Oro.

Många människor lever nu mer eller mindre konstant i en stark oro på grund av coronaviruset. Man är rädd att bli smittad, eller att någon som man håller av och älskar ska bli sjuk. Oron för den ekonomiska delen är kanske ännu större. Den som är rädd att bli uppsagd, eller ser risken att företaget går omkull drabbas av sömnlösa nätter, eller lever med ångest 24/7. Svårigheter med koncentrationen uppstår, man är i orostankarna och inte riktigt med i matchen. Glömmer saker som är viktiga, stressar, tar snabba beslut som kanske inte är så genomtänkta.
Att fly i alkohol eller andra droger ger en illusion om lindring, tillfälligt. Men det är bara en illusion. Och ångesten blir inte mindre när ruset lagt sig.
Det är ingen bra väg att ta.
De som är smittade av viruset och vårdas på intensiven, eller den som har en älskad närstående som är drabbad, far såklart kolossalt illa i nuet, men ännu fler är de som lever i oro för något som ännu inte har hänt, och kanske aldrig kommer att hända.
Det är lätt att måla upp katastrofer i det läge vi befinner oss i.
Men ingen av oss vet någonting om hur det ska bli i morgon, för morgondagen har inte kommit än. Vi vet ingenting om hur det ser ut om en vecka, eller i mitten på maj, eller om ett år.
När vi fastnar och dras med i katastroftankarna, kan den här frågan vara bra att ställa till sig själv, eller till den som bär på oron:
– Hur är det om du är här och nu?
För det kanske är så, att du just då sitter med en kopp kaffe i solen, eller tittar på ditt barn som leker, eller går på walkabout i skogen, fåglarna sjunger och himlen är blå … men dina katastroftankar gör, att du inte kan uppleva solens värmande strålar mot din kind, eller så hör du inte barnets gurglande skratt, för att du är någon annanstans i tankarna.
Oro förstör så mycket av vår tid.
Oron gör att vi åker ner i kolkällaren vare sig något har hänt, eller inte, för vi har spelat upp filmen inuti, och låtit den få makt över oss. Ofta går den på repris. Om och om igen.
 
Att vara i nuet är fint.
I nuet finns inte oron.
I solen där på skogsstigen kan vi hämta kraft, få goda energier. Släppa oron för en stund, åtminstone. Vi kan sätta oss på en stubbe, andas en stund, och bli närvarande. ”Nu sitter jag här i solen. Just nu flög en fågel till björken där, just nu är allt bra.” Andas igen. Djupa andetag. Låta axlarna falla ner.
Eller möta det lilla lekande barnets blick, prova att vara där tillsammans, på riktigt, hela du, med alla sinnen.
Det går att lära sig att vara i nuet. Man får träna.
Korta stunder i början. Det blir ändå en välbehövlig paus i oroscentrifugen.
De som tycker om att skapa vet, att i kreativiteten finns också befrielse från de tankar som annars sliter en itu. Att gå upp i något helt och fullt ger en frist från katastroftankarna.
Man är i nuet, går all in i det man gör.
 
Ett sätt att må bra i en strulig värld kan vara att våga ha
tillit.
 
Acceptans är också fint.
 
Och att sätta ord på vår oro och rädsla.
Våga dela den med någon.
Det är tungt att sitta i kolkällaren ensam.
Och mörkt.
 
 
”Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.”
🙏
 
 
 

Själen ropar.

Det är inte helt lätt att plötsligt bo i stan.

Jag mår inte som jag brukar, och jag är ganska övertygad om att det är saknaden av naturen, havet och fåglarna som påverkar mig.

Andligheten  är svår att finna i stan. Visst, andlighet är ju något jag har inom mig, men jag behöver påfyllning. Den slags påfyllning som endast naturen kan ge. Och en del annat …

Jag har varit ut till ön ett par gånger och det har känts så starkt att något händer med energin i min kropp.

Jag har omfamnat träden efter stigen, pratat med björken som det snart ska komma krokusar under, jag har viskat till havet och kysst himlen.

Den mesta tiden vistas jag här i min etta. Många dagar är jag i en annan stad och jobbar och läser Emil i Lönneberga för små pyjamasungar. Att gå på stan ”bara för att” lockar mig inte ett dugg. Jag är klar med att kuta i affärer och dra i olika plagg. Någon gång är det OK, men inte ger det någonting för själen.

I dag har jag slaktat en soffa för den var för stor för rummet. Men det blev inte så enkelt som jag trodde och nu sitter jag här i fullkomlig kaos.

 

Din inre röst.

Köp ljus, många ljus!

Mitt bästa tips för de som inte gillar mörkret och hösten.

Ljus, en filt i soffan, en kopp te. Kanske något klassiskt musikstycke på låg volym

i bakgrunden. En stund med dig själv. Möjlighet att lyssna på din inre röst.

Vad viskar den?

Det är fint att ha tillgång till den inre rösten. Till den del av oss som vet mer än vi

vet att vi vet. Intuitionen. Den kan ge sig uttryck på många sätt. Till exempel

genom magkänslan.

När det ropar ”Nej!” i magen ska vi stanna upp.

Jag har inte alltid följt den signalen. Kört över mig själv och fortsatt fast det i en

del fall varit helt förkastligt för mitt eget bästa.

Det tar tid ibland. Tid att hitta sin rätt att välja själv, och att ha förmåga att

sortera inuti, vad är MIN vilja och vad är andras vilja med mig?

Mod är att våga gå sin egen väg, även om andra blir besvikna och arga och på

olika sätt försöker övertala en att inte. För den som är van att anpassa sig och

vara till lags ter det sig med all säkerhet extra svårt, och tar mycket kraft.

För varje gång en kommer vidare och gör det som känns rätt, så växer också

förmågan att sluta anpassa sig till andras behov och önskningar, och i stället

börja lyssna till sig själv.

 

Morgon i maj.

Viken är spegelblank när jag tar mitt kaffe och går ut och sätter mig på bron.

Jag drar upp mina bara fötter under täcket som jag virar in mig i.

Måsarna skriar. Återigen har de byggt bo på vår skorsten. Jag vet hur det blir en dag, jag kommer att bli attackerad så fort jag öppnar dörren. Då är parasollet bra att ha.

Tacksam att få ha min tidiga morgonstund, fast jag har möjlighet att sova länge numera. Jag vill ta vara på den här tiden. Den flyr så fort, varje stund i vårens tid är för mig värdefull. Jag vill ta in med alla sinnen. Vara närvarande. Andas in den lite kyliga morgonluften, lyssna på bofink och talgoxe som slår sina drillar i björk och tall.

Allt är förgängligt. Inget går att spara, lägga på burk eller i en låda för att ta fram i vinter.

Det är nu. NU och inte sedan.

Kanske sparas det i själen i alla fall. På något sätt. Eller som ett minne. Ett av många, vackra minnen i maj 2018.

I helgen skapades minnen i två snart fem år fyllda killar. Vi tog båten och rodde ut, och med varsin hov lyckades de fånga lite småfisk. Lyckan var stor! De hade fångat själva! Fiskarna fick simma i en balja på bryggan innan de släpptes fria igen. Jag förundras över att det nu är nya små människor som upptäcker livet här på ön, och gör samma saker som jag gjorde, fast jag var nästan sju när jag kom hit första gången. Nya små, som ropar ”mormor”, och det är mig de ropar på.

De fyller mitt hjärta med kärlek, så det svämmar över.

Tacksamhet.

Har du kört på en skogsväg en sen kväll i september i månsken, med bra musik på stereon och bara känt en oändlig tacksamhet över att finnas till?
Efter surströmmings/kräftfesten i stan i går kom den känslan när jag körde hem till skogen.
Och varje gång jag hamnar i tacksamhet blir jag ödmjuk i sinnet.
Inget särskilt hände i går, varken på festen eller innan, det var jättetrevligt såklart, trevliga människor och mycket skratt och gott att äta, men tacksamheten kom inte ur just det. Den kommer till mig ändå. Ofta. Utan att något särskilt har hänt.
Det går att träna på tacksamhet. På att känna den, inte bara ha den i tanken.
Det är en fantastisk känsla, som föder mer av just … tacksamhet, därför att ju mer tacksamhet jag känner, desto mer får jag att vara tacksam över.
I dag är jag tacksam för frukosten, kaffet och lite blå himmel i revorna i molntäcket. Om en timme får jag besök här på ön. Kanske sticker jag till Stockholm på eftermiddagen för att vara med på en föreläsning i morgon bitti, men det har jag lämnat öppet.
Jag har förmånen att göra precis hur jag vill.
Ha en fin dag!

Me and the sea.

Kaffet.

Det är urdrucket.

Finns det något sorgligare än urdruckna kaffemuggar när en vill ha mer.

Särskilt när det är dagens första.

Den är snudd på helig.

Stör mig inte när jag sitter med den säger jag bara.

Och inte innan heller. Det är ännu värre.

Min frukost är inte något en bara vräker i sig snabbt innan en ska rusa vidare. Jag njuter. Medveten om hur varje tugga smakar, hur kaffet doftar, och vad jag tänker på under tiden. Om jag för ovanlighetens skull har TV:n på, så ska det inte vara nyheter och pratas om krig, mord och eländes elände. Däremot tittar jag gärna på någon glad person som talar om hopp och glädje och ger mig inspiration till alla mina drömmar, visioner och mål.

Jag börjar min dag med tacksamhet. Det finns så mycket att vara tacksam över! Små mirakel. Ögonblick att samla på. Lyckostunder.

I går kväll när jag kom tillbaka hem efter en walkabout hade vinden avtagit och jag tog flytvästen och drog ut på havet. Det var en av de finaste sommarkvällarna hittills i år. Jag slog av motorn utanför några öar vi kallade Måsöarna när jag var barn, och låg där och drev medan solen sjönk och himlen färgades röd.

Där och då var jag totalt uppfylld av tacksamhet.

Tacksamhet att få bo vid havet, tacksamhet över min lilla båt, tacksamhet över varandet. Att kunna se, uppleva, njuta av stillheten och känna andligheten där ute på vattnet.

Livet är fint. Stunder som den i går kväll finns liksom kvar i mig länge.

Faktiskt var hela gårdagen en dag att njuta av. Jag tog med mig datorn till bryggan, satt som på ett kontor där och skrev i solen. Badade, fikade, och betade av punkterna på gårdagens att-göra-lista. Det var inga betungande uppgifter, men jag behöver skriva upp saker för att jag inte bara ska bli liggande på bryggan en hel dag och drömma.

Det är lätt gjort att jag hamnar där. Och många dagar tillåter jag mig det.

Men jag behöver agera i vissa saker också, och fundera på vad det är jag egentligen vill med mitt liv. Det är bra att veta, så jag kan fokusera på det.

Det blir som vi tänker.

 

 

 

 

Tacksamhetslista igen.

Alarmet i mobilen var ställt på 08.50. Jag lyckades snooza till klockan var halv elva. Bra jobbat.

Medan åskan mullrade över viken drack jag mitt kaffe på bron, och åt yoghurtkvarg med jordgubbar.

Jag tillåter mig att bara vara. Hänger på bryggan. Löser korsord. Skriver. Glor på hägern och måsarna. Googlar på hotell i Antibes.

Skönt väder i dag. Småregn till och från. Åskan tycks ha flytt.

I gårdagens uppgifter på min online-kurs ingick att skriva tacksamhetslista.

Det gör jag ofta. Här kommer en till.

Lediga dagar

livet här på ön

flotten

mina ben som bär mig

jag har två oöppnade paket kaffe av bästa sort

mina barnbarn

mina barn

mina snygga naglar från beautybyjohanna i Gävle

jag kan se allt det vackra runt om

mina vänner

min andlighet

havet

alla roliga saker jag ska göra i sommar

jordgubbarna i kylen

jag kan göra precis vad jag vill när jag vill

mina nya prickiga läsglasögon

min båt

jag har inte ont på en fläck

jag har sinnesro

jag kanske kan äta lunch på nåt trevligt ställe när jag åker till stan i dag

jag har en tvättmaskin som fungerar

min säng

 första doppet i havet i går

alla vackra blommor

walkabouts på sommarstigar

och för att nu kommer solen fram

Ja, jag kan hålla på länge men jag stannar där. Tack.

 

 

 

Nyanser.

Efter jobbet i dag; direkt ut till ön utan att passera GÅ. In med vattenflaskorna, ut igen och ner på flotten.

Solen värmde det svarta jeanstyget på benen. Allt var stilla. Total tystnad. Vindstilla.

Som att landa i en bubbla, en bubbla av lugn och sinnesro, en bubbla av andlighet.

Jag älskar den där ön.

Och det blev så att jag tvättade ett fönster där, i alla fall insidan, och käkade middag och pysslade lite.

Och plåtade havet såklart. Havet med sina miljoner olika nyanser.

Jag har också olika nyanser. Ena dagen trött som ett utslitet äppelmos och nästa dag full av energi och lust och kreativitet.

Och nu sitter jag i soffan med datorn i knä och äter en liten liten bit bara, av en mörk chokladkaka.

Pytteliten.

Söndagkväll.


Sitter med kikaren vid köksbordet och spanar på herr och fru knipa som dyker i viken.

Det regnar. Kallt är det och jag tog vinterjacka och fleece på promenaden. Nu eldar jag i öppna spisen. Det är så skönt att bara sitta här och njuta av tystnaden. IMG_8611