Känner du igen dig i några av dessa frågor?

Att växa upp i en alkoholistfamilj eller på annat sätt dysfunktionell miljö skapar osunda mönster som det är svårt att bli av med på egen hand.
Några frågor för dig som undrar om du är ett så kallat ”Vuxet barn”:

Har du befunnit dig själv i en relation med en besatt eller farlig person och undrat hur du hamnat där?
Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
Tror du att det är ditt ansvar att ta hand om andras känslor och bekymmer?
Vänder sig släktingar och vänner till dig för att du ska lösa deras problem?
Har du svårt att identifiera känslor?
Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
Stannar du kvar i ett förhållande fast du vet att det inte är bra för dig?
Är du lojal mot människor som inte förtjänar din lojalitet?
Blir du ”kär” i människor som du tror att du kan ”hjälpa”, ”ta hand om” och ”rädda”?
Svarar du ja på någon av dessa frågor kan det vara så att du har sviter av din dysfunktionella uppväxtmiljö, och behöver hjälp och stöd för att få ett sundare förhållningssätt till livet och dig själv.
Den 27:e januari i Gävle kommer det att finnas möjlighet att delta i en workshop där du får verktyg att förändra ditt mönster!
Vill du veta mer? maila på [email protected] eller läs på Facebooksidan Beroenderesurs Sverige.

Skogen glittrar av guld i dag.

Jag hittade en liten sagoby, där Vettarna har fest.

Som jag skrev i ett annat sammanhang; jag hörde någon säga efter trettondagen, att ”Nu är det bara grå-dagar”.

Och jag tänkte, jaha, har hen bestämt sig för att det är grådagar, så blir det troligtvis så.

Jag tänker inte ha grådagar!

Mina dagar ska glittra i rosa, grönt och lila, eller som i skogen i dag, i guld.

2018 levererar om vi vill!

Jag ska förresten fortsätta min yrkeskarriär som egen företagare nu.

Den 27:e har jag workshop i Gävle, för den som har vuxit upp i en dysfunktionell familj och har olika sviter av det. Det brukar medfölja att man ”loopar” i oönskade situationer och känslostormar. Går in i förhållanden med känslomässigt avstängda partners gång på gång, eller får samma känsla av brist på uppskattning på alla arbetsplatser. Till exempel.

Det handlar inte om det utanför.

Det handlar om det vi bär med oss. Inuti.

Livet har en tendens att upprepa sig. På ett omedvetet plan attraherar vi det som vi behöver fast vi inte vill.

Tills vi läker.

En dag gjorde hon det.

Till sist agerade jag på det beslut som verkligen inte var lätt att ta, och som jag vägt hit och dit under en längre tid.
Jag avslutade min anställning i dag.
Vi hade bestämt att vi skulle ses i dag, jag och chefen och någon mer.
I morse tänkte jag verkligen, att jag skulle ringa och säga att jag kommer inte. Jag är inte där än. Jag vill älta runt det här beslutet två veckor till. Eller ett halvår. Eller tills jag blir 67.
Men jag klev upp och drack kaffe och klädde på mig och satte mig i bilen och åkte.
Ett fast jobb – och jag hoppar.
Det är inget fel på arbetsplatsen, förutom att den ligger tio mil bort. Att pendla varje dag blev för stressigt för mig, och jag fick inte tid över till varken mig själv eller det som jag uppskattar och vill ha ut av livet.
Upp tidigt, för att lägga mig i tid – så jag skulle orka gå upp tidigt igen … Stress på sliriga vägar under vintern, timmerbilar i uppförsbackar, galna omkörningar för att komma i tid …
I längden ohållbart.
Ibland behöver vi stänga dörrar till det som inte längre gagnar oss till fullo, även om det känns otryggt och en inte vet resultatet av handlingen. Låt det skaka under fötterna! (För det gör det lite för mig). Jag brukar tänka att jag inte vill låta rädslorna styra. Jag har gjort saker förr och folk har tyckt att jag varit galen. Men när den där rösten inuti viskar oupphörligt – då tror jag vi ska lyssna.
Vi behöver gå emot rädslorna och våga lita på att det blir som det ska. Att det blir bra. Och TROR vi att det ska gå bra, att ”isen håller” som en fd kollega i Tierp sa, så är chansen större att den gör det.
Det handlar om vad som är viktigt nu.
Viktigt och värdefullt.
Jag vill inte leva ett liv där fyra veckors semester är det som hägrar, och de andra månaderna, veckorna och dagarna endast är en transportsträcka! Jag vill leva varje dag, här och nu. Ha tid till mig själv. Kunna se en långfilm på TV som slutar elva. Sova länge och äta frukost i soffan i lugn och ro med tända ljus. Ha tid för mina gullisar. Gå på föreläsningar. Se en film på bio en kväll mitt i veckan. Skriva. Läsa. Gå på Friskis. (Ja du läste rätt.) Sitta och hänga över en Latte och prata om livet med någon trevlig människa i fyra timmar. Gå på möten.
För att inte tala om SOMRARNA. Ni vet ju. Flotten och båten och allt det där.
Nu drar jag igång företaget igen. Jag har nytt namn och ny hemsida.
Föreläsningar, utbildningar, workshops, familjekonstellationer för att människor ska få ta hand om sina ”unfinished business”, enskilda samtal och processgrupper. Men även personlig utveckling och lite om ”Tankens kraft” och coachning för den som vill olika saker men behöver mod och nya infallsvinklar. Det är så lätt att fastna i gamla inplanterade ”sanningar”, som hindrar och gör att vi inte tror att vi KAN.
Sån´t vi hörde som barn. ”HUR ska du kunna” och ”Det kommer du aldrig att klara!” och ”Det kommer aldrig att bli nå´t av dig” …
Gamla ”blueprints”, som fortfarande hindrar oss från att våga byta bana i livet och följa våra drömmar. Ord som sades till oss, och som fortfarande styr. Visst är det sjukt? Att bli medveten om dessa budskap som vi formats av sedan barnsben, är första steget för att kunna göra en förändring! Och att granska avsändaren – VEM sa det och vad hade hon/han för syfte med det? Orden handlade med all säkerhet mer om den som sa det, än om mig!
När vi är barn kan vi inte sålla. Vi tar in det som andra säger till oss och gör om det till betongsanningar. Det sitter och snurrar inuti och förstärks.
BLI MEDVETEN om vad som hindrar dig! Ta bort de negativa budskapen och sätt in nya, positiva, peppande!

Så ja, jag har planer. Men en sak i taget. Det ska inte bli så att jag inte får plats i mitt eget liv igen.

B A L A N S är ett av mina ledord inför 2018.
De andra är
FOKUS
KREATIVITET
HANDLINGSKRAFT och
SJÄLVDISCIPLIN. (Det sista är en nåd som en får be om.)

Håll utkik på min Facebook-sida Beroenderesurs och kolla gärna min hemsida www.beroenderesurs.se

Bloggade på Sveriges Talare i dag.

Barn som växer upp i en dysfunktionell miljö, såsom en familj med kemiskt beroende, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom, religiös fanatism, ilska och våld eller annat, tenderar att på ett omedvetet plan ta på sig olika roller för att helt enkelt orka överleva.
Ofta, men inte alltid, tar det äldsta barnet den roll som kallas ”Familjehjälten”. Barnet tar ansvar för de vuxna, särskilt för den förälder som dricker för mycket eller använder andra droger. I skolan har detta barn toppbetyg i så gott som alla ämnen, och efter skolans slut gäller det att ta hand om småsyskon, se till så pappa inte dricker mer, städa undan spritflaskor och ölburkar, gömma sprit, sätta märken på flaskan för att se hur mycket som gått åt med mera. I stället för att få känna sig liten och beskyddad blir barnet en liten vuxen, som berövas sina rättigheter att få det som barn behöver: omsorg, trygghet och bekräftelse. Barnet utvecklar ”ett behov av att vara behövd”.
Som vuxen arbetar barnet vanligtvis inom vården, där det får fortsätta att vårda och ta hand om andra, till exempel inom hemtjänsten, som personlig assistent, sjuksköterska, läkare, förskolepedagog, psykolog etc. Behovet av att vara behövd växer sig starkare, att svika kollegor eller brukare/klienter genom att sjukskriva sig vid förkylning är svårt. Risken för den här personen är att få utmattningssyndrom, eftersom det ingår i rollen
• att inte kunna sätta gränser,
• att alltid vilja vara till lags och prestera, vara duktig,
• att se till att alla, både hemma och på arbetsplatsen, mår bra och får sina behov tillfredsställda.
Och så glömmer man den viktigaste personen i sitt liv: sig själv. För att få fortsätta känna sig behövd, som i barndomen, tar man hand om andra, och inte sällan förekommer ett professionellt medberoende, det vill säga man har svårt med gränser även mot klienter. Inom socialtjänsten finns otroligt många så kallade ”vuxna barn”, alltså personer som vuxit upp i ett alkoholisthem, och som brinner för att ”hjälpa andra som har det svårt”. Men för att kunna vara professionell bland möten med missbrukare behövs att man själv tagit hand om sina ”ouppklarade affärer”, dvs sett de egna drivkrafter som gör att man vill ”hjälpa” och ta hand om andra, och att man bearbetat sin uppväxt.
Att bli medveten är första steget till förändring. Jag föreläser om de olika rollerna och tar upp exempel på igenkänning. I anslutning till föreläsningarna finns möjlighet att delta i en workshop för att påbörja ett tillfrisknande från ett destruktivt agerande och få verktyg för att kunna hantera sin situation både på arbetsplatsen och bland sina anhöriga.
De andra rollerna, som jag presenterar under föreläsningen, är liksom ”Familjehjälten” så kallade falska identiteter, som personerna tvingats ta på sig, som en rustning. Att montera ner de här rustningarna är nödvändigt för att kunna få tillgång till den äkta delen i människan, den del som man är ämnad att bli.
Att leva i den här rollen innebär också att det finns risk att själv utveckla ett beroende, eller att gifta sig med en alkoholist, vilket innebär ett fortsatt ”vårdande” och omhändertagande. Personen blir medberoende och en möjliggörare för ett fortsatt drickande hos partnern/klienten. Information om vad som är bra och direkt olämpligt att säga, göra och agera behövs, samt kunskap för att kunna förstå hur en beroendepersonlighet fungerar.
För egen del får ofta de personer jag beskrivit här värk i axlar och nacke, sömnsvårigheter och så kallade ”frusna känslor”, vilket innebär att de upplevs som icke-närvarande, och har svårt med närhet, samt fibromyalgi.

Snart är 2018 här.

Under året som snart gått har jag blivit ännu mer stärkt i min övertygelse att vi kan välja hur vi vill se på händelser.

Vi kan till exempel prova igen och igen i stället för att känna oss misslyckade för att saker och ting inte visade sig bli så, som vi hade tänkt. Och vi kan lita på, att när en dörr stängs, så öppnas en annan någon annanstans.

Det som kommer i vår väg, kommer av en anledning. De människor som korsar vår väg är också där av en anledning.

Vi har något att lära i möten med andra.

Under 2017 har jag haft en anställning, vilket har begränsat mitt företagande. Jag

har helt enkelt inte haft tillåtelse av arbetsgivaren att utföra annat arbete än det

jag anställts för. Jag respekterar det.

Nu är jag snart fri att göra vad jag vill, och kommer att starta upp igen 2018 med

grupper, workshops, föreläsningar och enskilda samtal.

Det som driver mig är att jag sett så många människor, (inklusive mig själv,) som vuxit upp i en familj med missbruk, psykisk sjukdom, ilska och våld, och fått en låg självaktning som följd, och en känsla av utanförskap och att inte vara värdefull, men som ändå hittat den del inuti, som är det äkta. Den del som var och en är ämnad att bli. 

Med rätt hjälp har vi hittat ett sätt att påbörja en läkning av det inre barn som blev berövat sin rätt till omsorg, bekräftelse, kärlek och trygghet.  Med rätt hjälp slapp vi fortsätta att agera ut vår smärta med hjälp av shopping, arbetsnarkomani, mat- eller sexmissbruk, träningsnarkomani, läkemedelsmissbruk, alkohol och andra droger, eller annat tillfällig ”lindring” utanför oss själva.

Vi har lärt oss att inget av det som hände var vårt fel. Vi har lärt oss att det goda i livet inte enbart är till för alla andra.

Vi är delaktiga i livet, och tar ansvar för vårt tillfrisknande.

Det är det som driver mig att fortsätta. Jag vill föra budskapet vidare. Det finns en lösning.

 

Katastroftänket

Eftermiddagen sabbade jag för mig själv genom att tillåta mig tänka och tolka en händelse negativt. Helt i onödan.
Att jag aldrig lär mig. Katastroftänk kommer ofta ur dysfunktionella uppväxtmiljöer (läs alkoholistfamiljer). Tack och lov finns det hjälp för oss så kallade ”vuxna barn”. Och ansvaret att tillfriskna från dyssiga beteenden är mitt. Bara mitt. Det går inte snabbt att bli av med alla mina dysfunktionella karaktärsdrag men jag lovar att om jag hade levt mitt liv utan att ens reflektera, och förneka och fortsätta söka lindring i yttre företeelser, så hade det varit katastrof på riktigt.
DET FINNS EN LÖSNING!
Tack för det.
På riktigt.

 

PS Det blev ingen kantarellmacka i dag heller.

Midsommar

Frukost på ett av mina favoritställen

 

Nu snart är den här.
Midsommaraftonen. Det blir som alltid firande här på ön, och jag är så tacksam för att ögrannarna gör det möjligt att fira tillsammans varje år!

Jag bakar tårtor till festen som vanligt, men i går blev jag sugen på att baka butterbullar också. Jag hittade tips på Underbara Claras instagramkonto. Dessa bullar är nog de godaste bullar jag kan minnas att jag ätit! Farligt goda! Och lätta att göra.

På min att-göra-lista i dag och i morgon
står:

baka fler tårtbottnar
plocka en stor midsommarbukett
fundera ut en värdig midsommarlunch
fyll bensintanken till utombordaren
måla nytt lack på tårna
lyssna på Yoga Nidra-Appen (Gävle Yogaskola)
hitta slanor som kan bli metspön åt två små

Jag kommer att delta i en on-linekurs som handlar om attraktionslagen. Ni vet, tankens kraft, ”the Secret”, jag är så excited över att få vara med! Det är Cecilia Kärvegård som har den och jag har tidigare i våras följt henne på Facebook. En annan spännande kvinna på Facebook är Alicia som jag fick en träff med nyligen, också otroligt inspirerande och peppande! Det här att affirmera/visualisera har jag trott på och utövat under många år, jag har till exempel hittat mitt hus på fastlandet genom en affirmation.

Men jag behöver lära mig mer, jag behöver kunskap och jag behöver öva. Gå all in. Och det viktigaste; veta vad det är jag vill.

Jag vill ju så mycket på en gång. Det handlar om fokus.

Jag kanske kommer fram till vad det är jag egentligen vill efter den här kursen.

Midsommar innebär inte bara blommor och dans runt stången och glada barn. Det brukar föra med sig en jäkla massa familjetragedier också, när nubbarna blir för många och vettet försvinner. Många anhöriga oroar sig redan för hur det ska bli, många barn går med en klump i magen.

Jag tänker, att det finns ett val.

När någon blir full kan vi kanske välja att gå.

Gå hem, gå någon annan stans. Sov hos en granne. Ta barnen och lämna den berusade. Lugnt och stilla. Vad som händer med honom/henne är inte ditt ansvar. Ditt ansvar är att se till att du och dina barn får en fin midsommar. En fin sommar. Ett värdigt liv.

Du kan få hjälp att hitta lösningen, vare sig alkoholisten fortsätter dricka eller ej.

Googla på Alanon.

Kolla www.beroenderesurs.se

Ha en riktigt fin midsommarhelg!

 

Förnekandet.

Jag letar efter något, jag letar efter bits till skruvdragaren.
I skåpet ligger många saker och det är rörigt och jag drar ut en kartong som jag bara är nyfiken på vad den innehåller.
Där i kartongen hittar jag journalen igen, journalen som jag skickade efter för många år sedan. Jag tar upp den och läser, och i dag förstår jag innebörden bättre. I dag har jag kunskap.
Cirrhosis hepatis (alchoholica). Datum: 11.7.1960
Tre månader hade hon kvar. Tre månader att leva.
Det jag inte sett (tagit in?) förut är att hon även var tablettmissbrukare.
”Sömnmedel och nervmediciner”.

Azacon 40 mg, 2 tabletter på kvällen. Plus 3 lergigan dagligen.

Plus brännvin.
I journalen står vidare:
”Förnekar fortfarande alkoholmissbruk. Sprit – frågar hon helt förvånat att man kan ställa henne en sådana frågor. Medger svagt att hon tidigare ibland använt vin, men sedan hon fick flickan har hon avstått från alla alkoholhaltiga drycker.”
Mina frågor tar aldrig slut. Jag är 63 i dag. Hon dog strax innan jag skulle fylla 7. Livspusslet är nästan klart. Men jag behöver svar. Jag vet att det finns mer.
Jag ringer till dottern vars föräldrar jag bodde hos när det var som värst.
Hon berättar att hennes mamma ”fick hämta mig hem till sig”. Hur dom tog hand om mig. Hur jag fick följa med dom till Åland. Jag har fina minnen från den familjen. Glada minnen.

Minnen från det som var normalt.

Från en familj som var som andra.
Det kan göra så mycket för barn som växer upp i familjer med en beroendesjukdom, att det finns någon som ser.

Någon som lyssnar, även till det som inte sägs.

Någon som bryr sig om.
Jag hade Alice och Ture.
Det är jag evigt tacksam över.
Dom hade barnbarn i min ålder.
Och ändå tog dom sig tid, ändå gav dom så mycket av sitt till mig.

Jag har varit och träffat deras dotter förut. Jag kommer att åka dit igen.

Folk säger ”man ska inte rota i det förgångna.”

Jo, det ska ”man”.

Jag vill ha sanningen. Jag vill veta. Det överskuggar inte mitt liv längre, eftersom jag har bearbetat mycket.

Men obesvarade frågor finns. Och de påverkar fortfarande.

Jag har svar i dag på vad det var som gjorde att mamma satt och drack rejält mycket redan som 17-åring. (1929). Jag kan känna en medkänsla och en värme för henne. Hon fick aldrig möjligheten att bli nykter.

I mitt yrke i dag möter jag kvinnor med samma öden. Misshandel och övergrepp. Självutplånande. Uppvuxna med alkoholism eller psykisk sjukdom. Ansvarstagande eller rebeller. Tapetblommor. Clowner. Gränslösa och oförmögna att sätta gränser. Med en inre övertygelse om att vara värdelös.

För så blir det i den här sjukdomen. Den talar om att ”du är värdelös. Sup dig full så du slipper känna.”

Inuti, i den äkta delen, finns dock en vilja att leva. En röst som viskar svagt om att få tillgång till ett värdigt liv.

Ett liv utan kemi.

Ett liv med självkänsla.

Utan skuld.

Utan skam.

Jag tänker på de ord jag hörde en gång på en föreläsning:

”Ingen alkoholist har dött förgäves.”

 

En evig bantares bekännelse.

Lördag. Jag har letat efter kvitton, som jag behöver till deklarationen. Men jag hittade annat som alltid när jag letar efter något i lådor och skåp.

Jag hittade en gammal dagbok från typ 1978, där jag hade skrivit att jag ville gå ner i vikt till den vikt jag hade 1969.

”Se till att få ditt liv tillbaka, gå ner dom här kilona nu innan sommaren”.

Så hade jag skrivit.

Alltså det är skrämmande.

”Få ditt liv tillbaka”. Som om livet var mig fråntaget för att jag hade gått upp i vikt.

Med den kunskap jag har i dag tänker jag, att jag hade behövt hjälp. På riktigt.

Och jag har bantat sedan dess, i perioder. Provat alla tänkbara metoder och dieter. Med motion och med fasta (då höll jag på svimma efter en halv dag), med flygvärdinnedieten och fruktdieten och med Lill-Babs och viktväktarna och under de senaste åren med 5:2 och 16:8 och ”Viktklubb”, LCHF och GI.

Jojo-bantat. Gått ner, slutat med dieten och gått upp igen.

Jag har sällan varit nöjd med mig. Och jag blir jävligt ledsen när jag tänker på det.

Mina väninnor har varit likadana.

– Om jag bara blir smal ska jag …

En kollega i min ålder, som jag hade för några år sedan sa en dag, att hon har hållit på kämpa med vikten i hela sitt liv, och nu fick det vara nog. Nu tillät hon sig att äta vad hon ville, utan samvetsförebråelser.

Det lät så befriande.

Med mig är det ”allt eller inget” som gäller. Jag är en beroendeperson. Att ta en enda bit ur Center-rullen är verkligen omöjligt. Om det är efterrättsbord på ”Cinderella” tar jag av ALLT. Och äter upp det. Aladdinasken till jul kan jag möjligen hantera så den räcker till annandagen, men det är gränsfall.

Köper jag lösgodis på ICA MAXI är det slut i påsen innan jag svänger av på Norra Avfarten. Jag får lägga påsen i bagageluckan om jag ska ha nåt kvar tills jag kommer hem.

När barnen var små kunde jag inte köpa påskäggsgodis förrän typ dagen innan dom skulle få det i sina påskägg. Jag drog i mig alltihop och fick köpa nytt.

Så här är jag, med storlek L och nu handlar det inte om att vara smal och snygg längre. Jag behöver inte behaga någon man. Eller någon överhuvudtaget. Jag är OK som jag är. Och Stina Wollter är min förebild i det tänket.

Men det är besvärligt när barnbarnen vill att jag ska komma in i Pippi-tältet. Och jag vet att det inte är särskilt hälsosamt med övervikt. Det är inte så jäkla lätt när en ska ut och paddla i kanadensaren heller. Jag har ramlat i och skadat mig så blodet har runnit mer än en gång.

Men jag har lärt mig att utseendet inte är det jag står och faller med.

I dag vårdar jag min själ mer.

Hur jag mår inuti är viktigare än hur jag ser ut.

Jag har sinnesro.

Och jag tycker om mig själv i dag, precis som jag är.

Jag blir peppad av Stina Wollter på Instagram och ett konto som heter ”Notondietanymore”. Rekommenderas!!

 

 

 

Ett glas Bubbel

Jobbat sent
lång väg hem
stjärnor som gnistrar
på mörk februarihimmel

in och startar tvättmaskinen
micrar matlådan som jag inte åt i kväll
nakna fötter i kängor
hämta in mer ved
brasa
soffhörn
ett glas bubbel

Nu hajade ni till eller hur
Bubbel! Hon!
Ja hon.

bubbelmingel
bubbel hit
bubbel dit

hon, som inte undrar
vad det är
som gör
att allt
precis allt
ska beseglas med bubbel

för hon vet
hon hade varit där själv
om inte.

Kvinnliga nätverk
på Internationella kvinnodagen
”Vi startar med bubbel”
”Snittar och champagne”

författarträffar
Bubbel
Babyshowers
Bubbel
Tupperwareparty
Bubbel

Arlanda
bubbel
barnkalaset
bubbel
nytt jobb
bubbel
After Work
bubbel
februarisolen
bubbel
fredag lunch
bubbel
jag är glad

att jag hann sluta
innan ”Bubbeltrenden”

självklart
hade jag också
kanske hade det gått fortare
jag hade varit
längre ner
på kurvan

jag är glad
att jag är glad
utan bubbel

att mitt bubbel
inte innehåller alkohol
det går att köpa på ICA
i PET-flaska
som kan pantas

för skulle jag
dricka bubbel
det andra bubblet
så fort jag kände mig glad

eller ville fira något
eller gå på kurs
delta i ett seminarium
träffa andra kvinnor i olika nätverk

då vore jag antagligen

död

Bubbel
låter så oskyldigt
glättigt

men bubbel gör sitt