Äntligen fick jag sova ut!

Klockan var tio när jag klev upp, eller klev ner, jag sover ju på loftet. Skönt att sova ut ordentligt.
Sitter och tittar på Malou och hennes gäster, funderar på hur jag ska få sitta där och babbla om ”Me, Myself and I”.
Seriöst, jag har en vision om att vara med i hennes program. Måste ju sälja min bok på nåt vis.
Men det är ju en trend nu för oss med dysfunktionella uppväxtmiljöer att sälja ut oss i media, alla har plötsligt vuxit upp i alkoholistfamiljer eller i annat elände.
Jag får väl ställa mig i kö.
Bland hennes gäster sitter den en krönikör från Expressen, och hon har stans snyggaste skinnjacka, röd såklart, och jag vill HA! Jag älskar röda skinnjackor. Och röda skor.

Nattens tankar.

Listor är kul.
Det går att skriva listor på allt möjligt, faktiskt.
Lista på de fem viktigaste personerna i ens liv, till exempel. Välj fem personer, som du skulle vilja ha hos dig, om du visste att du bara hade tre månader kvar på jorden. Du fick inte byta efter ett par veckor. Fem stycken. Hm. Barnen självklart. Sen då? Om man är singel? Och om man inte är det, så kanske det inte är självklart ändå, att välja partnern? Och i så fall, ska man då fortsätta ha den partnern, även om man inte bara har tre månader kvar?
Jag skulle välja barnen, och resterande skulle vara personer som gör mig glad och som får mig att skratta. Barnen får mig också att skratta. Jag har skitroliga barn. Humor är viktigt.
Vad som är viktigast i en relation kan man också lista. Och sina fem bästa låtar. Cry to me/Solomon Burke skulle jag ta med. Och Calle Schewens vals förstås, och Cover me.
Här sitter jag i mitt hus vid skogens slut mitt i natten och skriver en massa blaj. Undrar varför jag inte går och lägger mig. Jag vet. Jo för nu ska jag passa på. Passa på att vara vaken länge. För i morgon kan jag sova ut. Egentligen är jag trött. Skulle somna direkt om jag la mig.
I dag såg jag sjukdomen rätt in i vitögat. Alkoholismen tänker jag på. En person kommer knallfull och ber om hjälp. Det visar sig att denna människa har kört bil i detta tillstånd.
Jag höll en föreläsning på jobbet i dag om missbrukarpersonligheten (”Diffe”), som finns inuti varje person som är beroende. Den delen kan ha uppkommit på olika sätt. Kanske har man ärvt den. Eller dragit på sig beroendet genom att dricka/droga. Diffe kommer alltid att sträva efter att få tillbaka värdpersonen till sin drog, även om det har gått tjugo år. Så tillfrisknande är färskvara. det räcker inte med att gå en behandling på fyra veckor, och sedan tro att man är frisk. Det är ett livslångt arbete.
Ingen är ansvarig för sin alkoholism. Ingen har valt att bli alkis.
Men alla har ett ansvar för sitt tillfrisknande. Och det ansvaret behöver alkoholisten ta.
Inte hans fru. Eller någon annan. Då går det åt pipsvängen.
Ibland är det bästa att låta saker och ting hamna där det ska. Släppa kontrollen. Let go. Hua. Hur ska det gå då? Tänk om han super ihjäl sig.
Det är större risk att han gör det om det hela tiden finns någon, som räddar, skyddar och tar ansvaret. Torkar spyor och betalar räkningarna. Skäller och klandrar.
Den som vill veta mer kan läsa en bok av Melody Beattie; ”Bli fri från ditt medberoende”. Eller ringa mig.
Att kämpa tycks ha blivit en dygd.
”Hon kämpar på”, säger vi och ler ömkligt. Som om det är något alldeles ofrånkomligt, att livet är en kamp. Livet är kanske en kamp för många av oss, men är det inte vi som gör det till en kamp? Det måste inte vara en kamp att leva. Vi kan välja att tro något annat. Vi kan välja att tro, att Livet är gott… Vi kan våga tro, att det är lätt att leva!
Jag tänker välja glädje, och tillit och jag förtjänar att vara L Y C K L I G !

Go morron, go morron, likör!

Fick upp ett minne i dag, när jag såg reklam på TV.

Min biologiska mamma hade en sjukdom, hon var alkoholist.

Hon hade inte valt att bli det. Ingen alkoholist har valt det. En del kan sitta med ett glas vin och sulla i tre timmar typ.

Andra vet inte hur fort dom ska få i sig sitt glas, så att dom kan dricka nästa. Och nästa och nästa och nästa och nästa och nästa och nästa.

Men i alla fall, När jag var barn lyssnade mamma och jag på ”Frukostklubben”. Och det tog många, många år innan jag fattade, att dom inte sjöng ”God morgon, god morgon, LIKÖÖÖÖÖR”.

Dom sjöng ”I KÖÖÖÖÖR”.

Så kan det va.

Nu är helgen slut. Jag har haft det så HIMLA BRA.

I kväll bakade jag Brötchen, mammas (nr2) recept. Jag vill inte lägga mig nu. Men jag väljer att göra det ändå.

=(/&%¤#”#¤%&”#¤%&”#¤%¤#     (svärordsvärordsvärord)

Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn?Höra vågornas brus…

Om jag lyckas så ett enda frö hos en enda människa när jag föreläser, så är jag nöjd. Det gjorde jag i går. Flera frön, faktiskt. Många ställde frågor, och många ville samtala efteråt. Det var funderingar över det egna drickandet, och om sjukdomsbegreppet och det ”äkta självet”.

Alkoholism ÄR en sjukdom.  Som diabetes till exempel. Om någon är diabetiker säger inte folk:

 – Han borde skärpa sig! Det är bara att ta sig i kragen!

Som jag har skrivit förr; INGEN har valt att bli alkoholist. Inte en enda människa. Det  är en folksjukdom. Massor av människor i vårt land är beroende. De flesta utan att veta om det. Förnekandet är starkt.

 – Man har väl rätt att ta sig en öl när man kommer hem! skriker maken och pappan till barnen, som ber att han inte ska dricka mer. Missbrukarpersonligheten har en egen logik. Så … don´t mess with him. Ingen är hemma. Typ.

Det var skitkul att föreläsa! Människor är så öppna, så varma när de kommer med sina frågor. Det blir verkligen ett möte.

I dag har jag ledig fredag! Klockan ett kommer två killar som jag ska snacka utbyggnad med.

Och så ska jag fortsätta packa upp. jag har en resväska som det inte tycks finnas någon botten i. Det tar aldrig slut på grejjer, skor, kläder, skor, kläder, skor…

Min yngsta ringde i morse. Hon håller på skriva på sin uppsats. Jag blir stolt och glad. Nu var hon på väg till jobbet. Hon är seriös i sitt skolarbete och har självdisciplin. Jag har fantastiska barn. Ofta tänker jag på hur det hade kunnat se ut om de gamla mönstren fått råda, dom, som funnits i generationer på min mammas sida (och då menar jag inte 94-åringen utan min andra mamma som dog i skrumplever 48 år gammal). Jag fylls av en enorm tacksamhetskänsla. Vem lovade mig att jag skulle bli mamma överhuvudtaget? Vem lovade mig, att inte jag skulle upprepa tragiken och traumat som jag själv växte upp i? Vem lovade mig att jag skulle slippa?

Inte någon. Så för mig är det viktigt att inte ta något för självklart. Då tappar jag tacksamheten. Det vill inte jag.

När jag har varit bortrest, som nu, känns det som en ny plattform ligger framför mig. Jag kan välja annat. Det har varit ett uppehåll i vardagsrutinerna, jag har laddat batterierna,  fått ny energi. Nu kan jag göra det som är det bästa för mig, ta bort det som drar energi och i stället ägna tiden åt det som fyller på. Så jag behöver fokusera. Vad vill jag ha mer av i mitt liv? Vad vill jag ha mindre av? Vad vill jag ta bort helt?

VAD är det i Livet som gör DIG glad?  När, i vilka situationer, och med vilka människor, mår DU bäst? När gjorde du senast något, som du blev glad av? När tänker du göra det nästa gång?

Jag tänker ringa någon nu, som jag blir glad av att prata med. Hon bor låååååååååååååångt bort. Typ femtio mil härifrån. Det är hon som kom när jag låg på bryggan. Hoppas hon har tid.

Från en drog till en annan.

Som jag tidigare har skrivit betyder ordet ”nykter” närvarande.

Att vara närvarande är att vara ”hemma i sig själv”, och en sån person går det att få kontakt med.

Så jag skiljer på ”spritfri” och ”nykter”.

Den som är spritfri har ställt undan flaskan, men inte gjort något åt det som alkoholen är ett symptom på.

Om man bara ställer undan flaskan kommer missbrukarpersonligheten inuti med all säkerhet söka  upp en ny drog, för att till sist föra värdpersonen tillbaka till huvuddrogen; i detta fall alkoholen. Det kan bli så, att personen börjar äta kopiöst, eller spela, eller skaffar sig ett vänsterprassel, eller äter ”lugnande”, börjar porrsurfa eller vad det nu kan vara. Kort sagt, man skaffar sig en ny drog, något som ger en illusion om lindring. Men man dricker INTE.

Eller så ”håller” man sig, går på vita knogar, och det brukar inte ta så lång tid tills man skruvar av korken igen. Under tiden har man oftast inte varit någon ödmjuk och trevlig person. Irritation, oro och rastlöshet brukar vara det som den anhörige möter hos den som ”kan själv”.

– Jag har inga problem, jag kan sluta när jag vill!

Förnekandets sjukdom kallar man alkoholism. Alla runtom ser och vet, medan alkoholisten själv utbrister:

– Vad bråkar ni om?! Man har väl rätt att ta sig en öl när man kommer hem från jobbet!

Tänk om 10% av Sveriges befolkning är beroende. (Jag tror att det är lågt räknat.)

Runt varje beroende finns i snitt fyra anhöriga. Fyra anhöriga som påverkas, eftersom det är en familjesjukdom.

Vilka siffror vi kommer upp i då. Alkoholism är en folksjukdom. En av våra största.

Nyss ringde en anhörig som av kärlek och omsorg för ”sin alkoholist” gör en massa, som bara hjälper den beroende att fortsätta.

En alkoholist behöver ta konsekvenserna av sitt drickande. Ta ansvar.

Medberoendet är svårt. Men med rätt information kan den anhörige skaffa sig verktyg, så att kuggarna i kugghjulen inte längre klickar i. Då blir det ibland så, att den beroende tvingas kasta in handduken, hissa vit flagg, kapitulera.

Visst är det bra.

Presenter och infall

Ringde B-M i går, ville bara småprata lite och höra om det händer något i kväll. Vi brukar gå ut och äta ibland, tillsammans med A, som numera bos i Stockholm men är i Gävle emellanåt.

När jag frågar vad hon gör svarar hon: ”Jag fick ett infall att laga mat”. Jag fnissar igenkännande, för ibland får jag också såna infall. Det är inte ofta jag använder den där fyrkantiga saken med fyra svarta rundlar på. Jag äter oftast lunchen ute. Men ibland får jag ett ryck och då kan jag laga flera rätter på en gång.

På helgerna är det annorlunda, då vill jag gärna äta något extra gott. Räkor, goda ostar, lax, avocado med fyllning i, och olika röror. Jag kan stå länge i delikatessen på ICA Söder och peka. ”En burk sånt och två hg sånt”. Har ni provat kräftstjärtröran? Den starka! Himlen direkt utan att passera GÅ.

På ICA Söder får trogna kunder presenter varje vecka. Jag gillar att få saker. ”Men det är ju stans dyraste affär”, säger en del. Ja, det kanske det är, men det är också stans trevligaste affär! Nästan som ICA Traktören! ICA Söder har till och med rester av personal från Traktören. Ja, och så får man saker där. Gissa vad jag fick i dag? En ask Wienernougat! Jag ska spara den till jul. Jo det kan jag visst. Om jag lägger den längst in i skåpet så jag inte ser den, eller kanske i husvagnen…

Varför är jag en sån Nattuggla? Jag trivs så himla bra med att vara vaken sent. Men i veckorna får jag skärpa mig, eftersom jag ska till Tierp, (där allt är möjligt), och jobba några dar, och andra dar jobbar jag på mitt eget företag. Jag gillar mitt jobb som addiktolog. Det är en gåva att vara en länk i en annan människas tillfrisknande, för det är inte jag som gör jobbet, det är alkoholisten, eller den medberoende, eller narkomanen eller spelmissbrukaren. Ingen människa har valt att bli beroende, ingen har ansvar för att han har den sjukdom som kallas alkoholism, men varje alkoholist har ansvar för sitt tillfrisknande. Visst är det bra! Så den som lever med en person som är beroende har alltså INTE ansvar för att den andra ska bli nykter.

När en anhörig frågar vad man ska göra för att få någon nykter skulle jag kunna svara ”Så lite som möjligt”. Med det menar jag, att man som anhörig ofta gör en massa saker av kärlek och omsorg för den beroende, att man i stället blir en möjliggörare. En alkoholist behöver nå sin botten, och hur ska det gå till, om någon hela tiden skyddar, räddar och fixar? Tuff kärlek är att säga STOPP och handla därefter.

”Jag ska hjälpa dig”, sa apan, och lyfte upp fisken i trädet.

Monster inuti och monster på gamla E4

Allt är redo i mitt innersta,

alla planer och strategier,

det enda jag nu väntar på

är ett startskott från livet.”

Så skrev han, Tommy Hellsten, i sin bok ”Förändring”. Jag var och lyssnade på honom i går. Hans föreläsning handlade mycket om NÄRVARO. Han berättade att han växte upp i ett hus som aldrig blev ett hem, för det fanns ingen som var närvarande. För att kunna vara barn behöver barnet någon att vara barn åt. Någon som ser, bekräftar, lyssnar och tar hand om.

Ordet nykter betyder närvarande. Som drogterapeut skiljer jag på spritfri och nykter. Det går att ställa ifrån sig flaskan men det betyder inte att man blir nykter. Närvarande. I frid med sig själv. Så att omgivningen upplever att det är någon ”hemma”.

I Sverige växer 400000 barn om året upp i hem där det finns ett beroende. I varje klass sitter i snitt 4 – 6 barn som har en förälder eller styvförälder, som missbrukar alkohol eller andra droger. Dessa barn behöver få veta, att det inte är deras fel, Dom behöver få veta, att dom inte är ensamma, och dom behöver få veta, att det inte är DOM som kan göra så mamma/pappa slutar dricka.

Det är aldrig försent att få en bra barndom. Men det krävs att man blir medveten. Att man vågar SE hur det var egentligen. Och att man hittar en terapeut eller en grupp där man är trygg och vågar släppa sina defenser.

Den som inte ser sitt förflutna, och bearbetar det, lever i det. För det man inte har bearbetat anpassar man sig till, och fortsätter upprepa, men med andra aktörer, fast det är samma manus.

Så MEDVETENHET är nyckeln.

Efter föreläsningen, som var i Uppsala, tryckte jag in ”KÖR HEM” på GPS:en, och laddade in Duffy i CD-spelaren, körde som hon i GPS:en sa och upptäckte för sent att jag satt på gamla E4:an i kolmörker och med bara 8 liter i tanken. Jag har inte  mer lokalsinne än en groda, och insåg att det var för sent att försöka hitta tillbaka till nya E4. Otryggheten kom smygande som ett mörkt, kallt monster, som väste hemska saker i öronen på mig. Eftersom jag den senaste tiden har jag glott på mer skräckfilmer än någonsin (jag gillar gulliga filmer, som Sleepless in Seattle och sånt, ni fattar), och det inte fanns en bil förutom min på vägen, så rullades det upp ett och annat smaskigt på min inre vita duk. Jag ringde Maud, och frågade om hon visste om det fanns nån mack numera efter denna öde väg som en gång var en trafikerad och befolkad sträcka med trygga fik som serverade Kanelbullar och varm choklad.

– Näe, säger Maud, du klarar dig nog inte till nästa mack på 8 liter. Men du får ringa till oss om du behöver hjälp.

Så jag kör vidare, kopplar ur i nerförsbackarna och håller mig från att dra på, så bensinen ska räcka längre.

Och inte vet jag om det var i Bälinge eller Månkarbo, men plötsligt lyser PREEM-skylten där på höger sida, och jag svänger in och ser att dom precis ska stänga, men tjejen förbarmar sig och jag får fylla på soppa, och alldeles lycklig sätter jag mig vid ratten igen och drar på ”Serious” och sjunger och skrålar med.

Sa jag att jag fick vinka åt Spelmannen i Björklinge? Det var på tiden!