Kategori: Andlighet

Din inre röst.

Köp ljus, många ljus!

Mitt bästa tips för de som inte gillar mörkret och hösten.

Ljus, en filt i soffan, en kopp te. Kanske något klassiskt musikstycke på låg volym

i bakgrunden. En stund med dig själv. Möjlighet att lyssna på din inre röst.

Vad viskar den?

Det är fint att ha tillgång till den inre rösten. Till den del av oss som vet mer än vi

vet att vi vet. Intuitionen. Den kan ge sig uttryck på många sätt. Till exempel

genom magkänslan.

När det ropar ”Nej!” i magen ska vi stanna upp.

Jag har inte alltid följt den signalen. Kört över mig själv och fortsatt fast det i en

del fall varit helt förkastligt för mitt eget bästa.

Det tar tid ibland. Tid att hitta sin rätt att välja själv, och att ha förmåga att

sortera inuti, vad är MIN vilja och vad är andras vilja med mig?

Mod är att våga gå sin egen väg, även om andra blir besvikna och arga och på

olika sätt försöker övertala en att inte. För den som är van att anpassa sig och

vara till lags ter det sig med all säkerhet extra svårt, och tar mycket kraft.

För varje gång en kommer vidare och gör det som känns rätt, så växer också

förmågan att sluta anpassa sig till andras behov och önskningar, och i stället

börja lyssna till sig själv.

 

Morgon i maj.

Viken är spegelblank när jag tar mitt kaffe och går ut och sätter mig på bron.

Jag drar upp mina bara fötter under täcket som jag virar in mig i.

Måsarna skriar. Återigen har de byggt bo på vår skorsten. Jag vet hur det blir en dag, jag kommer att bli attackerad så fort jag öppnar dörren. Då är parasollet bra att ha.

Tacksam att få ha min tidiga morgonstund, fast jag har möjlighet att sova länge numera. Jag vill ta vara på den här tiden. Den flyr så fort, varje stund i vårens tid är för mig värdefull. Jag vill ta in med alla sinnen. Vara närvarande. Andas in den lite kyliga morgonluften, lyssna på bofink och talgoxe som slår sina drillar i björk och tall.

Allt är förgängligt. Inget går att spara, lägga på burk eller i en låda för att ta fram i vinter.

Det är nu. NU och inte sedan.

Kanske sparas det i själen i alla fall. På något sätt. Eller som ett minne. Ett av många, vackra minnen i maj 2018.

I helgen skapades minnen i två snart fem år fyllda killar. Vi tog båten och rodde ut, och med varsin hov lyckades de fånga lite småfisk. Lyckan var stor! De hade fångat själva! Fiskarna fick simma i en balja på bryggan innan de släpptes fria igen. Jag förundras över att det nu är nya små människor som upptäcker livet här på ön, och gör samma saker som jag gjorde, fast jag var nästan sju när jag kom hit första gången. Nya små, som ropar ”mormor”, och det är mig de ropar på.

De fyller mitt hjärta med kärlek, så det svämmar över.

Tacksamhet.

Har du kört på en skogsväg en sen kväll i september i månsken, med bra musik på stereon och bara känt en oändlig tacksamhet över att finnas till?
Efter surströmmings/kräftfesten i stan i går kom den känslan när jag körde hem till skogen.
Och varje gång jag hamnar i tacksamhet blir jag ödmjuk i sinnet.
Inget särskilt hände i går, varken på festen eller innan, det var jättetrevligt såklart, trevliga människor och mycket skratt och gott att äta, men tacksamheten kom inte ur just det. Den kommer till mig ändå. Ofta. Utan att något särskilt har hänt.
Det går att träna på tacksamhet. På att känna den, inte bara ha den i tanken.
Det är en fantastisk känsla, som föder mer av just … tacksamhet, därför att ju mer tacksamhet jag känner, desto mer får jag att vara tacksam över.
I dag är jag tacksam för frukosten, kaffet och lite blå himmel i revorna i molntäcket. Om en timme får jag besök här på ön. Kanske sticker jag till Stockholm på eftermiddagen för att vara med på en föreläsning i morgon bitti, men det har jag lämnat öppet.
Jag har förmånen att göra precis hur jag vill.
Ha en fin dag!

Me and the sea.

Kaffet.

Det är urdrucket.

Finns det något sorgligare än urdruckna kaffemuggar när en vill ha mer.

Särskilt när det är dagens första.

Den är snudd på helig.

Stör mig inte när jag sitter med den säger jag bara.

Och inte innan heller. Det är ännu värre.

Min frukost är inte något en bara vräker i sig snabbt innan en ska rusa vidare. Jag njuter. Medveten om hur varje tugga smakar, hur kaffet doftar, och vad jag tänker på under tiden. Om jag för ovanlighetens skull har TV:n på, så ska det inte vara nyheter och pratas om krig, mord och eländes elände. Däremot tittar jag gärna på någon glad person som talar om hopp och glädje och ger mig inspiration till alla mina drömmar, visioner och mål.

Jag börjar min dag med tacksamhet. Det finns så mycket att vara tacksam över! Små mirakel. Ögonblick att samla på. Lyckostunder.

I går kväll när jag kom tillbaka hem efter en walkabout hade vinden avtagit och jag tog flytvästen och drog ut på havet. Det var en av de finaste sommarkvällarna hittills i år. Jag slog av motorn utanför några öar vi kallade Måsöarna när jag var barn, och låg där och drev medan solen sjönk och himlen färgades röd.

Där och då var jag totalt uppfylld av tacksamhet.

Tacksamhet att få bo vid havet, tacksamhet över min lilla båt, tacksamhet över varandet. Att kunna se, uppleva, njuta av stillheten och känna andligheten där ute på vattnet.

Livet är fint. Stunder som den i går kväll finns liksom kvar i mig länge.

Faktiskt var hela gårdagen en dag att njuta av. Jag tog med mig datorn till bryggan, satt som på ett kontor där och skrev i solen. Badade, fikade, och betade av punkterna på gårdagens att-göra-lista. Det var inga betungande uppgifter, men jag behöver skriva upp saker för att jag inte bara ska bli liggande på bryggan en hel dag och drömma.

Det är lätt gjort att jag hamnar där. Och många dagar tillåter jag mig det.

Men jag behöver agera i vissa saker också, och fundera på vad det är jag egentligen vill med mitt liv. Det är bra att veta, så jag kan fokusera på det.

Det blir som vi tänker.

 

 

 

 

Tacksamhetslista igen.

Alarmet i mobilen var ställt på 08.50. Jag lyckades snooza till klockan var halv elva. Bra jobbat.

Medan åskan mullrade över viken drack jag mitt kaffe på bron, och åt yoghurtkvarg med jordgubbar.

Jag tillåter mig att bara vara. Hänger på bryggan. Löser korsord. Skriver. Glor på hägern och måsarna. Googlar på hotell i Antibes.

Skönt väder i dag. Småregn till och från. Åskan tycks ha flytt.

I gårdagens uppgifter på min online-kurs ingick att skriva tacksamhetslista.

Det gör jag ofta. Här kommer en till.

Lediga dagar

livet här på ön

flotten

mina ben som bär mig

jag har två oöppnade paket kaffe av bästa sort

mina barnbarn

mina barn

mina snygga naglar från beautybyjohanna i Gävle

jag kan se allt det vackra runt om

mina vänner

min andlighet

havet

alla roliga saker jag ska göra i sommar

jordgubbarna i kylen

jag kan göra precis vad jag vill när jag vill

mina nya prickiga läsglasögon

min båt

jag har inte ont på en fläck

jag har sinnesro

jag kanske kan äta lunch på nåt trevligt ställe när jag åker till stan i dag

jag har en tvättmaskin som fungerar

min säng

 första doppet i havet i går

alla vackra blommor

walkabouts på sommarstigar

och för att nu kommer solen fram

Ja, jag kan hålla på länge men jag stannar där. Tack.

 

 

 

Nyanser.

Efter jobbet i dag; direkt ut till ön utan att passera GÅ. In med vattenflaskorna, ut igen och ner på flotten.

Solen värmde det svarta jeanstyget på benen. Allt var stilla. Total tystnad. Vindstilla.

Som att landa i en bubbla, en bubbla av lugn och sinnesro, en bubbla av andlighet.

Jag älskar den där ön.

Och det blev så att jag tvättade ett fönster där, i alla fall insidan, och käkade middag och pysslade lite.

Och plåtade havet såklart. Havet med sina miljoner olika nyanser.

Jag har också olika nyanser. Ena dagen trött som ett utslitet äppelmos och nästa dag full av energi och lust och kreativitet.

Och nu sitter jag i soffan med datorn i knä och äter en liten liten bit bara, av en mörk chokladkaka.

Pytteliten.

Söndagkväll.

Sitter med kikaren vid köksbordet och spanar på herr och fru knipa som dyker i viken.

Det regnar. Kallt är det och jag tog vinterjacka och fleece på promenaden. Nu eldar jag i öppna spisen. Det är så skönt att bara sitta här och njuta av tystnaden. IMG_8611

Vilken fin och ljuvlig dag.

Solen sken när jag vaknade. Lördag. Kaffe och rallarhalva med en tunn skiva rökt skinka, lite senap, lite ost och skivad rödlök.

Efter det på med Guns ´n Roses och började plocka, slänga, torka och dammsuga.  Lite melodikryss samtidigt och så lunch, jag tog matlådan jag inte hade ätit upp i fredags. Det var bråttom, nämligen, för jag längtade som en tok till ön!

När jag såg havet och solen och kniporna kom tårarna.

Ja, jag är en känslig typ.

Tårar av lycka, tacksamhet, andlighet.

Jag får bo här. Jag har havet. Det betyder så mycket. Utan havet kan jag inte andas.

image

Jag gick till andra sidan av ön. Då, när jag står där och bara ser ut över mitt älskade hav, kommer en korp och flyger precis framför mig, och liksom gör en gir, kraxar och försvinner bakom tallarna.

Korpen är en av de fåglar som jag får budskap ifrån.

Korpen och havsörnen, men även nötväckan, spillkråkan och sädesärlan.

Jag vet vad de vill säga mig och i dag, när korpen kom, så var det så starkt.

Två svanar låg utanför gattet.

Jag stod kvar där, och bara tog in … djupt i mitt hjärta, jag ville inte gå därifrån.

Men något fint väntade hemma, jag skulle få besök av ett litet gull! Så jag gick hem och gjorde kaffe och så dukade jag och förberedde lite tills dom kom, min dotter och hennes familj, och mitt lilla barnbarn började prata om mormors båt som ligger på land, och så tog vi oss till ön igen för att han skulle få se, innan vi gick tillbaka hem, och käkade Tacos.

På kvällen såg jag Mellon, tyckte det var fint att Frans vann, gillade hans låt och såklart Molly som bara är outstanding i sitt framförande med den rösten och musikaliteten!

På Facebook kom ett meddelande att CC-puben hade brunnit … Det har aldrig varit mitt favoritställe men en del bra band har jag sett lira där. Vet inte hur allvarligt det är, uppfattade det som att branden släcktes rätt snabbt.

Inte som när CH brann, då var det bara goodbye. Det var hemskt!

Där har jag däremot spenderat ofantligt med danskvällar i mina dar, och haft himla roligt. Men nu är den tiden ett minne blott, och dansas görs det oftast hemma i köket numera.

Hur som helst, livet är ofantligt fint för det mesta, och vissa dagar är mer förgyllda än andra.

Som dagen i dag. Tack och god natt!

 

Våga säga nej till det du inte längre vill ha i ditt liv.

Andlighet kan vara så mycket.

Det kan vara ett sätt att må bra i en strulig värld.

Att våga lita på, att allt är som det ska fast det kanske inte är som jag vill att det ska vara jämt.

Att våga lita på något större än jag själv är andlighet för mig. Kunna lämna över. Släppa taget. Åka i baksätet.

Naturen, med alla dess skiftningar, är definitivt den plats där jag starkast känner andlighet. Under stjärnorna, på havet, när himlen färgas röd av en solnedgång eller dunkelblå av ett åskväder som närmar sig. Björkarnas lila nyans i mars. Det första snöfallet, jag älskar det! Varenda år blir jag barnsligt lycklig av den första snön. Jag vill ut och fånga snöflingor med munnen och när det blir mer snö vill jag göra snöänglar!

Snö är andligt.

Vackert.

Rent.

Stämningsfullt och juligt.

Tänk om vi är här av en anledning. Tänk om vi inte bara har ett enda liv. Tänk om det finns en mening med allt som sker, med alla vi möter. Tänk om vi möter just den vi möter för att det finns en möjlighet i det. En möjlighet att växa, att bearbeta, att lära oss något om oss själva.

Kaj Pollak säger att vi har mest att lära av ”ettorna”. De, som vi inleder något djupare med, de vi blir kära i, och väljer att leva med.

Tänk om de är våra viktigaste lärare.

Tänk om de, som vi får mest smärta av i kärleksrelationer är utsända.

Tänk om vi ska upptäcka, att han är precis som mamma, eller pappa, eller styvfarsan eller någon annan vi har ouppklarade affärer med. Och nu har vi chansen att klara upp vår unfinished business. Som vuxen. När vi var barn kunde vi inte. Vi stod ut för det fanns inga val. Vi var maktlösa, vi var små varelser som inte kunde försvara oss, och ofta fick vi budskapet att det som sker här hemma talar vi inte om. Vi var utlämnade till det dysfunktionella, vare sig det gällde missbruk, övergrepp, ilska och våld, psykisk sjukdom eller stark religiös fanatism.

Vi förstod inte. Vi var förtvivlade. Ensamma i vår upplevelse.

Vi trodde att det var oss det var fel på.

Som vuxna kan vi söka upp en samtalskontakt eller en självhjälpsgrupp. Vi kan gå i anhörigbehandling. Vi kan åka på så kallade ”vuxna Barn-veckor”.

Vi kan ta hand om oss själva och välja bort det som inte längre gagnar oss.

Det kunde vi inte när vi var barn.

För att hitta till en lösning behöver det ofta göra ont först.

Smärtan gör att vi söker hjälp.

Ibland kommer en utsänd och gör illa oss känslomässigt på samma sätt som någon gjorde när vi var barn.

Då har vi möjlighet att välja.

Ska jag tillåta den här personen att behandla mig illa?

Ska jag fortsätta på samma väg som jag alltid gått?

Eller ska jag för en gångs skull stå upp för mig…

Att tillfriskna är ett sätt att få stopp på smärtan.

 

I tillit.

Har just haft ett jättebra samtal med en vän. Tänk att ibland lägger sig alla pusselbitar tillrätta. Frågetecknen rätas ut. Plötsligt är allting klart och fritt från rädsla och i stället infinner sig TILLIT.

Frid.
Lugn.
Tillförsikt.
Allt är som det ska.
Nu igen!
Om jag bara vågar stanna i den här känslan.
Länge.
Men i morgon bitti när jag vaknar kan det snurra en massa tankar i skallen igen, om att jag ska förändra, agera, fixa och styra och regissera och hålla på.
Därför skriver jag ner det här jag är i nu.
För att påminna mig om att jag bara behöver v a r a.
Här och nu.
Det är lugnt.
Släpp taget.
Sitt i baksätet.
Jag kommer att märka när det är dags.

Tidigare i veckan fick jag samma budskap från en annan kär vän och fd kollega.

Min högre kraft talar till mig genom andra människor (bland annat).

Och jag tänker igen på vad det är som är viktigt.