Det är aldrig för sent att läka ett trasigt, inre barn.

 

Det krävs medvetenhet, mod och motivation, och det tar tid, men det är värt det! För dig, för dina nära och inte minst för dina barn eftersom vi har en tendens att upprepa det vi inte vill kännas vid, och på ett omedvetet plan överföra våra smärtsamma barndomsupplevelser på de vi älskar mest – barnen. Till exempel skriker vi samma saker som någon av föräldrarna skrek till oss, och som verkligen gjorde ont i oss, eller vi upphör inte med att dricka fast vi avskydde när någon vuxen drack, vi fortsätter lägga skam på våra barn genom att håna och förminska för att föräldrarna gjorde så mot oss och så vidare.
När vuxna klagar på tonåringar som ”inte kan bete sig som folk” glömmer de att det finns en anledning.
En fd kollega till mig sa ”jag jobbar med ungdomar som har struliga föräldrar”. Det uttrycket gillar jag! Och struliga föräldrar kommer från struliga föräldrar som kommer … Risken finns att vi kör samma manus tills vi blir medvetna och söker hjälp!

Det han skrek till dig hade ingenting med dig att göra.

Tänker du ibland på att …

Ditt liv är ditt.
Du har bara ansvar för en enda vuxen person, och det är DIG. Släpp det som inte är ditt.
Låt saker och ting hamna där dom ska.
Lär dig att säga nej när du menar nej, och ja när du menar ja.
Gör dig inte mindre inför andra, för att de inte ska känna sig obekväma.
Låt ditt ljus få skina!
Ta hand om dig, välj glädje, välj det sanna, välj det du längtar efter och fråga dig själv flera gånger varje dag ”Vad behöver jag?”
Låt ingen trampa på dig och ta ingen skit.
Prata om det som gör ont med någon du litar på, och lyft det du minst av allt vill prata om. Det är så du en dag blir fri!
Det som har hänt har redan hänt och det som kommer när du pratar om det är en känsla.
Smärta, skam, skuld, förtvivlan, sorg.
Känslor är inte farliga. Att stoppa ner känslor är mindre tillrådligt.
Kom ihåg att du är värdefull.
Människor kanske har behandlat dig som om du inte vore värdefull, men det handlade mer om DOM än om dig.
Tänk om ingenting av det som hände var ditt fel?
Att du levde med en man som misshandlade dig psykiskt, kallade dig för elaka namn, det hade inte ett enda dugg med dig att göra!
Men när någon hela tiden säger och skriker att en inte duger, är ful och är fel, säger fel, gör fel, då krymper den personen inuti. Orden blir lätt till ”sanningar” och sitter kvar och påverkar. Länge.
Det går att förändra! Det går att hitta en känsla av att du är fin och värdefull för den du är.
För att du är du.
Låt inte negativa budskap styra dig.

Du är vacker, utanpå och inuti.
Du kan välja glädje, här och nu, i denna sekund.
Ditt liv är ditt.

Jag vill vara närvarande. Till 100%.

Jag får lite ont i mormorshjärtat. Jag är inte alltid mobilfri när jag träffar mina barnbarn. Dom, som jag älskar mest på jorden. Dom, som absolut är värda ALL min uppmärksamhet. Ändå … kollar Insta, lägger upp nå´t, fipplar med messenger och håller på. Inte hela tiden. Men det händer. Och det är alldeles tillräckligt. Nu pratar jag utifrån mormorsrollen. Jag är inte med någon av mina barnbarn 24/7, jo det är jag förresten visst det, ibland, men det är inte det vanligaste. Jag kan ge dom 100% av mig när vi ses. Utan mobil.
Blicken från ett barn som tittar på en film och på något sätt berörs av det som spelas upp, har ni tänkt på den? Typ ”Såg du, mormor?” eller när han möter min blick i skrattet som kommer från något roligt som hände i filmen. Jag vill vara där då. När den blicken kommer. Jag vill möta den, Sekundsnabb är den. Då vill inte jag ha mobilen i knä och sitta med nerböjt huvud och inte fatta när hans blick söker min. Han är liten nu. NU.
Själv växte jag upp med vuxna som satte alkoholen främst. Det är samma sak. Barnet ser att den vuxna sitter/står i rummet, men är ändå inte där. Det behöver inte innebära att personen är stupfull. Men förändringen som uppstår när någon fått i sig ett par glas gör ändå skillnad för ett barn. Mamma/pappa/farfar (whatever) försvinner lite. Blir lite annorlunda. Skrattet klingar för högt. Röstläget blir konstigt. Personen är plötsligt bakom ett filter. Upptagen av något annat. Icke närvarande. Onåbar. Mina barnbarn har sluppit en mormor som är icke-närvarande på grund av vin eller annan kemisk drog. Men iPhone-addicted, yes. Jag ska bli bättre.

Vem styr ditt liv?

Livet är vårt eget att förvalta.

Jag har inte alltid haft kommandot över mitt eget liv.

Under många år har jag tillåtit andra att styra. Suddat ut mina konturer för att vara andra till lags. Anpassat mig på gränsen till självutplåning. Hållit med fast jag tyckt annorlunda. Förställt mig. Sagt ja fast jag menat nej. Av rädsla att inte vara älskad, inte få höra till, inte få vara med.

Detta var för mig följder av att växa upp i en dysfunktionell miljö.

Självrespekt hade jag inte fått lära mig något om.

Jag kan inte skylla på någon. Ansvaret att förändra är mitt.

I dag lever jag ett annat liv. Vägen har varit lång. Ibland ett steg fram och två tillbaka. Jag har mött precis de människor jag behövde, för att bli medveten.

Jag kunde så småningom skala bort hon som har ”till lags” som middle-name, påbörja en läkning och BLI JAG.

Jag säger ja när jag menar ja och nej när jag menar nej. Men jag har också valt att leva utan någon man. Ett förhållande skulle troligen innebära en risk, att jag successivt skulle falla tillbaka, sakta men säkert. Det skulle inte vara särskilt förvånande om det blev så. Och jag har inte råd att ta den risken igen.

Jag behöver sätta mig själv först, vara rädd om mig. Om mig och lill-tjejen som finns inuti. Välja utifrån mitt sanna jag, utan att stressas av någon annans otåliga behov och impulser.

Jag vill bara ge honom varm choklad och bullar.

Det blev hiskligt sent i går.

Jag råkade få tips av min Instagram-vän i Hälsingland om en TV-serie för några veckor sedan.

”Bonusfamiljen”. Jag hade hört talas om den men aldrig tittat.

Så jag tittade på avsnitt 1 och längtade till nästa måndag, då jag skulle få se mer. Det var ju så himla bra!

Jag skrev och frågade henne om något jag inte riktigt hade klart för mig, det är många inblandade och ungar hit och dit. Hon svarade att jag kunde se hela förra serien på SVT Play om jag ville. Så jag liksom fick hela storyn.

I går satt jag och glodde halva natten. Förtrollad, liksom. Barnen är så söta, särskilt han som är son till Petra Mede i serien. Mitt hjärta blöder för den där ungen. Jag vill ge honom varm choklad och nybakade kanelbullar. Varje dag.

Jag är ingen serie-människa. Ingen TV-tittare över huvud taget. Eller ska jag skriva ”var” ingen TV-tittare?

Nu pratas det om ”Bron”.

Nej. Den tänker jag INTE se.

Men jag tittar gärna på ”Stjärnorna på slottet” och lite annat.

I ”Stjärnorna på slottet” och ”Så mycket bättre” tycks det finnas en tendens att nu ska alla berätta om sin barndom. Och så gott som alla har vuxit upp med alkoholism. Inte konstigt att man söker bekräftelse på scenen då. När ingen såg en.

Det blir lite som en tolvstegsgrupp i de programmen fast utan terapeut och utan egentlig lösning på problemet. Fast några av de som medverkar tycks redan ha hittat lösningen. Dom är ju nyktra och drogfria. Senast var det Regina. Peter Jöback med. Det är fint att de är öppna med det. Att de har gjort något åt sitt beroende. Lagt av. Hittat ett liv.

Ja, nu sitter jag här i soffan och är astrött efter gårdagens race.

Ute snöar det. Jag är trött på snön om jag ska vara ärlig. ”Inte en vinter till här ute i skogen” tänker jag när jag släpar in vedsäckarna balanserande på den smala gång jag skottat med barnbarnens snöspadar.

En tvåa på söder är vad jag drömmer om just nu. Tänk så bekvämt. En liten balkong att dricka morgonkaffet på i vår. Ingen snöskottning. Sandade trottoarer utanför. Närhet till fik och affärer utan att en behöver ta bilen och sladda runt i.

Att drömma sig bort är fint ibland.

 

Känner du igen dig i några av dessa frågor?

Att växa upp i en alkoholistfamilj eller på annat sätt dysfunktionell miljö skapar osunda mönster som det är svårt att bli av med på egen hand.
Några frågor för dig som undrar om du är ett så kallat ”Vuxet barn”:

Har du befunnit dig själv i en relation med en besatt eller farlig person och undrat hur du hamnat där?
Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
Tror du att det är ditt ansvar att ta hand om andras känslor och bekymmer?
Vänder sig släktingar och vänner till dig för att du ska lösa deras problem?
Har du svårt att identifiera känslor?
Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
Stannar du kvar i ett förhållande fast du vet att det inte är bra för dig?
Är du lojal mot människor som inte förtjänar din lojalitet?
Blir du ”kär” i människor som du tror att du kan ”hjälpa”, ”ta hand om” och ”rädda”?
Svarar du ja på någon av dessa frågor kan det vara så att du har sviter av din dysfunktionella uppväxtmiljö, och behöver hjälp och stöd för att få ett sundare förhållningssätt till livet och dig själv.
Den 27:e januari i Gävle kommer det att finnas möjlighet att delta i en workshop där du får verktyg att förändra ditt mönster!
Vill du veta mer? maila på [email protected] eller läs på Facebooksidan Beroenderesurs Sverige.

Skogen glittrar av guld i dag.

Jag hittade en liten sagoby, där Vettarna har fest.

Som jag skrev i ett annat sammanhang; jag hörde någon säga efter trettondagen, att ”Nu är det bara grå-dagar”.

Och jag tänkte, jaha, har hen bestämt sig för att det är grådagar, så blir det troligtvis så.

Jag tänker inte ha grådagar!

Mina dagar ska glittra i rosa, grönt och lila, eller som i skogen i dag, i guld.

2018 levererar om vi vill!

Jag ska förresten fortsätta min yrkeskarriär som egen företagare nu.

Den 27:e har jag workshop i Gävle, för den som har vuxit upp i en dysfunktionell familj och har olika sviter av det. Det brukar medfölja att man ”loopar” i oönskade situationer och känslostormar. Går in i förhållanden med känslomässigt avstängda partners gång på gång, eller får samma känsla av brist på uppskattning på alla arbetsplatser. Till exempel.

Det handlar inte om det utanför.

Det handlar om det vi bär med oss. Inuti.

Livet har en tendens att upprepa sig. På ett omedvetet plan attraherar vi det som vi behöver fast vi inte vill.

Tills vi läker.

En dag gjorde hon det.

Till sist agerade jag på det beslut som verkligen inte var lätt att ta, och som jag vägt hit och dit under en längre tid.
Jag avslutade min anställning i dag.
Vi hade bestämt att vi skulle ses i dag, jag och chefen och någon mer.
I morse tänkte jag verkligen, att jag skulle ringa och säga att jag kommer inte. Jag är inte där än. Jag vill älta runt det här beslutet två veckor till. Eller ett halvår. Eller tills jag blir 67.
Men jag klev upp och drack kaffe och klädde på mig och satte mig i bilen och åkte.
Ett fast jobb – och jag hoppar.
Det är inget fel på arbetsplatsen, förutom att den ligger tio mil bort. Att pendla varje dag blev för stressigt för mig, och jag fick inte tid över till varken mig själv eller det som jag uppskattar och vill ha ut av livet.
Upp tidigt, för att lägga mig i tid – så jag skulle orka gå upp tidigt igen … Stress på sliriga vägar under vintern, timmerbilar i uppförsbackar, galna omkörningar för att komma i tid …
I längden ohållbart.
Ibland behöver vi stänga dörrar till det som inte längre gagnar oss till fullo, även om det känns otryggt och en inte vet resultatet av handlingen. Låt det skaka under fötterna! (För det gör det lite för mig). Jag brukar tänka att jag inte vill låta rädslorna styra. Jag har gjort saker förr och folk har tyckt att jag varit galen. Men när den där rösten inuti viskar oupphörligt – då tror jag vi ska lyssna.
Vi behöver gå emot rädslorna och våga lita på att det blir som det ska. Att det blir bra. Och TROR vi att det ska gå bra, att ”isen håller” som en fd kollega i Tierp sa, så är chansen större att den gör det.
Det handlar om vad som är viktigt nu.
Viktigt och värdefullt.
Jag vill inte leva ett liv där fyra veckors semester är det som hägrar, och de andra månaderna, veckorna och dagarna endast är en transportsträcka! Jag vill leva varje dag, här och nu. Ha tid till mig själv. Kunna se en långfilm på TV som slutar elva. Sova länge och äta frukost i soffan i lugn och ro med tända ljus. Ha tid för mina gullisar. Gå på föreläsningar. Se en film på bio en kväll mitt i veckan. Skriva. Läsa. Gå på Friskis. (Ja du läste rätt.) Sitta och hänga över en Latte och prata om livet med någon trevlig människa i fyra timmar. Gå på möten.
För att inte tala om SOMRARNA. Ni vet ju. Flotten och båten och allt det där.
Nu drar jag igång företaget igen. Jag har nytt namn och ny hemsida.
Föreläsningar, utbildningar, workshops, familjekonstellationer för att människor ska få ta hand om sina ”unfinished business”, enskilda samtal och processgrupper. Men även personlig utveckling och lite om ”Tankens kraft” och coachning för den som vill olika saker men behöver mod och nya infallsvinklar. Det är så lätt att fastna i gamla inplanterade ”sanningar”, som hindrar och gör att vi inte tror att vi KAN.
Sån´t vi hörde som barn. ”HUR ska du kunna” och ”Det kommer du aldrig att klara!” och ”Det kommer aldrig att bli nå´t av dig” …
Gamla ”blueprints”, som fortfarande hindrar oss från att våga byta bana i livet och följa våra drömmar. Ord som sades till oss, och som fortfarande styr. Visst är det sjukt? Att bli medveten om dessa budskap som vi formats av sedan barnsben, är första steget för att kunna göra en förändring! Och att granska avsändaren – VEM sa det och vad hade hon/han för syfte med det? Orden handlade med all säkerhet mer om den som sa det, än om mig!
När vi är barn kan vi inte sålla. Vi tar in det som andra säger till oss och gör om det till betongsanningar. Det sitter och snurrar inuti och förstärks.
BLI MEDVETEN om vad som hindrar dig! Ta bort de negativa budskapen och sätt in nya, positiva, peppande!

Så ja, jag har planer. Men en sak i taget. Det ska inte bli så att jag inte får plats i mitt eget liv igen.

B A L A N S är ett av mina ledord inför 2018.
De andra är
FOKUS
KREATIVITET
HANDLINGSKRAFT och
SJÄLVDISCIPLIN. (Det sista är en nåd som en får be om.)

Håll utkik på min Facebook-sida Beroenderesurs och kolla gärna min hemsida www.beroenderesurs.se

Bloggade på Sveriges Talare i dag.

Barn som växer upp i en dysfunktionell miljö, såsom en familj med kemiskt beroende, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom, religiös fanatism, ilska och våld eller annat, tenderar att på ett omedvetet plan ta på sig olika roller för att helt enkelt orka överleva.
Ofta, men inte alltid, tar det äldsta barnet den roll som kallas ”Familjehjälten”. Barnet tar ansvar för de vuxna, särskilt för den förälder som dricker för mycket eller använder andra droger. I skolan har detta barn toppbetyg i så gott som alla ämnen, och efter skolans slut gäller det att ta hand om småsyskon, se till så pappa inte dricker mer, städa undan spritflaskor och ölburkar, gömma sprit, sätta märken på flaskan för att se hur mycket som gått åt med mera. I stället för att få känna sig liten och beskyddad blir barnet en liten vuxen, som berövas sina rättigheter att få det som barn behöver: omsorg, trygghet och bekräftelse. Barnet utvecklar ”ett behov av att vara behövd”.
Som vuxen arbetar barnet vanligtvis inom vården, där det får fortsätta att vårda och ta hand om andra, till exempel inom hemtjänsten, som personlig assistent, sjuksköterska, läkare, förskolepedagog, psykolog etc. Behovet av att vara behövd växer sig starkare, att svika kollegor eller brukare/klienter genom att sjukskriva sig vid förkylning är svårt. Risken för den här personen är att få utmattningssyndrom, eftersom det ingår i rollen
• att inte kunna sätta gränser,
• att alltid vilja vara till lags och prestera, vara duktig,
• att se till att alla, både hemma och på arbetsplatsen, mår bra och får sina behov tillfredsställda.
Och så glömmer man den viktigaste personen i sitt liv: sig själv. För att få fortsätta känna sig behövd, som i barndomen, tar man hand om andra, och inte sällan förekommer ett professionellt medberoende, det vill säga man har svårt med gränser även mot klienter. Inom socialtjänsten finns otroligt många så kallade ”vuxna barn”, alltså personer som vuxit upp i ett alkoholisthem, och som brinner för att ”hjälpa andra som har det svårt”. Men för att kunna vara professionell bland möten med missbrukare behövs att man själv tagit hand om sina ”ouppklarade affärer”, dvs sett de egna drivkrafter som gör att man vill ”hjälpa” och ta hand om andra, och att man bearbetat sin uppväxt.
Att bli medveten är första steget till förändring. Jag föreläser om de olika rollerna och tar upp exempel på igenkänning. I anslutning till föreläsningarna finns möjlighet att delta i en workshop för att påbörja ett tillfrisknande från ett destruktivt agerande och få verktyg för att kunna hantera sin situation både på arbetsplatsen och bland sina anhöriga.
De andra rollerna, som jag presenterar under föreläsningen, är liksom ”Familjehjälten” så kallade falska identiteter, som personerna tvingats ta på sig, som en rustning. Att montera ner de här rustningarna är nödvändigt för att kunna få tillgång till den äkta delen i människan, den del som man är ämnad att bli.
Att leva i den här rollen innebär också att det finns risk att själv utveckla ett beroende, eller att gifta sig med en alkoholist, vilket innebär ett fortsatt ”vårdande” och omhändertagande. Personen blir medberoende och en möjliggörare för ett fortsatt drickande hos partnern/klienten. Information om vad som är bra och direkt olämpligt att säga, göra och agera behövs, samt kunskap för att kunna förstå hur en beroendepersonlighet fungerar.
För egen del får ofta de personer jag beskrivit här värk i axlar och nacke, sömnsvårigheter och så kallade ”frusna känslor”, vilket innebär att de upplevs som icke-närvarande, och har svårt med närhet, samt fibromyalgi.

Snart är 2018 här.

Under året som snart gått har jag blivit ännu mer stärkt i min övertygelse att vi kan välja hur vi vill se på händelser.

Vi kan till exempel prova igen och igen i stället för att känna oss misslyckade för att saker och ting inte visade sig bli så, som vi hade tänkt. Och vi kan lita på, att när en dörr stängs, så öppnas en annan någon annanstans.

Det som kommer i vår väg, kommer av en anledning. De människor som korsar vår väg är också där av en anledning.

Vi har något att lära i möten med andra.

Under 2017 har jag haft en anställning, vilket har begränsat mitt företagande. Jag

har helt enkelt inte haft tillåtelse av arbetsgivaren att utföra annat arbete än det

jag anställts för. Jag respekterar det.

Nu är jag snart fri att göra vad jag vill, och kommer att starta upp igen 2018 med

grupper, workshops, föreläsningar och enskilda samtal.

Det som driver mig är att jag sett så många människor, (inklusive mig själv,) som vuxit upp i en familj med missbruk, psykisk sjukdom, ilska och våld, och fått en låg självaktning som följd, och en känsla av utanförskap och att inte vara värdefull, men som ändå hittat den del inuti, som är det äkta. Den del som var och en är ämnad att bli. 

Med rätt hjälp har vi hittat ett sätt att påbörja en läkning av det inre barn som blev berövat sin rätt till omsorg, bekräftelse, kärlek och trygghet.  Med rätt hjälp slapp vi fortsätta att agera ut vår smärta med hjälp av shopping, arbetsnarkomani, mat- eller sexmissbruk, träningsnarkomani, läkemedelsmissbruk, alkohol och andra droger, eller annat tillfällig ”lindring” utanför oss själva.

Vi har lärt oss att inget av det som hände var vårt fel. Vi har lärt oss att det goda i livet inte enbart är till för alla andra.

Vi är delaktiga i livet, och tar ansvar för vårt tillfrisknande.

Det är det som driver mig att fortsätta. Jag vill föra budskapet vidare. Det finns en lösning.