nåt hörn. Det blir säkert så även denna gång, men det mesta har jag packat ner.

Nu står en lampa med grå skärm på fönsterbrädan i rummet. Det är lite trist, faktiskt. Jag älskar ju adventsstakar och vet ni, jag tänker ha kvar EN. Ett litet tag till, bara. Det får man.

En del julsaker är jag så rädd om så jag skulle vilja förvara dem i ett kassaskåp. Det är minnessaker mest, och såna saker jag har fått av mina barn. Och en liten glittrig prydnadsgran i guldfärgad metall som jag har köpt till mig själv, jag tror jag köpte den i London. I år tillkom en ny tomte jag köpte på MIO till samlingen med kära julsaker. Den är skitsöt och jag kan inte för allt i världen låta den följa med övriga julsaker i IKEA-kassen till vinden. Nej, den får bo i köksskåpet till nästa jul.

Min ”leasingtand” som ex-maken brukade kalla den, är lös igen. Jag vet inte hur många gånger jag har tappat den och tandläkaren har satt fast den. Varje gång säger hen: ”Nu är det sista gången vi kan sätta fast den så här, du måste göra en ny”, och jag ser tusenlappar fladdra iväg som servetterna på flotten när sydvästen ger hals.

Jag minns en gång när tanden hade lossnat på lunchen, jag var ju tvungen fortsätta jobba ändå på eftermiddagen och fick sitta och hålla emot den med tungan så den inte skulle ramla ur.

Ljuset dröjer sig kvar längre och längre på eftermiddagarna. Det märks tydlig skillnad redan nu. Och bättre och bättre blir det!

Jag fick ett mail från Cecilia Kärvegård som jobbar med attraktionslagen. Hon skrev att när en kommer in i köket och ser disken på diskbänken kan en i stället fokusera på hur vacker orkidén är på fönsterbrädan. Så himla bra skrivet! Vi ska ha fokus på det som är bra och kul, och som vi blir glada av!

Så f*** the leasingtand. I stället kan jag fokusera på:

… ljuset utanför fönstret trots att klockan är över tre

… att jag har plockat undan julsakerna och julgranen i dag

… hur härligt det ska bli att åka på långkryssning i sommar

… Stina Wollters föreläsning som jag har biljett till

… jag har tre oöppnade kaffepaket i skåpet

… och att jag ska ut och käka lite senare.