”Det kan komma en decimeter snö”.

Det kan och det kan.

SMHI vet ingenting.

Det kan komma att spöregna hela dagen i södra norrlands kustland, och det kan komma att vara väldigt mörkt, kunde dom ha sagt.

Mörkt fast det är mitt på dagen. Mörkt som i ett sotararsle.

Det växer ett trots i mig.

Jag tänker inte sätta upp något tingeltangel till första advent om det ska vara på det här viset.

I Högbo snöade det, såg jag på Instagram. Stora, vimsiga flingor. Jättefint!

Men här ba´… regn och regn.

Det är dags att skriva en tacksamhetslista känner jag.

 

 

Påskar har kommit och påskar har gått.

Medan jag dekorerar påskriset med gamla fina glasdroppar från 50-talet, som ljuset speglar sig så vackert i, och små, små talgoxar och domherrar i trä från hemslöjden, så kommer minnen.
Mina första påskminnen är från ön, glada lyckliga påskar då mamma gömde påskägg till mig som jag fick leta efter i skogen. Inuti fanns alltid en gul marsipankyckling som till hälften var doppad i choklad, och annat godis, och ibland en liten present.

Hon bakade små supergoda maränger också, att ha till fikat. Och sockerkaka. Det var första gången efter vintern som vi sov över i stugan, och ögrannarna kom också för att bo kvar över påsken, även de som hade huset närmast oss, och som flyttat till Stockholm. Det var ungefär som när Tjorven står och väntar på Pelle och Johan och Niklas i Saltkråkan!
Och sedan kom den första påsken då jag skulle få vara hemma själv, det var riktigt stort eftersom jag var så strängt hållen, och jag hade väl ljugit ihop någon story som lät acceptabel förstår jag, för hade jag talat om som det var, att min pojkvän skulle komma, då hade det aldrig gått.
Pojkvännen i sin tur hade fått en slant av sin mamma, för att köpa en bukett blommor till mig. Pojkvännen köpte inte blommor, men kom på moppen med mellanöl på pakethållaren.
Jag kanske var 16 och han 17. Och vi rökte i öppna fönstret i vardagsrummet och drack bärs och pussades och spelade Creedens halva natten.
Vi gifte oss sedan, han och jag, och fick små söta barn och köpte husvagn som vi firade påsken i, på Medskogssjöns camping vill jag minnas. Det var mysigt. Jag satte påskris i en vas på det lilla bordet, och vi åt påskmat, och en gång kräktes ett av barnen och vi fick åka hem illa kvickt. Magsjuka i en husvagn är aldrig särskilt lämpligt.
Barnen fick också leta påskägg varje år, och inuti låg olika godisar och såklart varsin marsipankyckling, till hälften täckt av choklad.
I år får inte mina barn något påskägg av mig. Det har vi kommit överens om. Herre gud dom är snart i medelåldern. (Fast jag vet verkligen inte om jag klarar det … de kanske får varsitt ägg med någon liten sak i, och möjligen en marsipankyckling, självklart till hälften täckt med choklad.)
Men nya småttingar har kommit, som mormor kommer att gömma ägg för. Gissa vad det är i de två äldstas ägg, förutom varsina solglasögon och möjligen några godisar?

GLAD PÅSK alla!

Morgonblogg en ledig fredag.

Att äta frukost i lugn och ro en ledig fredag, det är verkligen lycka. Det regnar och är grått, men här sitter jag med min frukosttallrik och en stor balja kaffe och bara njuter. Födelsedagsrosorna på bordet. Massor av tända ljus.

Andra morgnar är det annat. Full koll på minutvisaren på väggklockan i köket. Kaffemuggen på tvättmaskinen medan jag målar mig, inget soff-mys, bara gör. På med kläderna, ut i bilen och iväg. Möter jag skolbussen före avtagsvägen till Säljemar indikerar det hur jag ligger till, samma sak med gubben med hunden i Bergby, han går efter vägen samma tid varje morgon, och missar jag honom får jag dra på innan jag svänger ut på E4 vid Axmartavlan. Vidare mot Tönnebro, där gäller det att be en bön så långtradaren före inte svänger in på 83:an för då är en rökt. Särskilt i det här väglaget som är nu, då undviker till och med jag omkörningar.

De dagar jag sitter i bilen innan ”Tankar för dagen” börjar i P1 är det lugnt. Tyvärr var det länge sedan nu som jag var ute i så god tid. Men ”Radiopsykologen” i samma kanal på torsdagkvällar är ett bra sällskap på väg hem från kvällsjobbet där uppe i Hälsingland.

Ledig fredag, med en del inbokningar. Alltså jag har bokat tid för synundersökning. När Persbrandt är på TV flyttar jag från soffan och drar fram fåtöljen en meter framför TV:n. Det måste ju betyda något. Det kanske är dags. Om inte annat så syns rynkorna mindre, säger min kompis. Det är därför, och enbart därför, som hon har brillor. Jag vill ha svarta bågar. Fast när jag hade såna läsglasögon grät mitt barnbarn och jag fick ta av mig dom. Men nu är han större.

Svarta bågar ger mig en känsla av power. Peka-med-hela-handenkänslan. Här är det jag som bestämmer, liksom. Kan vara bra vid en eventuell löneförhandling.

Jag ska också till Thunbergs om jag hinner, och kolla på nya 3008, plus handla mat, köpa små tändvedspåsar, åka till bilverkstan och boka tid, ja, det är nog bäst att sätta fart ändå. Fast jag skulle kunna sitta en timme till och sulla med kaffet. Det är mycket som ska hinnas med när en är ledig och på hemmaplan en ledig vardag.

Jo då, klart jag orkar.

”Jag orkar inge´mer”.

Så säger jag högt till mig själv ibland.

Ofta, faktiskt. Ett par gånger i veckan, i alla fall när det inte är sommar. (För då orkar jag ALLT).

”Jorå. Du orkar”, svarar jag mig själv och släpar in tre dyngtunga vedsäckar i pyttebilen som redan är rätt fullproppad med två barnstolar i baksätet och en barnvagn i kofferten plus en IKEA-kasse.

Sedan kör jag från Valbo i kräksnö på en oplogad E16, och vidare in i risgrynsgröten på 583:an. Hemma (på den oplogade gården) ska säckarna baxas ut ur baksätet och lyftas över barnstol och ut och sedan släpas in. Med lösnaglar till råga på allt.

”Du orkar visst!” peppar jag mig själv när jag bär in säckarna och känner hur snön ringlar sig in mellan stövelskaftet och strumpan.

Och det gör jag ju.

Klart jag orkar.

A woman´s got to do what a woman´s got to do.

Kassen från IKEA med trehundra värmeljus och massor av vanliga ljus i olika bredd och längd väger ingenting jämförelsevis. Den kan jag ta på ena lillfingret. Så jag också får med mig jobbväskan in. Och DEN är tung. Inte vet jag vad som gör att den väger bly men det är kalender och anteckningsblock och paddan och mobilladdare och fjorton läppstift och hårgocka och andra nödvändigheter.

Klockan är nio när jag slår mig ner i soffan. Snart sovdags. Innan dess ska lunchlåda förberedas, vitkål rivas, Hillary´s tal tittas på och så duschen.

”Jo rå, du orkar”, säger jag igen.

Och alltihop har jag skapat själv.

Så tacksamhetslistor är bra att avsluta dagen med.

Mina tacksamhetslistor kan ni ju.

Men jag tar en i dag igen.

Jag är tacksam för

… att jag är mormor

… mina barn och deras familjer

… att jag bor vid havet

… mitt jobb

… mitt hem

… mina vänner

… min flotte

… min bil som startar och rullar dag ut och dag in

… mina ben och fötter som släpar runt mig

… att det finns kaffe till i morgon bitti

… min säng, mitt täcke, min kudde

… att jag är frisk

… att det fanns Tomte-latte på Espresso House i dag

… lunchen som VISION bjöd på

… att jag hann gå och titta i affärer i dag, prova en jacka, lukta på bodylotions (det kändes som rena lyxen för jag hinner nästan aldrig det nu för tiden)

Jag stannar där.

Tack.

Lust och förlust.

På min utbildning pratade vi mycket om lust och förlust.

Om det lilla barnet som gråter när glassen tar slut, för att det inte går att få en till. Fast barnet vill. För att det var så innerligt gott. Och så tog glassen slut!

Vi vuxna Jag blir också nedstämd när roliga saker tar slut.

Som när huset varit fullt av de jag älskar mest, och så åker dom.

Det blir så tomt. Ett tag.

Sedan hittar jag tillbaka igen. Tillbaka till trivseln som finns utan. Ändå.

Jag gråter inte, lider inte, men jag upplever förlusten av det som var. Jag hanterar det. Självklart.

Det är då jag behöver prata med någon. Någon som förstår. Någon annan mormor/farmor.

Jag har såna att ringa. Farmödrar och mormödrar som känner igen och som lyssnar.

Det behövs egentligen inte mer än att någon lyssnar.

En stund, bara.

Om ingen svarar så kan man till exempel titta i kylen om det finns någon liten Rocky Road kvar.

Det kan kännas som lindring.

Aladdinaskar är inte sällan förekommande i våra hem den här tiden på året. En eller två praliner lindrar snabbt.

Så blir det nya dagar, då det inte längre känns tomt. Tills nästa gång.

Långa ledigheter som tar slut och avbryts plötsligt av okristliga arbetstider är andra exempel på förluster. Grymma förluster.

Då är det bara att stänga av, bita ihop och köra all in. Det går oftast över av sig själv, efter en eller ett par veckor. Här hjälper inga Aladdinaskar.

Att ha förmåga att vara i nuet, i total närvaro, när nuet är rosenskimrande och glädjefyllt är en gåva.

Det har jag blivit rätt bra på med åren.

Kanske är det också en bidragande orsak till att det känns när rosenskimret tar slut. Men det är det värt.

 

 

 

 

Work eat sleep – repeat.

Så ser det ut nu igen.
Work, eat, sleep, repeat.
Det är ingen annan än jag som har styrt upp det så.
Jag har fortfarande lite svårt att göra saker med måtta ibland.

Det finns ingen broms, liksom.
Ta en chokladbit ur Aladdinasken, till exempel. Not me.
Och det är så här, att när det finns en pärm med lediga jobbpass och det bara är att fylla i sitt namn på de passen som ingen ännu har tagit, då kör jag. SÄRSKILT om det är veckoslut.
Jag suddade dagen efter, när jag hade sansat mig och tänkt efter.
Men jag suddade inte på alla ställen.
Bara två.
Och så har jag ju ett till jobb.
Det tredje sa jag ifrån om här om dagen.
Det räcker med två.
Och inget av jobben har kommit genom arbetsförmedlingen.
Men det var det väl ingen som trodde heller.
Hur som helst, jag vill dra in lite cash nu.
Det ska bli jul.
Julen kostar. I alla fall i mitt liv.
För att jag vill att den ska få kosta.
Jag vill äta gott och ha svart kaviar och räkor på ägghalvorna.
Starkt kaffe och Aladdinaskar ska det vara på soffbordet så jag kan ligga i soffan, glo på TV, sörpla kaffe och dra i mig olika praliner. Iklädd pyjamas och varma julstrumpor.
Jag vill ge julklappar till dom jag älskar.
Jag vill ha blinkande tingeltangel och dingelidong i varje hörn.
Det ska va jul.
På riktigt.
Med extra allt.
Men nu behöver jag upp på loftet och sova.
Ska upp i ottan i morgon igen och jobba järnet.
Det är ju veckoslut!

Dagen var min att göra vad jag ville med.

En sak är säker.

Jag är tacksam för att jag har arbetslösa dagar, eller som jag väljer att kalla det, lediga dagar.

Den här tiden på året är obetalbar.

image

Och jag får äga den. Det är ett privilegium.

 

image

 

Jag har sett musöron på björken i dag, och jag har sett blåsipporna där de har vuxit i alla år, nedanför berget precis, i sänkan ner mot havet. Där gick jag i förmiddags på min walkabout, och efter ett besök i stan gick jag ut igen i våren och det blev rekord på min App i mobilen.

Fast för de som inte har ett inneboende motstånd mot att gå på walkabout är det ju ingenting att orda om, men för mig, som fortfarande dras med en inre sabotör är det stort!

I går var jag till Hedemora på intervju.

HEDEMORA!

Vet ni hur långt det är dit. Det tar längre tid att åka dit än att åka till Falun.

Varför kan jag inte bara få vara ifred för a-kassan och arbetsförmedlingen?

Det är som att vara i en dysfunktionell relation med en kontrollerande och auktoritär man.

I dag fick jag brev igen.

I dagens brev ska jag fylla i vad jag får i ersättning från a-kassan före skatt?

Hallå!

Det ser dom väl själva? Det är ju dom som betalar ut det?!

Lägg ner den där instansen för gott.

Jag vet inte en människa som har fått jobb genom arbetsförmedlingen.

På riktigt.

Däremot känner jag en kille som heter Bengt.

Han har fixat jobb åt både mig och en kollega och fler ändå.

Hur som helst är livet gott.

 

 

 

 

 

Getingfällan.

 

Jag går ut och sätter mig på altanen medan bacon-dimman lägger sig inne. Tänkte sitta i solen en stund.

Swosch säger det, så kommer dom.

Från ingenstans.

Geting***larna har liksom tagit över utelivet.

Så jag går in och gör den där getingfällan av en PET-flaska.

Ska ställa ut den och dom far runt som idioter innan jag hunnit kliva över tröskeln.

Ställer flaskan på bordet och in fort som sjutton och smäller igen dörr’n så F L A S K A N   V Ä L T E R  och slabbat rinner ut på bordet och altangolvet.

Så varsågoda alla getingar ~ party på 54:an!

Full-i-bus.

Jag är barnsligt full-i-bus hela tiden.

Jag vet inte vad dom där småtrollen gör med mig. Men dom lockar fram ungen i mig.

I dag skulle jag in på ICA MAXI en sväng och köpa smör och en grej på Apoteket där utanför, och diskmedel och inget mer. 

Kommer ut därifrån med fyra vattenpistoler. 



Fyra vattenpistoler, (som senare skulle visa sig vara ganska onödiga. I alla fall just nu.)

Men en sak i taget.

Kanske är det lite för tidigt med vattenpistoler till småtrollen, viskade en förnumstig del av mig. Dom har inte ens fyllt ett år. Du får nog vänta nåt år eller två.

Men jag tänkte att hur svårt kan det va, bara att trycka med fingret så sprutar det vatten ju, och annars kan ju jag spruta på dom.
Och på deras föräldrar!
Jag kan ha en pickadoll i varje hand!

Jag plockade snabbt ner fyra stycken i korgen, två till mig,  och som vanligt slank det ner lite annat också, förutom plantorna jag hade med mig redan när jag kom in.
Petunior.
Jag ska blanda dom med krassen jag fick av Ylva.

Och en hårfärg slank också ner i korgen. Ja, det går fort ibland. Huxflux ville jag bli rödhårig.

Hem och fram med stora zinkkrukan, i med jord (ajjjjj min rygg) och sen plöste jag ner blommorna där.
Inte alla.
Några ska till ön.
Men då måste ryggen bli bättre först, så att jag kan få ut jordsäckarna.

Sen skulle det vattnas i den stora zinkkrukan med de nya plantorna.

Jag tog ena änden på vattenslangen, drog in den genom toafönstret, klickade fast den och vred på vattnet.

Ut igen och började vattna.

Medan jag ändå stod där så passade jag på att spruta på båten, som ligger upp och ner än och samlar frömjöl från tall och gran, och så sprutade jag på altanen och på allting, faktiskt, som jag tyckte behövde fräschas upp där ute på gården. 

Det är ju frömjöl på allting.

Dessutom är det ju så himla kul att spruta vatten!

Ja, efter en stund tyckte jag att det fick räcka, och jag in och vrider av kranen (det är just då min absoluta övertygelse att jag vrider av kranen.)

Tar bort bajonettfattningen eller vad det heter och en stråle med ett j***a tryck sprutar ner hela taket och väggarna och golvet blir blött och innan jag fattar vad som händer och lyckas vrida av allting är hela jag blöt på jeansen, tunikan, håret, ja everyhopa.

Blaha blaha med vattenpistoler!

Så fick jag torka. Torka mig och byta kläder och torka golv och hela alltihopa.

Har jag någonsin skrivit eller sagt att jag har långtråkigt?

En enda dag?

Nä.







Väntar på snön.

Jag sitter på jobbet och har avslutat mina samtal för i dag.

I dag har SMHI utlovat snö.

Först tänkte jag, att har den inte kommit än, så behöver den inte komma nu heller.

Så det så.

Men jag vill.

Jag vill fånga flingor med munnen och jag vill se harspår i snön.

Jag vill att det inte ska vara som att köra rätt in i ett sotararsel när jag kör över ån ut mot

Bönakrysset på 585:an, för där är det svart. Riktigt kolsvart.

Jag vill att snön ska lysa upp runt mitt hus, och så ska jag tända mina fina lyktor ute på

altanen och det ska snöa stora vimsiga flingor.

Mest av allt vill jag att det fryser på, så jag får ta mig över till vårt kära lilla hus på ön.

Här och nu är det en känsla av förnöjsamhet i mig.

Jag har gjort ett bra arbeta i dag. Igen.

Fröken Präktig och Fröken Duktig.

Det är jag det.

Inte äter jag godis längre heller.

Det är helt otroligt.

Men ibland drömmer fröknarna Präktig och Duktig om att ge fan i alltihopa och bara vara hemma och kolla på romantiska långfilmer med Meg Ryan halva nätterna, äta chokladplättar och lakritskritor och sulla runt i pyjamas tre dygn i rad.