Det kom en enkät.

Jag fick mail från ett viktminskningsföretag där de skickade en enkät med frågor vad jag skulle vilja göra för att påverka min hälsa, mitt mående i livet, som t ex gå i trapporna oftare i stället för att ta hissen, välja att inte äta ni-vet-vad, och en massa frågor om vilka förändringar jag skulle vilja göra.

Det var någon enda fråga om mindfulness i enkäten, annars mest kropp – mat – träning osv.
Ja visst, jag skulle vilja ha bättre kondition, väga mindre (av hälsoskäl för nu har jag inte som mål att komma in i Pippi-tältet längre), och så vidare, men enbart det skulle INTE GÖRA MIG LYCKLIG.

Jag svarade med ett nytt mail:

”Hej!

Jag vill tillägga en sak.

Det vi glömmer och som är viktigare eller lika viktigt som att ha bra kondition, bra vikt, äta sunt osv är HUR VI MÅR INUTI.
Detta pratas det väldigt sällan om.

Inre stress, typ leva i ett destruktivt förhållande, dricka för mycket, ha prestationsångest, leva med arbetsnarkomani och rastlöshet, ständig oro, en känsla av att ”det måste vara klart” innan en ens har börjat, att inte stå ut i sitt eget sällskap, ägna sig åt destruktiv shopping, eller att ständigt ha TV:n på för att tystnaden skapar obehag inuti, kort sagt leva i brist på sinnesro och närvaro och i ett tillstånd av att inte vara vän med sig själv och sin historia …

Jag tror inte vi blir lyckligare av att vi når vår målvikt om vi inte som grund har det bra i själen.

Att ta hand om det inre, det behöver inte betyda att vi har svåra trauman i ryggsäcken, men sånt som vår självbild som kanske är krockad av olika anledningar, eller gamla oläkta sår från barndomen, kritiska budskap som satt sig på den inre hårddisken och fortfarande utgör hinder för att kunna leva ett fint liv där vi får känna oss värdefulla för den person vi faktiskt ÄR, inte för vad vi GÖR, eller hur duktiga vi är, hur tjusiga och ”lyckade” vi ger sken av att vara på olika sociala medier och så.

I dag är SINNESRO för mig betydligt viktigare än att nå en målvikt. Jag vill känna att det är fint att leva, trots för många kilon och skrynklor och mage, men för att jag ser tusen anledningar varje dag att känna tacksamhet, och för att jag har förmåga att vara i närvaro i nuet utan behov av att behöva veta vad som komma skall i nästa stund, eller försöka kontrollera någon/något för att slippa känna hur jag har det med mig själv”.

Ja, ungefär så skrev jag. Inte lika utförligt som texten blev här, men samma budskap. VI BEHÖVER TA ANSVAR FÖR ANDRA DELAR I OSS SJÄLVA ÄN DET VI VILL VISA UPP.

Jag antar att mitt mail inte kommer att noteras nämnvärt, om någon ens läser det på det där viktminskningsföretaget … #feladresspunktcom

Vad tänker ni?
Får vi ett bra liv om vi bara ligger på rätt BMI men ständigt jagas av ett behov att veta vad som ska ske i nästa stund, för att vi inte står ut med att vara närvarande i nuet? För att vi tror att vi måste ha kontroll och styra, kanske ta ansvar för andra vuxna, prestera, göra klart, köpa nya kläder fast garderoben är full för att det kanske ger oss ett kort lyckorus, ha en skinande diskbänk, stressa, prata snabbt utan att lyssna, och aldrig ge oss tillåtelse att andas djuuuuupt, långt ner i magen, känna hur axlarna sjunker och för en kort stund få begrunda hur vi faktiskt har det i livet, med oss själva, fundera över vad som är viktigt EGENTLIGEN, tänka på vårt jobb, är det vad vi vill, hur har vi det med vår omgivning, vårt sätt att se på oss själva och andra?

Jag sket fullständigt i vad som hände i vårt land på 1800-talet. Tyvärr.

Jag sitter och äter lunch på en restaurang i Uppsala.

Vid bordet bredvid sitter fyra ungdomar, ivrigt diskuterande sina skoluppgifter.

De är alla engagerade, berättar för varandra om hur de har lagt upp skolarbetet, en säger till de andra att hon ställde alarmet en timme tidigare i morse för att kunna gå igenom det hon skrivit en extra gång.

Ungdomarna pratar ivrigt med varandra. Uppgiften de har är i historia. De diskuterar händelser och årtal. Jag kan verkligen inte undgå att höra, deras röster är entusiastiska och de sitter till höger om mig, det är örat jag hör bäst på som fångar alla deras ord utan ansträngning.

En av dem läser ett stycke ur sitt kollegieblock högt för de andra, för att få feedback och synpunkter innan de skyndar sig tillbaka till skolan.

– Kom, nu måste vi skynda oss, vi börjar snart.

Jag tänker på min egen skoltid. I tvåan i gymnasiet hade jag 200 timmar ogiltig frånvaro.

Jag skolkade helt enkelt. Jag och några andra i klassen satt på Diethelms konditori och drack te i stället för att gå på lektionerna.

Det bränner till lite i bröstet när jag tänker på hur annorlunda det hade kunnat vara. Jag har accepterat, jag har bearbetat, jag har gjort det bästa jag har kunnat i vuxen ålder för att kunna räta upp saker och ting. Så det blev ”folk” av mig, som morsan sa.

– Det kommer aldrig att bli folk av dig! skällde hon.

Folk, det var såna som hade bra utbildning och fina titlar, persianpäls i garderoben och som kunde föra sig.

Jag har ingen fin titel i den bemärkelsen som hon menade. Arkitekt, diplomingenjör, direktör eller lektor. Men jag har ett värdefullt yrke. Fast det hade ju inte räckt. Inte för henne.

Persianpäls skulle jag inte vilja ha.

Men ”föra mig”, det kan jag, när det krävs.

Men jag kan säga precis vad jag tycker också, även om det ibland är bättre att låta bli för att inte hamna i klinch med inkompetenta chefer och så. Men då hade jag i stället svikit mig själv och det har jag slutat med. Så en varning från en viss kommun söderut där jag arbetade har jag, och så får det vara. Jag skulle stå kvar vid det jag sa igen, om det skulle bli nödvändigt. Jag var inte på något vis respektlös mot chefen eller någon annan, men mina värderingar inom mitt yrkesområde dribblar jag inte med.

Så folk av mig har det blivit.

Men tillbaka till ungdomarna på restaurangen som väckte mina tankar om hur det såg ut för mig på gymnasiet.

Jag hade inte förmågan att läsa historia och samhällskunskap. Det gick inte. Däremot var jag duktig i språk. Det flöt på utan att jag pluggande, för att jag var intresserad.

Inuti mig var det ofta kaotiskt, det var oro, nedtryckt ledsenhet och sorg. Jag hade en massa trauman i min barndom i alkoholisthemmet, som liksom levde om i mig.  Som en demon som inte släppte taget och lät mig vara trygg. Jag sökte lindring i godis, popmusik, och var besatt verkligen i min pojkvän. Han betydde  ALLT.

Mina naglar var nerbitna så långt så det blev varinfektioner. När det var kallt på vintrarna värkte det i nagelbädden.

Jag smygrökte och drack öl så fort jag fick en frist från föräldrarna i adoptivhemmet. Det var inte så ofta de var borta eller släppte mig med blicken men det hände.

Att jag skulle ha förmågan att plugga och koncentrera mig på skolarbete fanns inte på kartan. Föräldrarna hotade och tjatade och predikade. Inte hjälpte det.

Och jag tänker om det hade varit nu, hade jag blivit diagnostiserad då med olika bokstavskombinationer? Hade jag fått massa piller?

Tack och lov slapp jag det. För beroendet fanns ju i arvet från min biologiska mamma. Barn till alkoholister löper större risk att fastna i t ex läkemedelsberoende än andra. Sjukdomen är ärftlig. Drogerna olika men att slippa känna kan få en att ta vad som helst som ger en illusion om lindring.

Att döma unga människor som inte passar in i normerna är så jäkla lätt. Ingen tänker på att det finns en anledning till att 9-åriga Liam är full på skoltid, att 11-åriga Angelica boffar, att någon annan unge eldar, stjäl, slåss, whatever. Och drogerna blir starkare, kriminaliteten grövre.

Jag tror inte Lasse i Bullerbyn röker på i nian.

Det jag menar är, att vi skapar våra barn utefter våra förmågor. Och vi är i oss själva skapta efter våra föräldrars förmågor. Vi kan inte skylla på någon. Men var och en av oss kan ta ansvar för oss nu, hur än det såg ut i uppväxten, i skolan, i relationen till de vuxna i familjen, till syskon, kompisar, lärare …

Vi kan börja nu. Vi kan söka hjälp, börja nysta, bearbeta, hitta ett sätt att läka vårt inre barn.

Det är aldrig för sent!

Och vi kan sluta döma.

Vi vet inte vad det är i Kalle som gör att han skolkar, drogar, bryter.

Vad han bär inom sig har vi ingen aning om. Men att Kalle behöver något annat för att vända på skutan i tid kan vi vara eniga om.

 

 

 

Din inre röst.

Köp ljus, många ljus!

Mitt bästa tips för de som inte gillar mörkret och hösten.

Ljus, en filt i soffan, en kopp te. Kanske något klassiskt musikstycke på låg volym

i bakgrunden. En stund med dig själv. Möjlighet att lyssna på din inre röst.

Vad viskar den?

Det är fint att ha tillgång till den inre rösten. Till den del av oss som vet mer än vi

vet att vi vet. Intuitionen. Den kan ge sig uttryck på många sätt. Till exempel

genom magkänslan.

När det ropar ”Nej!” i magen ska vi stanna upp.

Jag har inte alltid följt den signalen. Kört över mig själv och fortsatt fast det i en

del fall varit helt förkastligt för mitt eget bästa.

Det tar tid ibland. Tid att hitta sin rätt att välja själv, och att ha förmåga att

sortera inuti, vad är MIN vilja och vad är andras vilja med mig?

Mod är att våga gå sin egen väg, även om andra blir besvikna och arga och på

olika sätt försöker övertala en att inte. För den som är van att anpassa sig och

vara till lags ter det sig med all säkerhet extra svårt, och tar mycket kraft.

För varje gång en kommer vidare och gör det som känns rätt, så växer också

förmågan att sluta anpassa sig till andras behov och önskningar, och i stället

börja lyssna till sig själv.

 

Det där med att vara nykter.

– VARFÖR ÄR DET BRA ATT VARA NYKTER, DÅ?
– Du slipper känna dig tung i huvudet dagen efter.
– Du slipper köa på systemet.
– Du vet vad du har sagt och vad du har gjort.
– Det går inte en massa pengar till dyra viner och drinkar.
– Du slipper kräkas för att du har druckit för mycket.
– Du slipper hamna i en massa oönskade situationer på grund av att du är berusad/packad.
– Dina barn slipper se en onykter förälder.
– Du får ett bättre mående i stort, sinnesro, lugn …
– OK, men vad finns det för nackdelar med att sluta dricka, då?
… Hm … låt mig tänka … jag kommer inte på någon. Helt ärligt.
– Ja men du kan ju inte gå på fester med dom du drack vin med förut?
– Jo. Jag kan. Men det brukar inte vara lika lockande. Och vännerna jag drack med brukar liksom försvinna av sig själv. Kanske hade vi bara det gemensamt, att dricka vin och gå på krogen?
– Men blir det inte ensamt?
– Det brukar bli så att plötsligt har du massa nya vänner. Som inte har fokus på alkohol. Som kan träffas utan vin och öl, käka middag ihop och ha trevligt fast man dricker mineralvatten, eller nåt. Eller som tycker om att gå och dansa och vara nyktra.
– Men vad kan du INTE göra utan att dricka?
– Ingenting som jag vill. Jag kan göra allt jag vill nykter, eftersom självkänslan har blivit mycket bättre.
– Men om du träffar en karl som vill dricka varje helg då?
– Det gör jag inte.
– Det kan väl hända att du blir kär i en som är som folk är mest och vill ta sig en öl när det är fredag?
– Jag tror inte jag attraheras av en sådan man, och troligen inte han av mig heller. Vi sänder inte på samma våglängd, om du förstår.
– Syns det på folk men du?
– Nä, inte nödvändigtvis men det känns liksom på vibbarna.
– Men dom som inte blir nyktra, då, fast dom försöker … måste ju kännas hemskt.
– En del gör tretton behandlingar och blir nyktra på sin fjortonde.
– Är det ändå inte jävligt trist att inte kunna ta sig en Black Russian på Ålandsfärjan ändå?
– Nej, absolut inte. Det är toppen att slippa. Dessutom finns det jättelyxiga, goda alkoholfria drinkar på de där färjorna.

Det är aldrig för sent att läka ett trasigt, inre barn.

 

Det krävs medvetenhet, mod och motivation, och det tar tid, men det är värt det! För dig, för dina nära och inte minst för dina barn eftersom vi har en tendens att upprepa det vi inte vill kännas vid, och på ett omedvetet plan överföra våra smärtsamma barndomsupplevelser på de vi älskar mest – barnen. Till exempel skriker vi samma saker som någon av föräldrarna skrek till oss, och som verkligen gjorde ont i oss, eller vi upphör inte med att dricka fast vi avskydde när någon vuxen drack, vi fortsätter lägga skam på våra barn genom att håna och förminska för att föräldrarna gjorde så mot oss och så vidare.
När vuxna klagar på tonåringar som ”inte kan bete sig som folk” glömmer de att det finns en anledning.
En fd kollega till mig sa ”jag jobbar med ungdomar som har struliga föräldrar”. Det uttrycket gillar jag! Och struliga föräldrar kommer från struliga föräldrar som kommer … Risken finns att vi kör samma manus tills vi blir medvetna och söker hjälp!

Det han skrek till dig hade ingenting med dig att göra.

Tänker du ibland på att …

Ditt liv är ditt.
Du har bara ansvar för en enda vuxen person, och det är DIG. Släpp det som inte är ditt.
Låt saker och ting hamna där dom ska.
Lär dig att säga nej när du menar nej, och ja när du menar ja.
Gör dig inte mindre inför andra, för att de inte ska känna sig obekväma.
Låt ditt ljus få skina!
Ta hand om dig, välj glädje, välj det sanna, välj det du längtar efter och fråga dig själv flera gånger varje dag ”Vad behöver jag?”
Låt ingen trampa på dig och ta ingen skit.
Prata om det som gör ont med någon du litar på, och lyft det du minst av allt vill prata om. Det är så du en dag blir fri!
Det som har hänt har redan hänt och det som kommer när du pratar om det är en känsla.
Smärta, skam, skuld, förtvivlan, sorg.
Känslor är inte farliga. Att stoppa ner känslor är mindre tillrådligt.
Kom ihåg att du är värdefull.
Människor kanske har behandlat dig som om du inte vore värdefull, men det handlade mer om DOM än om dig.
Tänk om ingenting av det som hände var ditt fel?
Att du levde med en man som misshandlade dig psykiskt, kallade dig för elaka namn, det hade inte ett enda dugg med dig att göra!
Men när någon hela tiden säger och skriker att en inte duger, är ful och är fel, säger fel, gör fel, då krymper den personen inuti. Orden blir lätt till ”sanningar” och sitter kvar och påverkar. Länge.
Det går att förändra! Det går att hitta en känsla av att du är fin och värdefull för den du är.
För att du är du.
Låt inte negativa budskap styra dig.

Du är vacker, utanpå och inuti.
Du kan välja glädje, här och nu, i denna sekund.
Ditt liv är ditt.

Jag vill vara närvarande. Till 100%.

Jag får lite ont i mormorshjärtat. Jag är inte alltid mobilfri när jag träffar mina barnbarn. Dom, som jag älskar mest på jorden. Dom, som absolut är värda ALL min uppmärksamhet. Ändå … kollar Insta, lägger upp nå´t, fipplar med messenger och håller på. Inte hela tiden. Men det händer. Och det är alldeles tillräckligt. Nu pratar jag utifrån mormorsrollen. Jag är inte med någon av mina barnbarn 24/7, jo det är jag förresten visst det, ibland, men det är inte det vanligaste. Jag kan ge dom 100% av mig när vi ses. Utan mobil.
Blicken från ett barn som tittar på en film och på något sätt berörs av det som spelas upp, har ni tänkt på den? Typ ”Såg du, mormor?” eller när han möter min blick i skrattet som kommer från något roligt som hände i filmen. Jag vill vara där då. När den blicken kommer. Jag vill möta den, Sekundsnabb är den. Då vill inte jag ha mobilen i knä och sitta med nerböjt huvud och inte fatta när hans blick söker min. Han är liten nu. NU.
Själv växte jag upp med vuxna som satte alkoholen främst. Det är samma sak. Barnet ser att den vuxna sitter/står i rummet, men är ändå inte där. Det behöver inte innebära att personen är stupfull. Men förändringen som uppstår när någon fått i sig ett par glas gör ändå skillnad för ett barn. Mamma/pappa/farfar (whatever) försvinner lite. Blir lite annorlunda. Skrattet klingar för högt. Röstläget blir konstigt. Personen är plötsligt bakom ett filter. Upptagen av något annat. Icke närvarande. Onåbar. Mina barnbarn har sluppit en mormor som är icke-närvarande på grund av vin eller annan kemisk drog. Men iPhone-addicted, yes. Jag ska bli bättre.

Vem styr ditt liv?

Livet är vårt eget att förvalta.

Jag har inte alltid haft kommandot över mitt eget liv.

Under många år har jag tillåtit andra att styra. Suddat ut mina konturer för att vara andra till lags. Anpassat mig på gränsen till självutplåning. Hållit med fast jag tyckt annorlunda. Förställt mig. Sagt ja fast jag menat nej. Av rädsla att inte vara älskad, inte få höra till, inte få vara med.

Detta var för mig följder av att växa upp i en dysfunktionell miljö.

Självrespekt hade jag inte fått lära mig något om.

Jag kan inte skylla på någon. Ansvaret att förändra är mitt.

I dag lever jag ett annat liv. Vägen har varit lång. Ibland ett steg fram och två tillbaka. Jag har mött precis de människor jag behövde, för att bli medveten.

Jag kunde så småningom skala bort hon som har ”till lags” som middle-name, påbörja en läkning och BLI JAG.

Jag säger ja när jag menar ja och nej när jag menar nej. Men jag har också valt att leva utan någon man. Ett förhållande skulle troligen innebära en risk, att jag successivt skulle falla tillbaka, sakta men säkert. Det skulle inte vara särskilt förvånande om det blev så. Och jag har inte råd att ta den risken igen.

Jag behöver sätta mig själv först, vara rädd om mig. Om mig och lill-tjejen som finns inuti. Välja utifrån mitt sanna jag, utan att stressas av någon annans otåliga behov och impulser.

Jag vill bara ge honom varm choklad och bullar.

Det blev hiskligt sent i går.

Jag råkade få tips av min Instagram-vän i Hälsingland om en TV-serie för några veckor sedan.

”Bonusfamiljen”. Jag hade hört talas om den men aldrig tittat.

Så jag tittade på avsnitt 1 och längtade till nästa måndag, då jag skulle få se mer. Det var ju så himla bra!

Jag skrev och frågade henne om något jag inte riktigt hade klart för mig, det är många inblandade och ungar hit och dit. Hon svarade att jag kunde se hela förra serien på SVT Play om jag ville. Så jag liksom fick hela storyn.

I går satt jag och glodde halva natten. Förtrollad, liksom. Barnen är så söta, särskilt han som är son till Petra Mede i serien. Mitt hjärta blöder för den där ungen. Jag vill ge honom varm choklad och nybakade kanelbullar. Varje dag.

Jag är ingen serie-människa. Ingen TV-tittare över huvud taget. Eller ska jag skriva ”var” ingen TV-tittare?

Nu pratas det om ”Bron”.

Nej. Den tänker jag INTE se.

Men jag tittar gärna på ”Stjärnorna på slottet” och lite annat.

I ”Stjärnorna på slottet” och ”Så mycket bättre” tycks det finnas en tendens att nu ska alla berätta om sin barndom. Och så gott som alla har vuxit upp med alkoholism. Inte konstigt att man söker bekräftelse på scenen då. När ingen såg en.

Det blir lite som en tolvstegsgrupp i de programmen fast utan terapeut och utan egentlig lösning på problemet. Fast några av de som medverkar tycks redan ha hittat lösningen. Dom är ju nyktra och drogfria. Senast var det Regina. Peter Jöback med. Det är fint att de är öppna med det. Att de har gjort något åt sitt beroende. Lagt av. Hittat ett liv.

Ja, nu sitter jag här i soffan och är astrött efter gårdagens race.

Ute snöar det. Jag är trött på snön om jag ska vara ärlig. ”Inte en vinter till här ute i skogen” tänker jag när jag släpar in vedsäckarna balanserande på den smala gång jag skottat med barnbarnens snöspadar.

En tvåa på söder är vad jag drömmer om just nu. Tänk så bekvämt. En liten balkong att dricka morgonkaffet på i vår. Ingen snöskottning. Sandade trottoarer utanför. Närhet till fik och affärer utan att en behöver ta bilen och sladda runt i.

Att drömma sig bort är fint ibland.

 

Känner du igen dig i några av dessa frågor?

Att växa upp i en alkoholistfamilj eller på annat sätt dysfunktionell miljö skapar osunda mönster som det är svårt att bli av med på egen hand.
Några frågor för dig som undrar om du är ett så kallat ”Vuxet barn”:

Har du befunnit dig själv i en relation med en besatt eller farlig person och undrat hur du hamnat där?
Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
Tror du att det är ditt ansvar att ta hand om andras känslor och bekymmer?
Vänder sig släktingar och vänner till dig för att du ska lösa deras problem?
Har du svårt att identifiera känslor?
Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
Stannar du kvar i ett förhållande fast du vet att det inte är bra för dig?
Är du lojal mot människor som inte förtjänar din lojalitet?
Blir du ”kär” i människor som du tror att du kan ”hjälpa”, ”ta hand om” och ”rädda”?
Svarar du ja på någon av dessa frågor kan det vara så att du har sviter av din dysfunktionella uppväxtmiljö, och behöver hjälp och stöd för att få ett sundare förhållningssätt till livet och dig själv.
Den 27:e januari i Gävle kommer det att finnas möjlighet att delta i en workshop där du får verktyg att förändra ditt mönster!
Vill du veta mer? maila på [email protected] eller läs på Facebooksidan Beroenderesurs Sverige.