Augustinatten levererar.
På bryggan ligger jag, jag släcker ljuset i lyktan så det blir riktigt mörkt.
Stjärnhimlen är förtrollande, miljoner gnistrande prickar, tystnaden och jag.
Så tacksam att jag kan ligga så här och bara vara, ensam med stjärnorna i augustinatten.
Det här är värdefullt, det är vackert, det är andligt och en gåva.
Det är inte helt lätt att plötsligt bo i stan.
Jag mår inte som jag brukar, och jag är ganska övertygad om att det är saknaden av naturen, havet och fåglarna som påverkar mig.
Andligheten är svår att finna i stan. Visst, andlighet är ju något jag har inom mig, men jag behöver påfyllning. Den slags påfyllning som endast naturen kan ge. Och en del annat …
Jag har varit ut till ön ett par gånger och det har känts så starkt att något händer med energin i min kropp.
Jag har omfamnat träden efter stigen, pratat med björken som det snart ska komma krokusar under, jag har viskat till havet och kysst himlen.
Den mesta tiden vistas jag här i min etta. Många dagar är jag i en annan stad och jobbar och läser Emil i Lönneberga för små pyjamasungar. Att gå på stan ”bara för att” lockar mig inte ett dugg. Jag är klar med att kuta i affärer och dra i olika plagg. Någon gång är det OK, men inte ger det någonting för själen.
I dag har jag slaktat en soffa för den var för stor för rummet. Men det blev inte så enkelt som jag trodde och nu sitter jag här i fullkomlig kaos.
Köp ljus, många ljus!
Mitt bästa tips för de som inte gillar mörkret och hösten.
Ljus, en filt i soffan, en kopp te. Kanske något klassiskt musikstycke på låg volym
i bakgrunden. En stund med dig själv. Möjlighet att lyssna på din inre röst.
Vad viskar den?
Det är fint att ha tillgång till den inre rösten. Till den del av oss som vet mer än vi
vet att vi vet. Intuitionen. Den kan ge sig uttryck på många sätt. Till exempel
genom magkänslan.
När det ropar ”Nej!” i magen ska vi stanna upp.
Jag har inte alltid följt den signalen. Kört över mig själv och fortsatt fast det i en
del fall varit helt förkastligt för mitt eget bästa.
Det tar tid ibland. Tid att hitta sin rätt att välja själv, och att ha förmåga att
sortera inuti, vad är MIN vilja och vad är andras vilja med mig?
Mod är att våga gå sin egen väg, även om andra blir besvikna och arga och på
olika sätt försöker övertala en att inte. För den som är van att anpassa sig och
vara till lags ter det sig med all säkerhet extra svårt, och tar mycket kraft.
För varje gång en kommer vidare och gör det som känns rätt, så växer också
förmågan att sluta anpassa sig till andras behov och önskningar, och i stället
börja lyssna till sig själv.
Viken är spegelblank när jag tar mitt kaffe och går ut och sätter mig på bron.
Jag drar upp mina bara fötter under täcket som jag virar in mig i.
Måsarna skriar. Återigen har de byggt bo på vår skorsten. Jag vet hur det blir en dag, jag kommer att bli attackerad så fort jag öppnar dörren. Då är parasollet bra att ha.
Tacksam att få ha min tidiga morgonstund, fast jag har möjlighet att sova länge numera. Jag vill ta vara på den här tiden. Den flyr så fort, varje stund i vårens tid är för mig värdefull. Jag vill ta in med alla sinnen. Vara närvarande. Andas in den lite kyliga morgonluften, lyssna på bofink och talgoxe som slår sina drillar i björk och tall.
Allt är förgängligt. Inget går att spara, lägga på burk eller i en låda för att ta fram i vinter.
Det är nu. NU och inte sedan.
Kanske sparas det i själen i alla fall. På något sätt. Eller som ett minne. Ett av många, vackra minnen i maj 2018.
I helgen skapades minnen i två snart fem år fyllda killar. Vi tog båten och rodde ut, och med varsin hov lyckades de fånga lite småfisk. Lyckan var stor! De hade fångat själva! Fiskarna fick simma i en balja på bryggan innan de släpptes fria igen. Jag förundras över att det nu är nya små människor som upptäcker livet här på ön, och gör samma saker som jag gjorde, fast jag var nästan sju när jag kom hit första gången. Nya små, som ropar ”mormor”, och det är mig de ropar på.
De fyller mitt hjärta med kärlek, så det svämmar över.
Har du kört på en skogsväg en sen kväll i september i månsken, med bra musik på stereon och bara känt en oändlig tacksamhet över att finnas till?
Efter surströmmings/kräftfesten i stan i går kom den känslan när jag körde hem till skogen.
Och varje gång jag hamnar i tacksamhet blir jag ödmjuk i sinnet.
Inget särskilt hände i går, varken på festen eller innan, det var jättetrevligt såklart, trevliga människor och mycket skratt och gott att äta, men tacksamheten kom inte ur just det. Den kommer till mig ändå. Ofta. Utan att något särskilt har hänt.
Det går att träna på tacksamhet. På att känna den, inte bara ha den i tanken.
Det är en fantastisk känsla, som föder mer av just … tacksamhet, därför att ju mer tacksamhet jag känner, desto mer får jag att vara tacksam över.
I dag är jag tacksam för frukosten, kaffet och lite blå himmel i revorna i molntäcket. Om en timme får jag besök här på ön. Kanske sticker jag till Stockholm på eftermiddagen för att vara med på en föreläsning i morgon bitti, men det har jag lämnat öppet.
Jag har förmånen att göra precis hur jag vill.
Ha en fin dag!
Kaffet.
Det är urdrucket.
Finns det något sorgligare än urdruckna kaffemuggar när en vill ha mer.
Särskilt när det är dagens första.
Den är snudd på helig.
Stör mig inte när jag sitter med den säger jag bara.
Och inte innan heller. Det är ännu värre.
Min frukost är inte något en bara vräker i sig snabbt innan en ska rusa vidare. Jag njuter. Medveten om hur varje tugga smakar, hur kaffet doftar, och vad jag tänker på under tiden. Om jag för ovanlighetens skull har TV:n på, så ska det inte vara nyheter och pratas om krig, mord och eländes elände. Däremot tittar jag gärna på någon glad person som talar om hopp och glädje och ger mig inspiration till alla mina drömmar, visioner och mål.
Jag börjar min dag med tacksamhet. Det finns så mycket att vara tacksam över! Små mirakel. Ögonblick att samla på. Lyckostunder.
I går kväll när jag kom tillbaka hem efter en walkabout hade vinden avtagit och jag tog flytvästen och drog ut på havet. Det var en av de finaste sommarkvällarna hittills i år. Jag slog av motorn utanför några öar vi kallade Måsöarna när jag var barn, och låg där och drev medan solen sjönk och himlen färgades röd.
Där och då var jag totalt uppfylld av tacksamhet.
Tacksamhet att få bo vid havet, tacksamhet över min lilla båt, tacksamhet över varandet. Att kunna se, uppleva, njuta av stillheten och känna andligheten där ute på vattnet.
Livet är fint. Stunder som den i går kväll finns liksom kvar i mig länge.
Faktiskt var hela gårdagen en dag att njuta av. Jag tog med mig datorn till bryggan, satt som på ett kontor där och skrev i solen. Badade, fikade, och betade av punkterna på gårdagens att-göra-lista. Det var inga betungande uppgifter, men jag behöver skriva upp saker för att jag inte bara ska bli liggande på bryggan en hel dag och drömma.
Det är lätt gjort att jag hamnar där. Och många dagar tillåter jag mig det.
Men jag behöver agera i vissa saker också, och fundera på vad det är jag egentligen vill med mitt liv. Det är bra att veta, så jag kan fokusera på det.
Det blir som vi tänker.
Alarmet i mobilen var ställt på 08.50. Jag lyckades snooza till klockan var halv elva. Bra jobbat.
Medan åskan mullrade över viken drack jag mitt kaffe på bron, och åt yoghurtkvarg med jordgubbar.
Jag tillåter mig att bara vara. Hänger på bryggan. Löser korsord. Skriver. Glor på hägern och måsarna. Googlar på hotell i Antibes.
Skönt väder i dag. Småregn till och från. Åskan tycks ha flytt.
I gårdagens uppgifter på min online-kurs ingick att skriva tacksamhetslista.
Det gör jag ofta. Här kommer en till.
Lediga dagar
livet här på ön
flotten
mina ben som bär mig
jag har två oöppnade paket kaffe av bästa sort
mina barnbarn
mina barn
mina snygga naglar från beautybyjohanna i Gävle
jag kan se allt det vackra runt om
mina vänner
min andlighet
havet
alla roliga saker jag ska göra i sommar
jordgubbarna i kylen
jag kan göra precis vad jag vill när jag vill
mina nya prickiga läsglasögon
min båt
jag har inte ont på en fläck
jag har sinnesro
jag kanske kan äta lunch på nåt trevligt ställe när jag åker till stan i dag
jag har en tvättmaskin som fungerar
min säng
första doppet i havet i går
alla vackra blommor
walkabouts på sommarstigar
och för att nu kommer solen fram
Ja, jag kan hålla på länge men jag stannar där. Tack.
Efter jobbet i dag; direkt ut till ön utan att passera GÅ. In med vattenflaskorna, ut igen och ner på flotten.
Solen värmde det svarta jeanstyget på benen. Allt var stilla. Total tystnad. Vindstilla.
Som att landa i en bubbla, en bubbla av lugn och sinnesro, en bubbla av andlighet.
Jag älskar den där ön.
Och det blev så att jag tvättade ett fönster där, i alla fall insidan, och käkade middag och pysslade lite.
Och plåtade havet såklart. Havet med sina miljoner olika nyanser.
Jag har också olika nyanser. Ena dagen trött som ett utslitet äppelmos och nästa dag full av energi och lust och kreativitet.
Och nu sitter jag i soffan med datorn i knä och äter en liten liten bit bara, av en mörk chokladkaka.
Pytteliten.
Sitter med kikaren vid köksbordet och spanar på herr och fru knipa som dyker i viken.
Det regnar. Kallt är det och jag tog vinterjacka och fleece på promenaden. Nu eldar jag i öppna spisen. Det är så skönt att bara sitta här och njuta av tystnaden. IMG_8611
Solen sken när jag vaknade. Lördag. Kaffe och rallarhalva med en tunn skiva rökt skinka, lite senap, lite ost och skivad rödlök.
Efter det på med Guns ´n Roses och började plocka, slänga, torka och dammsuga. Lite melodikryss samtidigt och så lunch, jag tog matlådan jag inte hade ätit upp i fredags. Det var bråttom, nämligen, för jag längtade som en tok till ön!
När jag såg havet och solen och kniporna kom tårarna.
Ja, jag är en känslig typ.
Tårar av lycka, tacksamhet, andlighet.
Jag får bo här. Jag har havet. Det betyder så mycket. Utan havet kan jag inte andas.
Jag gick till andra sidan av ön. Då, när jag står där och bara ser ut över mitt älskade hav, kommer en korp och flyger precis framför mig, och liksom gör en gir, kraxar och försvinner bakom tallarna.
Korpen är en av de fåglar som jag får budskap ifrån.
Korpen och havsörnen, men även nötväckan, spillkråkan och sädesärlan.
Jag vet vad de vill säga mig och i dag, när korpen kom, så var det så starkt.
Två svanar låg utanför gattet.
Jag stod kvar där, och bara tog in … djupt i mitt hjärta, jag ville inte gå därifrån.
Men något fint väntade hemma, jag skulle få besök av ett litet gull! Så jag gick hem och gjorde kaffe och så dukade jag och förberedde lite tills dom kom, min dotter och hennes familj, och mitt lilla barnbarn började prata om mormors båt som ligger på land, och så tog vi oss till ön igen för att han skulle få se, innan vi gick tillbaka hem, och käkade Tacos.
På kvällen såg jag Mellon, tyckte det var fint att Frans vann, gillade hans låt och såklart Molly som bara är outstanding i sitt framförande med den rösten och musikaliteten!
På Facebook kom ett meddelande att CC-puben hade brunnit … Det har aldrig varit mitt favoritställe men en del bra band har jag sett lira där. Vet inte hur allvarligt det är, uppfattade det som att branden släcktes rätt snabbt.
Inte som när CH brann, då var det bara goodbye. Det var hemskt!
Där har jag däremot spenderat ofantligt med danskvällar i mina dar, och haft himla roligt. Men nu är den tiden ett minne blott, och dansas görs det oftast hemma i köket numera.
Hur som helst, livet är ofantligt fint för det mesta, och vissa dagar är mer förgyllda än andra.
Som dagen i dag. Tack och god natt!
