”En blå glugg!”

  1. Väninnan och fd arbetskamraten och jag skickar uppdateringar till varandra om regnmängd, vindstyrka och eventuella öppningar i molntäcket.

”En blå glugg!!!!” skriver hon på SMS.

Minuten efter, ”men regnar ff” …

Hon, precis som jag, bor vid havet på sommaren, och i åratal har vi skickat SMS och delat förtjusningen med varandra soliga sommardagar, då vi legat på varsin brygga fast med många mil emellan. Men även när det som de senaste dygnen regnat i evigheters evighet, hör vi av oss till varandra om väder och små uppdateringar vad vi gör. Det är trevligt. Jag är inte den enda kvinnan som bor på en ö. Hon finns också.

I dag är det växlande molnighet och en behaglig temperatur på +18. Good enough for me. Hellre det är + 28, det mår jag inte bra av.

De senaste dagarna har jag inte känt för att åka till någon affär, så fantasin har fått jobba för att hitta på något gott att äta. Jag har inte behövs svälta. Det finns mycket i skåpen, fast kylskåpet började gapa tomt, så i dag bunkrade jag upp med spetskål, såna padrone eller vad det heter, som man steker i olja och kanske har lite vitlök, flingsalt och chiliflakes till. Supergott!  Halloumi är alltid bra att ha hemma, och Apetina vitost som det var extrapris på, jag älskar sån ost i en sallad med jordgubbar, röd lök, babyspenat och kalamataoliver! En dressing på balsamicovinäger, olja och salt till det, och så kan man strö över lite solrosfrön och hackade valnötter. Skulle kunna leva på det hela sommaren!

I dag är det min mamma Karins födelsedag. 1912 föddes hon. Dog 1960 i familjesjukdomen alkoholism. Tänker ofta på henne. Och på min pappa. Lägger pussel. Fattar. Tror jag.

Jag har lite roliga projekt att se fram emot i höst. Kreativiteten kommer att blomma! Skrivande och akrylmålning, plus en grej till som ligger och viskar och drar. Har inte agerat på det än. Väntar på startskottet, det som kommer inifrån det omedvetna, och som plötsligt en dag eller natt får mig att göra det som krävs för att, i det här fallet, delta.

Ett jobb har jag också beställt från Universum. Gärna konsultuppdrag, en eller ett par dagar i veckan.

Hur jag ska kunna fortsätta måla i min lilla lägenhet när jag inte längre är här på ön vet jag inte. Det funkar, men blir trångt. Så det har jag också skickat ut. ”Ge mig utrymme för min målning, one way or another.”

Tack.

 

En av alla dessa sommarmorgnar

Frukost på altanen.

Vindstilla, vita sommarmoln. Bofinken sjunger, hamrandet från grannen på andra sidan viken ljuder hemtrevligt över vattnet. Jag är i nuet, jag älskar nuet som är. En lätt bris skapar krusningar nere vid bryggan, och drar snabbt förbi.

Ännu en sommardag ligger framför mig. Tacksamheten fyller mig. Jag älskar detta ställe.

Jag vill sitta kvar här, i skuggan på altanen en stund. Lyssna, känna dofterna, njuta av grönska och hav.

 

Midsommarafton i morgon.

På min to-do-lista inför midsommar är det inte mycket som hunnits med. Än. Jo förresten, det är det visst. Men mycket återstår.

Nyss tog jag visserligen ut en Quiche ur ugnen, gjord efter Elsa Billgrens recept. Marängbottnarna är gräddade och har redan hunnit bli lite sega. I kylen i stan står en halvfärdig laxtårta, som ska dekoreras med olika saker. Köttbullar till barnen finns i frysen.

Well. Det blir till att trängas på ICA MAXI senare i dag. Jordgubbar är ett måste. Duschtvål får jag inte glömma, snickaren var här i går och monterade en utedusch! Äntligen!

I veckan brakade åskvädret loss här. Jag hade mitt ena barnbarn hos mig, och försökte med all möda i världen att inte visa hur läskigt jag faktiskt tyckte att det var. Det smällde rejält och överallt och jag kan inte minnas att jag upplevt ett så intensivt dundrande nånsin. Strömmen gick mitt i Sommarlov men kom tillbaka snabbt. Vi lämnade hans halvätna macka och gav oss av i ett hällande spöregn. Åkte till lägenheten i stan. Tacksam.

Min glädje att måla akryl fortsätter. En liten målning har jag faktiskt satt upp på väggen i gäststugan.

 

 

Nu kommer köksbordet att behövas till det som det är ämnat för över midsommar, men jag kan nog hitta andra lösningar! Tänker att mina barnbarn kanske också vill prova.

Glad midsommar önskar jag er!

 

 

Livet på landet.

Uppehåll i regnet redan kl elva, väderappen hade spått runt två.

Jag sätter fötterna i Foppatofflorna och går ut efter mer ved. Gör kaffe, tar fram yoghurt och jordgubbar, toppar med granola. Så jäkla lyxig känsla att ha en glasburk på kökshyllan med egen granola!

Termometern visar +4. Båten behöver ösas, jag är inte det minsta sugen på det nu.

Jag värmer vatten och diskar frukostdisken plus lite annat från i går.

Ser mina akrylfärger som jag hämtat på postutlämningen, där står de, några i  grönt, en turkos, en rosa. Och vit förstås.

Med skräckblandad förtjusning satte jag mig och målade i går. Men den där värsta prestationsångesten har försvunnit sedan jag började på Vedic Art. Jag kan leka. Leka med färgerna, måla ett lager till och ett till.

Det måste inte bli nåt. Känner så mycket längtan efter att skapa, måla och vara kreativ! Inspirationen blommar. Jag behöver plats. Önskar att jag hade en ateljé. Det kommer att komma en lösning som jag inte vet om här och nu. Jag känner det. Vet inte hur och när, det behöver jag inte veta heller.

Måsarna har byggt bo både på taket och på stenarna jag ror förbi när jag ska ut med båten.  Jag försöker prata pedagogiskt och använder mig av mina terapeutiska färdigheter men dom bara skriar och dyker mot mig. Samma visa varje vår.

Korsorden i DN är en annan passion just nu. Så kul! Minns och tänker ofta på den plats i livet jag var på, när längtan efter att ha tid med korsord var stor. Nu har jag den tiden. Kaffe och korsord regniga dagar på landet, det är grejer. Och lite akrylfärger till det.

Ljuvligt god kardemummadoftande granola.

Kan bli en krasch från en kinesisk 20-tonsraket i Europa, läser jag. Om bara några dagar. Den beräknas slå ner i sydliga Europa. Men man vet inte riktigt.

Jag vill inte tänka på det där. Jag vill se nattviolerna efter grusvägen igen i sommar. Dom är fridlysta men jag brukar kunna böja mig ner i dikesrenen och dofta. Ta ett foto. Det finns vissa saker som är mer värdefulla för mig än guld och diamanter. Nattviol är en sån grej.

Det är fredag. På väder-Appen visas symbolen för snöflingor. Well, det är inte helt ovanligt i maj månad. Jag vill ändå åka till landet i dag. Vi har en ny spis i huset. Den forslade jag till ön i båten i veckan. Det var en gynnsam vind den dagen, solen sken och det snöade inte. Sånt man får vara tacksam över. DHL kom på utsatt tid och allt bara flöt på.

Jag ska hämta utombordaren innan jag åker ut. Den är på verkstan. Har kört med elmotorn nu. Det är trevlig och tyst. Lätt att bära. Men den ska sitta på flotten. Jag har köpt ett tält nu förresten. I sommar ska jag sova ute på vattnet. Det är en punkt på min BuJo.

En dag gjorde jag en granola. Det är med smak av kar de mumma, och det är dadlar i bland annat. Recept från Elsa Billgren.

KARDEMUMMAGRANOLA
2000 ml

4 DL HAVREGRYN
2 DL RIVEN KOKOS
1 DL PUMPAFRÖN
1 DL SOLROSFRÖN
1⁄2 DL LINFRÖN
2 MSK CHIAFRÖN
2 DL PEKANNÖTTER
1 DL MANDLAR
1 DL HASSELNÖTTER
12 DADLAR
3 MSK KOKOSOLJA
1 DL FLYTANDE HONUNG
1 TSK STÖTT KARDEMUMMA
1 TSK KANEL
2 NYPOR FLINGSALT

1. Sätt ugnen på 175°c.

2. Hacka pekannötter, hasselnötter, mandlar och dadlar grovt. Blanda alla ingredienser i en skål.

3. Bred ut granolan på en plåt med bakplåtspapper och baka i ugnen i 6 minuter. Ta ut plåten och rör runt
granolan. Baka sen i ugnen i ytterligare 3 minuter.

4. Låt svalna på bakplåtspappret och förvara sen granolan i en burk med lock.

Den ska serveras på bryggan i sommar tillsammans med en krämig yoghurt och färska blåbär, medan en ljum bris smeker mina brunbrända ben och bästa kaffemuggen fylls med nybryggt doftande kaffe.

 

 

 

 

 

 

Första båtturen i år!

Lycklig var bara förnamnet i går när jag fick hjälp att sjösätta.

Jag skrek vårskriket när jag rodde ut för att komma förbi grunden, det är lågt vattenstånd nu och jag har kört på en och annan sten genom åren.

I går körde jag med elsnurran, eftersom min Tuhatsu behöver lite vård och ska till stan. Den var inte samarbetsvillig förra sommaren. Jag vill kunna åka långt ut på havet och känna mig trygg i att den funkar.

Elmotorn har jag bara använt på bryggbåten tidigare. Att hänga på den på båten var en fin upplevelse. Det går ju inte fort, men det behöver det inte göra heller, även om jag har en del i mig som älskar att gasa för fullt där ute på havet. Jag vet inte om det någonsin kommer att gå över.

Ur miljösynpunkt är det förstås bättre med elmotorn. Och den går tyst, skrämmer inte fåglarna. Så i går kom tanken om jag ska sälja Tuhatsun. Den är tung, jag orkar inte ta av och sätta dit den ensam. Den behöver servas, och att ta den till stan är meckigt. Men samtidigt, att dra på rakt ut mot horisonten, ensam på havet, det är ändå obetalbart!

Jag skulle troligen ångra ihjäl mig.

Jag är så tacksam över min ledighet. Behöver den nu efter vikariatet. Men till hösten jobbar jag igen. Och jag behöver inte veta hur och var. Det tar Universum hand om.

Jag deltog i ett webinar om attraktionskraften i förrgår. Lärde mig att affirmationer är sekundärt. Vibrationer är det primära. Det landade i mig som en bekräftelse.

 

 

 

När längtan blir till gråt – (snälla ta mig tusen dagar härifrån)//Plura

En dag frågade en person mig om jag trivs i min lägenhet.

”Jag älskar den här lägenheten!” utropade jag, och fortsatte oombedd en lång utläggning om varför.

”Det är en så mysig lägenhet, och det är nära till stan, och nära till strövområden, och kör jag ut på gatan och tar till vänster är jag snart på 583:an och tjugo minuter från havet. Och jag har badkar, det är lätt att få tid i tvättstugan, och ett lugnt område, plus att jag har balkong. Jag älskar att bo här!”

Ja, så är det. Och det är lugnt i trappen. Ett tag bodde en kille här, som var dalmas, så när Brynäs mötte Leksand och han kollade matchen på TV var det livat, men inte så det störde. Tvärtom, det var lite kul. Men nu har han flyttat så det är tyst. Utom när jag drar igång och dansar, som jag gjorde i dag. Jag jobbar hemifrån, och behövde väl lite drag, så jag satte på Aretha Franklin och körde järnet till ”Freeway of love” medan jag lagade Italiensk kycklinggryta LCHF-stilisch i köket.

Från USA har jag klickat hem en trevlig liten workbook som heter DAILY TO DO LIST PLANNER. Jag gillar ”att-göra-listor”. Den här boken är trevligt illustrerad och man kan färglägga själv, vilket föranledde att jag just innan stängning sprang in på Akademibokhandeln och köpte lite fina pennor. Inte för att jag direkt lider brist på pennor, men för att jag ville ha just den sorten som jag fick för mig skulle vara nästan oumbärlig till den här workbooken.

 

Jag blev så medveten i går hur ofta mina tankar är hos de två gullebarnen som bor i en annan stad och som jag längtar efter 24/7.

Jag har ofta mina andra gullebarn i tankarna också, men det blir på ett annat sätt, eftersom vi träffas regelbundet.

Ibland är jag nära att gråta när jag tänker på dom där borta.

Men så tänker jag att jag i stället kan vara tacksam för att jag faktiskt träffade dom så sent som på juldagen. Då träffades vi utomhus och snön föll så där fint som i Bullerbyboken, och deras mamma hade gjort kaffe och varm choklad och bjöd på Lussekatter och jag hade med mig Rullrån som Ylva hade bakat, och barnen fick öppna sina julklappar och jag fick också julklappar som barnen hade skrivit ”TILL MORMOR” på med spretiga fyraochetthalvtårsbokstäver och en förstaklassares mer vana.

Juldagen.

Det har inte gått en månad ens, får jag säga till mig själv. Skärp dig.

När de i kväll sa på nyheterna att smittan hade minskat en aning, höll jag andan. Då höll jag på börja gråta igen. För då kände jag hur det uppstod ett hopp och ett ljus, som jag inte vågade ta in.

Det svishade förbi på en tiondels sekund.

Lilla O fyller snart fyra. Han är mitt yngsta barnbarn. Tiden går så fort, vilken klyscha, men ack så sant. Hittade ett foto i flödet på Facebook-minnen i dag, på mina barn när dom var små. Ofattbart på riktigt att det var så länge sen. Jag säger som Lill-Babs sa, jag är inte gammal men jag har levt jävligt länge. Det blir många tankar på hur livet såg ut då. Och tacksamheten väller fram, tacksamheten över att jag fick bli mamma, åt just dom.

Jag tar ingenting för givet. Jag har väl mina anledningar till det.

Ljudböcker förgyller mina kvällar när jag inte hänger på on-linemöten. Just nu varvar jag mellan ”Vardagar” av Lundell och ”Jag ser allt du gör” av Annika Norlin. Och så dricker jag te och äter kalla kesoplättar med mycket smör och västerbottenost.

Jag har det bra. På-riktigt-bra.

Här och nu är en förträfflig plats att vara på.

Jag skriver väl ändå, jag.

Fast ingen verkar läsa min blogg längre.

Jag skriver för min skull.

För att jag behöver få ut olika tankar, olika ord och känslor.

Ibland tänker jag att jag ska lägga upp något inlägg på Facebook. Men då kanske den eventuelle läsaren bläddrar bakåt och hittar inlägg som jag har skrivit när jag var arg. Jag vet inte om jag kan stå för de inläggen i dag. Jag vill inte läsa dom längre men jag tror att jag kan hitta dom om jag söker på ”avsågad hagelbrakare”.

Well, nu skulle jag skriva om en sak som jag reagerade starkt på för många år sedan. Inte med irritation eller ilska, mer med medkänsla. Det kändes så andefattigt, som Gunnel skulle ha sagt.

Den här personen åkte utomlands två gånger varje år, tillsammans med sitt vuxna barn.

Det var alltid vecka 32 och så en annan vecka som jag inte minns. När hen kom hem sa hen ”Nu är det si och så många veckor tills vi ska åka nästa gång.”

Hen räknade månader och veckor och uttryckte längtansfullt hur långt det var till nästa resa.

Och jag tänkte, men alla veckor emellan då? Alla dagar, stunder, är inte de värda någonting? Är nuet inte värt något alls, nuet en disig tisdag i oktober till exempel? En sån dag som man kan göra äppelpaj med vaniljsås, eller gå i skogen och känna doften av blöta löv på stigen? Eller njuta av ett stormigt hav, läsa en bok, dricka te och tända mängder av ljus.

Jag minns en annan person som sa i september, efter att även hen kommit hem från en resa: ”Nu får man börja tänka på julen”.

”Redan?” frågade jag.

”Ja, för nu är det ju ingenting förrän det är jul!”

Jo, tänkte jag, det är massor av guldglittriga ögonblick om du väljer att titta efter, men det var lite skavigt med den personen redan, så jag var tyst för en gång skull.

Och i dag hörde jag åter en person som klagade på att det är så långt tills det blir sommar.

Ja, och tur är väl det! Tänk om det skulle bli sommar genast och vi inte skulle få se snön som äntligen kommer nu, och sedan höra talgoxen i februari, upptäcka tibasten i mars och blåsipporna och tranorna och varje dag kunna njuta av ljusets återkomst.

I dag märktes det. Strax före tre var det fortfarande ljust.

Guldkornen finns. Jag kallar dom ”ögonblickslyckor”. Jag tror det handlar mycket om vad vi väljer att fokusera på.

 

Nyårsafton

Året 2020 är snart över.

Jag upplever det inte som ett ”skitår” som många uttrycker det, men jag har ju en förmåga att minnas och fokusera på det fina, på ”guldkornen”.

Där finns såklart sommarminnen från ön, med flottfärd och bad, båtutflykter med barnbarnen, långa lata dagar på bryggan. Jag väljer att minnas det.

Coronan och den ständiga saknaden lämnar jag nu, och ber en bön att 2021 blir ett år då jag får krama mina barnbarn igen.

I dag har jag klätt mig fin i röda klänningen som jag köpte till jul, men lämnade prislappen kvar om det skulle bli så att jag eventuellt skulle fira jul ensam. Nu blev det inte så, däremot blir det nyårsafton med mig själv. Jag har köpt löjrom från Kalix och tänker ha en helkväll här med TV och vänner på sociala medier. Sminkad till tänderna och med glitter i håret!

Här ska gås all in!

Vet inte om nån människa läser min blogg längre, du kan väl skriva en kommentar om du finns?

GOTT NYTT ÅR!

Envar sin egen lyckas smed.

Inne i köket doftar det av hyacint.

Mor Gunnel hade alltid hyacinter kring jul. Rosa. I köket får jag lite fin känsla när minnen kommer från jularna på Jungmansgränd. Paketen, chokladasken hon gömde i garderoben men som jag hittade och inte kunde låta bli. Granen som farsan och jag högg, och som det var levande ljus i. Doften av grenar som fattar eld. Och min rädsla att allt skulle börja brinna. Dadlar och nötter. Paketen från moster Sonja.

Nyss klev jag upp ur ett varmt bad. Jag använde en ny duschgrej som låg i en av luckorna i min adventskalender. Det är lika bra att använda sakerna fort, inte spara ”till ett speciellt tillfälle”. Dels lär det inte bli några speciella tillfällen på ett bra tag,  och dels är livet skört i dessa tider. Står du i kön på ICA och någon hostar bakom dig kan det vara kört. Över. Finito.

Så ta på dig din vackraste klänning fast ingen ser, smörj in dig i din lyxiga bodylotion och öppna champagnen från Côte d`Azur som du tänkte spara till femtioårsdagen. Som sagt, livet är skört.

”Var och en sin egen lyckas smed” sa hon, Gunnel. Jag begrep aldrig vad hon menade då. Hon hade många ordstäv. Ett annat som ofta dyker upp inuti skallen är ”när det blir kväller blir den late snäller”. Hon sa båda dessa med en elak blick samtidigt som hon snörpte på munnen.

Hon var ingen solstråle, Gunnel. Jag antar att hon hade sina anledningar till det. Men det fanns stunder då hon var lite glad.

Men det där med kväll, det är så sant. När kvällen kommer får jag energi att rensa skåp och sånt. Även om jag har varit halvdöd av trötthet på eftermiddagen. Nattugglor får saker gjorda. Men inte när alla andra gör.

Envar sin lyckas smed. Det är bra att kunna se guldkornen i livet. Särskilt dessa dagar. I dag var det guld att ta det där badet. På stolen bredvid hade jag linschips med dip och en kall Pepsi Max. Röda ljus bredvid.

Nuet är den enda tid vi har.

Njut av det. Så ofta du kan.