Gjorde ett break …

Efter min influensa eller vad det var gjorde jag så att jag började äta bröd igen.
Fullkorn.
Jag längtade efter det och jag var matt och kraftlös och eländig.

Efter det har det bara gått utför.

Bröd och kakor och choklad och Blåbärspajer och smågodis.

Som om jag skulle ta igen allt jag ”missat” under mina åtta LCHF-månader.

Snacka om galet.

Tjoff sa det så gick jag upp 3 kilo.

Det blir tretton om jag fortsätter så här.

Jag drar i handbromsen.

Nu.

För övrigt var det en fantastisk kväll i går, och jag gick på walkabout och måsarna är här och på isen har det smält små sjöar.

Och på ICA blev jag uppraggad.

At my age.

Han såg trevlig ut. Snygg.

Efter att ha pratat en stund förstod jag att han var en sexmissbrukare. (Jo jag kan sätta diagnos rätt snabbt.)

Så jag sa tack och hej.

Önskar er alla en fin dag!

Stockholm!

Åkte direkt hit efter jobbet i fredags utan att passera GÅ.
Utan att ta vägen förbi mitt hem, alltså.
Har haft och har en härlig helg tillsammans med min kära dotter och måg.
Ätit gott, varit på stan och myst.
Vi var på ett ställe i går som heter Boqueria. Där var det typ Tapas, massor av smårätter, världens sötaste hamburgare, (pytteliten), friterade småfiskar, såna där små paprikor som Plura lagade på TV i går, jordens godaste ost, äggröra med bacon ~ massa gott!


Sån’t gillas av en lchf-kvinna som avstod från hamburgaren fast den var så gullig.
Vi kollade på Mello på kvällen, och jag konstaterade att Louise Hoffsten äger!
Beträffande Sean Banan undrar jag om vi inte har någon självrespekt längre i det här landet.
Men det är min reflektion.

Tågtankar från soffan.

Det går framåt med ljuset.

Jag kan se hur det ser ut utanför tågfönstret igen.

Visst ja, den där sjön … och där är det lilla huset, alldeles vid sidan av spåret, det ryker ur skorstenen … undrar vilka som bor där? Undrar om dom har det bra. Sitter dom och äter frukost nu, medan eldens värme sprider sig? Skäller någon på ett barn? Eller är det kärleksfullt och harmoniskt där inne?

Och där! Den lilla ön … med huset på … mysigt ser det ut.

Världen efter tågspåret kommer liksom fram igen. Jag ser rosa himmel i stället för bara svart när jag tittar ut, jag ser solen stiga och spegla sig i vattnet i den lilla sjön, jag ser ett ljus som är så efterlängtat.

I går blev jag hembjuden på mat till dotter och måg. En trevlig kväll blev det, och vi tittade på ”På Spåret” och drack kaffe.

Det stod plötsligt en skål med Kina-Puffar på bordet.

Är det nå´t jag har drömt om, så är det Kina-puffar!

Tror någon att jag kunde låta bli? Alltså, det går utför med min lchf-diet eller vad det heter.

Skärpning!

Jag har bytt bild här ovanför, letade bland mina egna foton och hittade en bild jag tog förra året i mars.

Det är Tibast.

Tibast, som blommar på bar kvist, och är dödligt giftig.

Men otroligt vacker.

Jag längtar så tills den ska blomma.  Och Blåsipporna, och Tussilagon, och Krokusarna under björken.

I dag ska jag hämta ut en tisha som jag har skickat efter, och sen får vi se.

Den här lördagen kan föra med sig precis vad som helst. Allt som är trevligt och skänker glädje välkomnas!

I går föreläste jag i en gymnasietvåa om beroende och om vad som händer i en familj där någon är alkoholist/narkoman/spelberoende/you-name-it.

Det är ett privilegium att få möta tonåringar i deras funderingar, tankar och känslor.

Vi avslutade föreläsningsstunden med en runda, där var och en fick säga en sak de var tacksamma för JUST DÅ, i den stunden.

Det händer något, när alla i ett rum uttrycker sin tacksamhet.

Energin höjs. Det känns i kropp och själ. Det blir en uppåtgående spiral.

Samma sak sker, om jag skriver en tacksamhetslista.

Så here it comes:

  • ledig lördag
  • mitt hem
  • min familj
  • att jag fick möta just den klassen i går
  • att jag bryggde sjukt gott kaffe i morse
  • ljusets återkomst
  • att jag har mat i kylen till min lchf-lunch (det blir Chorizo med stekt vitkål ingockad i grädde och senap)
  • att jag kan göra precis V.F.S.H.* med den här lördagen
  • att jag slipper vara bitter och i självömkan (apropå ”Skavlan” i går)
  • min sinnesro
  • mina nya armband

* V.F.S.H. = Vad Fan Som Helst (från en kvinna vid namn Helena, kursledare)

 

 

Sol all over the place!

Utanför skiner solen.
Det ser vårigt ut!
Jag sitter inne på lunchen i alla fall.
Har med mig hallon blandat med Keso och Kesella, som efterrätt.
Själva varmrätten bestod av köttfärslimpa. En riktigt fet variant.

Tacksamhetslista:

  • solen skiner
  • mitt jobb
  • min familj
  • min kompis som får mig att skratta tills jag får kramp i magen
  • kollegorna på jobbet
  • min bibehållna sinnesro trots hetsiga mail från en människa som också behöver lära sig att – a n d a s

Söndag, soligt och svinkallt.

Har suttit under täcket i soffan med min LCHF-frukost och tittat på Lill-Babs i Nyhetsmorgon.

Hon säger sån’t som berör mig.  Om viljan att få vara kvar ett tag, följa sina barn, ”inte bara från andra sidan”. Och berättar om fågeln, som visar vägen, och att hon förstår att det var hennes mamma, som inte längre finns på jorden.

Jag har haft otaliga så’na upplevelser. Kanske inte när jag inte hittat vägen, jo, förresten, då också, men i andra sammanhang där jag bara har vetat, att det här är ingen slump.

En korp la sig en gång precis framför min bil just när jag svängde in på min bästa väg, och flög kanske ett par hundra meter innan den stack iväg. Jag minns inte just nu vad det var som den gången fanns i mina tankar, men jag minns att det var som en bekräftelse på något. Jag visste att det var rätt.

Det finns svar överallt, och inte vet jag om det är från ”andra sidan” eller Gud eller Universum. Det behöver jag inte veta heller.

Men jag väljer att tro. Tro på att det finns något större och något mer än det min hjärna kan uppfatta, och att det vi kan mäta och bevisa är långt ifrån allt.

I går var jag ut och åt med ett av mina ”tjejgäng”.  Gott som vanligt på Helt Enkelt, där ingenting någonsin är omöjligt. Jag fick en specialkomponerad LCHF-efterrätt utan minsta motstånd.

Av M fick jag en present som jag blev glad över! En söt ögonmask i rosa, med texten ”Sweet Dreams” på.

När jag gick till bilen i den kalla vinternatten var det så här vackert på torget.

I dag skulle jag helst vilja sitta här i soffan i pyjamas hela da’n och skriva, dricka te och lägga ett och annat ord på Wordfeud. Men den där solen är ju bra att ta vara på också. Så jag klär väl på mig ett par lager och går ut en stund.

 

 

Underbara lördag!

Det är en av dessa dagar i dag, när jag tillåter mig att bara vara, utan krav, utan tider att passa, utan ”borden” och ”måsten”.

Jag  har tvättat och hängt en maskin, och nu snurrar en till, men det var för att jag hade lust att göra det! Brasan sprider skön värme och jag ställer torkställningen alldeles framför, det går fort att få det torrt då!

Det är kul att hänga kläder på tork. Mest ljuvligt är det ju när man kan hänga ute. Det doftar så gott, och det är fint att se sommarklänningen fladdra i vinden mot en blå molnfri himmel, flankerad av nyutsprungna björklöv.

Men inne är det också roligt att torka kläder. Nu hänger glitterlinnet där, som jag hade på Nyårsafton. Då ler jag lite när jag hänger upp det, och minns hur trevligt jag hade det. Dottern som var hemma över jul har droppat några grejer i tvättkorgen, och det påminner om hur fint det var att ha henne här ett tag. Jag blir glad av att se mina senast köpta strumpor. Fina är dom! Och den röda tröjan, som jag haft mycket under advent – och jul … Nu kanske den får hänga i garderoben ett tag, tills det känns kul med rött igen.

Så där håller jag på. Det blir lite roligare i Livet då, än om jag ska gnälla och ojja mig över hur trist det är att hänga tvätt. För har jag den inställningen, då BLIR det trist!

Ibland, om jag har mycket tid, hänger jag i olika färgskalor.

Det blir mest på sommaren. Så kan jag stå och titta hur vackert det ser ut, med cerise och kornblått bredvid varandra.

Ja, det är tacksamhet i det också. om jag bara är i nuet. Medveten. Närvarande.

På tal om tacksamhet, lunchen (inmundigades kl 15.30), det var LCHF såklart, en omelett med svampstuvning i, bacon till, och plommontomater. Svampen, som min granne plockade och hängde i en påse på min dörr i somras. Himmelskt gott!

Nu är det kaffe. Undrar om jag skulle ha lite blåbär och vispgrädde till?

En liten résume över året som gått.

Min dotter, Mrs W, har tagit sitt pick och pack och dragit till sin man.

Det finns inget så tomt som ett hus, när en älskad unge just har lämnat det efter att ha bott där några dygn.

Det är då tacksamheten räddar, tacksamheten över att jag  faktiskt fick rå om henne ett tag, tacksamheten över walkabouten till ön tillsammans, över myskvällarna i soffan, samtalen (fast hon tycker att jag pratar för mycket såklart, båda mina ungar tycker det, kan inte förstå) … och tacksamheten över egen tid igen, för så är det ju, jag gillar att vara med mig själv. Också.

Speciellt i dag, när jag har en totalt kravlös dag, i magnetsoffan såklart, där jag gillar att fastna, och jag har ätit en LCHF-frukost och i dag blir det inget fuskande,  jag har slängt ut rullrånen till skatorna och Noblessekartongens innehåll i soppåsen, och jag ska steka pannbiffar med Fetaost i till middag.

Snön smälter, det droppar från taken och jag är lättad eftersom jag slipper oroa mig för att det ska bli för tungt. Soptunnorna står snart fria och lättåtkomliga, det har varit så illa så han inte kunnat tömma dom, mannen från Gävle Renhållning. Dom blev liksom inbakade, om ni förstår. I snömassorna.

Jag har tänkt tillbaka lite på 2012.

Det var året då jag äntligen tog mod till mig att säga upp mig från en direkt skadlig arbetsplats, och som ett kvitto på att det var alldeles rätt så fick jag jobb på ett av de bästa ställen jag har jobbat på, där jag slapp gå emot mina värderingar vad gäller behandlingsarbete, och fick fina underbara kollegor och en mänsklig chef, som är allt annat än maktmissbrukare. Jag är superglad över det! Att ha ett jobb man trivs med är grundläggande för ens mående. Det är ju några timmar varje dag som man är på sin arbetsplats, oftast.

I september var jag på bröllop i Paris, en otroligt glad och fin upplevelse, med oförglömliga minnen. Jag har alltid velat resa till Paris, och att det skulle bli i ett så trevligt sammanhang hade jag aldrig kunnat drömma om.

Sommaren kunde ha bjudit på fler båttimmar om jag hade fått önska. Det blev inte många dagar jag var ut med båten, tyvärr. Vädret var inte alltid gynnsamt. Men jag badade. Simmade i mitt älskade hav. Långa bad, busiga, med solglitter framför näsan.

Men frukostarna på bron i huset på ön uppvägde det mesta. Vi rensade bort all gammal bråte, satte dit bord och stolar, och det blev en ny upplevelse, helt underbart att sitta där och dricka morgonkaffet! Alla år i barndomen var det en plats för hinkar, lådor, onödiga och nödvändiga saker, men ingen hade insett att det egentligen var jordens bästa frukostställe, förrän år 2012. Och jag var hemmablind. Så där hade det alltid varit, ju.

Midsommaren på ön var som alltid trevlig med god mat och kära grannar. I år var det dessutom kanonväder! Mina midsomrar där ute är något av det finaste som finns.

Även i år har jag haft förmånen att föreläsa på QvinnoQulan i Gävle. Teman har varit alkoholism, vad som händer i en familj där någon dricker/drogar, sjukdomsbegreppet och hur lösningen ser ut, för vet ni, det finns verktyg! Jag lovar!

 

I juli tog vi ett smärtsamt beslut.

Vi avlivade vår älskade lilla Sugar. Älskade katt. Sorgen var stor och vi grät och sörjde. Men det var bäst för henne, såklart.

Hon är med i tankarna nästan varje dag. Men det gör inte ont längre.

Tiden läker sår. Så är det. Tiden och tårarna.

Kryssningen med mina barndomsvänner från Brynäs blev ett trevligt och glatt minne! Fasen va kul vi hade!

Fyra krockade ungar i samma klass, med ungefär samma mönster. Fyra fnittrande, popälskande, osäkra, smygrökande, skolkande och rebelliska tjejer som mest var intresserade av långhåriga killar på flakmoppar. Fyra vilsna själar, övergivna på olika sätt, fyra trasiga tonåringar i mellanölsgenerationen.

Närmande sig 60-årsbräcket åker dom på Seacruise. Och det är som om tiden stått stilla. Plötsligt är dom tillsammans igen, pratar, skrattar, äter gott, dansar hela halva natten, skrattar ännu mer, infogar pusselbitar till varandra, det den ena glömt kommer de andra ihåg. Dessa tjejer är en del av mig, av mitt liv, av min barndom och tonårstid. Att få möjlighet att vara tillsammans ett helt dygn var fantastiskt, och dom finns där ute, dom finns. På riktigt. Och jag bara älskar dom.

Ja, det här är bara en liten del av allt 2012 har levererat. Jag tog bara det som kom upp här och nu.

Och allt skriver jag inte på Bloggen. Faktiskt inte. Vissa saker finns bara i mitt hjärta.

Jag stannar där. Tack.

När det har fastnat en töntlåt i skallen.

Äggen kokar, brasan knastrar och ljusen brinner. Kaffebryggaren är laddad.

Det är da’n före da’n och jag har gjort Mozartkulor.

Det är väl ungefär det jag har gjort till den här julen. Och köttbullar. Och en speciell sillinläggning som jag har gjort se’n  – 98.

Bakat har jag gjort, förstås. Livsfarliga Lussebullar med fyllning.

Vaknade i natt med jordens sendrag. Så jäkla ont!

Jag har haft mycket sendrag de senaste månaderna. När man äter LCHF är det vanligt, läste jag. Någon brist som uppstår.

En del morgnar vaknar jag med en låt i huvudet. Det går väl an när jag kan texten och liksom kan sjunga den tills den har försvunnit, men i morse vaknade jag med en låt som jag inte kan titeln på, eller vet vem/vilka som har gjort den.

De enda orden jag minns är ”öppna ögonen”. En dansbandslåt med töntvarning vill jag minnas. Fast bra melodi.

Jag har googlat, men det leder ingen vart.

Hur som helst är det det sista jag har tid med i dag, att fundera på vilken låt det är. Jag får väl leva med den i skallen över jul.

 

 

 

Fick vara människa igen, för en kväll och en hel halv natt.

Kylan har släppt sitt järngrepp lite.

I går var det runt nollan, utan att kräksnöa.

Det fanns med andra ord ingenting att vara rädd för. Ingenting alls. Inga plogvallar, inga fastkörningar när jag ska ut med bilen, som jag by the way börjar förstå mig på, ingen vargkyla som gör att man fryser ihjäl om näsan.

På kvällen åkte jag till stan, utan att klä mig i tredubbla lager med extra raggsockor, tjocka koftor och de bylsiga kängorna med vitt ludd.

Jag kände mig som en människa i mina glittriga strumpbyxor och stövlar utan varma strumpor i. Fri och levande. Inte som ett inslaget paket med både wellpapp och bubbelplast.

Jag åkte till releasepartyt för Brooklyn Soul Stew, som har släppt sitt album nu.

Holy Smoke vilket tryck det var på Kajkanten. Riktigt tunga låtar. Rökiga.  Mycket blås så där så det känns i hela kroppen och man bara vill ha mer.

I högtalaren ropdes ut, att man kunde köpa deras CD, och en badge för 30 kr.

– Vad är en batch? frågade jag min Rock ‘n Roll – unge i ett SMS, men jag stavade fel, så hon skrev ett annat svar.

Men nu vet jag. Det är en sån som syns på bilden.

Klart jag skulle ha en badge!

Efteråt dansade jag hela halva natten, och ute föll det alldeles lagom med små, glesa snöflingor och inte en enda maska gick på mina glittrande ben.

Det var precis en sådan kväll, som jag behövde. En kväll strax före jul, när jag fick komma till en annan värld för en stund, och bara vara i nuet, dancing the night away …