Ta sig i kragen kan man väl?

”Det kan vara sommarens sista”, den tanken har kommit nu vid de senaste båtturerna och morgondoppen från bryggan.
Däremot nätterna när jag ligger på samma brygga och tittar på stjärnorna, de vet jag att det blir många, många än.
Jag har accepterat att vara i stan lite då och då.
Sett fördelarna igen med min centralt belägna lägenhet, den är inte alls dum att ha.
På balkongen tänder jag en lykta på kvällarna, och jag har lite växter där. Ibland sitter jag där ute och glor på bussarna och tar en kopp kaffe.
Jodå, så att.
Jag är tacksam. På riktigt. Lyxen att ha rinnande vatten är uppskattad! Och en slipper koka till disken.
Så har jag fått lite motivation inför hösten med marknadsföring igen.
Till exempel blir det anhörigdagar 4:e till 6:e oktober.
Jag har föreläsningar inbokade och jag ska ha en skrivkurs på Medborgarskolan med start i oktober, fyra tillfällen.
Mer kommer, jag vet bara inte riktigt var just nu, men föreläsa, det ska jag.

Kunskap om beroendesjukdomen fattas fortfarande.
Många klankar ner på den beroende och fnyser att han/hon kan väl skärpa sig.
Ta sig i kragen.
Det är väl bara att sluta! Hur svårt kan det va?

Så nog finns det att göra, när detta ämne ligger en varmt om hjärtat, och när jag sett så många tillfriskna och få ett fint liv.

Varje alkoholist narkoman etc är värd att få den möjligheten.

Precis varenda en.

Mitt liv på ön, denna julidag/natt.

På altanen i nattlinne.
Klockan är snart tolv.
Julinatten är ljum.
Dörren vidöppen i hopp om att få det lite svalare i sovrummet.
Det är knäpptyst. Vindstilla. Inga mygg.
Det lyser hos några grannar, och på ön mittemot.
Jag har badat massor.
En väninna kom och vi fikade på bryggan. Hon berättade att när hon kommer hit till ön tänker hon alltid att det är som en sago-ö. Laven på Stora Tallen, växtligheten, fåglarna som sjunger än, smultronen och blåbärsriset och stigarna.
Till middag hittade jag ett paket Pimiento Padron som jag stekte och åt med sallad gjord på strimlad vitkål, fetaost, lök och tomater, några valnötter och en dressing.
Det är lätt att leva här.
Kravlöst.
Vackert och rofyllt.
Det har kostat en del att få tillgång till detta paradis, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Ångest varje gång jag öppnade brevlådan under tre års tid och såg kuverten med stämpeln från juristen. Hjärtat stannade medan jag sprättade upp breven. En dag kallades vi till huvudförhandling.
Vi vann.
Mot en större summa pengar.
Det här stället har liksom alltid varit något hon använt som maktmedel.
”Om du inte gör som jag säger säljer jag landet”.
En gång låste hon ut mig.
Jag ringde och frågade var nyckeln var.
”Du har ingenting där att göra!”
Hon slet ut mitt hjärta ur kroppen med de orden.
Pang så la hon på luren. Drog ur kontakten.
Jag hade min dåvarande pojkvän hos mig, bad honom skjutsa mig till hennes bostad, jag skakade, stortjöt, kunde inte köra själv.
Hon släckte när vi närmade oss, jag ringde på dörren, ropade in i brevlådan, hon öppnade inte.
Det var efter det, när jag gick min terapeututbildning, som en i gruppen frågade varför jag tillät henne att ha makt över mig.
”Köp en egen stuga”.
Kort därefter kom jag över ett hus ca 15 minuter från ön.
Det var samma skog, samma öar, samma horisont, jag hade tjärnen nära, stigarna, tranbärsstället, träden.
Jag kunde inte släppa ändå.
Varje gång jag gick ut drogs jag hit.
Snart flyttade jag till huset på fastlandet permanent.
Innan hon dog sa hon att hon ville att vi skulle ha landet.
Det är vårt nu.
Jag kan inte förlora det.
Jag får vara här, vakna här, bada, se himlens färg över Ormviken när solen går ner och björkens skira grönska varje vår, höra flugsnapparen och bofinken och talgoxen och följa måsen som bygger på vår skorsten.
Hennes ungar har lärt sig flyga nu. Vi är osams varje gång jag ska förbi grundet där hon bor med sina ungar. Hon skiter ner min flotte och lägger sina spybollar på räcket.
Jag ligger raklång på den och ser hennes vita vingar mot den sommarblå himlen.
Här vill jag vara tills den dag jag drar in årorna och då ska min aska strös över havet.
”Ja”, sa min yngsta dotter. ”Det är ju där du hör hemma”.

Hemliga viken.

Molntäckt himmel, inte särskilt varmt men jag väljer ändå att äta frukost ute. Varma morgonrocken ovanpå nattlinnet. Filt runt benen.

Första halvmetern på landgången till flotten är under vatten.

Stenen som jag mäter vattenståndet på med blicken syns inte längre.

Juli är lite svår. Lite kall. Men hellre det än + 37 som det har varit i vissa länder i Europa. Jag orkar inte med sån värme.

Det är slut på kaffevatten. Jag får nog ta och åka till stan. Inte bara på grund av vattnet, jag har lite annat att fixa.

Dotter och barnbarn var här i helgen.

6-åringen och jag rodde in i ”Hemliga viken”, en får passa på när det är högvatten. Jag misstänker att jag tyckte det var mer spännande än vad han tyckte.

Där var vi ungar ibland på sommarloven. Senare smygrökte vi där för ingen såg oss, ens med kikare.

Så många minnen överallt här på ön, och runtom. Jag är uppväxt här, sen jag var 6.

Men mina juli-månader var alltid varma, med blå himmel och ljumma kvällar och nätter.

Allihop.

I alla fall vad jag vill minnas.

 

 

Tid att lösa korsord.

Ibland tänker jag på hur tacksam jag är över de mest triviala saker, som att jag har tid att lösa korsord.

I dag när jag handlade slog jag till på en veckotidning med korsordsbilaga, och kände mig alldeles lycklig för att jag i kväll ska sätta mig på bryggan med min bästa penna och kanske lite gott att äta, och lösa ett riktigt korsord.

Jag har ju Cross Boss i mobilen, men det är inte samma sak som ett korsord på en solvarm sida i en veckotidning.

Och som jag har längtat efter det de sista åren jag jobbade, när jag åkte hemifrån kvart i sju och kom hem ungefär samma tid på kvällen.

Då fanns ingen tid till korsord.

Jag brukade skriva det i inlägg på Facebook, att jag längtade efter att sitta och lösa korsord.

Nu kan jag! Jag har tid. Det finns massor av tid! Inte alla dagar, men jag har tillräckligt med dagar utan en enda punkt i kalendern.

Det finns så mycket att vara tacksam för, som jag ofta bara tar för givet, och glömmer hur jag har längtat och saknat.

Till exempel är det lätt att glömma de där dagarna då jag nyligen hade vad man kallar idiopatisk eller ”stabbing” huvudvärk. Det hugger på ett och samma ställe ungefär var tionde sekund, sedan är det borta (eller är det att jag fokuserar på annat så det inte känns?), och så börjar det igen. Det är smärtsamma hugg som tack och lov bara varar någon sekund.

Men på tredje dagen var det borta. Då var det som vanligt, jag hade inte ont på en fläck i hela min kropp.

Jag kände mig tacksam för att det var så. Men ofta reflekterar jag inte. Det kan komma en tanke ett halvår senare i ett samtal med en kompis eller så. ”Ja just ja, nu har jag inte känt av det där på länge”.

Och samma sak med sånt jag har saknat tidigare. Inte hunnit, inte haft möjlighet.

Som att det finns tid att lösa korsord. Och att jag kan sitta länge på bryggan och äta frukost utan stress till ett jobb tio mil bort.

Jag är tacksam så det känns i hela mig.

För så mycket.

 

På min flotte.

Det har varit ljuvliga sommarkvällar med magiska solnedgångar över ett stilla hav.

Jag har varit ut med min flytande veranda. Det är lite mack innan jag kommer ut, med att göra loss från landgången. I snitt tar det nog minst en kvart varje gång. Men jag gillar det. Jag gillar att sitta där och ta loss sprintarna, dra upp badstegen, lossa från bojarna. Det behöver inte gå fort. Jag kan vara i nuet med varje moment och njuta av vinden i håret, solen som gassar på mina bara axlar, bofinkens glada kvitter och måsarnas skriande.

Jag sitter i min solstol medan flotten sakta lämnar land. Elmotorn hörs knappt.

Här är jag fri.

Ensam på havet med svanar, häger, tärnor och måsar.

Flotten är det bästa jag har införskaffat någonsin.

 

Jo, jag kan.

”Kan du springa?”, frågade hon, med betoning på kan.

Jag tvekade inte ett ögonblick, utan svarade att det är klart att jag kan.

Efteråt dök hennes fråga upp igen i mina tankar.

Kan jag springa? När sprang jag senast?

Så jag provade. Det var på ön, jag var nere på flotten och skulle hämta kaffe.

Jag sprang de 25 metrarna upp till stugan.

Jag kunde.

Efter att jag flyttat till stan lämnade jag in cykeln på en cykelverkstad.

Jag har fått frågan om jag kan cykla också, av ett ex.

Det var verkligen inte alldeles självklart att cykla igen, efter flera års uppehåll.

Vingligt att kliva på, att bromsa och stiga av. Jag övar. I dag cyklade jag till

Brynäs, och sedan upp på söder. Det går bättre och bättre. Jag blir inte yr längre.

Jag springer när jag kommer att tänka på den där frågan jag fick. Senast på en

gård i söderort. Jag låtsades springa och leta efter fotbollen, fast jag visste var

den låg.

Jag får inte yrsel när jag springer, men jag får en jäkla puls, och blir andfådd.

Ingenting är tydligen självklart längre, när en är 65.

Jag känner mig faktiskt tacksam för att jag fortfarande kan både cykla och

springa.

Nu ska jag fortsätta träna på det, och sedan lägga till något mer.

Kanske hoppa jämfota?

Vakuum

Efter att jag lämnade ifrån mig nycklarna till huset har jag, tills bara här om

dagen, befunnit mig i ett vakuum.

Total avstängdhet. Inte ledsen inte glad inte arg inte bedrövad inte nånting.

Jag märkte det redan hos mäklaren, när vi gjorde klart.

Det blev tomt.

Jag har varit i det här tillståndet förut, men det var många år sen sist.

I går var jag ut till havet och skogen, jag satt i solen länge länge och bara tog

emot.

All den energi som naturen ger oss, den sög jag i mig. Laddade min kropp och själ

maximalt.

Efter det känner jag livet i mig igen.

 

 

Ska vi vara i längtet eller uppskatta nuet?

Nu längtas det.
Det längtas efter sommar och sol, rosé i fina glas plåtade i solnedgång, båtfärder på gungande hav och grillfester.
Jag har längtat i mina dar, efter dagar som skulle komma och kanske glömt att uppskatta dagen som var.

Inte tagit vara på nuet. Haft drömmar om en annan tid och andra rum.
I dag är det annorlunda. Jag är oftast nöjd med dagen som är. Kan se och uppskatta även den gråaste februaridag.

Och jag kan känna en ilning i bröstet när jag tänker på dagar som ska komma. Dagar med solglitter och kaffe på bryggan.  Dagar med vita bulliga sommarmoln och citronfjärilar och sädesärlor.

Men det kan ila en grå dag i februari också. Det kan ila över eftermiddagskaffet och över att jag ännu har några värmeljus kvar som kan få brinna i MIO-lyktorna på det vita rumsbordet som jag är så lycklig över.

Och utan grådagar i februari vore inte solglitterdagarna lika ljuvliga.

Som Alfons farmor säger; det är bra att det inte är julafton hela tiden.

Älgarna sa hejdå.

– Ångrar du dig?

Hennes fråga fick mig att rycka till.
Jag hade just berättat om älgarna som dök upp nära huset, precis när jag och några vänner hade lastat ett släp med möbler och flyttkartonger.
Då kom först en älg, hon stannade och stod och såg på oss, försvann bakom träden, och då kom en till.
Det kändes som om de kom för att säga hejdå.

Ångrar jag mig?

Alltså jag hade ”tusen skäl att stanna och tusen skäl att gå”, som i den där låten.

Jag saknar ju naturen, himlens röda färg (som inte syns här på samma sätt), vårljuset, stjärnorna, fåglarna, tystnaden, friden, elden i kaminen, att kunna spela musik på högsta volym, havet, loftet (världens underbaraste sovplats), ekorrarna, älgarna … I could go on and on.

Men.

Det är fint här.
Jag har en fräsch liten lägenhet, har nära till att träffa kompisar, gå ut och luncha, handla på ICA, träffa barnbarnen som bor i stan.

Jag behöver inte ta bilen så fort jag ska nånstans.
Jag behöver inte skotta.
När något knasar gör jag en felanmälan så kommer det någon och fixar.

Det är så kravlöst. Det känns lite som att ta in på hotell.

Jag kanske inte kommer att bo här forever.

Eller så gör jag det.

För här och nu är det alldeles förträffligt att ha den här lyan.

Jag tänker ut var jag ska hänga tavlorna och var spegeln ska vara och så.

Har ju precis i går fått hit de sista möblerna.

Jag vill bo in mig.

Känna efter.

Få bli klar med huset.

Och jag har fortfarande tillgång till samma hav, samma skog, samma stjärnhimmel, och jag kan se himmelens skiftningar från en annan plats, när jag vill.

Ändå. Gör. Det. Lite. Ont.

Men det får göra ont.

Jag har haft betydligt ondare och överlevt.

Separationer. Uppbrott. Bottenlös smärta som inte bara handlade om det som

hände där och då mellan honom och mig, men som hade tusen svarta bottnar.

Livet gör ont ibland.

Och dessemellan är det lyckojubel för just ingenting mer än ett takdropp, en

kram från ett älskat litet barn, en efterrätt som tar en till sjunde himlen, en bra

låt eller första kaffet utomhus i februarisolen.