Hej januari, och god fortsättning!

Januaris femte dag.

Den är röd. Det är söndag.

Och i morgon kommer ännu en röd dag.

Det känns som om det aldrig blir  v a r d a g.

Just för tillfället är jag väldigt angelägen om att det ska bli just vardag igen, av olika skäl, som att jag har användningsförbud på bilen eftersom jag betalade in skatten en dag för sent, och även fast den nu är betald får jag inte köra med bilen förrän det är registrerat på Transportstyrelsen.

Det funkar inte att visa utdrag på internetbanken.

Det skulle ha varit fint i går annars, att åka till piren och stå där i 15 m/s NV och känna livet i sig.

En annan anledning till att jag vill ha vardag är, att jag vill kontakta olika instanser för att erbjuda mina föreläsningar, kurser med mera. Företagaren i mig står otålig och stampar, beredd, entusiastisk och hoppfull. (Det är lögn, det där om entusiastisk).

Min jul har varit så fin. Jag har fått ha de jag älskar mest omkring mig. Det är det mest viktiga. Och att se glädjen i de små när julklapparna öppnas!

Jag har njutit av långa bad med de mest lyxiga väldoftande badskum och badbomber som jag fick i julklapp. Bodylotions, scrub, doftljus och olika burkar med hudvård översvämmar hyllorna i badrummet!

Jag har verkligen behov av att bada varje dag. Sommar som vinter. Alla dar i veckan.

Sommartid i havet såklart.

Men resten av året är det lyx att ha ett badkar.

Då och då fastnar jag för någon färg, det blir som en inre längtan på gränsen till besatthet, och då vill jag ha kläder i just den färgen, och det har absolut inget med mode och trender att göra, det kommer inifrån.

I slutet av november, strax före advent, fick jag längtan efter grått.

Jag som alltid klär mig i de galnaste och mest skrällande färg- och mönsterkombinationer ville ha grått. Enfärgat, trist och intetsägande. Fast lite tryggt. Jordnära. Juligt i viss mån, Tomten har ju ofta något grått på sig bland allt det röda.

Strax därefter kom rosa-längtan. Inte cerise-skrik-rosa. Mera mild rosa.

Grått och rosa i kombination. Jag fixade naglar i rosa och glittergrått till Lucia. Min älskade fluff-kofta i rosa åkte fram igen och bars med en grå topp under.

Intressant det där med färger, de står ju för någonting.

Jag hade ju köpstopp länge, länge, men det verkar ha hävt sig själv nu.

En dag bokade jag in en personal shopper.

Hon kände ju inte mig, så hon hade tagit fram många plagg i svart. Svart lång cardigan, bland annat.

Jag är inte en svart person. Jag är röd och knallgrön och cerise. Gärna på en gång.

Och nu grå-rosa. Men inte svart. I och för sig kan det vara praktiskt att ha ”den lilla svarta” i garderoben, och det har jag sedan många år.

Men inte köper jag nya svarta plagg.

Jag gick all in på den där personal shoppar-sessionen. Många tusenlappar blev det.

Men det mesta har jag gjort återköp på. Det är lätt att bli förförd där i provrummet. Hon var en bra säljare. Men av allt jag tog med mig hem den där dagen har jag nu bara ett par jeans, (som jag behöll på nåder, jag är ingen jeansmänniska längre), en blus, (jo den är ganska fin fast jag har aldrig blusar, egentligen, och skulle aldrig ha köpt den om inte hon hade tagit med den till provhytten, men den kändes bra, det gjorde den), en slipprig klänning och ett par ”coated” tights. Bekväma och mysiga att ha till en stor, bylsig stickad tröja.

Det var väl allt.

Efteråt köpte jag ett rosa linne med spets, att ha under en grå v-ringad tröja som jag hade redan.

Bilderna visar blusen, och linnet, fast mitt är rosa.

 

Ja, jag har ju planer för våren och behöver se något sånär proper ut.

Jag vet inte om någon människa läser den här bloggen längre? Bloggar ska ju helst uppdateras minst varje dag. Det har varit väldigt långa uppehåll här ibland!

Skriv gärna något så jag vet att jag inte skriver för bara mig. Här eller på FB.

Tack!

 

 

 

Våga välja och välja bort

Jag har sagt upp mig.

Det var alldeles nödvändigt.

Fungerar det inte på jobbet och du förväntas arbeta mot alla dina värderingar, all din kompetens, arbetslivserfarenhet och det du tror på, då blir det inte bra.

”Gå dit och gör det dom vill och håva in lönen bara, tänk inte så mycket”, har några vänner sagt, i all välmening.

Det hade säkert funkat om jag jobbat med materiella ting.

Men jag jobbar med människor.

Människor som har en dödlig sjukdom.

Jag vill inte medverka till professionellt möjliggörande, inte heller har jag lust att

arbeta på ett sätt som är käpprätt åt helvete när det gäller beroendesjukdomen.

Så då lämnar jag.

Jag hade goda intentioner när jag sökte tjänsten.

Kände att här kan jag göra något vettigt, något bra.

Men det är tufft när man är ensam terapeut och kunskap saknas hos

uppdragsgivarna.

Det går för mycket energi.

Min kropp signalerar när jag inte fattar i huvudet, att jag är mitt i ett ”mission

impossible”. Kroppen ropar stopp på olika sätt, och jag är envis ändå och ligger

på tills det bara inte går längre.

Jag är tacksam att jag har gett upp, samtidigt som det finns en stor besvikelse.

Men inget jobb är värt att slita ut sig i, och hälsan är viktigare än pengar.

Att dessutom tvingas svika sina ideal i den här branschen är direkt förödande,

både för mina patienter och mig.

Så här sitter jag nu, och har frid i sinnet och tillit till min högre kraft.

Kaffet i julkoppen smakade fantastiskt efter en jullunch i Hemlingbystugan med

väninnan.

Livet är fint.

Jag får välja. Och välja bort.

Det gäller människor, arbetsplatser, förhållanden, vad jag vill ta in i nyhetsväg

och vilka TV-program jag vill se. Allt.

Det finns saker jag inte kan välja också, som vädret till exempel. Det är rätt skönt.

Inför väder och vind lägger jag mig platt.

 

Ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

*

 

 

 

Blå naglar och saffranscheesecake

När Universum stänger en dörr öppnas en annan.

Dörren har inte gått igen helt men snart så går den i lås.

Jag har lärt mig att se när det kostar för mycket.

Full av tillit släpper jag och går vidare. Men först behöver jag ta hand om mig

själv ett tag.

Det har tagit kraft och energi.

Nu sitter jag i soffan och dricker kaffe. I dag kan jag välja att frosta av frysen, det

är ändå några minusgrader så balkongen blir en bra förvaringsplats.

Annat jag skulle vilja:

Fixa naglar, gärna i olika nyanser av blått! Och några med glitter på.

Baka en saffranscheesecake med pepparkaksbotten.

Hitta en fin kalender för 2020.

 

 

Jag behöver bara ta en dag i taget.

Jag har fått nytt jobb. Det är rörigt eftersom  det är en bit bort, och det är många frågor som ännu är obesvarade i sammanhanget, men jag tar en dag i taget och tänker att jag behöver inte veta allting här och nu.

Det kommer att visa sig.

Det är en mening med allt och jag har ett uppdrag där. Kan verka som ett mission impossible men jag har hopp och tillit än så länge.

Just nu smoothie och kaffe i soffan, jag älskar frukostar i lugn och ro.  Jag tänker att oftast är frukostar absolut värda att lägga lite extra omsorg på.

Jag leder en skrivarkurs nu och har som en följd av det fått inspiration igen att fortsätta med boken. I veckan deltog jag i ett webbseminarium om skrivande. Jag hade glömt min router hemma, så jag satte mig i lounchen på St Olofs hotell och kopplade upp mig på deras wifi. Jag gillar att sitta på hotell med min Mac och skriva. Caféer är också trivsamt att skriva på. En latte bredvid, eller som nu, på hotellet, en Skagenmacka och en kall LOKA.

I dag ställde min iPhone om till vintertid. Förut hade jag en riktig klocka på väggen, som jag fått av Gerhard, men jag gav fasen i att ställa om den, ofta i flera veckor, så jag hade koll på vad klockan var egentligen.

Tyvärr for den i golvet i samband med flytten så nu lever jag i ett gungfly. Kommer inte nånsin att tycka om det här med sommartid hit och vintertid dit.

Spännande är ordet just nu i mitt liv.

Och tacksamhet, tillit och mod.

Ta sig i kragen kan man väl?

”Det kan vara sommarens sista”, den tanken har kommit nu vid de senaste båtturerna och morgondoppen från bryggan.
Däremot nätterna när jag ligger på samma brygga och tittar på stjärnorna, de vet jag att det blir många, många än.
Jag har accepterat att vara i stan lite då och då.
Sett fördelarna igen med min centralt belägna lägenhet, den är inte alls dum att ha.
På balkongen tänder jag en lykta på kvällarna, och jag har lite växter där. Ibland sitter jag där ute och glor på bussarna och tar en kopp kaffe.
Jodå, så att.
Jag är tacksam. På riktigt. Lyxen att ha rinnande vatten är uppskattad! Och en slipper koka till disken.
Så har jag fått lite motivation inför hösten med marknadsföring igen.
Till exempel blir det anhörigdagar 4:e till 6:e oktober.
Jag har föreläsningar inbokade och jag ska ha en skrivkurs på Medborgarskolan med start i oktober, fyra tillfällen.
Mer kommer, jag vet bara inte riktigt var just nu, men föreläsa, det ska jag.

Kunskap om beroendesjukdomen fattas fortfarande.
Många klankar ner på den beroende och fnyser att han/hon kan väl skärpa sig.
Ta sig i kragen.
Det är väl bara att sluta! Hur svårt kan det va?

Så nog finns det att göra, när detta ämne ligger en varmt om hjärtat, och när jag sett så många tillfriskna och få ett fint liv.

Varje alkoholist narkoman etc är värd att få den möjligheten.

Precis varenda en.

Mitt liv på ön, denna julidag/natt.

På altanen i nattlinne.
Klockan är snart tolv.
Julinatten är ljum.
Dörren vidöppen i hopp om att få det lite svalare i sovrummet.
Det är knäpptyst. Vindstilla. Inga mygg.
Det lyser hos några grannar, och på ön mittemot.
Jag har badat massor.
En väninna kom och vi fikade på bryggan. Hon berättade att när hon kommer hit till ön tänker hon alltid att det är som en sago-ö. Laven på Stora Tallen, växtligheten, fåglarna som sjunger än, smultronen och blåbärsriset och stigarna.
Till middag hittade jag ett paket Pimiento Padron som jag stekte och åt med sallad gjord på strimlad vitkål, fetaost, lök och tomater, några valnötter och en dressing.
Det är lätt att leva här.
Kravlöst.
Vackert och rofyllt.
Det har kostat en del att få tillgång till detta paradis, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Ångest varje gång jag öppnade brevlådan under tre års tid och såg kuverten med stämpeln från juristen. Hjärtat stannade medan jag sprättade upp breven. En dag kallades vi till huvudförhandling.
Vi vann.
Mot en större summa pengar.
Det här stället har liksom alltid varit något hon använt som maktmedel.
”Om du inte gör som jag säger säljer jag landet”.
En gång låste hon ut mig.
Jag ringde och frågade var nyckeln var.
”Du har ingenting där att göra!”
Hon slet ut mitt hjärta ur kroppen med de orden.
Pang så la hon på luren. Drog ur kontakten.
Jag hade min dåvarande pojkvän hos mig, bad honom skjutsa mig till hennes bostad, jag skakade, stortjöt, kunde inte köra själv.
Hon släckte när vi närmade oss, jag ringde på dörren, ropade in i brevlådan, hon öppnade inte.
Det var efter det, när jag gick min terapeututbildning, som en i gruppen frågade varför jag tillät henne att ha makt över mig.
”Köp en egen stuga”.
Kort därefter kom jag över ett hus ca 15 minuter från ön.
Det var samma skog, samma öar, samma horisont, jag hade tjärnen nära, stigarna, tranbärsstället, träden.
Jag kunde inte släppa ändå.
Varje gång jag gick ut drogs jag hit.
Snart flyttade jag till huset på fastlandet permanent.
Innan hon dog sa hon att hon ville att vi skulle ha landet.
Det är vårt nu.
Jag kan inte förlora det.
Jag får vara här, vakna här, bada, se himlens färg över Ormviken när solen går ner och björkens skira grönska varje vår, höra flugsnapparen och bofinken och talgoxen och följa måsen som bygger på vår skorsten.
Hennes ungar har lärt sig flyga nu. Vi är osams varje gång jag ska förbi grundet där hon bor med sina ungar. Hon skiter ner min flotte och lägger sina spybollar på räcket.
Jag ligger raklång på den och ser hennes vita vingar mot den sommarblå himlen.
Här vill jag vara tills den dag jag drar in årorna och då ska min aska strös över havet.
”Ja”, sa min yngsta dotter. ”Det är ju där du hör hemma”.

Hemliga viken.

Molntäckt himmel, inte särskilt varmt men jag väljer ändå att äta frukost ute. Varma morgonrocken ovanpå nattlinnet. Filt runt benen.

Första halvmetern på landgången till flotten är under vatten.

Stenen som jag mäter vattenståndet på med blicken syns inte längre.

Juli är lite svår. Lite kall. Men hellre det än + 37 som det har varit i vissa länder i Europa. Jag orkar inte med sån värme.

Det är slut på kaffevatten. Jag får nog ta och åka till stan. Inte bara på grund av vattnet, jag har lite annat att fixa.

Dotter och barnbarn var här i helgen.

6-åringen och jag rodde in i ”Hemliga viken”, en får passa på när det är högvatten. Jag misstänker att jag tyckte det var mer spännande än vad han tyckte.

Där var vi ungar ibland på sommarloven. Senare smygrökte vi där för ingen såg oss, ens med kikare.

Så många minnen överallt här på ön, och runtom. Jag är uppväxt här, sen jag var 6.

Men mina juli-månader var alltid varma, med blå himmel och ljumma kvällar och nätter.

Allihop.

I alla fall vad jag vill minnas.

 

 

Tid att lösa korsord.

Ibland tänker jag på hur tacksam jag är över de mest triviala saker, som att jag har tid att lösa korsord.

I dag när jag handlade slog jag till på en veckotidning med korsordsbilaga, och kände mig alldeles lycklig för att jag i kväll ska sätta mig på bryggan med min bästa penna och kanske lite gott att äta, och lösa ett riktigt korsord.

Jag har ju Cross Boss i mobilen, men det är inte samma sak som ett korsord på en solvarm sida i en veckotidning.

Och som jag har längtat efter det de sista åren jag jobbade, när jag åkte hemifrån kvart i sju och kom hem ungefär samma tid på kvällen.

Då fanns ingen tid till korsord.

Jag brukade skriva det i inlägg på Facebook, att jag längtade efter att sitta och lösa korsord.

Nu kan jag! Jag har tid. Det finns massor av tid! Inte alla dagar, men jag har tillräckligt med dagar utan en enda punkt i kalendern.

Det finns så mycket att vara tacksam för, som jag ofta bara tar för givet, och glömmer hur jag har längtat och saknat.

Till exempel är det lätt att glömma de där dagarna då jag nyligen hade vad man kallar idiopatisk eller ”stabbing” huvudvärk. Det hugger på ett och samma ställe ungefär var tionde sekund, sedan är det borta (eller är det att jag fokuserar på annat så det inte känns?), och så börjar det igen. Det är smärtsamma hugg som tack och lov bara varar någon sekund.

Men på tredje dagen var det borta. Då var det som vanligt, jag hade inte ont på en fläck i hela min kropp.

Jag kände mig tacksam för att det var så. Men ofta reflekterar jag inte. Det kan komma en tanke ett halvår senare i ett samtal med en kompis eller så. ”Ja just ja, nu har jag inte känt av det där på länge”.

Och samma sak med sånt jag har saknat tidigare. Inte hunnit, inte haft möjlighet.

Som att det finns tid att lösa korsord. Och att jag kan sitta länge på bryggan och äta frukost utan stress till ett jobb tio mil bort.

Jag är tacksam så det känns i hela mig.

För så mycket.

 

På min flotte.

Det har varit ljuvliga sommarkvällar med magiska solnedgångar över ett stilla hav.

Jag har varit ut med min flytande veranda. Det är lite mack innan jag kommer ut, med att göra loss från landgången. I snitt tar det nog minst en kvart varje gång. Men jag gillar det. Jag gillar att sitta där och ta loss sprintarna, dra upp badstegen, lossa från bojarna. Det behöver inte gå fort. Jag kan vara i nuet med varje moment och njuta av vinden i håret, solen som gassar på mina bara axlar, bofinkens glada kvitter och måsarnas skriande.

Jag sitter i min solstol medan flotten sakta lämnar land. Elmotorn hörs knappt.

Här är jag fri.

Ensam på havet med svanar, häger, tärnor och måsar.

Flotten är det bästa jag har införskaffat någonsin.