Städa i hemmet eller i själen, det är frågan.

I går städade jag i köket. Lite lätt, bara. Torkade ur skåpet där soporna står, torkade en hylla och plockade bort sånt som inte behöver ligga på köksbänken. Dammsög i rummet, tog ut den sista tomten i friggeboden.

Människor jag möter berättar om sina behov av att ha ordning och välstädat hemma.  Någon kan inte gå hemifrån utan att bädda. Någon vill ha prydnadssakerna på hyllan stående med exakt samma avstånd emellan. Någon börjar torka bordet efter middagen innan alla i familjen, eller på arbetsplatsen med för all del,  har hunnit äta upp.

Det ska liksom vara klart. Helst innan man har börjat.

Perfektionism är ett gissel. Många lider av det, men kan inte låta bli att putsa diskbänken så fort en droppe vatten har hamnat där, eller stryka sina underkläder, även om de helst skulle vilja strunta i det.

Men den som har obearbetad kaos inuti behöver ha ordning på det yttre.

Då har man i alla fall kontroll på någonting.

Människor som lever nära en person som dricker för mycket eller använder andra droger utvecklar ofta detta beteende, men de flesta har det med från tidig barndom. Kanske i kaoset i en uppväxt med missbruk eller annan dysfunktion.

Att bli medveten och se vad det handlar om egentligen, är en bra början.

Jag rekommenderar att ”städa inuti”. Bearbeta, se vad som tillhör mig och vad som är andras. Städa bort det som inte tillhör mig.

I den processen kan det bli så, att kvinnan som inte kan gå hemifrån utan att bädda, så småningom gör det.

Utan skuld och dåligt samvete.

Ignorera inte dina drömmar.

Ibland får jag fyrtioåtta idéer som snurrar runt som i en  centrifug och jag vet inte vilken jag ska börja med typ.

Så blev det i dag. Det är då jag får bara andas och tänka ”en sak i taget och det viktigaste först”.

Pust. Det är lite bökigt att vara jag ibland. Men jag lovar, det är aldrig tråkigt!

Jag tror ju också att alla tankar som poppar upp, och som medför en impuls att på något sätt agera, inte bara är blaj-tankar som råkar fladdra förbi. De som får det att ”kvillra” är antagligen tankar som kan ta mig framåt. Tankar som drar mig i en viss riktning. Om jag inte bara låter dem stanna vid en tanke.

Typ i dag, på vägen hem från jobbet, mitt på 83:an sa det bara ”Hallå! Ta kontakt med _____”, en person som jag en gång hade som handledare och som gav mig ett tips, eller förslag. Det han sa har då och då under åren dykt upp i skallen på mig, men jag har inte gått vidare fast det är en tanke som lockar.

Så jag svängde in på en parkering och messade en kollega jag hade då, när den här mannen var vår handledare, och frågade om hon hade numret eller mailadressen till honom.

Japp. Precis nu när jag började det här blogginlägget kom svaret!

Jag har liksom ingen lust att låta mina förmågor rinna iväg till ingen nytta. Det finns massor som jag vill genomföra. Utbilda mig mer, till exempel. Jag vill ha en fotoutställning. Skriva klart olika böcker som ligger i datorn och är ”börjor”, ibland mer än börjor. Jag vill fortsätta jobba med människors växande, även när vikariatet på min nuvarande arbetsplats har gått ut.

Och jag tänker se till så att det blir så.

Det här med författardrömmen släpper jag inte. Jag kanske inte alls är någon bra författare när allt kommer omkring, men jag vill i alla fall ge mig själv chansen! Jag vill blomma. För att jag är värd det. För att jag kan ge något till någon annan. För att jag ska få komma till min rätt. För att någon som  behöver vägledning, till exempel i ett dysfunktionellt förhållande med en alkoholist, kanske just när det är som mörkast, eller när ångesten smyger sig på och trycket i bröstet ökar, av en slump slår upp en sida i min bok och läser något som gör att hon kan andas igen, komma tillbaka till insikten att det finns en lösning. 

Och att lösningen inte är att hon ska bära hela lasset, kämpa med att hålla fasaden uppe så att ingen ska se, och så vidare.

Därför.

Och av tusen andra anledningar.

 

 

Mors Dag

Det är Mors Dag i dag.

Jag har under de senaste åren insett att jag aldrig har haft någon mamma.

Ja, naturligtvis hade jag en mamma som födde mig, men som var berövad sin förmåga att vara mamma. Mamma på riktigt. En mamma i närvaro, en omsorgsfull mamma med alla sinnen vakna, men förmåga att se sitt barn, vara lyhörd, ge barnet det barnet behöver. Vara trygg i sig själv och förmedla trygghet. Ta kloka beslut. Ha rutiner.

Min biologiska mamma led av sjukdomen alkoholism, som många av mina bloggläsare redan vet.  Det var ingenting hon hade valt. Ingen väljer att bli beroende. Men hon blev det. Utan att hon ville.

När hon dog i skrumplever adopterades jag till min biologiska faster. Min pappa var död sedan många år och den man jag hade haft som styvpappa var om möjligt ännu längre sjunken i sjukdomen.

Adoptivmamman hade rutiner. Hon hade ordning och reda på saker och ting. Tyvärr saknades ändå förmågan att vara mamma, så som jag tänker om mammor. Det var inte alkoholproblem hon led av, även om hon var trevligast med lite vin i sig. Jag har aldrig sett henne berusad.

Att bekräfta var hon dålig på. Jag hörde en enda gång under alla år att något jag gjort, sagt, valt var BRA. Det var när jag efter att yngsta dottern fyllt 8 gick tillbaka till heltid på jobbet.

– Det var bra, sa hon då.

Jag dömer inte henne, och jag dömer inte min biologiska mamma heller.

Jag har fina minnen av faster, det fanns glada stunder då hon sjöng, bakade maränger, eller när vi rodde ut på havet nån gång och det var alldeles stilla och spegelblankt. Hon (och hennes man) gav mig massa julklappar och presenter. Dyra. Fina. Det var kanske hennes enda sätt att kunna visa att hon tyckte om mig på. Eller kompensera sin oförmåga.

I tonåren blev jag rebell, så långt jag vågade eftersom jag var rädd för stryk. Stryk och att dom skulle ta ifrån mig min transistor, eller ge mig utegångsförbud.

Det fanns en människa som jag tror älskade mig.

Det var min farmor.

Farmor Signe, som var min biologiska pappas och min adoptivmammas styvmor (Är ni med?), och som visade hur glad hon blev när hon öppnade dörren på Klippan i Bomhus, och jag stod där på trappan. Farmor Signe, som hade nybakade kanelbullar och hallonsaft och lät mig vara jag. Farmor Signe, som jag inte var släkt med på en fläck egentligen, men som var så viktig för mig. Hon förstod. Hon var glad. Hon skrattade mycket. Hon var den jag gick och hälsade på när jag själv hade blivit mamma, för att där fick jag och min lilla dotter den bekräftelse som jag saknade av min mamma. Hon som inte kunde ge. Hon som var stressad, självupptagen, ickenärvarande och ständigt i oro och missmod.

Jag har haft stöd i några av grannarna på landet också. Hos de som såg och förstod. För mig har det varit en väg till överlevnad att berätta. Trots att det var tabu. Jag fick inte tala om hur det var hemma. Men jag gjorde det ändå. Jag berättar fortfarande. Det har varit och är nödvändigt. Nödvändigt för mig, och för andra, som kanske känner igen sig. Andra som belagts med munkavel och som packningen kan gå på vilken minut som helst.

Vi har alla rätt att äga vår sanning och säga som det var.

Att skydda förövare är aldrig tillrådligt.

Jag läser på Facebook alla hyllningar till kärleksfulla mammor. De mammor som hade förmågan. Jag känner en saknad efter en sån mamma. En mamma som inte var arg, hotfull, ilsken, bitter, eller som skammar och ger skuld.

Det hade varit fint med en sån.

Jag har accepterat det jag inte kan förändra och jag har valt att försonas, med hjälp av terapi i grupp och sk ”Vuxna-barnveckor” på Korpberget samt självhjälpsgrupper. Det finns en lösning som tur är.

Så.

I dag på Mors Dag vill jag tänka på det fina jag fick av  mina ”mammor”, både i min första familj och i adoptivfamiljen.

Men mest vill jag omfamna min farmor. Min farmor som fanns där. Närvarande. Kärleksfull. Omsorgsfull.

Fröken Präktig gick på krogen.

Våren är här – tveklöst är det så, och krokusarna under björken på ön blommar lysande gult i kvällssolen.

Jag vill kloona mig.
Som vanligt vill jag för mycket, och tiden räcker inte till. Inte orken heller. Städning och matlagning väljs bort. Jag käkade ute tre gånger förra veckan på luncherna. Det får vara så. Fast jag äter nyttigare när jag har mat med mig, som jag har lagat själv.

Men lusten till allt, jag har för mycket som jag vill göra, men prio ett nu blir faktiskt (förutom nära och kära) att vara på ön så fort det finns en ledig stund.
I går var jag på krogen med några av mina barndomsvänner, vi kollade på Nordman och åt en fantastisk middag innan. Jag kom hem typ kl ett, jag, fröken Präktig, som lägger sig senast klockan tio så hon ska vara pigg på jobbet, och håller i detta ”schema” även på helgen. I dag sov jag till elva. E L V A !
Och jag var helt slut och tackade nej när jag fick förfrågan om att träffa en av de personer jag älskar mest på denna jord. Det händer typ aldrig. Men jag var så himla trött. Att sätta sig i en bil och dra till stan kändes oöverkomligt.
Jag sov lite till och sedan orkade jag gå ut. Ut i vårsolen. Jag sågade ner några alar som vill ta över halva udden och grejade med det ena och det andra medan solen sken och fåglarna kvittrade och det glittrade på hela vattenytan.

Det var supertrevligt i går. Bra musik och trevligt att träffa mina vänner igen, några i gänget från Brynäs, där vi sammanstrålade, vi vilsna ungar som drogs till varandra som flugor till en sockerbit. Vi, som alla kom från dyssiga familjesystem. Vi, som var övergivna på olika sätt och några av oss även på samma. Vi, som älskar varandra på ett särskilt sätt i dag och umgås då och då. Jag är så glad att ni finns. Och att ni fanns. Då. När jag behövde precis er. Även om vi inte pratade om det som VAR. Men vi visste ändå. Som alkoholisten som förälskar sig i den medberoende kvinnan fast det inte står ”alkoholistbarn” i pannan på henne. Även om man skulle kunna tro det. Men han vet. Bortom. Och hon med.

Två saknades i går, från vårt gäng. Men ibland blir det som det ska och i går skulle vi vara tre.

På mitt jobb känns det bara bättre och bättre hela tiden. Vi är ett otroligt fint gäng. Jag skrattar mycket! Skrattet blandas med allvaret som det innebär att ha det här yrket. Vi jobbar med människor som lider av en obotlig, kronisk, progressiv och dödlig sjukdom. En sjukdom som tack och lov är behandlingsbar, men tyvärr kommer långt ifrån alla till behandling, ibland på grund av anhöriga, som av kärlek och omsorg gör allt de kan för att få personen nykter.
I stället gör deras ansträngningar att alkoholisten sjunker ännu längre in i sjukdomen.

Min kommande bok handlar mycket om det här.

Ja, jag är fylld av tacksamhet i dag med.

Och jag väntar otåligt på en farkost som jag har beställt. Naturligtvis kommer bilder!

Det inre sårade barnet.

För många av oss fanns ingen vuxen att lita på.
Vi blev berövade vår rätt att vara barn.
Obekräftade, osedda, utan omsorg och trygghet irrade vi omkring och gjorde vad vi kunde för att få uppmärksamhet.
Vi blev ”duktiga” och tog ansvar för de vuxna, eller så blev vi rebeller, eller ständigt skämtande ”clowner”. Några av oss blev de osynliga, som ingenting krävde. Till synes nöjda, tysta hade vi bestämt oss för att inte vara till besvär.
Vi var alla vilsna och kände oss ensamma i våra struliga familjer.
För att överleva tog vi på oss de olika rollerna, som många av oss fortfarande lever i.
Rollerna stelnade till falska identiteter.
De vi var ämnade att bli kom inte fram.
Inuti oss finns den lilla flickan eller pojken, som kanske fortfarande väntar på att få komma fram.
Väntar på att bli sedd, lyssnad på, bekräftad och älskad.
Finns du
där
för ditt
inre
sårade
barn?
Addiktolog Eva Åströms foto.

Våga säga nej till det du inte längre vill ha i ditt liv.

Andlighet kan vara så mycket.

Det kan vara ett sätt att må bra i en strulig värld.

Att våga lita på, att allt är som det ska fast det kanske inte är som jag vill att det ska vara jämt.

Att våga lita på något större än jag själv är andlighet för mig. Kunna lämna över. Släppa taget. Åka i baksätet.

Naturen, med alla dess skiftningar, är definitivt den plats där jag starkast känner andlighet. Under stjärnorna, på havet, när himlen färgas röd av en solnedgång eller dunkelblå av ett åskväder som närmar sig. Björkarnas lila nyans i mars. Det första snöfallet, jag älskar det! Varenda år blir jag barnsligt lycklig av den första snön. Jag vill ut och fånga snöflingor med munnen och när det blir mer snö vill jag göra snöänglar!

Snö är andligt.

Vackert.

Rent.

Stämningsfullt och juligt.

Tänk om vi är här av en anledning. Tänk om vi inte bara har ett enda liv. Tänk om det finns en mening med allt som sker, med alla vi möter. Tänk om vi möter just den vi möter för att det finns en möjlighet i det. En möjlighet att växa, att bearbeta, att lära oss något om oss själva.

Kaj Pollak säger att vi har mest att lära av ”ettorna”. De, som vi inleder något djupare med, de vi blir kära i, och väljer att leva med.

Tänk om de är våra viktigaste lärare.

Tänk om de, som vi får mest smärta av i kärleksrelationer är utsända.

Tänk om vi ska upptäcka, att han är precis som mamma, eller pappa, eller styvfarsan eller någon annan vi har ouppklarade affärer med. Och nu har vi chansen att klara upp vår unfinished business. Som vuxen. När vi var barn kunde vi inte. Vi stod ut för det fanns inga val. Vi var maktlösa, vi var små varelser som inte kunde försvara oss, och ofta fick vi budskapet att det som sker här hemma talar vi inte om. Vi var utlämnade till det dysfunktionella, vare sig det gällde missbruk, övergrepp, ilska och våld, psykisk sjukdom eller stark religiös fanatism.

Vi förstod inte. Vi var förtvivlade. Ensamma i vår upplevelse.

Vi trodde att det var oss det var fel på.

Som vuxna kan vi söka upp en samtalskontakt eller en självhjälpsgrupp. Vi kan gå i anhörigbehandling. Vi kan åka på så kallade ”vuxna Barn-veckor”.

Vi kan ta hand om oss själva och välja bort det som inte längre gagnar oss.

Det kunde vi inte när vi var barn.

För att hitta till en lösning behöver det ofta göra ont först.

Smärtan gör att vi söker hjälp.

Ibland kommer en utsänd och gör illa oss känslomässigt på samma sätt som någon gjorde när vi var barn.

Då har vi möjlighet att välja.

Ska jag tillåta den här personen att behandla mig illa?

Ska jag fortsätta på samma väg som jag alltid gått?

Eller ska jag för en gångs skull stå upp för mig…

Att tillfriskna är ett sätt att få stopp på smärtan.

 

Anhörig?

Att leva nära någon som dricker eller använder andra droger kan vara oerhört svårt och smärtsamt. Kanske är du fylld av obesvarade frågor och förvirrade tankar. Kanske har du försökt med allt. Allt, som du av kärlek och omsorg för den beroende kan tänka dig skulle kunna underlätta för honom/henne, det som kanske skulle få personen att sluta dricka, bli nykter och drogfri.
Många av oss som levt med en alkoholist/narkoman/läkemedelsberoende/sexmissbrukare osv har hotat med att lämna om personen inte slutar, vi har ställt ultimatum, men inte fullföljt det vi sa, vi har gråtit, bönat och bett, skrikit, lämnat och kommit tillbaka, sagt att ”0m du älskade mig skulle du inte ha druckit i kväll igen”, hällt ut sprit, blandat ut med vatten, satt märke på flaskan för att kolla, gömt och letat och klandrat och skuldbelagt och hållit på.
Tömda på energi med värkande axlar stod vi där, ensamma i en tvåsamhet, förtvivlade, oroade genom sömnlösa nätter, och kände oss otillräckliga för att vi inte kunde FÅ PERSONEN NYKTER.
I huvudet snurrade en centrifug med tankar som enbart handlade om alkoholisten.
Kort sagt, vi övergav oss själva för en annan människa. Utan att ha blivit ombedda. Utan att det hjälpte eller ens var till någon nytta för någon.
Ändå fortsatte vi.

När livet gör tillräckligt ont, då söker vi hjälp.
Vi söker professionell hjälp hos en beroendeterapeut och får verktyg.
Vi får veta, att det vi gjort av kärlek och omsorg tyvärr bara har bjudit alkoholisten på en biljett ännu längre in i missbruket.
Personer som lider av medberoende är ofta mycket kärleksfulla människor, som vill ”hjälpa” andra.
Kanske har vi hjälpt andra sedan vi var barn. Tagit ansvar för en vuxen, ett syskon. Blivit berövade vår rätt att vara små.
Kanske växte vi upp i en dysfunktionell familj med missbruk, ilska, våld, psykisk sjukdom eller religiös fanatism.
Kanske har vi utvecklat ett behov av att vara behövda.
Kanske har vi fått med oss ett behov av att vara svikna. För att det är något vi känner igen. För att det var så det var.
Kanske har vi ett behov av att leva i kaos.
Den som vuxit upp i kaos är trygg i det. Det är bekant. Det kan man hantera. Smärtan bjuder inte på några överraskningar.
Så det handlar inte om alkoholisten.
Det handlar om dig.
Den enda du kan förändra är dig själv.
Ibland leder det till att alkoholisten tvingas ta ansvar för sitt.
När inte du gör det längre.
När du inser, i huvud och hjärta, att ditt liv är ditt, att din historia med ouppklarade affärer inte försvinner av sig själv.
Ditt liv är ditt, och ingen kom till denna jord för att ge upp sig själv i hopplösa försök att ”fixa” någon annan.
Så vad behöver du?
Hur länge vill du fortsätta att leva ett liv i andra hand?
Det finns en lösning.
Det finns verktyg.

Det är aldrig för sent.

Att vara lycklig.

Vad innebär egentligen begreppet lycklig?
För mig är det allt från en stilla förnöjsamhet till intensiv glädjekänsla, sekundsnabb, som kan uppkomma plötsligt och försvinna lika snabbt. Det är det jag kallar ”ögonblickslyckor” och dom samlar jag på. Vad den känslan utlöses av kan vara olika saker, ofta små händelser eller situationer.
Jag tror verkligen att det går att välja glädje.
Det jag också reflekterar över denna förmiddag är, att jag i mitt singelliv mår otroligt mycket bättre än i den senaste relationen. Det var ett ohyggligt destruktivt förhållande som varade i drygt två år. Det var kolossalt smärtsamt och i efterhand ser jag mycket tydligt att det påverkade mig negativt i förhållandet till mina vänner, mina barn och på mitt arbete. Faktum är att jag inte återhämtat mig än från vissa saker. Psykisk misshandel sitter kvar, medan blåmärken bleknar. Och det har snart gått sex år.
Ändå är jag tacksam att det gick ”bara” två år. Det hade kunnat gå tio, eller femton.
Att leva nära någon som hela tiden kritiserar och klandrar, skriker och gapar, gör att man krymper. Den andres ord blir till sanning i en själv.

Men nu var det lycka jag ville skriva om!
Lycka upplever jag när jag är i nuet. När jag verkligen är medveten om vågorna som rullar in mot stenarna på stranden, och om hur maten på tallriken smakar, hur mitt barnbarns lilla hand känns i min.
Om jag sitter och äter en god middag och samtidigt i tanken oroar mig för något i nästa vecka, så upplever jag inte hur maten smakar. Jag kanske kastar i mig tuggorna och sväljer utan att reflektera och känna. Efteråt vet jag inte om jag har ätit eller ska.
Livet susar förbi mig.
Jag har inte råd med det.
Jag vill vara med. Uppleva med alla sinnen.
Ordet nykter betyder ”närvarande”.
Det är skillnad på att vara nykter och spritfri.
Den som bara ställer undan flaskan blir ingen närvarande person. Det är oftast en människa som är rastlös, orolig och lättirriterad. En som inte kan sitta stilla. Benen hoppar. Personen sitter där på stolen, men ingen är ”hemma”.
För att finna nykterhet krävs behandling och för att behålla nykterheten krävs ett fortsatt arbete i tillfrisknandet, livet ut. Det är lätt hänt att alkoholister byter drog när man upphör med sitt mötesgående. Relationer, sex, spel, träning, arbete, shopping, mat, läkemedel, ja, vad som helst som ger en illusion om lindring. Till slut är personen tillbaka vid huvuddrogen igen.
Det finns inga genvägar.
Tillfrisknande är färskvara.
Det sker i nuet.

Pusselbitar.

Skylten med ”Grangärde” på i går, jag var snart framme, och jag blev tårögd kände jag, svalde och körde vidare mot den lilla stugan där jag skulle möta två av mina kusiner.
Folk säger att jag inte ska ”hålla på rota”.
Jo, det ska jag.
Jag ska rota tills jag inte behöver mer, jag har fortfarande obesvarade frågor, jag söker svar, jag letar pusselbitar för att kunna ta hand om mina egna ouppklarade affärer.
För min skull.
För mina barns skull, och för mina barnbarns.
Jag fick några fler svar i går.
Svar som berörde.
Jag fick också se huset där min mamma växte upp.
Min mamma, som sjutton år gammal sitter och super på foton jag har fått med mig efter hennes död.
Hon var född 1912.
Vad var det hon ville slippa känna, minnas, vad var det som alkoholen gav henne en illusion om lindring från?
Hon var också en vilsen själ med en tung uppväxt.
Min mormor hade en historia hon med. Hennes utagerande vittnar om det.
Och ouppklarade affärer försvinner inte av sig själva.

I Grangärde har jag mina rötter.
Där, tillsammans med två av mina kusiner, hittade jag fler svar, fler pusselbitar.
Mina kusiner som jag känner mig nära, fast det går massor med år mellan gångerna, och den ena har jag bara träffat en enda gång tidigare, i vuxen ålder.
Ändå bara möts vi där runt trädgårdsbordet, med fantastiska Fuxior bredvid, och en vacker utsikt över sjön Björken.
Vi möts och vi samtalar om det som var. Om det vi har med oss.

När jag hör dalmålet klingar något inom mig.
Något för länge sedan kommer till tals, i en barndom med en svårt alkoholiserad mamma och en likadan styvpappa. En liten tjej som berövas rätten att vara barn.
Och vi är många med den upplevelsen.
Men det pratas inte om det.
För pratar vi inte så finns det inte.
Eller så stoppar skammen oss.
Skammen vi inte behöver bära.
För ingenting av det som hände var vårt fel.
Ingenting.

Tillfrisknande.

Tillfrisknande är färskvara.

Det sker i nuet, hela tiden, dag ut, dag in.

En alkoholist som gick behandling frågade sin terapeut, hur länge hon skulle behöva gå på AA. Räcker tre månader?

Terapeuten svarade ”Så länge du vill vara nykter.”

Alkoholism är en sjukdom som är obotlig, kronisk, växande och dödlig.

Kan det vara värt att gå till ett AA-möte då, för att slippa dricka igen?