Morgon i maj.

Viken är spegelblank när jag tar mitt kaffe och går ut och sätter mig på bron.

Jag drar upp mina bara fötter under täcket som jag virar in mig i.

Måsarna skriar. Återigen har de byggt bo på vår skorsten. Jag vet hur det blir en dag, jag kommer att bli attackerad så fort jag öppnar dörren. Då är parasollet bra att ha.

Tacksam att få ha min tidiga morgonstund, fast jag har möjlighet att sova länge numera. Jag vill ta vara på den här tiden. Den flyr så fort, varje stund i vårens tid är för mig värdefull. Jag vill ta in med alla sinnen. Vara närvarande. Andas in den lite kyliga morgonluften, lyssna på bofink och talgoxe som slår sina drillar i björk och tall.

Allt är förgängligt. Inget går att spara, lägga på burk eller i en låda för att ta fram i vinter.

Det är nu. NU och inte sedan.

Kanske sparas det i själen i alla fall. På något sätt. Eller som ett minne. Ett av många, vackra minnen i maj 2018.

I helgen skapades minnen i två snart fem år fyllda killar. Vi tog båten och rodde ut, och med varsin hov lyckades de fånga lite småfisk. Lyckan var stor! De hade fångat själva! Fiskarna fick simma i en balja på bryggan innan de släpptes fria igen. Jag förundras över att det nu är nya små människor som upptäcker livet här på ön, och gör samma saker som jag gjorde, fast jag var nästan sju när jag kom hit första gången. Nya små, som ropar ”mormor”, och det är mig de ropar på.

De fyller mitt hjärta med kärlek, så det svämmar över.

Lyckofrukost.

Frukostar ändå.

Det är det bästa på hela dagen, när en får sätta sig i soffan med en stor balja kaffe och något gott att äta.

Numera har jag tid på morgnarna och kan sova länge om jag vill. Jag behöver inte äta frukost direkt när jag vaknar. Men kaffe! Kaffe behöver jag direkt.

Jag gör vackra frukostar en del morgnar, med snyggt skurna jordgubbar på yoghurtkvarg med vaniljsmak, serverat i efterrättsglas.

Ibland gröt med banan och kanel.

Det jag längtar efter är när det blir lite varmare, och jag ska få äta min frukost på bryggan.

Då kan vi snacka lyckostund på riktigt.

Min farmor.

Tänker på min farmor Signe ~ i går var det den dagen hon föddes, år 1901.

Hon har betytt så mycket Glad, kärleksfull och bullbakande. Hos henne fanns alltid hallonsaft, som hon gjorde själv såklart. Hon hade massor av veckotidningar; Allers, Idun, Hemmets Veckotidning … Jag hade en skokartong hos henne och farfar, som jag hade klippdockor i. De bodde på Klippan i Bomhus, Gävle.

I rabatterna blommade många doftande blommor, som farmor ibland klippte av med saxen och satte i vas inne på rumsbordet.

Hon var från Ockelbo men bodde många år i Kilafors innan hon träffade farfar som var polis och änkling med fyra barn (en dog 3 år gammal, lilla Astrid).

Signe fick inga egna barn, men hennes omsorg om de barn hon fick då de gifte sig var kärleksfull och sann, precis omsorgen med oss barnbarn. 

Hon hade många roliga uttryck, som sitter kvar i mig, fast jag aldrig riktigt förstod sammanhangen … Mest minns jag hennes glädje. Skratten. Hon blev alltid glad när jag kom och hälsade på. Det betydde mycket för mig. 

Jag tänker ofta på farmor Signe.

Lill-Babs, i dag var din sista dag på jorden

Jag har gråtit.

Först Jerry Williams. Det var sorg då med.

Men i dag.

Lill-Babs.

Jag hade så mycket viktigt på min to-do-list i dag.

Satt i soffan och hade avslutat min frukost. Började kolla listan för att se vad jag skulle börja med.

”En sak i taget, det viktigaste först”.

Min iPhone plingade till, på messenger hade en vän skrivit R.I.P. Lill-Babs.

Klockan var strax före elva.

Jag skrek rakt ut.

Tårarna kom.

Hon har betytt så mycket. Funnits se´n jag var liten.

Jag blev helt lamslagen. Skrev med mina vänner på messenger och satte på TV:n,

där blev jag sittande. Det var ju mycket om henne ända till eftermiddagen.

Min kropp var så där tung. Som av bly.

Solen sken. Jag ville ingenting. Min göra-lista orkade jag inte längre titta på.

Sedan tog jag bilen i alla fall, och åkte ut. Fastnade i snön. Mycket klantigt. Där

satt jag fast tills en granne kom och drog loss mig. Och min väninna var redan på

väg från Gävle, men när hon kom hade jag redan fått hjälp. Vi åkte hem till mig

och drack kaffe.

Pratade.

Om Lill-Babs förstås.

Och om att vi inte är så långt ifrån 80 längre. Femton år liksom. Femton år att

göra det bästa av. Jag frågade henne vad hon vill med de år som är kvar.

Jag vet vad jag vill. Lite i alla fall.

Jag vet vad som är viktigast. För mig. I mitt hjärta.

Vi kan ju leva längre än till 80, väninnan och jag. Eller inte. Ingen vet. Så därför, jag vill göra det bästa av var dag, var stund. Välja glädje. Göra det jag älskar att göra. Vara med människor jag tycker om. Äta gott men med förnuft, om jag nu vill leva länge och vara frisk, så är det nog viktigt, det tror jag. Fast så mycket annat är minst lika viktigt, typ att ta hand om det som är inuti. Själen. Det inre.

Jag vill fortsätta leva i sinnesro. I ärlighet. I acceptans och i tillit. Jag vill rensa ut det jag har med mig som har skadat mitt inre barn. Det mesta är utrensat. Tror jag. Fast vad vet jag om vad jag kanske förtränger på ett omedvetet plan. Det kommer i så fall när det är dags, när jag är redo.

Brist på andliga principer leder inte till långa lyckliga liv. Det som är inuti, det som vi bär på, våra ouppklarade affärer behöver vi ta ansvar för. Sånt talas det väldigt tyst om. Men att inte äta ditt och inte äta datt, att motionera och så vidare, det får vi tips och råd om hela tiden.

Jag hade en man i behandling som led av högt blodtryck. När han blev nykter blev resultatet bättre och bättre. När behandlingen var slut hade blodtrycket sjunkit till det normala. Det blev tydligt då han regelbundet gick på kontroll för sitt blodtryck.

I 17 år hade han haft högt blodtryck.

Inte en enda gång hade hans läkare fört in samtalet på alkohol, eller frågat om mannens dryckesvanor.

Det är en av alla saker det talas tyst om.

Och om frusna känslor, som sätter sig i kroppen och blir till artros.

Fibromyalgi är oerhört vanligt hos personer som lider av medberoende.

Forskning finns. Men det pratas inte om det. Varför?

Människor som tar hand om sina frusna känslor och sitt medberoende

tillfrisknar.

Precis som alkoholistens blodtryck sjunker när hen väljer att göra behandling.

Jag vill ha lugn i mig. Jag vet vilka verktyg jag behöver till det.

Men det finns inga garantier. Så är det.

Så att leva här och nu är det bästa för mig. Jag oroar mig inte längre för hur det ska bli i maj eller i september 2019. Jag är tacksam för att jag sover gott på natten. Att jag inte har ont någonstans och att jag har min familj. Jag har tak över huvudet och en båt som förhoppningsvis kan sjösättas snart. Jag kan gå och röra mig och jag trivs med att vara med mig. Jag kan fortfarande höra talgoxen även om det inte är lika bra med min hörsel som det har varit. Jag kan dansa i köket medan linsgrytan puttrar på spisen. Jag behöver ingen man för att må bra. Jag behöver inga yttre företeelser för att slippa ångest, typ alkohol, shopping, relationer, en massa brus som TV, dator eller mobil. Jag kan sitta tyst i ett tyst rum eller på en sten i skogen och känna mig lycklig.

Så har det inte alltid varit kan jag säga. Att vara ensam med mig själv gjorde mig rastlös tidigare. Jag behövde alltid ångestreducering i tillfälliga ”Short-term energy-relieving behaviors”, (STERB), typ vara i ett förhållande, alltid ha en godispåse i väskan,  köpa ”något nytt” på H&M som gav mig en illusion om glädje typ 24 timmar, dricka vin på helgen, you name it.

Orsaken fanns inom mig men jag ville inte kännas vid den smärtan. Döva, döva, fly.

Tills jag till sist började kolla vad det var som låg där i ryggsäcken. Det som har hänt har redan hänt. När vi börjar se det, prata om det, lyfta upp i stället för trycka ner, så kommer olika känslor. Skam, ilska, sorg, förtvivlan etc.

Men det är inte farligt att känna.

Att hålla känslorna borta med olika medel, däremot, tror jag kan vara farligt.

 

 

Gnällfasta pågår.

Fredagkväll.

I dag har jag mailat olika ställen, ringt massa samtal för att marknadsföra mig och så har jag klagat och gnällt för mina vänner.

Om kylan och snön har jag gnällt. Tills jag kom på mig.

– HALLÅ, sa jag till mig själv, lägg av!

Och så började jag tänka på allt som är bra.

Jag tog på mig armbandet jag fick på Tomas Gunnarssons föreläsning.

På armbandet står GNÄLLFASTA PÅGÅR.

På ICA köpte jag en liten kruka med blivande krokusar. Och räkor från frysen, i

lösvikt. Vitlöksost och jordgubbar.

Den vippande påskkycklingen står på bordet och jag har strukit en gulgrön duk.

Det var det första jag strök på säkert sju år.

Det ska bli påsk.

Först tyckte jag det kändes som ett hån när jag såg påskdekorationerna på hyllorna i affären.

– Mig lurar ni inte! Jag tänker inte låta mig dras in i något falskt påskdravel när drivorna ligger meterhöga.

Men det kan ju hända att det smälter undan. Det är ju lite tid kvar.

Företagarlivet är inte bara att sitta och kläcka idéer, minsann.

Det händer ingenting så länge jag har idéerna och visionerna i min skalle.

Det krävs ACTION!

Jag lärde mig av en klok kvinna som coachar människor i Attraktionslagen, att när en idé har dykt upp behöver vi agera på den inom tjugofyra timmar.

Mina idéer kommer nästan uteslutande när jag sitter och kör. Det är den ena visionen efter den andra. Snabbt går det. Det är då det gäller att stanna bilen på första bästa ställe. Stanna bilen och prata in på mobilen. Och sedan komma ihåg att göra något av det snarast möjligt. Att agera.

Nu, från och med i morgon, har jag lagt in i kalendern när jag ska jobba med marknadsföring och kundbesök. Typ mellan kl 10.00 och 14.30. Minst fyra dagar den här veckan. Jag behöver bli min egen chef. På riktigt.

Det är lätt att jag hittar på en massa annat annars. Åker till stan och lunchar med väninnor och såna saker. Ja, det kan bli med manligt sällskap också. Men mest damer.

Eller så hittar jag på något annat som inte alls gagnar mitt företag.

Det är lätt att bara låta dagarna gå utan att det blir något vettigt gjort.

Och jag vill ju så mycket! Idéerna trängs verkligen i min arma skalle. Och de behöver sjösättas.

För övrigt började denna söndag med att jag hittade en mus i fällan.

Det är inte kul.  Den hade dessutom hunnit skita ner innan den kilade vidare. Blä.

Det är vid såna tillfällen jag vill ha en tvåa på Söder.

Tidigare år brukar jag ta fällan mellan tummen och pekfingret och med rak arm och puls på 190 bära den till ytterdörren och så bara K A S T A iväg den ut över tomten. Hela kitet liksom.

Men i dag bestämde jag mig för att ta bort musen ur fällan (usch, jag ryser när jag skriver det här), och spänna upp fällan igen och sätta tillbaka den i skåpet.

Och det gjorde jag! Holy Smoke, I did it!

En får inte va´blödig.

 

 

Jag vill bara ge honom varm choklad och bullar.

Det blev hiskligt sent i går.

Jag råkade få tips av min Instagram-vän i Hälsingland om en TV-serie för några veckor sedan.

”Bonusfamiljen”. Jag hade hört talas om den men aldrig tittat.

Så jag tittade på avsnitt 1 och längtade till nästa måndag, då jag skulle få se mer. Det var ju så himla bra!

Jag skrev och frågade henne om något jag inte riktigt hade klart för mig, det är många inblandade och ungar hit och dit. Hon svarade att jag kunde se hela förra serien på SVT Play om jag ville. Så jag liksom fick hela storyn.

I går satt jag och glodde halva natten. Förtrollad, liksom. Barnen är så söta, särskilt han som är son till Petra Mede i serien. Mitt hjärta blöder för den där ungen. Jag vill ge honom varm choklad och nybakade kanelbullar. Varje dag.

Jag är ingen serie-människa. Ingen TV-tittare över huvud taget. Eller ska jag skriva ”var” ingen TV-tittare?

Nu pratas det om ”Bron”.

Nej. Den tänker jag INTE se.

Men jag tittar gärna på ”Stjärnorna på slottet” och lite annat.

I ”Stjärnorna på slottet” och ”Så mycket bättre” tycks det finnas en tendens att nu ska alla berätta om sin barndom. Och så gott som alla har vuxit upp med alkoholism. Inte konstigt att man söker bekräftelse på scenen då. När ingen såg en.

Det blir lite som en tolvstegsgrupp i de programmen fast utan terapeut och utan egentlig lösning på problemet. Fast några av de som medverkar tycks redan ha hittat lösningen. Dom är ju nyktra och drogfria. Senast var det Regina. Peter Jöback med. Det är fint att de är öppna med det. Att de har gjort något åt sitt beroende. Lagt av. Hittat ett liv.

Ja, nu sitter jag här i soffan och är astrött efter gårdagens race.

Ute snöar det. Jag är trött på snön om jag ska vara ärlig. ”Inte en vinter till här ute i skogen” tänker jag när jag släpar in vedsäckarna balanserande på den smala gång jag skottat med barnbarnens snöspadar.

En tvåa på söder är vad jag drömmer om just nu. Tänk så bekvämt. En liten balkong att dricka morgonkaffet på i vår. Ingen snöskottning. Sandade trottoarer utanför. Närhet till fik och affärer utan att en behöver ta bilen och sladda runt i.

Att drömma sig bort är fint ibland.

 

Lugna lördag

Frukost i soffan, tända ljus och bara tyst.
Ingen stress.
Tänkte på dagens möjliga göromål och bestämde mig för att bara vara hemma. Har varit iväg så gott som varje dag den här veckan, på nån grej i stan. Föreläsning, Friskis & Svettis, bilverkstad, vattengympa, frissan, HLR-kurs, lunch med väninnorna och besök hos barnbarn. Så i dag har jag bara varit ut till friggeboden och hämtat lite grejer, och fyllt på till fåglarna.
Jag planterade om en paraply-aralia som har haft det trångt i sin kruka alltför länge. Det gav lite vårfeeling! Klippte ner mitt penningträd också, och rosengeraniumen. Februari-göra som fått stå åt sidan de senaste åren på grund av tidsbrist.
Vid husknuten har jag spår av rådjur och en morgon gick två älgar precis utanför.
Talgoxarna har fått ett eget Bregott-paket! De har talgbollar också, och hoppar emellan.
I kväll ska jag göra mig en räkmacka och titta på ”Mello”. Jag är dock inte så engagerad eller insatt i artister och låtar. Förra lördagen sjöng jag ”Vyss lull” för en liten gulltulta medan programmet pågick och har inte brytt mig om att kolla på det efteråt.
Men det kan vara lite trevligt att se när det ändå inte finns annat som lockar.

Jag är tacksam i dag också.

För livet.

För ljuset som dröjer sig kvar allt längre för var dag.

Och tusen andra ting!

Loosa upp lite!

Snön vräker ner. Jag har fått ställa in verkstadstiden jag hade i morse, och samma sak med gymmet.

I stället sitter jag i soffan.

Efter ”Nymo” kommer Dr Phil. Det rullar liksom bara på.

Där sitter jag och nickar och hummar som jag alltid gör när jag ser på Dr Phil, eller lyssnar på Radiopsykologen.

I det senare fallet agerar jag också co-terapeut. Radiopsykologen brukar jag lyssna på när jag kör hem från Stockholm sent på kvällarna. Då pratar jag högt med klienten som Radiopsykologen har i telefonen, och hummar med när han säger något. Jag är inte alltid överens med Radiopsykologen men det betyder inte att han har fel.

Efter Dr Phil följer Sex and the City i en annan kanal.

Dubbelavsnitt. Som en kan se efter Hollywoodfruar eller något annat dramisch.

Efter första Sex and the City blir jag kaffesugen igen, det blir liksom ett två timmar försenat ”elva-kaffe” som jag minns från barndomen. Det händer att jag dricker elva-kaffe numera, om jag inte ätit frukost halv elva. I dag hade jag ju tidig frukost eftersom jag skulle till verkstan … trodde jag. Nåväl.

Så går jag och drar på pannan och brer en macka med Skagenröra, som jag tack vare Guds försyn fick förstånd att köpa innan själva snöhelvetet brakade loss och en fortfarande kunde köra bil utan att fastna.

När jag står där ute i köket och månglar Skagenröra över brödet grips jag av den stora SKULDEN.

Sitta i soffan och glo på massa skit på TV, jag borde …

Borde.

Borde är ett ord som behöver tas bort ur ordlistan. Borde skapar skuld och dåligt samvete.

Jag borde ingenting. Jag har betalat räkningarna utom en som jag inte hittar, och den ska jag leta på sen. Det finns ingenting som jag behöver göra I DAG. Det är snöoväder. Jag kan inte ta mig nånstans.

Det är då jag hör mig säga högt:

– Hallå! Du har jobbat i snart 50 år. Du har fa* rätt att sitta i soffan och glo på TV och äta onyttiga Skagenmackor hur mycket och hur länge du vill. Loosa upp lite!

Och så ler jag åt det kloka jag sa till mig själv, och känner att SÅ ÄR DET.

Och nu börjar faktiskt UNGA MAMMOR som jag började titta på i går.

 

 

Hur fungerar du när det gäller pengar?

Jag har hört unga människor på strax över 30 säga, att ”sedan när man blir pensionär kommer man ju inte ha råd att åka på semester”, eller ”när jag blir pensionär kommer jag att bli tvungen att äta blodpudding varje dag”.

Och då jobbar änglarna för det! OK änglar kanske inte är rätt ord i sammanhanget, men det blir som vi tänker.

Vårt undermedvetna kan inte skilja på lögn och sanning, så det vi säger/tänker, det kommer vårt undermedvetna att se till att vi får.

Mitt undermedvetna ska få BRA saker att jobba för. Som god ekonomi, ett meningsfullt och kärleksfullt liv, god hälsa, sinnesro, nära vänner och allt möjligt annat. Jag tänker inte ens skänka en futtig tiondel av en tanke till att äta blodpudding! Why should I liksom? När det finns Skagenröra på smörstekt Levainbröd.

Jag har faktiskt använt tankens kraft för att få bo här vid havet, det var en affirmation från början. En annan sak jag tänkte fram var min Peugeot 307CC, alltså cabben jag ägde och älskade att köra.

OM jag hade tänkt ”det skulle vara mysigt att ha en cab men det kommer jag aldrig att ha råd med” så hade det aldrig blivit någon.

Det här med pengatänk är ofta ett gammalt manus vi kör på ett omedvetet plan. Kanske växte vi upp i en familj där vi hela tiden fick höra att ”det finns inte pengar”, eller ”det där är för rika människor, inte för oss”. ”Tror du att jag är gjord av pengar!” utbrast min mamma när jag bad om något. När jag fick månadspeng fräste hon alltid ”KOM IHÅG ATT DET SKA RÄCKA I EN HEL MÅNAD!”

Vilket det inte gjorde såklart. Men jag fick skuldkänslor och skuldkänslor för att vi spenderar pengar kommer inte att göra att vi får mer.

Vi behöver kolla av våra blueprints, det vi är matade med, våra inre statements. Ta reda på vad som styr oss än i dag i vuxen ålder, och granska avsändaren. Vem sa det och vad hade den personen för anledningar att uttrycka sig så? Behöver vi leva efter det i dag?

Troligen inte.

Några tips för att förändra ditt penga-tänk om du tror att du behöver det …

  • Ta ut en summa pengar som du tycker att du kan avvara, och bär med dig  pengarna i din plånbok/väska/ficka. Gör inte av med dom, bara bär med dig dom. Låt oss säga att du har tagit ut en femhundring och nu har du den i din plånbok. Du ser ett par snygga skor som kostar 399:-. Då tänker du; ”Dom där skorna kan jag köpa nu om jag vill”. I en annan butik ser du en bok som verkar intressant och du tänker samma sak. ”Den kan jag köpa om jag vill”. Det som händer är, att du får en annan känsla. Du känner inte ”Åhhh den där vill jag ha men jag har inte råd!” Bristtänkande skapar brist! När du upplever att du KAN köpa den saken du ser händer något annat. Ditt undermedvetna får andra signaler. Du känner dig rik. Bli van att känna dig rik och pengar kommer att flöda till dig. Det handlar om din känsla, din vibration. Ha pengar med dig, så mycket du tycker att du kan undvara, men gör inte av med dom!
  • Många av oss tror, att bara vi får mer pengar blir vi lyckliga.

Men det fungerar precis tvärtom. När vi är lyckliga och glada är det lättare att få pengar att flöda in i våra liv. Så vad tycker du är roligt? Vad är det som gör dig glad? Vad är det som får dig att känna dig levande? Välj det! Gör sån´t som får dig att känna entusiasm. Sån´t som fyller dig med sprudlande glädje.

  • Var medveten om dina tankar, och dina ord. Säg aldrig ”den där bilen kommer jag aldrig att ha råd med”. Och tänk inte blodpudding, om du nu inte ÄLSKAR blodpudding förstås. Men bestäm inte i dag att du ska bli tvungen att äta blodpudding om fem eller tjugofem år för att du är övertygad om att du inte kommer att ha råd med något annat.
  • Tänk på vad de vuxna sa om pengar i din uppväxt. Vänd på de negativa budskap  du fick så att det blir positiva i stället! Till exempel: ”Du ska inte tro att pengar växer på träd!” Vänd det till exempelvis ”Pengar kommer till mig från alla håll i kärlek och glädje”, och skriv det gärna på ett papper. Skriv det tjugofem gånger efter varandra!

Vill du veta mera? Läs ”The Secret”, lär dig mer om tankens kraft, googla på Bob Proctor, läs om Law of attraction, kolla Instagramkonton!

Och sist men inte minst, hitta ett sätt att känna att du är värdefull. Vad du än har med dig i ryggsäcken, rensa ur den på sån´t som gör att du inte känner att du är en fullvärdig människa. Det kan vara en dysfunktionell barndom, en relation med fysisk och psykisk misshandel, mobbing i skolan, ständiga svek från människor som stått dig nära, vad som helst som har fått dig att krympa i din självkänsla. och som fått din självbild att krascha.

Du är värdefull för den du är, vad du än har med dig.

Lycka till.