Ta sig i kragen kan man väl?

”Det kan vara sommarens sista”, den tanken har kommit nu vid de senaste båtturerna och morgondoppen från bryggan.
Däremot nätterna när jag ligger på samma brygga och tittar på stjärnorna, de vet jag att det blir många, många än.
Jag har accepterat att vara i stan lite då och då.
Sett fördelarna igen med min centralt belägna lägenhet, den är inte alls dum att ha.
På balkongen tänder jag en lykta på kvällarna, och jag har lite växter där. Ibland sitter jag där ute och glor på bussarna och tar en kopp kaffe.
Jodå, så att.
Jag är tacksam. På riktigt. Lyxen att ha rinnande vatten är uppskattad! Och en slipper koka till disken.
Så har jag fått lite motivation inför hösten med marknadsföring igen.
Till exempel blir det anhörigdagar 4:e till 6:e oktober.
Jag har föreläsningar inbokade och jag ska ha en skrivkurs på Medborgarskolan med start i oktober, fyra tillfällen.
Mer kommer, jag vet bara inte riktigt var just nu, men föreläsa, det ska jag.

Kunskap om beroendesjukdomen fattas fortfarande.
Många klankar ner på den beroende och fnyser att han/hon kan väl skärpa sig.
Ta sig i kragen.
Det är väl bara att sluta! Hur svårt kan det va?

Så nog finns det att göra, när detta ämne ligger en varmt om hjärtat, och när jag sett så många tillfriskna och få ett fint liv.

Varje alkoholist narkoman etc är värd att få den möjligheten.

Precis varenda en.

Budskap som etsar sig fast

Under min uppväxt matades jag med blanda annat följande påstående från min adoptivmor:
”Jag kan inte dricka kaffe efter klockan sex, för då kan jag inte sova”.
Det påståendet blev en cementerad sanning även för mig, eftersom jag som barn inte kunde reflektera över om det verkligen kunde vara sant?
Första gången jag ens tänkte på om det kunde vara sant, var på min addiktologutbildning, när jag vid kvällsfikat på Korpberget sa att jag måste ha mjölk i kaffet när klockan är efter sex, annars kan jag inte sova.
En av mina kurskamrater tittade på mig och sa:
”Så om du dricker sprit med mjölk i, så blir du inte påverkad?”
”Jo det är klart jag blir” sa jag. (Jag hade väl dragit i mig en och annan White Russian längre tillbaka i tiden.)
Och sen funderade jag ett tag på den frågan han ställde men fortsatte leva i övertygelsen om att jag måste ha mjölk i kaffet efter klockan sex.
Jag lever fortfarande efter det!
I kväll var jag hos min dotter och hon satte på kaffe när vi kom tillbaka efter stadsfesten.
Hon ropade från köket och frågade om jag ville ha mjölk eftersom klockan var halv sju. (Hon känner ju sin mor.)
”Ja, absolut!” svarade jag.
Efter ett tag kom hon in med kaffe (och två chokladbitar men det hör inte till saken egentligen, men väl värt att nämna.) 😙
Jag busade med lilla O. och drack mitt kaffe. Talade om hur himla gott kaffe hon hade gjort. Då säger hon att hon har glömt mjölken!
Jag hade inte ens märkt det.
Och jag såg (ser) en long, lonely night framför mig.
Nu är ju jag en nattuggla och hade inte varit trött ÄN även om det hade varit mjölk i kaffet. Eller om jag inte hade druckit kaffe på hela dagen. Vilket inte kommer att hända men ändå.
Men fattar ni, det finns ingen logik i att en inte kan sova om en inte får mjölk i kaffet efter klockan sex.
ÄNDÅ HAR DET BLIVIT EN SANNING. En cementerad tanke som jag styrs av.
Det är inprogrammerat.
Och varenda gång jag dricker svart kaffe efter klockan sex så ligger jag och vrider och vänder mig tills fram på småtimmarna.
Och nu kommer det!
VAD MER HAR BLIVIT INPLANTERAT som sanningar och sitter benhårt i systemet? Vilka budskap styrs jag fortfarande av? Budskap som kom från en vuxen person, som fick sina budskap och sanningar från SINA föräldrar, och som aldrig ens ifrågasatte om det var något han eller hon behövde leva efter?
(Jo, jag vet massa saker som jag har fått inplanterat, och det här med kaffet är en petitess i sammanhanget, believe me.)
Många av de negativa budskapen jag fick som barn har jag fått hjälp att jobba bort. Helt går det kanske inte att radera från den inre ”hårddisken” eller vad det heter, men till stor del. Jag har gått emot dessa budskap, och granskat avsändaren. Lärt mig massor i min utbildning mm. Vet i dag att det hon sa hade ingenting att göra med MIG. Ingenting.
Det var hon.
Men ett barn tar in, orden blir kvar inuti, blir till sanningar, och förstärks av andra som säger taskiga saker. Pojkvänner, chefer, väninnor etc. Och eftersom den inre mottagaren är van vid kritik fastnar den. Om någon säger något fint går det inte in lika lätt. Den ingången är liksom inte öppen.
Men det finns fortfarande budskap som sitter kvar.
Budskap som hindrar. Budskap som jag får brottas med titt som tätt.
Men jag är MEDVETEN i dag.
Jag kan stoppa tanken, påminna mig själv om att det är inte sant. Jag kan vända på de negativa påståenden som dyker upp och göra om till positiva. Fast det krävs ju att jag är medveten.
Senast i dag, när jag pratade med en väninna, blev jag medveten om ännu en inre övertygelse som hindrar!
Herre gud, jag är 65! Och har inte fattat alla jäkla budskap som andra har skickat på mig, och som jag fortfarande styrs av.
Men när det kommer till kaffet utan mjölk finns nog ingen räddning. 😜
Vad har du för budskap som hindrar och som någon överfört till dig, fast det inte hade ett dugg med dig att göra?
Exempel:
”Det kommer aldrig att bli någonting av dig”
”Livet är ingen dans på rosor”
”Vänta du bara tills du blir vuxen och får se hur eländigt livet är”
”Du ska inte tro att det är lätt att leva”
”Ingen kommer att vilja ha dig som du beter dig/ser ut”
”Tro inte att pengar växer på träd”
”Tänk att du alltid förstör”
”Det är du som har gjort så vi måste skiljas”
”Om du inte var så bråkig i skolan skulle pappa inte behöva dricka”
Och mindre dramatiskt men som också gör saker med ett barn och stannar kvar:
”Din röst hörs över hela gården”
”Tänk att man alltid ska behöva skämmas för dig”
”Vad ska grannarna tänka” (Eller morfar, farmor, fröken i skolan, jultomten eller gud).
Jag ska ha skrivkurs snart och vet inte hur man sätter parenteserna? Märker ni att det inte är lika varje gång?
Och att jag har skrivkurs, mina vänner, det kan jag till stor del tacka en lärare på VASA-skolan vid namn Egon Sammeli för. Han skrev på en uppgift som jag lämnat in ”Du är en god skribent”. 👍

Spik nykter!

Så skrev hon under sitt namn på en sida för sociala medier, en grym kvinna som jag har känt i några år.

Jag tänkte, wow, vilken bra text att ha under namnet i stället för vilket yrke man har, eller vilka högskolestudier man klarat av, eller om man är singel eller i ett förhållande.

Spik nykter säger verkligen en del om en person. Det är med största sannolikhet någon som valt att göra en förändring. Någon som står stadigt. Någon som har gjort upp med sitt förflutna, och troligen lever ett helt annat liv i dag än tidigare.

Att vara nykter är så mycket mer än att ställa bort flaskan. Den som ställer bort flaskan är ”spritfri”, och kommer att hitta en ny drog. Jobba till exempel. Eller spela. Eller shoppa.

Den som är nykter är närvarande.

Att vara närvarande är nog en av de största gåvor vi kan ge till våra barn, och till den vi är tillsammans med överhuvudtaget.

Och ändå, att ta det beslutet, att medge att jag behöver hjälp, det är för de flesta så svårt. Tanken på ett liv utan alkohol kan vara som att dra ner en rullgardin för eviga tider.

Vad ska då livet vara till för om man inte får dricka? Vad finns det kvar? Hur ska man kunna ha roligt nånsin mer?

Det går ju inte att svara på till någon som står med ena benet hos terapeuten för att skriva in sig på en behandling, och det andra benet på systembolaget en kvart innan stängningsdags.

Men den som vill kan gå på ett öppet AA-möte (se möteslista i din kommun under AA på nätet), och höra vad de som sitter där, och har fått ihop några månader utan drickat, har att säga.

Jag har inte träffat en enda människa som har sagt att hon har ångrat att hon blev nykter.

Inte. En. Enda.

Det kom en enkät.

Jag fick mail från ett viktminskningsföretag där de skickade en enkät med frågor vad jag skulle vilja göra för att påverka min hälsa, mitt mående i livet, som t ex gå i trapporna oftare i stället för att ta hissen, välja att inte äta ni-vet-vad, och en massa frågor om vilka förändringar jag skulle vilja göra.

Det var någon enda fråga om mindfulness i enkäten, annars mest kropp – mat – träning osv.
Ja visst, jag skulle vilja ha bättre kondition, väga mindre (av hälsoskäl för nu har jag inte som mål att komma in i Pippi-tältet längre), och så vidare, men enbart det skulle INTE GÖRA MIG LYCKLIG.

Jag svarade med ett nytt mail:

”Hej!

Jag vill tillägga en sak.

Det vi glömmer och som är viktigare eller lika viktigt som att ha bra kondition, bra vikt, äta sunt osv är HUR VI MÅR INUTI.
Detta pratas det väldigt sällan om.

Inre stress, typ leva i ett destruktivt förhållande, dricka för mycket, ha prestationsångest, leva med arbetsnarkomani och rastlöshet, ständig oro, en känsla av att ”det måste vara klart” innan en ens har börjat, att inte stå ut i sitt eget sällskap, ägna sig åt destruktiv shopping, eller att ständigt ha TV:n på för att tystnaden skapar obehag inuti, kort sagt leva i brist på sinnesro och närvaro och i ett tillstånd av att inte vara vän med sig själv och sin historia …

Jag tror inte vi blir lyckligare av att vi når vår målvikt om vi inte som grund har det bra i själen.

Att ta hand om det inre, det behöver inte betyda att vi har svåra trauman i ryggsäcken, men sånt som vår självbild som kanske är krockad av olika anledningar, eller gamla oläkta sår från barndomen, kritiska budskap som satt sig på den inre hårddisken och fortfarande utgör hinder för att kunna leva ett fint liv där vi får känna oss värdefulla för den person vi faktiskt ÄR, inte för vad vi GÖR, eller hur duktiga vi är, hur tjusiga och ”lyckade” vi ger sken av att vara på olika sociala medier och så.

I dag är SINNESRO för mig betydligt viktigare än att nå en målvikt. Jag vill känna att det är fint att leva, trots för många kilon och skrynklor och mage, men för att jag ser tusen anledningar varje dag att känna tacksamhet, och för att jag har förmåga att vara i närvaro i nuet utan behov av att behöva veta vad som komma skall i nästa stund, eller försöka kontrollera någon/något för att slippa känna hur jag har det med mig själv”.

Ja, ungefär så skrev jag. Inte lika utförligt som texten blev här, men samma budskap. VI BEHÖVER TA ANSVAR FÖR ANDRA DELAR I OSS SJÄLVA ÄN DET VI VILL VISA UPP.

Jag antar att mitt mail inte kommer att noteras nämnvärt, om någon ens läser det på det där viktminskningsföretaget … #feladresspunktcom

Vad tänker ni?
Får vi ett bra liv om vi bara ligger på rätt BMI men ständigt jagas av ett behov att veta vad som ska ske i nästa stund, för att vi inte står ut med att vara närvarande i nuet? För att vi tror att vi måste ha kontroll och styra, kanske ta ansvar för andra vuxna, prestera, göra klart, köpa nya kläder fast garderoben är full för att det kanske ger oss ett kort lyckorus, ha en skinande diskbänk, stressa, prata snabbt utan att lyssna, och aldrig ge oss tillåtelse att andas djuuuuupt, långt ner i magen, känna hur axlarna sjunker och för en kort stund få begrunda hur vi faktiskt har det i livet, med oss själva, fundera över vad som är viktigt EGENTLIGEN, tänka på vårt jobb, är det vad vi vill, hur har vi det med vår omgivning, vårt sätt att se på oss själva och andra?

Jag sket fullständigt i vad som hände i vårt land på 1800-talet. Tyvärr.

Jag sitter och äter lunch på en restaurang i Uppsala.

Vid bordet bredvid sitter fyra ungdomar, ivrigt diskuterande sina skoluppgifter.

De är alla engagerade, berättar för varandra om hur de har lagt upp skolarbetet, en säger till de andra att hon ställde alarmet en timme tidigare i morse för att kunna gå igenom det hon skrivit en extra gång.

Ungdomarna pratar ivrigt med varandra. Uppgiften de har är i historia. De diskuterar händelser och årtal. Jag kan verkligen inte undgå att höra, deras röster är entusiastiska och de sitter till höger om mig, det är örat jag hör bäst på som fångar alla deras ord utan ansträngning.

En av dem läser ett stycke ur sitt kollegieblock högt för de andra, för att få feedback och synpunkter innan de skyndar sig tillbaka till skolan.

– Kom, nu måste vi skynda oss, vi börjar snart.

Jag tänker på min egen skoltid. I tvåan i gymnasiet hade jag 200 timmar ogiltig frånvaro.

Jag skolkade helt enkelt. Jag och några andra i klassen satt på Diethelms konditori och drack te i stället för att gå på lektionerna.

Det bränner till lite i bröstet när jag tänker på hur annorlunda det hade kunnat vara. Jag har accepterat, jag har bearbetat, jag har gjort det bästa jag har kunnat i vuxen ålder för att kunna räta upp saker och ting. Så det blev ”folk” av mig, som morsan sa.

– Det kommer aldrig att bli folk av dig! skällde hon.

Folk, det var såna som hade bra utbildning och fina titlar, persianpäls i garderoben och som kunde föra sig.

Jag har ingen fin titel i den bemärkelsen som hon menade. Arkitekt, diplomingenjör, direktör eller lektor. Men jag har ett värdefullt yrke. Fast det hade ju inte räckt. Inte för henne.

Persianpäls skulle jag inte vilja ha.

Men ”föra mig”, det kan jag, när det krävs.

Men jag kan säga precis vad jag tycker också, även om det ibland är bättre att låta bli för att inte hamna i klinch med inkompetenta chefer och så. Men då hade jag i stället svikit mig själv och det har jag slutat med. Så en varning från en viss kommun söderut där jag arbetade har jag, och så får det vara. Jag skulle stå kvar vid det jag sa igen, om det skulle bli nödvändigt. Jag var inte på något vis respektlös mot chefen eller någon annan, men mina värderingar inom mitt yrkesområde dribblar jag inte med.

Så folk av mig har det blivit.

Men tillbaka till ungdomarna på restaurangen som väckte mina tankar om hur det såg ut för mig på gymnasiet.

Jag hade inte förmågan att läsa historia och samhällskunskap. Det gick inte. Däremot var jag duktig i språk. Det flöt på utan att jag pluggande, för att jag var intresserad.

Inuti mig var det ofta kaotiskt, det var oro, nedtryckt ledsenhet och sorg. Jag hade en massa trauman i min barndom i alkoholisthemmet, som liksom levde om i mig.  Som en demon som inte släppte taget och lät mig vara trygg. Jag sökte lindring i godis, popmusik, och var besatt verkligen i min pojkvän. Han betydde  ALLT.

Mina naglar var nerbitna så långt så det blev varinfektioner. När det var kallt på vintrarna värkte det i nagelbädden.

Jag smygrökte och drack öl så fort jag fick en frist från föräldrarna i adoptivhemmet. Det var inte så ofta de var borta eller släppte mig med blicken men det hände.

Att jag skulle ha förmågan att plugga och koncentrera mig på skolarbete fanns inte på kartan. Föräldrarna hotade och tjatade och predikade. Inte hjälpte det.

Och jag tänker om det hade varit nu, hade jag blivit diagnostiserad då med olika bokstavskombinationer? Hade jag fått massa piller?

Tack och lov slapp jag det. För beroendet fanns ju i arvet från min biologiska mamma. Barn till alkoholister löper större risk att fastna i t ex läkemedelsberoende än andra. Sjukdomen är ärftlig. Drogerna olika men att slippa känna kan få en att ta vad som helst som ger en illusion om lindring.

Att döma unga människor som inte passar in i normerna är så jäkla lätt. Ingen tänker på att det finns en anledning till att 9-åriga Liam är full på skoltid, att 11-åriga Angelica boffar, att någon annan unge eldar, stjäl, slåss, whatever. Och drogerna blir starkare, kriminaliteten grövre.

Jag tror inte Lasse i Bullerbyn röker på i nian.

Det jag menar är, att vi skapar våra barn utefter våra förmågor. Och vi är i oss själva skapta efter våra föräldrars förmågor. Vi kan inte skylla på någon. Men var och en av oss kan ta ansvar för oss nu, hur än det såg ut i uppväxten, i skolan, i relationen till de vuxna i familjen, till syskon, kompisar, lärare …

Vi kan börja nu. Vi kan söka hjälp, börja nysta, bearbeta, hitta ett sätt att läka vårt inre barn.

Det är aldrig för sent!

Och vi kan sluta döma.

Vi vet inte vad det är i Kalle som gör att han skolkar, drogar, bryter.

Vad han bär inom sig har vi ingen aning om. Men att Kalle behöver något annat för att vända på skutan i tid kan vi vara eniga om.

 

 

 

Din inre röst.

Köp ljus, många ljus!

Mitt bästa tips för de som inte gillar mörkret och hösten.

Ljus, en filt i soffan, en kopp te. Kanske något klassiskt musikstycke på låg volym

i bakgrunden. En stund med dig själv. Möjlighet att lyssna på din inre röst.

Vad viskar den?

Det är fint att ha tillgång till den inre rösten. Till den del av oss som vet mer än vi

vet att vi vet. Intuitionen. Den kan ge sig uttryck på många sätt. Till exempel

genom magkänslan.

När det ropar ”Nej!” i magen ska vi stanna upp.

Jag har inte alltid följt den signalen. Kört över mig själv och fortsatt fast det i en

del fall varit helt förkastligt för mitt eget bästa.

Det tar tid ibland. Tid att hitta sin rätt att välja själv, och att ha förmåga att

sortera inuti, vad är MIN vilja och vad är andras vilja med mig?

Mod är att våga gå sin egen väg, även om andra blir besvikna och arga och på

olika sätt försöker övertala en att inte. För den som är van att anpassa sig och

vara till lags ter det sig med all säkerhet extra svårt, och tar mycket kraft.

För varje gång en kommer vidare och gör det som känns rätt, så växer också

förmågan att sluta anpassa sig till andras behov och önskningar, och i stället

börja lyssna till sig själv.

 

Det där med att vara nykter.

– VARFÖR ÄR DET BRA ATT VARA NYKTER, DÅ?
– Du slipper känna dig tung i huvudet dagen efter.
– Du slipper köa på systemet.
– Du vet vad du har sagt och vad du har gjort.
– Det går inte en massa pengar till dyra viner och drinkar.
– Du slipper kräkas för att du har druckit för mycket.
– Du slipper hamna i en massa oönskade situationer på grund av att du är berusad/packad.
– Dina barn slipper se en onykter förälder.
– Du får ett bättre mående i stort, sinnesro, lugn …
– OK, men vad finns det för nackdelar med att sluta dricka, då?
… Hm … låt mig tänka … jag kommer inte på någon. Helt ärligt.
– Ja men du kan ju inte gå på fester med dom du drack vin med förut?
– Jo. Jag kan. Men det brukar inte vara lika lockande. Och vännerna jag drack med brukar liksom försvinna av sig själv. Kanske hade vi bara det gemensamt, att dricka vin och gå på krogen?
– Men blir det inte ensamt?
– Det brukar bli så att plötsligt har du massa nya vänner. Som inte har fokus på alkohol. Som kan träffas utan vin och öl, käka middag ihop och ha trevligt fast man dricker mineralvatten, eller nåt. Eller som tycker om att gå och dansa och vara nyktra.
– Men vad kan du INTE göra utan att dricka?
– Ingenting som jag vill. Jag kan göra allt jag vill nykter, eftersom självkänslan har blivit mycket bättre.
– Men om du träffar en karl som vill dricka varje helg då?
– Det gör jag inte.
– Det kan väl hända att du blir kär i en som är som folk är mest och vill ta sig en öl när det är fredag?
– Jag tror inte jag attraheras av en sådan man, och troligen inte han av mig heller. Vi sänder inte på samma våglängd, om du förstår.
– Syns det på folk men du?
– Nä, inte nödvändigtvis men det känns liksom på vibbarna.
– Men dom som inte blir nyktra, då, fast dom försöker … måste ju kännas hemskt.
– En del gör tretton behandlingar och blir nyktra på sin fjortonde.
– Är det ändå inte jävligt trist att inte kunna ta sig en Black Russian på Ålandsfärjan ändå?
– Nej, absolut inte. Det är toppen att slippa. Dessutom finns det jättelyxiga, goda alkoholfria drinkar på de där färjorna.

Det är aldrig för sent att läka ett trasigt, inre barn.

 

Det krävs medvetenhet, mod och motivation, och det tar tid, men det är värt det! För dig, för dina nära och inte minst för dina barn eftersom vi har en tendens att upprepa det vi inte vill kännas vid, och på ett omedvetet plan överföra våra smärtsamma barndomsupplevelser på de vi älskar mest – barnen. Till exempel skriker vi samma saker som någon av föräldrarna skrek till oss, och som verkligen gjorde ont i oss, eller vi upphör inte med att dricka fast vi avskydde när någon vuxen drack, vi fortsätter lägga skam på våra barn genom att håna och förminska för att föräldrarna gjorde så mot oss och så vidare.
När vuxna klagar på tonåringar som ”inte kan bete sig som folk” glömmer de att det finns en anledning.
En fd kollega till mig sa ”jag jobbar med ungdomar som har struliga föräldrar”. Det uttrycket gillar jag! Och struliga föräldrar kommer från struliga föräldrar som kommer … Risken finns att vi kör samma manus tills vi blir medvetna och söker hjälp!

Det han skrek till dig hade ingenting med dig att göra.

Tänker du ibland på att …

Ditt liv är ditt.
Du har bara ansvar för en enda vuxen person, och det är DIG. Släpp det som inte är ditt.
Låt saker och ting hamna där dom ska.
Lär dig att säga nej när du menar nej, och ja när du menar ja.
Gör dig inte mindre inför andra, för att de inte ska känna sig obekväma.
Låt ditt ljus få skina!
Ta hand om dig, välj glädje, välj det sanna, välj det du längtar efter och fråga dig själv flera gånger varje dag ”Vad behöver jag?”
Låt ingen trampa på dig och ta ingen skit.
Prata om det som gör ont med någon du litar på, och lyft det du minst av allt vill prata om. Det är så du en dag blir fri!
Det som har hänt har redan hänt och det som kommer när du pratar om det är en känsla.
Smärta, skam, skuld, förtvivlan, sorg.
Känslor är inte farliga. Att stoppa ner känslor är mindre tillrådligt.
Kom ihåg att du är värdefull.
Människor kanske har behandlat dig som om du inte vore värdefull, men det handlade mer om DOM än om dig.
Tänk om ingenting av det som hände var ditt fel?
Att du levde med en man som misshandlade dig psykiskt, kallade dig för elaka namn, det hade inte ett enda dugg med dig att göra!
Men när någon hela tiden säger och skriker att en inte duger, är ful och är fel, säger fel, gör fel, då krymper den personen inuti. Orden blir lätt till ”sanningar” och sitter kvar och påverkar. Länge.
Det går att förändra! Det går att hitta en känsla av att du är fin och värdefull för den du är.
För att du är du.
Låt inte negativa budskap styra dig.

Du är vacker, utanpå och inuti.
Du kan välja glädje, här och nu, i denna sekund.
Ditt liv är ditt.

Jag vill vara närvarande. Till 100%.

Jag får lite ont i mormorshjärtat. Jag är inte alltid mobilfri när jag träffar mina barnbarn. Dom, som jag älskar mest på jorden. Dom, som absolut är värda ALL min uppmärksamhet. Ändå … kollar Insta, lägger upp nå´t, fipplar med messenger och håller på. Inte hela tiden. Men det händer. Och det är alldeles tillräckligt. Nu pratar jag utifrån mormorsrollen. Jag är inte med någon av mina barnbarn 24/7, jo det är jag förresten visst det, ibland, men det är inte det vanligaste. Jag kan ge dom 100% av mig när vi ses. Utan mobil.
Blicken från ett barn som tittar på en film och på något sätt berörs av det som spelas upp, har ni tänkt på den? Typ ”Såg du, mormor?” eller när han möter min blick i skrattet som kommer från något roligt som hände i filmen. Jag vill vara där då. När den blicken kommer. Jag vill möta den, Sekundsnabb är den. Då vill inte jag ha mobilen i knä och sitta med nerböjt huvud och inte fatta när hans blick söker min. Han är liten nu. NU.
Själv växte jag upp med vuxna som satte alkoholen främst. Det är samma sak. Barnet ser att den vuxna sitter/står i rummet, men är ändå inte där. Det behöver inte innebära att personen är stupfull. Men förändringen som uppstår när någon fått i sig ett par glas gör ändå skillnad för ett barn. Mamma/pappa/farfar (whatever) försvinner lite. Blir lite annorlunda. Skrattet klingar för högt. Röstläget blir konstigt. Personen är plötsligt bakom ett filter. Upptagen av något annat. Icke närvarande. Onåbar. Mina barnbarn har sluppit en mormor som är icke-närvarande på grund av vin eller annan kemisk drog. Men iPhone-addicted, yes. Jag ska bli bättre.