Väntar på snön.

Jag sitter på jobbet och har avslutat mina samtal för i dag.

I dag har SMHI utlovat snö.

Först tänkte jag, att har den inte kommit än, så behöver den inte komma nu heller.

Så det så.

Men jag vill.

Jag vill fånga flingor med munnen och jag vill se harspår i snön.

Jag vill att det inte ska vara som att köra rätt in i ett sotararsel när jag kör över ån ut mot

Bönakrysset på 585:an, för där är det svart. Riktigt kolsvart.

Jag vill att snön ska lysa upp runt mitt hus, och så ska jag tända mina fina lyktor ute på

altanen och det ska snöa stora vimsiga flingor.

Mest av allt vill jag att det fryser på, så jag får ta mig över till vårt kära lilla hus på ön.

Här och nu är det en känsla av förnöjsamhet i mig.

Jag har gjort ett bra arbeta i dag. Igen.

Fröken Präktig och Fröken Duktig.

Det är jag det.

Inte äter jag godis längre heller.

Det är helt otroligt.

Men ibland drömmer fröknarna Präktig och Duktig om att ge fan i alltihopa och bara vara hemma och kolla på romantiska långfilmer med Meg Ryan halva nätterna, äta chokladplättar och lakritskritor och sulla runt i pyjamas tre dygn i rad.

Bröderna Cartwright och jag.

En av de vackraste böcker jag har, är skriven av Bodil Malmsten. Den heter ”Kom och hälsa på mig om tusen år”.

Den är vacker utanpå och lite inuti. Mest utanpå.

Jag blir inspirerad av henne, läser hennes Blogg ibland, och fascineras av hennes sätt att skriva.

Hon liksom bara droppar mig mitt i en scen. Inte ”Det var en grå måndag i april”,  utan rätt in i en känsla.

Jag ogillar prologer, och ”förord” som det stod i böckerna som farsan ville att jag skulle läsa. Jag hade inte tålamod att läsa förorden, och ”om författaren” och sån’t.

Jag ville ha action. Från första meningen i kapitel 1.

Som barn ville jag ha en grammofonskiva, så mamma och jag gick till en musikaffär nära hennes jobb på Televerket på Nygatan och jag hade ingen aning om vad artisterna hette, som lät så där som jag gillade, än mindre låtarnas namn, men mamma försökte väl förklara för expediten vad hon trodde jag var ute efter. Jag tror inte hon förstod riktigt, hemma hos oss var det mest Tjajkovskij och Gustaf Torrestad och möjligen Nat King Cole och Zetterlundskan.

– Det ska vara något som går fort, sa jag, och så gick vi hem med signaturmelodin till Bröderna Cartwright i påsen.

Det var ju inte så att jag var superlycklig.

Det var fel. Inte ens nästan rätt. Där stod jag i affären, jag minns hur det luktade där inne, vinylskivor och instrument, och visste inuti vad jag ville ha, och jag hade säkert fått det om jag bara hade kunnat tala om.

Jag  hade velat ha ”In my imagination” med Paul Anka. Den spelades hemma hos Berit, som hade två äldre bröder, och där var det inga pianokonserter på hög volym som man måste lyssna sig igenom. Tyst. Stillasittande i en fåtölj. Timme ut och timme in.

Senare introducerades jag i Rolling Stones rebelliska vrål, och det var tack vare Björn på ön.

Jag var 11 och ”If you need me” tog sig rätt in i min vilsna själ.

Jag hade hittat hem.

 

 

Det är nu det går så fort.

Andra advent har redan passerat och tjoff så är det julafton, innan man hinner blinka.
Då ska köttbullarna vara klara, och sillen inlagd, Rocky Road ska ligga i burkar med julmotiv på, och helst kodlås, och Aladdinaskar och laxar och risgrynsgröt och julsånger och gran med belysning och hundrafjorton kulor i, ja, det är mycket nu!
Julklapparna då! Ojj vilken tur att det finns möjlighet att skicka efter, om det skulle vara någon som har 12,5 mil till jobbet och sällan hinner hem innan affärerna stänger!
Jag hade planerat att be om semester nästa onsdag. I ett samtal i dag hörde jag mig själv föreslå en tid JUST den onsdagen.
Dumt.
Mycket dumt.

Jag vill hinna med att känna adventstidens milda lugn.

I går hade jag inget annat än en lunch hos en väninna, och en uppvaktning av en 18-åring på schemat.

Då gick bilen sönder.

Mitt på vägen blev jag stående.

Det slutade med bärgningsbil och att jag kom till lunchen kl 15 i stället för kl 13.

Mina fina vänner hade väntat på mig! Hungriga satt dom där, stackars folk.

I dag har jag en hyrbil som jag blev skitkär i!

Vit. Volvo. Vintervärdig.

Jag vill haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Snälla Tomten?

Åldersnoja.

Fattar ni. Här sitter jag med inlägg i skorna.
Oranga.
Min kompis sa, när jag berättade om att jag  K A N  ha drabbats av hälsporre:
 – Det finns inlägg att köpa.
 – Never! sa jag. Jag är inte 80 år! Det här ska jag fixa. Utan inlägg.  

I går gick jag in på apoteket i Valbo och SA SOM DET VAR.
 – Jag har fått f***ing hälsporre. Hjälp. Jag kan inte gå snart. (Jag sa inte the F-word. Men jag tänkte.)
Och hon frågade vilken storlek jag har på skor.
 – 38, 39.
Då letade hon länge i en låda och sa, att det var SLUT på inlägg i den storleken.

 – Det är många som har fått hälsporre i sommar, sa hon.
Så jag åkte till ICA MAXI och där fanns det, på apoteket där, inlägg i storlek 38.
Oranga.
Herre Gud.

Det är susigt.

Jag byter dieter som andra byter strumpor.

Och varje gång jag hoppar på ett nytt koncept är jag lyrisk.

 – Åhh det går så bra, det HÄR är det bästa jag har provat. NU har jag äntligen hittat ett sätt att bli av med kilona. LCHF passade nog inte mig, egentligen, men Viktväktarna, det är som om det vore gjort för människor som är som jag!

Jag kan känna igen det här resonemanget från några av mina väninnor när dom hittat en ny karl.

 – Han är inte alls som exet, för med honom kunde jag aldrig riktigt vara mig själv. Men Göran/Håkan/Peter/Tobbe/Jörgen/Andreas/Lennart är mycket bättre och han förstår mig, det känner jag! Jag har aldrig varit så kär! Äntligen har jag hittat Mr Right!

Och så går det ett halvår (högst) och så är det en ny man på gång och då låter det likadant igen.

 – Med Lennart var det aldrig på riktigt, förstår du? Han klev inte in, liksom. Men Tomas, han vågar vara nära. Det har aaaaaaaaaaldrig känts så här bra med någon annan! Jag har nog egentligen aldrig varit så kär som jag är nu.

För mig är det ungefär likadant, fast med olika viktminskningsmetoder.

LCHF körde jag i 8 månader.

Därefter gick jag tillbaka till Viktväktarna, som jag hade kört innan.

När det inte funkade kontaktade jag en dietist. Där skulle jag ändra mina beteenden. Jag fick en lista med massor av olika punkter, som ”inte äta för stora portioner”, ”inte äta godis”, ”inte äta för fort” och så vidare.

Jag skulle välja ut en punkt och arbeta med den några veckor.

Herre Gud.

Jag skulle hinna bli 82 innan jag hade tagit mig igenom alla dessa punkter som stämde in på mig.

Alltså jag är en person som vill att det ska gå fort. Jag vill ha effekt. Nu. Helst i går.

Snabba resultat, pang bom bara.

Vi är såna, vi beroendepersonligheter.

Dietistens sätt att jobba var so boring, så klockorna stannade.

Men nu har jag hittat en lösning.

Lösningen är 5:2. Det är min melodi, det.

Äta whatever I want 5 dagar i veckan och fasta 2. Under de dagar jag fastar får jag äta högst 500 kcal.

Det här är bra. På riktigt.

Det är min sjätte fastedag i dag. Jag har gått ner 2,5 kilo på 3 veckor.

När kvällen kommer den dag jag fastar längtar jag besinningslöst efter frukosten.

Jag ligger där i bingen och bara ler åt tanken på så gott det ska bli.

Vet ni hur gott yoghurt och musli faktiskt är? Alldeles, alldeles, alldeles underbart.

Första dagen jag fastade var jag susig i kolan. Minst sagt.

Men kroppen vänjer sig.

Nu, på min sjätte fastedag, susar det bara lite grand.

Visst, det kommer stunder när jag känner mig redo att ge upp.

Fram på eftermiddagen, när kanske alla 500 kalorierna är uppätna, och jag längtar efter något riktigt gott, eller i alla fall en kokt morot, då är det inte kul.

Men då tänker jag, att det är bara några timmar kvar tills jag ska lägga mig, och i morgon kan jag äta precis vad jag vill!

Oftast vill jag inte äta en massa blaj dagen efter en fasta. Det känns inte nödvändigt alls, att pula i mig en massa chokladplättar och skolkritor. Fast jag kan. Om jag vill. Det är bra. Inga förbud. Inga måsten. Det gillar vi, vi beroendepersonligheter.

Så det här är grejen. Det passar mig.

Så känns det i alla fall precis här och nu.

Det blev inte som jag hade planerat, men bra ändå.

Ibland planerar jag att jag ska göra olika saker när jag kommer hem från jobbet.

I dag, till exempel, hade jag tänkt att jag skulle släpa ut hälften av de 200 litrarna jord jag köpte i går, till ön, och plösa ner några plantor i krukor och hålla på.

Jag kände mig glad av att tänka på det. Inspirerad.

Men någonstans på E 16 fick jag andra tankar, halvvägs till Oslo som Båtmannen brukar säga. Han tycker att jag jobbar väldigt långt borta, och det gör jag kanske, men då ska jag bara tala om att det beror på vad man jämför med.

Jag har en fin vän som flyger ner till Bryssel på konferens. Över eftermiddagen, liksom.

Jag fick i alla fall för mig att jag skulle städa i kylskåpet. Också, eller i stället. Jag vet inte riktigt.

Pinsamt att behöva skriva, men jag har bytt diet.

Ut med alla feta produkter. Turkisk yoghurt, fetaste creme fraichen, gräddförpackningarna, Västerbottenosten på 31%, och in med 8% fraiche, mörötter, lättyoghurt, kalkoner och fan och hans moster.

Det slutade med att jag städade i ett vanligt skåp. Satte ihop plockepinnet från IKEA som låg härs och tvärs. Slängde ut gamla mjölpåsar vars utgångsdatum passerat för länge sedan, eftersom förra dieten inte tillät andra mjölsorter än mandel- och kokosmjöl, och ställde sockret, farinsockret och pärlsockret i en prydlig rad längst till höger.
Det var ungefär vad som blev kvar.

Efter detta funderade jag ett tag och kände för att baka matmuffins, efter recept i min nyaste diet.

Det är skinka och fetaost (den magraste såklart), inuti.

Och nu sitter jag här.

Med ostädat kylskåp och 200 L jord på gården och i baksätet.

Ryggen pajade nästan igen, så jag lyfte bara ut 100 L.

I need a strong man/woman to carry those big bags out of my car.

Nä, undrar om jag ska ta mig ut i bushen med Runkeeper?

 

Utmaning från Yvonnes skrivartavla.

Yvonne utmanade mig i sin blogg Yvonnes skrivartavla att blogga om vilka fem personer jag skulle vilja bjuda in till middag.

Två kom upp direkt.

Men först lite om var jag skulle vilja ha middagen, vad jag skulle bjuda på och så vidare.

Jag ser framför mig en solig dag i juli, med en mild sydvästlig vind.

Jag skulle ta ut mina middagsgäster till en av öarna här utanför. Båten skulle bli lite övertung med fem passagerare plus mig själv, så jag skulle få köra två vändor, men med min snurra skulle det inte ta så lång tid.
På klipporna skulle vi bre ut picknickfiltar, och duka upp med papptallrikar dekorerade med Prästkragar, plastbestick och snygga plastglas.

Ur kylväskorna, för det skulle behövas flera, skulle det lyftas nyrökt sik, citroner, baguetter, räkor, Skagenröra, olika ostar och LOKA Citron. No Booze. Flera i sällskapet är nämligen nyktra alkoholister,  och vad kan förresten smaka godare en varm sommardag än en iskall Loka?
Kaffe i massor naturligtvis, serverat tillsammans med Citronpaj.

Nu kommer vi till gästerna.

Louise Hay skulle vara självskriven. Kvinnan som lärde mig affirmationernas grunder i sin bok ”Du kan hela ditt liv”. Louise är lärare i metafysik och en välkänd och älskad författare. Det skulle vara en ära att få ha henne med vid min middag.
Nästa gäst, även hon en kvinna, skulle vara Barbro Lill-Babs Svensson.
Sjukt intressant skulle det vara att lyssna på hennes berättelse om Livet, vad det är som gör att hon är den underbara människa hon verkar vara, och hur i h***ete hon kan vara så snygg, pigg och full av liv i hennes ålder.
Tommy Hellsten vill jag ha med. Den Muminspråkstalande teologen och författaren som skriver fantastiska böcker, och föreläser så hans ord går ända in i själen och berikar, förklarar och förändrar människors liv.
Det var tre självklara. Nu börjar jag leta. Kungen, ta mig f**. Honom skulle jag ta med ut till ön. Jag är rätt bra på att få människor och snacka. Jag har satt upp Läkerols slogan ”makes people talk” under mitt namn på öppenvården där jag arbetar som beroendeterapeut.
Så han skulle jag vilja veta mer om. Kanske ta med honom på ett möte senare på kvällen. Ja, ett öppet förstås, jag kan ju inte bara anta.
En kvar då. Jag bjuder Maria Montezami. Hon har ju redan träffat Lill-Babs också. Dessutom är jag nyfiken på henne. Vem är hon längst där inne? Hur kom hon till Hollywood? Vad går hon på?

(Jag tycker att hon är en helgullig människa och ser fram emot Let´s dance” I kväll!)
Ja men då så!
Ska vi säga den 15:e juli? MITT i Sommaren.
Välkomna allihop!

Tantnoja? Lite tips.

1) Klipp dig inte kort. (I did).
2) När du kör bil, sitt inte 3 dm från ratten.
3) När du kör bil, ligg inte i 40 där det är 70.
4) Ha inte med dig inneskor i en påse när du går bort på fest.
5) Prata inte om stödstrumpor, även om du använder såna.
6) Sjung inte ”Leende guldbruna ögon” högt på stan.
7) Köp inte dina kläder på Klädpiraten.
8) Ljusblå ögonskugga och rosa läppstift – no way. (I do.)
9) Ha aldrig handväskan i knät när du åker som passagerare i en bil eller på en buss.
10) Säg aldrig att du inte vill ha Facebook ”för där skriver folk bara vad dom har ätit till lunch och att dom ska duscha”.
11) Ha inte en scarf (don´t even use the word) för att dölja din rynkiga hals. Folk fattar ändå.
12) Säg inte ”smotti”. Det heter smoothie. For heaven sake!
13) Gäspa inte högt tjugosju gånger på en kvart. ”Gäääääääääääsp! Ååhhhh. Är inte ni trötta?” ”Nä, men vi blev nu.” (Jag har en sån kompis men jag tycker om henne ändå. Jättemycket.)
14) Skratta inte tillgjort om du inte tycker det är kul. Man måste inte.
15) Ta inte på dig den där kjolen som ser ut att (och troligen kommer) att spricka vilken minut som helst. (I will. Now.)

Lång sittning i telefonen i kväll.

Efter en lååååång och ganska djup sittning med kompisen i telefon säger hon ”Åh är klockan så mycket? Då måste jag äta middag!” kl 22.40 typ.
Hur kan man ha så mycket att prata om när man pratar flera gånger varje dag, som hon och jag har… Allt från barndom, här-och-nu, våra barn och deras familjer, och så det där med ”Kommer du ihåg när jag fyllde 50?”
Och hon ba’ ”Nä … Var jag där då?”
Det är tacken, det, för allt jag hade ordnat. Och hon kommer inte ihåg att hon var där?!
Å andra sidan kommer inte jag ihåg när hon fyllde 40. Men det gör inte hon heller.

Vi pratar om att vi är i den ålder vi faktiskt är. Fast vi inte inser det.
– När man är 60, då är man tant, försöker jag övertyga mig själv. (Nej, nej, jag ÄR inte 60. Än.)
– När man är 60, då är man GAMMAL tant, säger hon, muntergöken.

Jag håller inte riktigt med där.
Gamla tanter, det är dom som är 87, och över.

Vi har många frågor och diskussioner, om allt från skräcken att vi ska bli senila till vem som bodde var och vilka var det egentligen som var med på det där kalaset på Urbergsterrassen, och vad som händer med själen när någon dör, och var vi ska stanna och fika i morgon, när hon, jag, och två andra ska åka på en liten Roadtrip.

Men nu ska jag sova.

Fast jag har inte heller ätit middag. Men jag tror jag överlever ändå.