”Och någon blir den största” …

I dikten av Kajenn, den om hundra sommardar, står ”och någon blir den största”.

Den kan ha varit, den största av mina sommardar. Eller så är den kvar.

En färd med bryggbåten en av de sista kvällarna i juli var helt magisk.

Jag hade kastat ut frågan till dottern, om det var för sent för barnen att åka ut. Vinden hade avtagit betydligt, det var en sådan där varm sommarkväll, ni vet, så som det ska vara i juli.

– Hur lång tid tar det att göra den klar?

– En kvart, tjugo minuter.

Jag hämtade lite verktyg för att få loss sprintarna vid landgången, det går utan men det är pillrigt så jag gör det enkelt och tar upp dem med hjälp av mejslar för att vrida rätt, och sedan använder jag tången för att få loss dom.

Sedan lossade jag bojarna, drog upp badstegen och så drog vi iväg. Flytvästar på, och dottern hade tagit med en filt. Måsungarna, som nu har flyttat, såg förskrämda ut när vi närmade oss grundet, men ingen aggressiv måsmamma dök mot oss, eller skriade.

På flotten har jag solsäng, badet-baden, stolar, bord, blommor, ja det finns allt man kan behöva för att ha det så bra och mysigt det bara går. Parasoll också men nu var klockan åtta, halv nio.

Havet var lugnt, solen dalade i väst och elmotorn drev oss sakta ut genom gattet, ut på öppet hav.

Lilltjejen stod kavat bredvid sin mormor och styrde, medan brorsan satt i baden-badenstolen med sin håv. Vi kom nära olika fåglar, det är fördelen med en tyst motor, det går att  s m y g a  fram.

På tillbakavägen la sig barnen bredvid sin mamma på solsängen, den lilla blundade en stund, kanske somnade hon till lite där, insvept i filten.

Den stunden är värd att bevara djupt i mitt hjärta. Vi skapade minnen den kvällen, fina sommarminnen att ta fram när vintermörkret sänker sig tidigt i december.

Eller närhelst jag behöver något fint och värdefullt att le åt, och minnas.

Tacksamheten att få åka ut med flotten med några av mina käraste var enorm.

Jag minns tvivlen innan jag köpte den. Alla ”tänk om”.

Jag har inte ångrat mig en dag.

 

 

Ölivet.

Jag simmar några tag under arga utfall från tärnan som har ungar på grundet en liten bit ut. Sedan dricker jag mitt kaffe här på bryggan, insvept i badhandduken. Det brukar vara vid halv elva, elva. Jag gör mig ingen brådska med någonting numera. Tar det som det kommer. Gör vad som faller mig in. Ledig och fri. Äter när jag är hungrig, inga tider att passa.

På kvällen åker jag ut med båten i solnedgången, sanslöst vackert. Det är då jag nästan får nypa mig för att fatta att det är på riktigt. Att jag har en båt, ett hav.

Värmen har varit lite to much för min del, och i går när tjockan rullade in välkomnade jag den. Jag passade på att åka till stan för att duscha, tvätta håret, fylla på vattendunkar och handla mat. I stan var det dessvärre ingen tjocka, det var stekhett och lägenheten som en bastu. Min tacksamhet över att slippa vara där är stor.

Här har jag andligheten. Den betyder mycket. Jag har allt som ger näring till min själ. Havet, träden, blommorna, fåglarna. Jag känner vindarna från de olika väderstrecken och vet vilka håll det ska blåsa ifrån för att vattnet ska bli varmare, och jag upplever saker här som jag aldrig nås av bland betong och avgaser inne i stan.

Jag löser korsord, lyssnar på Sommar ibland, går en runda runt ön, badar, sticker ut med båten. Snart, när tärnorna har lättat från grundet, kan jag åka ut med flotten. Att passera deras boplats med flotten tar mycket längre tid än med båten, som jag ror ut hukandes under paraplyet med en åra i varje hand.

 

 

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Jag läser mycket om corona. För mycket, och för sent på natten, precis innan jag ska sova.

Människor beskriver ibland förloppet på sin virussmitta väldigt detaljrikt. Särskilt på Facebook.

Det är bra, för det är när vi läser dessa inlägg som de flesta av oss blir medvetna. Det kanske gör att folk avstår från krogrundan. Nä förresten. Men kanske från att trängas på Köpcentrum i alla fall?

I morse vaknade jag av mig själv halv åtta. Jag brukar sova betydligt längre. Jag kände ett pirr i huden, så där som jag läst att de som drabbats av viruset gör.

Jag gillar att ha svalt hemma, så jag försökte tänka att det berodde på att jag frös. Men ändå, det tog en lång stund innan jag kunde somna om. Jag låg spänd och kände efter om det skulle komma mer.

När jag så klev upp efter att till sist ha somnat om, tyckte jag att det kändes som om jag blivit förkyld också.

Nu är det klippt, tänkte jag, och påminde mig om att jag måste diska innan ambulansen och Fonus kommer, och hur ska det gå med alla mina chiliplantor och de små luktärtsbebisarna? Vem ska ta hand om dom?

Men jag bryggde mitt kaffe och tog en äggmacka. Löste Crossboss med mina två okända crossbossvänner som jag spelar med varje dag, men vi skriver inte så mycket till varandra i den lilla chattbubblan ovanför spelplanen. Ska vi spela eller chatta liksom, eller som finnen sa ”Ska vi snacka eller supa” till svensken när densamme sa ”skål”.

Men de betyder mycket, mina crossbossvänner. Särskilt i dessa tider. Troligen kommer dom aldrig att få veta det. Som sagt, spela eller chatta. Men till kaffet där vid elvasnåret när jag äter frukost, då är det himla trevligt att lägga ett par ord.

Well, fortfarande satt jag och kände efter. Pirrade det i huden igen?  Till sist spolade jag i ett hett bad med vaniljdoftande skum, la mig i badkaret och kände hur värmen smög sig in i både kropp och själ.  Tvättade håret, smorde in mig med värsta väldoftande body cremen.

Sedan var jag liksom back on track igen.

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Efter nästan 6000 steg i Boulognerskogen med en schysst spellista i öronen kände jag mig bara lycklig igen. Jag har lite svårt att , när jag lyssnar på bra låtar. Jag vill dansa fram! Det gör jag i riktiga skogen. Men inte i Stadsparken.

När jag är i riktiga skogen läser jag inga corona-inlägg på Facebook, och inte lyssnar jag på nyheterna. I riktiga skogen mår jag bra. Då befinner jag mig i nuet, som är världens bästa plats. Lyssnar på fåglarna, följer en mås med blicken, tar en kaffe på bryggan.

I nuet finns ingen oro.

Det är jag och mina chiliplantor.

Att sträva efter att vara här och nu visar sig åter vara en god idé.

Det gör att negativa tankar som i sin tur leder till dåligt mående, inte når mig.

Jag skulle kunna börja oroa mig för hur det ska bli i sommar, och ska jag kunna komma och gratulera min lilla gulltussa på födelsedagen, och hur ska jag få båten i sjön när avståndet på två meter inte går att hålla, och så vidare.

Men här och nu är en bra plats att vara på.

Jag har precis ätit linssoppa, och ser fram emot att fortsätta läsa Tommy Hellstens bok ”Du är mer än du anar”.

Bebisarna växer fortare än jag kunde ana när jag petade ur fröna ur chilin och satte ner dem i såjord. De har redan bytt kruka en gång och nu är det dags igen.

Det är fint att ha något att ta hand om, förutom sig själv, nu när det är restriktioner som gör att jag tvingas hålla mig ifrån mina barnbarn.

I dag skickade jag efter Lots of Bubbles Collection från Lyko.se

Jag älskar att bada bubbelbad och det är ett dagligt nöje, tills det blir sommar och jag fortsätter mitt badande i havet.

Märkliga tider

Jäklar vilka konstiga tider det är nu.

Jag gråter av längtan efter några små personer som jag älskar och inte har sett på alldeles för lång tid. Mormorshjärtat går sönder. Och huvudet konstaterar kallt att det måste få vara så just nu.

Jag är ju en person som är van att vara med mig själv, och som trivs med det. Mina uteluncher med olika väninnor har visserligen varit trevliga, men jag kan avstå från det. Särskilt som Hemlingbystugan nu tagit bort buffén och i stället serveras en färdig tallrik, utan möjlighet att klicka på så mycket grädde man vill till pannkakorna. Värdelöst. Fast jag förstår och tycker det är ett klokt beslut.

Ibland får jag en overklighetskänsla.

Är det på riktigt? När ska det bli som vanligt igen? Blir det någonsin som vanligt? Och vill jag ha tillbaka allting verkligen, som var innan corona? Nej, faktiskt inte. Jag är tacksam för visa saker som det har fört med sig.

Jag tänker att allt som vi människor har en tendens att fly in i, för att slippa möta våra ”unfinished business”, det tas liksom ifrån oss nu.

Shoppingen som får shopoholicen att känna en illusion om lindring, resandet till andra länder är också ibland en flykt i dubbel bemärkelse, fotbolls- och hockeymatcherna som för många är en ventil är inställda, krogarna stänger, gymmen för träningsnarkomanerna likaså.

Snaran dras åt.

Ska vi bli tvungna att möta oss själva?

Och om vi inte kan? Vad gör rastlösheten och paniken med oss? Våldet i nära relationer har bevisligen redan ökat. Än så länge är systembolagen öppna för den som finner lindringen i alkoholen. Dejtingsajterna finns för sex-och relationsmisbrukaren. Spelsajterna.

Mat finns att få tag på, och godis. Det kan lätt bli för mycket, det med.

Jag brukar tänka på sånt jag längtar efter, ser fram emot, och blir glad av. Sånt som ”glittrar”.

Köpa penséer och sätta i en kruka på bryggan

Träffa mina gull som bor i en annan stad

Sjösätta båten

Och tacksamheten för det jag har här och nu:

jag är frisk och har inte ont på en fläck

jag har min bil så jag kan sticka iväg när lägenheten känns för trång

mina barnbarn här i stan som jag kan träffa när som helst, åtminstone utomhus

jag har mat i kyl och frys, och kaffe

mitt liv känns kravlöst nu i dessa dagar

jag kan gå ut och gå

våren är här, om än lite kylig nu

jag är tacksam för kontakten jag kan ha på Facebook, mer än någonsin nu när jag inte träffar vänner irl

jag har tid, massor av tid att göra vad jag vill, eller ingenting!

mitt badkar som jag fyller med olika väldoftande skumbad varje dag

jag är fri som en                                                                                                       fågel 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frukosttankar.

Det bästa med lediga dagar är att jag bestämmer själv när jag vaknar, och när jag vill äta frukost.

Ingen stress. Inget alarm som väcker mig.

Ibland väcks jag av glada barn som genast vill spela Svarte Petter eller bygga med LEGO, men det är en helt annan sak! Då kan en mormor inte bli annat än glad!

Jag uppskattar verkligen att få sova hur länge jag vill.

Vakna i lugn och ro, tänka glada tankar fyllda med tacksamhet en stund innan jag kliver ur sängen.

Att vara snäll och kärleksfull mot sig själv kan ta sig många uttryck, ett är att ladda bryggaren på kvällen, så att det bara är att trycka på knappen på morgonen.

Sedan är det dags att välja frukost. Smoothie? Äggröra? Majskakor med chia och havssalt, med mosad avokado, lite citronsaft och flingsalt …

Och sedan.

Sätta sig i soffan, njuta av kaffet och vad det nu blev för frukost, meditera en stund. Ta några ord i Cross Boss, scrolla i instagramflödet och se om Åsa Hellberg lagt ut någon inspirerande post som kan få mig att ta tag i mitt skrivande, eller om Stina Wollter tipsar om någon maträtt! Stina har bland annat ett recept på en kanongod linssoppa, och Pasta Puttanesca! Det är ju bara bonus i förhållande till allt vettigt hon tar upp om kroppspositivism med mera, hon gör skillnad!

Och så är det dags att kolla vattenståndet på SMHI.

Varje dag.

Det extrema höga vattenståndet har gjort att jag inte kunnat ta mig över till ön. förutom i söndags då det stod på +32 och jag såg min chans. Det har varit upp mot +101 som mest och nu tänkte jag att stövlarna skulle räcka. Hala stenar, och ett steg i taget. Jag fick in vatten i ena stöveln men jag kom över! Så lycklig.

Ja, skrivandet, det går framåt i alla fall. Vissa dagar skriver jag mer, andra mindre. Men jag skriver, det är huvudsaken.

Om the C-word vill jag inte skriva. Jo, en sak; det medför att flygandet minskar vilket är alldeles fantastiskt bra för vår planet. Ibland tror jag att vi har fått detta virus av en anledning.

När vi inte sätter stopp själva för all miljöförstöring och galenskap, så gör någon/något annat det.

Hej januari, och god fortsättning!

Januaris femte dag.

Den är röd. Det är söndag.

Och i morgon kommer ännu en röd dag.

Det känns som om det aldrig blir  v a r d a g.

Just för tillfället är jag väldigt angelägen om att det ska bli just vardag igen, av olika skäl, som att jag har användningsförbud på bilen eftersom jag betalade in skatten en dag för sent, och även fast den nu är betald får jag inte köra med bilen förrän det är registrerat på Transportstyrelsen.

Det funkar inte att visa utdrag på internetbanken.

Det skulle ha varit fint i går annars, att åka till piren och stå där i 15 m/s NV och känna livet i sig.

En annan anledning till att jag vill ha vardag är, att jag vill kontakta olika instanser för att erbjuda mina föreläsningar, kurser med mera. Företagaren i mig står otålig och stampar, beredd, entusiastisk och hoppfull. (Det är lögn, det där om entusiastisk).

Min jul har varit så fin. Jag har fått ha de jag älskar mest omkring mig. Det är det mest viktiga. Och att se glädjen i de små när julklapparna öppnas!

Jag har njutit av långa bad med de mest lyxiga väldoftande badskum och badbomber som jag fick i julklapp. Bodylotions, scrub, doftljus och olika burkar med hudvård översvämmar hyllorna i badrummet!

Jag har verkligen behov av att bada varje dag. Sommar som vinter. Alla dar i veckan.

Sommartid i havet såklart.

Men resten av året är det lyx att ha ett badkar.

Då och då fastnar jag för någon färg, det blir som en inre längtan på gränsen till besatthet, och då vill jag ha kläder i just den färgen, och det har absolut inget med mode och trender att göra, det kommer inifrån.

I slutet av november, strax före advent, fick jag längtan efter grått.

Jag som alltid klär mig i de galnaste och mest skrällande färg- och mönsterkombinationer ville ha grått. Enfärgat, trist och intetsägande. Fast lite tryggt. Jordnära. Juligt i viss mån, Tomten har ju ofta något grått på sig bland allt det röda.

Strax därefter kom rosa-längtan. Inte cerise-skrik-rosa. Mera mild rosa.

Grått och rosa i kombination. Jag fixade naglar i rosa och glittergrått till Lucia. Min älskade fluff-kofta i rosa åkte fram igen och bars med en grå topp under.

Intressant det där med färger, de står ju för någonting.

Jag hade ju köpstopp länge, länge, men det verkar ha hävt sig själv nu.

En dag bokade jag in en personal shopper.

Hon kände ju inte mig, så hon hade tagit fram många plagg i svart. Svart lång cardigan, bland annat.

Jag är inte en svart person. Jag är röd och knallgrön och cerise. Gärna på en gång.

Och nu grå-rosa. Men inte svart. I och för sig kan det vara praktiskt att ha ”den lilla svarta” i garderoben, och det har jag sedan många år.

Men inte köper jag nya svarta plagg.

Jag gick all in på den där personal shoppar-sessionen. Många tusenlappar blev det.

Men det mesta har jag gjort återköp på. Det är lätt att bli förförd där i provrummet. Hon var en bra säljare. Men av allt jag tog med mig hem den där dagen har jag nu bara ett par jeans, (som jag behöll på nåder, jag är ingen jeansmänniska längre), en blus, (jo den är ganska fin fast jag har aldrig blusar, egentligen, och skulle aldrig ha köpt den om inte hon hade tagit med den till provhytten, men den kändes bra, det gjorde den), en slipprig klänning och ett par ”coated” tights. Bekväma och mysiga att ha till en stor, bylsig stickad tröja.

Det var väl allt.

Efteråt köpte jag ett rosa linne med spets, att ha under en grå v-ringad tröja som jag hade redan.

Bilderna visar blusen, och linnet, fast mitt är rosa.

 

Ja, jag har ju planer för våren och behöver se något sånär proper ut.

Jag vet inte om någon människa läser den här bloggen längre? Bloggar ska ju helst uppdateras minst varje dag. Det har varit väldigt långa uppehåll här ibland!

Skriv gärna något så jag vet att jag inte skriver för bara mig. Här eller på FB.

Tack!

 

 

 

Våga välja och välja bort

Jag har sagt upp mig.

Det var alldeles nödvändigt.

Fungerar det inte på jobbet och du förväntas arbeta mot alla dina värderingar, all din kompetens, arbetslivserfarenhet och det du tror på, då blir det inte bra.

”Gå dit och gör det dom vill och håva in lönen bara, tänk inte så mycket”, har några vänner sagt, i all välmening.

Det hade säkert funkat om jag jobbat med materiella ting.

Men jag jobbar med människor.

Människor som har en dödlig sjukdom.

Jag vill inte medverka till professionellt möjliggörande, inte heller har jag lust att

arbeta på ett sätt som är käpprätt åt helvete när det gäller beroendesjukdomen.

Så då lämnar jag.

Jag hade goda intentioner när jag sökte tjänsten.

Kände att här kan jag göra något vettigt, något bra.

Men det är tufft när man är ensam terapeut och kunskap saknas hos

uppdragsgivarna.

Det går för mycket energi.

Min kropp signalerar när jag inte fattar i huvudet, att jag är mitt i ett ”mission

impossible”. Kroppen ropar stopp på olika sätt, och jag är envis ändå och ligger

på tills det bara inte går längre.

Jag är tacksam att jag har gett upp, samtidigt som det finns en stor besvikelse.

Men inget jobb är värt att slita ut sig i, och hälsan är viktigare än pengar.

Att dessutom tvingas svika sina ideal i den här branschen är direkt förödande,

både för mina patienter och mig.

Så här sitter jag nu, och har frid i sinnet och tillit till min högre kraft.

Kaffet i julkoppen smakade fantastiskt efter en jullunch i Hemlingbystugan med

väninnan.

Livet är fint.

Jag får välja. Och välja bort.

Det gäller människor, arbetsplatser, förhållanden, vad jag vill ta in i nyhetsväg

och vilka TV-program jag vill se. Allt.

Det finns saker jag inte kan välja också, som vädret till exempel. Det är rätt skönt.

Inför väder och vind lägger jag mig platt.

 

Ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

*

 

 

 

Blå naglar och saffranscheesecake

När Universum stänger en dörr öppnas en annan.

Dörren har inte gått igen helt men snart så går den i lås.

Jag har lärt mig att se när det kostar för mycket.

Full av tillit släpper jag och går vidare. Men först behöver jag ta hand om mig

själv ett tag.

Det har tagit kraft och energi.

Nu sitter jag i soffan och dricker kaffe. I dag kan jag välja att frosta av frysen, det

är ändå några minusgrader så balkongen blir en bra förvaringsplats.

Annat jag skulle vilja:

Fixa naglar, gärna i olika nyanser av blått! Och några med glitter på.

Baka en saffranscheesecake med pepparkaksbotten.

Hitta en fin kalender för 2020.

 

 

Jag behöver bara ta en dag i taget.

Jag har fått nytt jobb. Det är rörigt eftersom  det är en bit bort, och det är många frågor som ännu är obesvarade i sammanhanget, men jag tar en dag i taget och tänker att jag behöver inte veta allting här och nu.

Det kommer att visa sig.

Det är en mening med allt och jag har ett uppdrag där. Kan verka som ett mission impossible men jag har hopp och tillit än så länge.

Just nu smoothie och kaffe i soffan, jag älskar frukostar i lugn och ro.  Jag tänker att oftast är frukostar absolut värda att lägga lite extra omsorg på.

Jag leder en skrivarkurs nu och har som en följd av det fått inspiration igen att fortsätta med boken. I veckan deltog jag i ett webbseminarium om skrivande. Jag hade glömt min router hemma, så jag satte mig i lounchen på St Olofs hotell och kopplade upp mig på deras wifi. Jag gillar att sitta på hotell med min Mac och skriva. Caféer är också trivsamt att skriva på. En latte bredvid, eller som nu, på hotellet, en Skagenmacka och en kall LOKA.

I dag ställde min iPhone om till vintertid. Förut hade jag en riktig klocka på väggen, som jag fått av Gerhard, men jag gav fasen i att ställa om den, ofta i flera veckor, så jag hade koll på vad klockan var egentligen.

Tyvärr for den i golvet i samband med flytten så nu lever jag i ett gungfly. Kommer inte nånsin att tycka om det här med sommartid hit och vintertid dit.

Spännande är ordet just nu i mitt liv.

Och tacksamhet, tillit och mod.