Det där med att vara nykter.

– VARFÖR ÄR DET BRA ATT VARA NYKTER, DÅ?
– Du slipper känna dig tung i huvudet dagen efter.
– Du slipper köa på systemet.
– Du vet vad du har sagt och vad du har gjort.
– Det går inte en massa pengar till dyra viner och drinkar.
– Du slipper kräkas för att du har druckit för mycket.
– Du slipper hamna i en massa oönskade situationer på grund av att du är berusad/packad.
– Dina barn slipper se en onykter förälder.
– Du får ett bättre mående i stort, sinnesro, lugn …
– OK, men vad finns det för nackdelar med att sluta dricka, då?
… Hm … låt mig tänka … jag kommer inte på någon. Helt ärligt.
– Ja men du kan ju inte gå på fester med dom du drack vin med förut?
– Jo. Jag kan. Men det brukar inte vara lika lockande. Och vännerna jag drack med brukar liksom försvinna av sig själv. Kanske hade vi bara det gemensamt, att dricka vin och gå på krogen?
– Men blir det inte ensamt?
– Det brukar bli så att plötsligt har du massa nya vänner. Som inte har fokus på alkohol. Som kan träffas utan vin och öl, käka middag ihop och ha trevligt fast man dricker mineralvatten, eller nåt. Eller som tycker om att gå och dansa och vara nyktra.
– Men vad kan du INTE göra utan att dricka?
– Ingenting som jag vill. Jag kan göra allt jag vill nykter, eftersom självkänslan har blivit mycket bättre.
– Men om du träffar en karl som vill dricka varje helg då?
– Det gör jag inte.
– Det kan väl hända att du blir kär i en som är som folk är mest och vill ta sig en öl när det är fredag?
– Jag tror inte jag attraheras av en sådan man, och troligen inte han av mig heller. Vi sänder inte på samma våglängd, om du förstår.
– Syns det på folk men du?
– Nä, inte nödvändigtvis men det känns liksom på vibbarna.
– Men dom som inte blir nyktra, då, fast dom försöker … måste ju kännas hemskt.
– En del gör tretton behandlingar och blir nyktra på sin fjortonde.
– Är det ändå inte jävligt trist att inte kunna ta sig en Black Russian på Ålandsfärjan ändå?
– Nej, absolut inte. Det är toppen att slippa. Dessutom finns det jättelyxiga, goda alkoholfria drinkar på de där färjorna.

Klar luft.

Måndag. Tillbaka på holmen igen. Nordvästlig vind med 5 m/s och ca 18 grader. Energi i kropp och själ! Hjärnan känns inte längre som slime, som den gjort under de grymt varma veckorna som varit.

Vi har varit på Kolmården, jag och ena dottern och barnbarnen. Jag imponeras av detta ställe! Så välskött, så smart koncept i parken, inga långa köer till varken karuseller eller andra attraktioner eller toaletter och mat/fikaställen. Rent och fint och välskött. Och personalen! Trevliga, glada, vänliga på alla sätt.

Vi hyrde en topputrustad stuga (för en som bor utan rinnande vatten och med utedass fem månader på året var det LYX; diskmaskin, AC, inget saknades) på First Camp, med utsikt över Bråviken. Så nöjd med hela vistelsen.Känner mig privilegierad verkligen, över att få vara med och se glädjen och ivern i de små när de dels tittar på djuren, och teatern i Bamses Värld. Minnen för livet att spara i mormorshjärtat.

I dag sov jag länge, åt nyttig frukost (på campingen köpte vi nybakade varma baguetter på morgonen och åt med marmelad), och nu ska jag försöka samla ihop mig och se vad jag behöver ta tag i, nu när hjärnan verkar fungera något sånär igen.

 

Fredag, restaurang, lite rock …

Ser molnen över Ormviken. Det kan innebära åska, och förhoppningsvis lite regn. Det skulle vara så bra.
Hoppar i igen och simmar, det är nästan för varmt för min smak, jag vill känna att jag badar!
Lite kaffe, sitta under parasollet ett tag, molnen kommer närmare. Hoppas!

Det blev åska. På avstånd.
Men tyvärr inget regn här vid havet.
Inne i stan hade det kommit några droppar.
Nu ska jag, efter min sena Halloumilunch, åka i väg. I kväll blir det lite middag på ett ställe med väninnor, lite musik, lite fredagsmys. Kul att få klä sig snyggt emellanåt, dra på en eyeliner och byta Foppatofflorna mot snygga skor! Här ute går jag mest i min kimono.
I går hade jag SPA på bryggan; rakade benen, tog hand om mina fötter med scrub, olika crèmer och lite kärlek.
Ha en trevlig helg!

I denna ljuva sommartid

Lever min dröm lite här ute. Är mest i vattnet och på bryggan men går in i huset då och då för att steka lite Pim…Pimiento de Padron eller vad det heter, göra lite kaffe eller käka lite saltlakritsglass. 

Ta vara på sommaren, ni som har möjlighet. Gå ut i solen, känn dofterna av träd och blommor, se på sommarmolnen mot det himmelsblå, sjung lite, le lite, ät lite glass, andas djupa andetag och stanna upp en stund i närvaro. 

Känn att det är sommar. På riktigt. 

I nuet finns ingen oro eller ångest. Nuet är den bästa stund vi har att vara i – och den enda. I morgon är med ens i går. Hur många dagar jag har levt i oro i mitt liv vill jag nog inte veta. 

I dag har jag lärt mig vad oro står för egentligen, och fått verktyg till att leva i sinnesro, kunna uppleva allt det vackra som finns runtom oss, om vi väljer att stanna upp, kliva av ekorrhjulet för en stund, och bara vara. Loosa upp lite. Släppa alla ”måsten” och ”borden”, och vet ni, disken står kvar i morgon om jag väljer att flyta runt på en surfbräda i stället för att diska i dag. För att jag just i dag ser solglittret på vattnet, just nu, och vattnet är så varmt, och en svalkande vind sveper över mina bara ben. Därför. Tar. Jag. Disken en annan dag. Och väljer  g l ä d j e.

Midsommar.

Midsommar på vår kära ö.

Lekar runt midsommarstången.

Barnbarn som sjunger med i ”Enebärssnår”.

Vitvågor på ett knallblått hav.

Flugsnapparen med ungar i holken.

Gemensam middag med alla grannarna. Sång och dragspel och massa gott att äta.

Som ett mirakel upphör regnet och solen kommer fram lagom till att majstången ska kläs.

Nya minnen skapas.

Minnen som blir till bomull runt hjärtat.

Midsommardagens morgon med två små som sover tryggt bredvid. Deras mamma och pappa får eget hus så de kan sova ut.

Nappen har ramlat ut och ligger vid hennes lilla hand. Storebror, snart 5, med sina långa ögonfransar, rufsig och lite svettig.

Jag ser på dem och ler. Stryker bort en hårslinga från hans kind.

Tänk att just jag är deras mormor. Tänk att jag fick denna gåva.

Kärleken till alla mina barnbarn, (i år var de andra två på annat midsommarfirande), är obeskrivlig.

Mina kompisar som redan hade blivit mormödrar och farmödrar sa, ”vänta tills du blir mormor, du kan aldrig tro hur det är!”. Jag tänkte, ja, om jag får nåden att bli mormor så kommer det säkert att bli alldeles fantastiskt.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det är så stort. Barnen väcker så starka känslor i mig.  Känslor som inte orden räcker till för.

 

 

 

Morgon i maj.

Viken är spegelblank när jag tar mitt kaffe och går ut och sätter mig på bron.

Jag drar upp mina bara fötter under täcket som jag virar in mig i.

Måsarna skriar. Återigen har de byggt bo på vår skorsten. Jag vet hur det blir en dag, jag kommer att bli attackerad så fort jag öppnar dörren. Då är parasollet bra att ha.

Tacksam att få ha min tidiga morgonstund, fast jag har möjlighet att sova länge numera. Jag vill ta vara på den här tiden. Den flyr så fort, varje stund i vårens tid är för mig värdefull. Jag vill ta in med alla sinnen. Vara närvarande. Andas in den lite kyliga morgonluften, lyssna på bofink och talgoxe som slår sina drillar i björk och tall.

Allt är förgängligt. Inget går att spara, lägga på burk eller i en låda för att ta fram i vinter.

Det är nu. NU och inte sedan.

Kanske sparas det i själen i alla fall. På något sätt. Eller som ett minne. Ett av många, vackra minnen i maj 2018.

I helgen skapades minnen i två snart fem år fyllda killar. Vi tog båten och rodde ut, och med varsin hov lyckades de fånga lite småfisk. Lyckan var stor! De hade fångat själva! Fiskarna fick simma i en balja på bryggan innan de släpptes fria igen. Jag förundras över att det nu är nya små människor som upptäcker livet här på ön, och gör samma saker som jag gjorde, fast jag var nästan sju när jag kom hit första gången. Nya små, som ropar ”mormor”, och det är mig de ropar på.

De fyller mitt hjärta med kärlek, så det svämmar över.

Lyckofrukost.

Frukostar ändå.

Det är det bästa på hela dagen, när en får sätta sig i soffan med en stor balja kaffe och något gott att äta.

Numera har jag tid på morgnarna och kan sova länge om jag vill. Jag behöver inte äta frukost direkt när jag vaknar. Men kaffe! Kaffe behöver jag direkt.

Jag gör vackra frukostar en del morgnar, med snyggt skurna jordgubbar på yoghurtkvarg med vaniljsmak, serverat i efterrättsglas.

Ibland gröt med banan och kanel.

Det jag längtar efter är när det blir lite varmare, och jag ska få äta min frukost på bryggan.

Då kan vi snacka lyckostund på riktigt.

Min farmor.

Tänker på min farmor Signe ~ i går var det den dagen hon föddes, år 1901.

Hon har betytt så mycket Glad, kärleksfull och bullbakande. Hos henne fanns alltid hallonsaft, som hon gjorde själv såklart. Hon hade massor av veckotidningar; Allers, Idun, Hemmets Veckotidning … Jag hade en skokartong hos henne och farfar, som jag hade klippdockor i. De bodde på Klippan i Bomhus, Gävle.

I rabatterna blommade många doftande blommor, som farmor ibland klippte av med saxen och satte i vas inne på rumsbordet.

Hon var från Ockelbo men bodde många år i Kilafors innan hon träffade farfar som var polis och änkling med fyra barn (en dog 3 år gammal, lilla Astrid).

Signe fick inga egna barn, men hennes omsorg om de barn hon fick då de gifte sig var kärleksfull och sann, precis omsorgen med oss barnbarn. 

Hon hade många roliga uttryck, som sitter kvar i mig, fast jag aldrig riktigt förstod sammanhangen … Mest minns jag hennes glädje. Skratten. Hon blev alltid glad när jag kom och hälsade på. Det betydde mycket för mig. 

Jag tänker ofta på farmor Signe.

Lill-Babs, i dag var din sista dag på jorden

Jag har gråtit.

Först Jerry Williams. Det var sorg då med.

Men i dag.

Lill-Babs.

Jag hade så mycket viktigt på min to-do-list i dag.

Satt i soffan och hade avslutat min frukost. Började kolla listan för att se vad jag skulle börja med.

”En sak i taget, det viktigaste först”.

Min iPhone plingade till, på messenger hade en vän skrivit R.I.P. Lill-Babs.

Klockan var strax före elva.

Jag skrek rakt ut.

Tårarna kom.

Hon har betytt så mycket. Funnits se´n jag var liten.

Jag blev helt lamslagen. Skrev med mina vänner på messenger och satte på TV:n,

där blev jag sittande. Det var ju mycket om henne ända till eftermiddagen.

Min kropp var så där tung. Som av bly.

Solen sken. Jag ville ingenting. Min göra-lista orkade jag inte längre titta på.

Sedan tog jag bilen i alla fall, och åkte ut. Fastnade i snön. Mycket klantigt. Där

satt jag fast tills en granne kom och drog loss mig. Och min väninna var redan på

väg från Gävle, men när hon kom hade jag redan fått hjälp. Vi åkte hem till mig

och drack kaffe.

Pratade.

Om Lill-Babs förstås.

Och om att vi inte är så långt ifrån 80 längre. Femton år liksom. Femton år att

göra det bästa av. Jag frågade henne vad hon vill med de år som är kvar.

Jag vet vad jag vill. Lite i alla fall.

Jag vet vad som är viktigast. För mig. I mitt hjärta.

Vi kan ju leva längre än till 80, väninnan och jag. Eller inte. Ingen vet. Så därför, jag vill göra det bästa av var dag, var stund. Välja glädje. Göra det jag älskar att göra. Vara med människor jag tycker om. Äta gott men med förnuft, om jag nu vill leva länge och vara frisk, så är det nog viktigt, det tror jag. Fast så mycket annat är minst lika viktigt, typ att ta hand om det som är inuti. Själen. Det inre.

Jag vill fortsätta leva i sinnesro. I ärlighet. I acceptans och i tillit. Jag vill rensa ut det jag har med mig som har skadat mitt inre barn. Det mesta är utrensat. Tror jag. Fast vad vet jag om vad jag kanske förtränger på ett omedvetet plan. Det kommer i så fall när det är dags, när jag är redo.

Brist på andliga principer leder inte till långa lyckliga liv. Det som är inuti, det som vi bär på, våra ouppklarade affärer behöver vi ta ansvar för. Sånt talas det väldigt tyst om. Men att inte äta ditt och inte äta datt, att motionera och så vidare, det får vi tips och råd om hela tiden.

Jag hade en man i behandling som led av högt blodtryck. När han blev nykter blev resultatet bättre och bättre. När behandlingen var slut hade blodtrycket sjunkit till det normala. Det blev tydligt då han regelbundet gick på kontroll för sitt blodtryck.

I 17 år hade han haft högt blodtryck.

Inte en enda gång hade hans läkare fört in samtalet på alkohol, eller frågat om mannens dryckesvanor.

Det är en av alla saker det talas tyst om.

Och om frusna känslor, som sätter sig i kroppen och blir till artros.

Fibromyalgi är oerhört vanligt hos personer som lider av medberoende.

Forskning finns. Men det pratas inte om det. Varför?

Människor som tar hand om sina frusna känslor och sitt medberoende

tillfrisknar.

Precis som alkoholistens blodtryck sjunker när hen väljer att göra behandling.

Jag vill ha lugn i mig. Jag vet vilka verktyg jag behöver till det.

Men det finns inga garantier. Så är det.

Så att leva här och nu är det bästa för mig. Jag oroar mig inte längre för hur det ska bli i maj eller i september 2019. Jag är tacksam för att jag sover gott på natten. Att jag inte har ont någonstans och att jag har min familj. Jag har tak över huvudet och en båt som förhoppningsvis kan sjösättas snart. Jag kan gå och röra mig och jag trivs med att vara med mig. Jag kan fortfarande höra talgoxen även om det inte är lika bra med min hörsel som det har varit. Jag kan dansa i köket medan linsgrytan puttrar på spisen. Jag behöver ingen man för att må bra. Jag behöver inga yttre företeelser för att slippa ångest, typ alkohol, shopping, relationer, en massa brus som TV, dator eller mobil. Jag kan sitta tyst i ett tyst rum eller på en sten i skogen och känna mig lycklig.

Så har det inte alltid varit kan jag säga. Att vara ensam med mig själv gjorde mig rastlös tidigare. Jag behövde alltid ångestreducering i tillfälliga ”Short-term energy-relieving behaviors”, (STERB), typ vara i ett förhållande, alltid ha en godispåse i väskan,  köpa ”något nytt” på H&M som gav mig en illusion om glädje typ 24 timmar, dricka vin på helgen, you name it.

Orsaken fanns inom mig men jag ville inte kännas vid den smärtan. Döva, döva, fly.

Tills jag till sist började kolla vad det var som låg där i ryggsäcken. Det som har hänt har redan hänt. När vi börjar se det, prata om det, lyfta upp i stället för trycka ner, så kommer olika känslor. Skam, ilska, sorg, förtvivlan etc.

Men det är inte farligt att känna.

Att hålla känslorna borta med olika medel, däremot, tror jag kan vara farligt.

 

 

Gnällfasta pågår.

Fredagkväll.

I dag har jag mailat olika ställen, ringt massa samtal för att marknadsföra mig och så har jag klagat och gnällt för mina vänner.

Om kylan och snön har jag gnällt. Tills jag kom på mig.

– HALLÅ, sa jag till mig själv, lägg av!

Och så började jag tänka på allt som är bra.

Jag tog på mig armbandet jag fick på Tomas Gunnarssons föreläsning.

På armbandet står GNÄLLFASTA PÅGÅR.

På ICA köpte jag en liten kruka med blivande krokusar. Och räkor från frysen, i

lösvikt. Vitlöksost och jordgubbar.

Den vippande påskkycklingen står på bordet och jag har strukit en gulgrön duk.

Det var det första jag strök på säkert sju år.

Det ska bli påsk.

Först tyckte jag det kändes som ett hån när jag såg påskdekorationerna på hyllorna i affären.

– Mig lurar ni inte! Jag tänker inte låta mig dras in i något falskt påskdravel när drivorna ligger meterhöga.

Men det kan ju hända att det smälter undan. Det är ju lite tid kvar.