Vakuum

Efter att jag lämnade ifrån mig nycklarna till huset har jag, tills bara här om

dagen, befunnit mig i ett vakuum.

Total avstängdhet. Inte ledsen inte glad inte arg inte bedrövad inte nånting.

Jag märkte det redan hos mäklaren, när vi gjorde klart.

Det blev tomt.

Jag har varit i det här tillståndet förut, men det var många år sen sist.

I går var jag ut till havet och skogen, jag satt i solen länge länge och bara tog

emot.

All den energi som naturen ger oss, den sög jag i mig. Laddade min kropp och själ

maximalt.

Efter det känner jag livet i mig igen.

 

 

Ska vi vara i längtet eller uppskatta nuet?

Nu längtas det.
Det längtas efter sommar och sol, rosé i fina glas plåtade i solnedgång, båtfärder på gungande hav och grillfester.
Jag har längtat i mina dar, efter dagar som skulle komma och kanske glömt att uppskatta dagen som var.

Inte tagit vara på nuet. Haft drömmar om en annan tid och andra rum.
I dag är det annorlunda. Jag är oftast nöjd med dagen som är. Kan se och uppskatta även den gråaste februaridag.

Och jag kan känna en ilning i bröstet när jag tänker på dagar som ska komma. Dagar med solglitter och kaffe på bryggan.  Dagar med vita bulliga sommarmoln och citronfjärilar och sädesärlor.

Men det kan ila en grå dag i februari också. Det kan ila över eftermiddagskaffet och över att jag ännu har några värmeljus kvar som kan få brinna i MIO-lyktorna på det vita rumsbordet som jag är så lycklig över.

Och utan grådagar i februari vore inte solglitterdagarna lika ljuvliga.

Som Alfons farmor säger; det är bra att det inte är julafton hela tiden.

Älgarna sa hejdå.

– Ångrar du dig?

Hennes fråga fick mig att rycka till.
Jag hade just berättat om älgarna som dök upp nära huset, precis när jag och några vänner hade lastat ett släp med möbler och flyttkartonger.
Då kom först en älg, hon stannade och stod och såg på oss, försvann bakom träden, och då kom en till.
Det kändes som om de kom för att säga hejdå.

Ångrar jag mig?

Alltså jag hade ”tusen skäl att stanna och tusen skäl att gå”, som i den där låten.

Jag saknar ju naturen, himlens röda färg (som inte syns här på samma sätt), vårljuset, stjärnorna, fåglarna, tystnaden, friden, elden i kaminen, att kunna spela musik på högsta volym, havet, loftet (världens underbaraste sovplats), ekorrarna, älgarna … I could go on and on.

Men.

Det är fint här.
Jag har en fräsch liten lägenhet, har nära till att träffa kompisar, gå ut och luncha, handla på ICA, träffa barnbarnen som bor i stan.

Jag behöver inte ta bilen så fort jag ska nånstans.
Jag behöver inte skotta.
När något knasar gör jag en felanmälan så kommer det någon och fixar.

Det är så kravlöst. Det känns lite som att ta in på hotell.

Jag kanske inte kommer att bo här forever.

Eller så gör jag det.

För här och nu är det alldeles förträffligt att ha den här lyan.

Jag tänker ut var jag ska hänga tavlorna och var spegeln ska vara och så.

Har ju precis i går fått hit de sista möblerna.

Jag vill bo in mig.

Känna efter.

Få bli klar med huset.

Och jag har fortfarande tillgång till samma hav, samma skog, samma stjärnhimmel, och jag kan se himmelens skiftningar från en annan plats, när jag vill.

Ändå. Gör. Det. Lite. Ont.

Men det får göra ont.

Jag har haft betydligt ondare och överlevt.

Separationer. Uppbrott. Bottenlös smärta som inte bara handlade om det som

hände där och då mellan honom och mig, men som hade tusen svarta bottnar.

Livet gör ont ibland.

Och dessemellan är det lyckojubel för just ingenting mer än ett takdropp, en

kram från ett älskat litet barn, en efterrätt som tar en till sjunde himlen, en bra

låt eller första kaffet utomhus i februarisolen.

 

Det kom en enkät.

Jag fick mail från ett viktminskningsföretag där de skickade en enkät med frågor vad jag skulle vilja göra för att påverka min hälsa, mitt mående i livet, som t ex gå i trapporna oftare i stället för att ta hissen, välja att inte äta ni-vet-vad, och en massa frågor om vilka förändringar jag skulle vilja göra.

Det var någon enda fråga om mindfulness i enkäten, annars mest kropp – mat – träning osv.
Ja visst, jag skulle vilja ha bättre kondition, väga mindre (av hälsoskäl för nu har jag inte som mål att komma in i Pippi-tältet längre), och så vidare, men enbart det skulle INTE GÖRA MIG LYCKLIG.

Jag svarade med ett nytt mail:

”Hej!

Jag vill tillägga en sak.

Det vi glömmer och som är viktigare eller lika viktigt som att ha bra kondition, bra vikt, äta sunt osv är HUR VI MÅR INUTI.
Detta pratas det väldigt sällan om.

Inre stress, typ leva i ett destruktivt förhållande, dricka för mycket, ha prestationsångest, leva med arbetsnarkomani och rastlöshet, ständig oro, en känsla av att ”det måste vara klart” innan en ens har börjat, att inte stå ut i sitt eget sällskap, ägna sig åt destruktiv shopping, eller att ständigt ha TV:n på för att tystnaden skapar obehag inuti, kort sagt leva i brist på sinnesro och närvaro och i ett tillstånd av att inte vara vän med sig själv och sin historia …

Jag tror inte vi blir lyckligare av att vi når vår målvikt om vi inte som grund har det bra i själen.

Att ta hand om det inre, det behöver inte betyda att vi har svåra trauman i ryggsäcken, men sånt som vår självbild som kanske är krockad av olika anledningar, eller gamla oläkta sår från barndomen, kritiska budskap som satt sig på den inre hårddisken och fortfarande utgör hinder för att kunna leva ett fint liv där vi får känna oss värdefulla för den person vi faktiskt ÄR, inte för vad vi GÖR, eller hur duktiga vi är, hur tjusiga och ”lyckade” vi ger sken av att vara på olika sociala medier och så.

I dag är SINNESRO för mig betydligt viktigare än att nå en målvikt. Jag vill känna att det är fint att leva, trots för många kilon och skrynklor och mage, men för att jag ser tusen anledningar varje dag att känna tacksamhet, och för att jag har förmåga att vara i närvaro i nuet utan behov av att behöva veta vad som komma skall i nästa stund, eller försöka kontrollera någon/något för att slippa känna hur jag har det med mig själv”.

Ja, ungefär så skrev jag. Inte lika utförligt som texten blev här, men samma budskap. VI BEHÖVER TA ANSVAR FÖR ANDRA DELAR I OSS SJÄLVA ÄN DET VI VILL VISA UPP.

Jag antar att mitt mail inte kommer att noteras nämnvärt, om någon ens läser det på det där viktminskningsföretaget … #feladresspunktcom

Vad tänker ni?
Får vi ett bra liv om vi bara ligger på rätt BMI men ständigt jagas av ett behov att veta vad som ska ske i nästa stund, för att vi inte står ut med att vara närvarande i nuet? För att vi tror att vi måste ha kontroll och styra, kanske ta ansvar för andra vuxna, prestera, göra klart, köpa nya kläder fast garderoben är full för att det kanske ger oss ett kort lyckorus, ha en skinande diskbänk, stressa, prata snabbt utan att lyssna, och aldrig ge oss tillåtelse att andas djuuuuupt, långt ner i magen, känna hur axlarna sjunker och för en kort stund få begrunda hur vi faktiskt har det i livet, med oss själva, fundera över vad som är viktigt EGENTLIGEN, tänka på vårt jobb, är det vad vi vill, hur har vi det med vår omgivning, vårt sätt att se på oss själva och andra?

Stenarna ska jag i alla fall ta med mig.

Det skrämmer mig, det där att lämna saker som jag inte behöver, till second hand eller återvinningen.

Att göra mig av med grejer.

Jag är rädd att jag ska ångra mig.

Förståndet säger en sak och känslan en annan.

Pärstampen, till exempel.

Tror ni jag kunde lämna den på Second Hand?

Nej. Den följde med hem. Nu ligger den i kökslådan med mitt försvar att jag ska ta den till landet, för den kan vara bra att ha om strömmen går.

Jo kyss Karlsson. Strömmen går visserligen ibland, men det skulle vara ganska märkligt om det skulle hända just den dagen jag hade planerat att göra potatismos.

Så där håller jag på och dribblar med mig själv.

Jag skulle behöva stöd av någon som bara sa ”SLÄNG” och pekade med hela handen. Eller inte förresten. Såna människor blir jag rebell inför. Ingen ska bestämma över mig.

Men OK, en klok mild röst från en person som säger ”jag tror inte du kommer att sakna den där pärstampen, faktiskt”.

Det vore bra.

Jag tänker många tankar om hur jag ska göra med olika saker som jag har i huset.

Det jag absolut ska ta med mig är stenarna. Stenarna från Vithällan långt ute till havs, som jag hämtat med min båt. Runda, släta, vita. Slipade av havets vågor.  Och så soffan. På något vis ska jag nog lyckas knöla in den i lägenheten. Soffbordet också. Fast det blir trångt. Men den där soffan älskar jag. Det är en sån med schäslong på ena sidan och divan på den andra. Stor, mjuk, trygg och perfekt att sova i. Finns det småtroll som ska sova över hos mormor får de jättebra plats på divandelen.

Jag ringde en flyttfirma en dag.

De skulle ha strax under 6000 för att köra några möbler, typ soffa, bord, en hylla och ev en byrå.

Då kan jag lika gärna köpa ny soffa. På riktigt.

Stina Wollter i kväll!

Jag är så förväntansfull inför att få lyssna på Stina Wollter på bibblan i kväll.
Min morgonpigga kompis har lyckats få två sittplatsbiljetter!
Är inte det något att vara tacksam för, så säg!

I går jobbade jag i Stockholm på ett ställe där jag är konsult. Körde fram och tillbaka, det kändes helt OK. Jag är ju Queen of the road sedan många år. Det blir dock mer och mer tåg för mig, det är det där med miljön som gör att jag väljer bort bilen oftare numera.

I dag åt jag lunch med min dotter, det finns fördelar med att bo i stan och jag räknar dom varje dag som ett sätt att övertala mig själv att jag har gjort rätt.

Men när det var blodmåne eller vad det heter här om kvällen var det inte roligt att inte kunna gå ut i kolsvarta natten och uppleva månljuset på kritvit snö.

Ja, jag vänjer mig. Det blir månljus under augustinätterna också och i september, då sitter jag på bryggan medan mångatan glittrar på vattnet.

Men här och nu är det helt OK att vara stadsbo! Gud va bra jag har det.

I lördags hade jag två vänner från Brynäs här, den ena var min bästis hela skoltiden och så C som alltid fanns med i gänget, men som nu under senare år blivit en av mina vänner. Eftersom jag hade haft hand om mitt yngsta lilla hjärtegull på dagen så gjorde jag det enkelt och köpte hem färdig mat från ICA. Det blev en trevlig kväll här i min lilla lya.

Ljuset dröjer sig kvar längre för var dag.

Det gör mig lycklig!

Nu är leasingtanden lös igen.

Varje år när jag tror att julen är helt bortstädad dyker det ändå upp någon liten bortglömd tomte i nåt hörn. Det blir säkert så även denna gång, men det mesta har jag packat ner.

Nu står en lampa med grå skärm på fönsterbrädan i rummet. Det är lite trist, faktiskt. Jag älskar ju adventsstakar och vet ni, jag tänker ha kvar EN. Ett litet tag till, bara. Det får man.

En del julsaker är jag så rädd om så jag skulle vilja förvara dem i ett kassaskåp. Det är minnessaker mest, och såna saker jag har fått av mina barn. Och en liten glittrig prydnadsgran i guldfärgad metall som jag har köpt till mig själv, jag tror jag köpte den i London. I år tillkom en ny tomte jag köpte på MIO till samlingen med kära julsaker. Den är skitsöt och jag kan inte för allt i världen låta den följa med övriga julsaker i IKEA-kassen till vinden. Nej, den får bo i köksskåpet till nästa jul.

Min ”leasingtand” som ex-maken brukade kalla den, är lös igen. Jag vet inte hur många gånger jag har tappat den och tandläkaren har satt fast den. Varje gång säger hen: ”Nu är det sista gången vi kan sätta fast den så här, du måste göra en ny”, och jag ser tusenlappar fladdra iväg som servetterna på flotten när sydvästen ger hals.

Jag minns en gång när tanden hade lossnat på lunchen, jag var ju tvungen fortsätta jobba ändå på eftermiddagen och fick sitta och hålla emot den med tungan så den inte skulle ramla ur.

Ljuset dröjer sig kvar längre och längre på eftermiddagarna. Det märks tydlig skillnad redan nu. Och bättre och bättre blir det!

Jag fick ett mail från Cecilia Kärvegård som jobbar med attraktionslagen. Hon skrev att när en kommer in i köket och ser disken på diskbänken kan en i stället fokusera på hur vacker orkidén är på fönsterbrädan. Så himla bra skrivet! Vi ska ha fokus på det som är bra och kul, och som vi blir glada av!

Så f*** the leasingtand. I stället kan jag fokusera på:

… ljuset utanför fönstret trots att klockan är över tre

… att jag har plockat undan julsakerna och julgranen i dag

… hur härligt det ska bli att åka på långkryssning i sommar

… Stina Wollters föreläsning som jag har biljett till

… jag har tre oöppnade kaffepaket i skåpet

… och att jag ska ut och käka lite senare.

 

 

Året närmar sig sitt slut.

Julen är över.

Swosh säger det, och så är det slut.

Jag hade den bästa julafton jag hade kunnat få. Fick vara med de jag älskar mest,

de som är viktigast i mitt liv.

Så hade vi planer även för annandagen, allihopa skulle samlas igen och äta hos mig, men då sprack allting eftersom jag blev sjuk.

Men tacksamheten för julaftonen är kvar. Känslan att se de små öppna sina julklappar. Glädjen. Gemenskapen. maten och godsakerna. Kärleken jag känner som får hjärtat att svämma över.

2018 går mot sitt slut. Jag har ju inte jordens skarpaste minne nu för tiden, men jag minns såklart solglittret på vattnet, frukostarna på bryggan, luncherna på bryggan, middagarna på bryggan, kräftfesten på bryggan, barnbarnens lek på bryggan, alla fikastunder med mina nära och kära där, ja, kort sagt sommaren på bryggan!

Och våren. Våren med walkabouts över berget ner mot tjärnen. Talgoxarna som kvittrar ”snart vår”. Tibasten. De första blåsipporna i sluttningen.

Sjösättningen. Känslan när en ska dra igång motorn igen för första gången  och glider ut genom gattet, ut mot havet. Havet och en öppen horisont.

Midsommarafton på ön. Lekarna, maten, sångerna.

Sedan kom den förbaskade hettan. Jag drog ut på havet, slog av motorn, och satte mig i fören och bara njöt. Efter ett par timmar startar jag motorn och styr in mot ön igen. När jag ska lägga till vid bryggan väller dom ut. Hundratals getingar som varit med på hela båtfärden och säkert flera andra turer utan att jag sett. Jag får panik. Når inte bryggan, får tag i åran och sliter ur den ur sin klyka, och puttar in båten med åran mot en sten på botten. De är överallt runt mig. (Den mycket märkliga manövern som jag gör och kommer på först efteråt är, att jag försiktigt kastar in min iPhone på bryggan! Räddar den först liksom. Fast getingarna skiter ju i den?)

Jag kommer upp på bryggan och springer allt vad jag kan. Tacksam i den stunden att jag inte hade några barn med mig i båten den gången!

Och sensommaren, alltför varm för mig. Jag var mer i vattnet än på land (läs bryggan). Badade och simmade och flöt runt på exmakens surfingbräda. Outhärdlig värme för mig utan närhet till vatten.

Stjärnklara ljumma nätter är däremot något av det finaste jag vet. Jag och en väninna hade ”månvaka” på bryggan med gott att äta.  Kvällen var ljum, månen enorm.

Kräftskiva avverkades, också den i fullmånens sken, en helt magiskt stjärnklar natt. Då var bland annat B och hans kompis med, och B är bra på stjärnbilder. Han visade oss Cassiopeja, som ser ut som ett dubbel-W.  Cassiopeja. Så vackert namn på en vacker stjärnbild.

 

Och havsörnen tvärs över vår lilla ö, fiskgjusen ryttlande över viken och svanarnas vita skepnader som speglas i vattnet borta vid Ormviken.

Sedan fick jag som vanligt olika idéer och sjösatte några.

Några har jag varit på väg att genomföra tidigare men backat.

Jag kan fortfarande backa men så här långt har jag inte släppt det tidigare, så

kanske blir det av nu, med en av de där idéerna.

Vi får se.

Annat från 2018 …

KÄNSLOR AV MAKTLÖSHET:

  • När jag fick vetskap om att ett företag planerar att bygga enorma vindkraftverk utanför vår kust, 420 st, på 325 m! (Större än Eiffeltornet.) Det är sanslöst och vidrigt och det finns en förening som du, som värnar om fågelliv, natur och tystnad kan gå med i utan kostnad. Hemsidan heter www.visionjungfrukusten.se

NYTT JOBB:

  • Jag tackade ja till ett uppdrag i Stockholm, där jag ska leda en grupp en kväll i veckan med början i januari 2019. Känns som en ära att få jobba med några av landets bästa terapeuter!

UTFLYKTER JAG MINNS:

  •  Kolmården med ena dottern och barnbarn. Underbar minnen att spara i hjärtat.
  •  Vi åkte till Öregrund, jag och barndomsvännerna.
  •  Bästisen och jag åkte på kryssning och dansade till Flamingokvintetten!
  •  Barndomsvännerna och jag åkte på kryssning med Eckerölinjen en vacker sommardag!
  • I maj åkte jag på litteraturkryssning!
  • Och årets sista kryssning gick till Helsingfors med ena dottern och hennes familj då vi firade min 65-årsdag! Tyvärr blev barnen sjuka i yngsta dotterns familj så de fick avboka. Men jättefin kryssning med fina minnen!

ANNAT MYS och KUL:

  •   Pepparkaksbak med först A som kom till mormor och bakade.
  •   Pepparkaksbak med W och S hemma hos dom.
  •   Godnattsagor med små, varma pyjamasungar, sånger och ”hitta-på-sagor”.
  •   Påskäggsletningar och promenader efter ”hemliga stigen” där olika skatter kan hittas, och nu senast ”Spökstig” i skogen och även där fanns det skatter!
  •   Återförening med tre kompisar från gymnasietiden. Så roligt!
  •   Äntligen kom jag till ALLSÅNG PÅ SKANSEN! Jag och en kompis åkte ner till Stockholm, och kom till och med med på TV!
  • Min yngsta dotter och jag var på ORUPS 60-årskalas på GLOBEN. En oförglömlig kväll, vilket drag! Och vi skrålade och sjöng med!

Det här är bara ett urval av allt under 2018, och jag har såklart glömt massor just nu!

Jag är oerhört tacksam för mitt liv.

Det handlar inte om mycket pengar och materiella ting. (Fast bryggan och båten, hörni, det är Top Notch att ha.) Men det allra, allra viktigaste, vet ni vad det är för mig?

  • Att ha tillgång till skog och hav.
  • Att ha sinnesro. Lugnt inuti.
  • Att inte göra något jag inte kan stå för.
  • Att vara ärlig.
  • Att känna tillit till livet. Lita på att det bär.
  • Att acceptera det jag inte kan förändra, men förändra det jag kan.
  • Att fortsätta känna tacksamhet. Tacksamhet för det många tar för givet, och det gjorde jag också förut. Såna saker som att få äta mig mätt, ha det varmt och gott i mitt hem, vara frisk, ha familj och vänner, armar att bära mina barnbarn med, fötter att springa på solvarma stenar, ögon att se allt vackert, och nu kan jag skriva HÖRAPPARAT så jag hör bättre!

Med en önskan till er om ett fantastiskt fint 2019!

 

 

Jag kanske är på väg att vilja bli en minimalist.

Det blir mer och mer påtagligt för mig att jag har åt fanders för många prylar.

Ni som känt mig ett tag vet hur jag tidigare verkligen kickade på att handla. Jag älskade att köpa kläder och saker som jag oftast inte behövde. Jag fick ett tillfälligt (vad jag trodde) ”lyckorus”. Ibland fick jag yrsel på större varuhus för att jag blev så exalterad. Jag minns att mina döttrar, som då var tonåringar eller den ena strax däröver, fick liksom leda ut mig ur ett varuhus i Stockholms, (jag tror det hette Debenhams), för att vi inte skulle missa vårt tåg tillbaka hem.

Jag kan fortfarande känna glädje över att handla något jag länge längtat efter eller verkligen behöver, men inte på det där viset som jag kände förut. Nyligen köpte jag ett begagnat köksbord på en ”köp-och-sälj-sida” på FB. Det bordet blir jag fortfarande glad över varje morgon när jag sätter mig där och dricker mitt kaffe. Jag vet inte vad det är med det där bordet, men jag är så rädd om det. Bordet är ett slagbord från IKEA och har lådor där en kan förvara bestick, servetter, ljus med mera. Och det går att göra det pyttelitet om en vill det. Eller fälla ut det så det rymmer fler.

Jag gör mig av med många saker nu. Säljer eller lämnar på återvinningen. Jag känner att jag inte vill fortsätta med en meningslös konsumtion för köpandets skull. Det ger en sinnesförändring ett kort tag, men det är oftast en illusion. En känner sig glad. Upprymd. Men hur länge? Det är en sak att köpa det jag verkligen behöver. Hur ofta har jag ställt mig den frågan?

Hundratals mail om Black Friday har fyllt min inkorg den senaste tiden, jag har känt mig stressad av det. Stressad på det viset att jag har känt att jag missar någonting om jag inte ger mig ut i köpkaoset.

Den kloka delen i mig har hållit mig hemma.

Det är främst en fråga om vår planet. Det är allvar nu. Vi behöver vara rädda om den. Var och en kan bidra med det lilla. Källsortera, välja bort bilåkandet, låta bli att köpa massa onödigt. Skippa flyget (lätt för mig att säga som inte prioriterar att resa utomlands.)

Till jul har jag under alla år pyntat vansinnigt mycket. Tomtar och adventspynt och massa julsaker. Fina saker som förknippas med underbara jular när barnen var små. Julsaker från min kära farmor Signe, som hon hade i granen. Och ljuslyktor till förbannelse. Ljuslyktor som inte hör julen till har jag faktiskt gjort mig av med. Några i alla fall.

Att prylbanta julkartongerna kanske jag inte lyckas med i år. Men jag behöver inte smocka upp allt. Och absolut inte införskaffa ytterligare en adventsstjärna eller en till julgransprydnad.

Att leva minimalistiskt innefattar ju inte bara att prylbanta. Att rensa ut kan bli en inkörsport till förändring av resten av livet.  Det gäller även relationer och vad jag gör av min tid. Till exempel har jag minskat min tid på sociala medier efter en workshop med Linn Fjällmo Vestin, där jag på ett nästan hisnande sätt blev medveten om hur många andra saker jag kan välja att ägna mig åt under en dag. Viktiga saker, som att skriva på min bok till exempel.

När det kommer till relationer vill jag välja vänner som får mig att känna mig glad, och som ger mig energi. Jag har kompisar som får mig att skratta och det är jag så himla tacksam för. Och jag har de som jag kan samtala med om livets alla outgrundliga företeelser. Andra drar ner mig i gnällträsket och där vill jag inte vara.

Ibland lever vi i en omedveten acceptans av sånt som egentligen inte gör oss lyckliga. Medvetenhet är grunden till förändring. Vi har var och en ansvar för våra liv och de val vi gör.

Vad är viktigt för dig?

Vad är det i livet som är värdefullt?

Vad vill du ha kvar?

Vilka personer ger dig energi och vilka umgås du med av gammal vana?

Vad är det du fortsätter göra fast du inte vill?

 

Tacksamhetslista här och nu:

en amaryllisstängel som jag fick i går

min lilla lya i stan på 34 kvadrat (känns så rätt)

lusten att göra *ostnötter till första advent

 

Recept på *ostnötter:

2 dl salta Cashewnötter eller jordnötter
2 dl vetemjöl
1,5 dl riven parmesanost
100 g smör

Sätt ugnen på 200 grader. Hacka nötterna grovt. Blanda mjöl, nötter och ost. Smula ner matfettet och arbeta ihop till en deg. Dela degen i två delar och rulla ut till längder ca 35 cm långa. Skär varje rulle i 15 bitar och rulla varje del
till en liten boll. Lägg på en plåt med bakplåtspapper.
Grädda mitt i ugnen ca 10 minuter. Låt svalna på galler. Servera med vitlöksost.

Ha det bra!

 

 

 

 

Efter tre veckor får jag abstinens.

Längtan efter två underbara gullebarn blev för stor, trots att vi har datum inbokat redan inom en vecka, men jag frågade om jag kunde komma och jag var välkommen. Det får inte gå mer än tre veckor har jag insett. Det skulle inte ha gjort det den här gången heller, men förskolan levererade magsjuka och vissa planerade trevligheter fick ställas in.

Den lilla glada som springer mot mormor på förskolegården, hjärtat fylls av översvallande kärlek varje gång. Jag lyfter upp honom i min famn och snurrar runt, runt. Och sedan hämtar vi syskonet, som skrattande springer rakt in i min farm.

– Jag vill att du ska stanna i miljoner dagar, säger han på kvällen när han försäkrat sig om att jag ska sova kvar.

– Hå ja komma hem hos dej? frågar den lilla och hjärtat går nästan sönder. Tjugo mil är tjugo mil. Men jag säger jaa, det får du jättegärna, en annan dag.

Jag blev hånad på Facebook när jag skrev i en tråd att benämningen ”Livets efterrätt” inte täcker det som det innebär att få barnbarn. En efterrätt är en efterrätt. Att få vara mormor är bland det största i livet.