Vakuum

Efter att jag lämnade ifrån mig nycklarna till huset har jag, tills bara här om

dagen, befunnit mig i ett vakuum.

Total avstängdhet. Inte ledsen inte glad inte arg inte bedrövad inte nånting.

Jag märkte det redan hos mäklaren, när vi gjorde klart.

Det blev tomt.

Jag har varit i det här tillståndet förut, men det var många år sen sist.

I går var jag ut till havet och skogen, jag satt i solen länge länge och bara tog

emot.

All den energi som naturen ger oss, den sög jag i mig. Laddade min kropp och själ

maximalt.

Efter det känner jag livet i mig igen.

 

 

Själen ropar.

Det är inte helt lätt att plötsligt bo i stan.

Jag mår inte som jag brukar, och jag är ganska övertygad om att det är saknaden av naturen, havet och fåglarna som påverkar mig.

Andligheten  är svår att finna i stan. Visst, andlighet är ju något jag har inom mig, men jag behöver påfyllning. Den slags påfyllning som endast naturen kan ge. Och en del annat …

Jag har varit ut till ön ett par gånger och det har känts så starkt att något händer med energin i min kropp.

Jag har omfamnat träden efter stigen, pratat med björken som det snart ska komma krokusar under, jag har viskat till havet och kysst himlen.

Den mesta tiden vistas jag här i min etta. Många dagar är jag i en annan stad och jobbar och läser Emil i Lönneberga för små pyjamasungar. Att gå på stan ”bara för att” lockar mig inte ett dugg. Jag är klar med att kuta i affärer och dra i olika plagg. Någon gång är det OK, men inte ger det någonting för själen.

I dag har jag slaktat en soffa för den var för stor för rummet. Men det blev inte så enkelt som jag trodde och nu sitter jag här i fullkomlig kaos.

 

Älgarna sa hejdå.

– Ångrar du dig?

Hennes fråga fick mig att rycka till.
Jag hade just berättat om älgarna som dök upp nära huset, precis när jag och några vänner hade lastat ett släp med möbler och flyttkartonger.
Då kom först en älg, hon stannade och stod och såg på oss, försvann bakom träden, och då kom en till.
Det kändes som om de kom för att säga hejdå.

Ångrar jag mig?

Alltså jag hade ”tusen skäl att stanna och tusen skäl att gå”, som i den där låten.

Jag saknar ju naturen, himlens röda färg (som inte syns här på samma sätt), vårljuset, stjärnorna, fåglarna, tystnaden, friden, elden i kaminen, att kunna spela musik på högsta volym, havet, loftet (världens underbaraste sovplats), ekorrarna, älgarna … I could go on and on.

Men.

Det är fint här.
Jag har en fräsch liten lägenhet, har nära till att träffa kompisar, gå ut och luncha, handla på ICA, träffa barnbarnen som bor i stan.

Jag behöver inte ta bilen så fort jag ska nånstans.
Jag behöver inte skotta.
När något knasar gör jag en felanmälan så kommer det någon och fixar.

Det är så kravlöst. Det känns lite som att ta in på hotell.

Jag kanske inte kommer att bo här forever.

Eller så gör jag det.

För här och nu är det alldeles förträffligt att ha den här lyan.

Jag tänker ut var jag ska hänga tavlorna och var spegeln ska vara och så.

Har ju precis i går fått hit de sista möblerna.

Jag vill bo in mig.

Känna efter.

Få bli klar med huset.

Och jag har fortfarande tillgång till samma hav, samma skog, samma stjärnhimmel, och jag kan se himmelens skiftningar från en annan plats, när jag vill.

Ändå. Gör. Det. Lite. Ont.

Men det får göra ont.

Jag har haft betydligt ondare och överlevt.

Separationer. Uppbrott. Bottenlös smärta som inte bara handlade om det som

hände där och då mellan honom och mig, men som hade tusen svarta bottnar.

Livet gör ont ibland.

Och dessemellan är det lyckojubel för just ingenting mer än ett takdropp, en

kram från ett älskat litet barn, en efterrätt som tar en till sjunde himlen, en bra

låt eller första kaffet utomhus i februarisolen.

 

Året närmar sig sitt slut.

Julen är över.

Swosh säger det, och så är det slut.

Jag hade den bästa julafton jag hade kunnat få. Fick vara med de jag älskar mest,

de som är viktigast i mitt liv.

Så hade vi planer även för annandagen, allihopa skulle samlas igen och äta hos mig, men då sprack allting eftersom jag blev sjuk.

Men tacksamheten för julaftonen är kvar. Känslan att se de små öppna sina julklappar. Glädjen. Gemenskapen. maten och godsakerna. Kärleken jag känner som får hjärtat att svämma över.

2018 går mot sitt slut. Jag har ju inte jordens skarpaste minne nu för tiden, men jag minns såklart solglittret på vattnet, frukostarna på bryggan, luncherna på bryggan, middagarna på bryggan, kräftfesten på bryggan, barnbarnens lek på bryggan, alla fikastunder med mina nära och kära där, ja, kort sagt sommaren på bryggan!

Och våren. Våren med walkabouts över berget ner mot tjärnen. Talgoxarna som kvittrar ”snart vår”. Tibasten. De första blåsipporna i sluttningen.

Sjösättningen. Känslan när en ska dra igång motorn igen för första gången  och glider ut genom gattet, ut mot havet. Havet och en öppen horisont.

Midsommarafton på ön. Lekarna, maten, sångerna.

Sedan kom den förbaskade hettan. Jag drog ut på havet, slog av motorn, och satte mig i fören och bara njöt. Efter ett par timmar startar jag motorn och styr in mot ön igen. När jag ska lägga till vid bryggan väller dom ut. Hundratals getingar som varit med på hela båtfärden och säkert flera andra turer utan att jag sett. Jag får panik. Når inte bryggan, får tag i åran och sliter ur den ur sin klyka, och puttar in båten med åran mot en sten på botten. De är överallt runt mig. (Den mycket märkliga manövern som jag gör och kommer på först efteråt är, att jag försiktigt kastar in min iPhone på bryggan! Räddar den först liksom. Fast getingarna skiter ju i den?)

Jag kommer upp på bryggan och springer allt vad jag kan. Tacksam i den stunden att jag inte hade några barn med mig i båten den gången!

Och sensommaren, alltför varm för mig. Jag var mer i vattnet än på land (läs bryggan). Badade och simmade och flöt runt på exmakens surfingbräda. Outhärdlig värme för mig utan närhet till vatten.

Stjärnklara ljumma nätter är däremot något av det finaste jag vet. Jag och en väninna hade ”månvaka” på bryggan med gott att äta.  Kvällen var ljum, månen enorm.

Kräftskiva avverkades, också den i fullmånens sken, en helt magiskt stjärnklar natt. Då var bland annat B och hans kompis med, och B är bra på stjärnbilder. Han visade oss Cassiopeja, som ser ut som ett dubbel-W.  Cassiopeja. Så vackert namn på en vacker stjärnbild.

 

Och havsörnen tvärs över vår lilla ö, fiskgjusen ryttlande över viken och svanarnas vita skepnader som speglas i vattnet borta vid Ormviken.

Sedan fick jag som vanligt olika idéer och sjösatte några.

Några har jag varit på väg att genomföra tidigare men backat.

Jag kan fortfarande backa men så här långt har jag inte släppt det tidigare, så

kanske blir det av nu, med en av de där idéerna.

Vi får se.

Annat från 2018 …

KÄNSLOR AV MAKTLÖSHET:

  • När jag fick vetskap om att ett företag planerar att bygga enorma vindkraftverk utanför vår kust, 420 st, på 325 m! (Större än Eiffeltornet.) Det är sanslöst och vidrigt och det finns en förening som du, som värnar om fågelliv, natur och tystnad kan gå med i utan kostnad. Hemsidan heter www.visionjungfrukusten.se

NYTT JOBB:

  • Jag tackade ja till ett uppdrag i Stockholm, där jag ska leda en grupp en kväll i veckan med början i januari 2019. Känns som en ära att få jobba med några av landets bästa terapeuter!

UTFLYKTER JAG MINNS:

  •  Kolmården med ena dottern och barnbarn. Underbar minnen att spara i hjärtat.
  •  Vi åkte till Öregrund, jag och barndomsvännerna.
  •  Bästisen och jag åkte på kryssning och dansade till Flamingokvintetten!
  •  Barndomsvännerna och jag åkte på kryssning med Eckerölinjen en vacker sommardag!
  • I maj åkte jag på litteraturkryssning!
  • Och årets sista kryssning gick till Helsingfors med ena dottern och hennes familj då vi firade min 65-årsdag! Tyvärr blev barnen sjuka i yngsta dotterns familj så de fick avboka. Men jättefin kryssning med fina minnen!

ANNAT MYS och KUL:

  •   Pepparkaksbak med först A som kom till mormor och bakade.
  •   Pepparkaksbak med W och S hemma hos dom.
  •   Godnattsagor med små, varma pyjamasungar, sånger och ”hitta-på-sagor”.
  •   Påskäggsletningar och promenader efter ”hemliga stigen” där olika skatter kan hittas, och nu senast ”Spökstig” i skogen och även där fanns det skatter!
  •   Återförening med tre kompisar från gymnasietiden. Så roligt!
  •   Äntligen kom jag till ALLSÅNG PÅ SKANSEN! Jag och en kompis åkte ner till Stockholm, och kom till och med med på TV!
  • Min yngsta dotter och jag var på ORUPS 60-årskalas på GLOBEN. En oförglömlig kväll, vilket drag! Och vi skrålade och sjöng med!

Det här är bara ett urval av allt under 2018, och jag har såklart glömt massor just nu!

Jag är oerhört tacksam för mitt liv.

Det handlar inte om mycket pengar och materiella ting. (Fast bryggan och båten, hörni, det är Top Notch att ha.) Men det allra, allra viktigaste, vet ni vad det är för mig?

  • Att ha tillgång till skog och hav.
  • Att ha sinnesro. Lugnt inuti.
  • Att inte göra något jag inte kan stå för.
  • Att vara ärlig.
  • Att känna tillit till livet. Lita på att det bär.
  • Att acceptera det jag inte kan förändra, men förändra det jag kan.
  • Att fortsätta känna tacksamhet. Tacksamhet för det många tar för givet, och det gjorde jag också förut. Såna saker som att få äta mig mätt, ha det varmt och gott i mitt hem, vara frisk, ha familj och vänner, armar att bära mina barnbarn med, fötter att springa på solvarma stenar, ögon att se allt vackert, och nu kan jag skriva HÖRAPPARAT så jag hör bättre!

Med en önskan till er om ett fantastiskt fint 2019!

 

 

I denna ljuva sommartid

Lever min dröm lite här ute. Är mest i vattnet och på bryggan men går in i huset då och då för att steka lite Pim…Pimiento de Padron eller vad det heter, göra lite kaffe eller käka lite saltlakritsglass. 

Ta vara på sommaren, ni som har möjlighet. Gå ut i solen, känn dofterna av träd och blommor, se på sommarmolnen mot det himmelsblå, sjung lite, le lite, ät lite glass, andas djupa andetag och stanna upp en stund i närvaro. 

Känn att det är sommar. På riktigt. 

I nuet finns ingen oro eller ångest. Nuet är den bästa stund vi har att vara i – och den enda. I morgon är med ens i går. Hur många dagar jag har levt i oro i mitt liv vill jag nog inte veta. 

I dag har jag lärt mig vad oro står för egentligen, och fått verktyg till att leva i sinnesro, kunna uppleva allt det vackra som finns runtom oss, om vi väljer att stanna upp, kliva av ekorrhjulet för en stund, och bara vara. Loosa upp lite. Släppa alla ”måsten” och ”borden”, och vet ni, disken står kvar i morgon om jag väljer att flyta runt på en surfbräda i stället för att diska i dag. För att jag just i dag ser solglittret på vattnet, just nu, och vattnet är så varmt, och en svalkande vind sveper över mina bara ben. Därför. Tar. Jag. Disken en annan dag. Och väljer  g l ä d j e.

Morgon i maj.

Viken är spegelblank när jag tar mitt kaffe och går ut och sätter mig på bron.

Jag drar upp mina bara fötter under täcket som jag virar in mig i.

Måsarna skriar. Återigen har de byggt bo på vår skorsten. Jag vet hur det blir en dag, jag kommer att bli attackerad så fort jag öppnar dörren. Då är parasollet bra att ha.

Tacksam att få ha min tidiga morgonstund, fast jag har möjlighet att sova länge numera. Jag vill ta vara på den här tiden. Den flyr så fort, varje stund i vårens tid är för mig värdefull. Jag vill ta in med alla sinnen. Vara närvarande. Andas in den lite kyliga morgonluften, lyssna på bofink och talgoxe som slår sina drillar i björk och tall.

Allt är förgängligt. Inget går att spara, lägga på burk eller i en låda för att ta fram i vinter.

Det är nu. NU och inte sedan.

Kanske sparas det i själen i alla fall. På något sätt. Eller som ett minne. Ett av många, vackra minnen i maj 2018.

I helgen skapades minnen i två snart fem år fyllda killar. Vi tog båten och rodde ut, och med varsin hov lyckades de fånga lite småfisk. Lyckan var stor! De hade fångat själva! Fiskarna fick simma i en balja på bryggan innan de släpptes fria igen. Jag förundras över att det nu är nya små människor som upptäcker livet här på ön, och gör samma saker som jag gjorde, fast jag var nästan sju när jag kom hit första gången. Nya små, som ropar ”mormor”, och det är mig de ropar på.

De fyller mitt hjärta med kärlek, så det svämmar över.

Lugna lördag

Frukost i soffan, tända ljus och bara tyst.
Ingen stress.
Tänkte på dagens möjliga göromål och bestämde mig för att bara vara hemma. Har varit iväg så gott som varje dag den här veckan, på nån grej i stan. Föreläsning, Friskis & Svettis, bilverkstad, vattengympa, frissan, HLR-kurs, lunch med väninnorna och besök hos barnbarn. Så i dag har jag bara varit ut till friggeboden och hämtat lite grejer, och fyllt på till fåglarna.
Jag planterade om en paraply-aralia som har haft det trångt i sin kruka alltför länge. Det gav lite vårfeeling! Klippte ner mitt penningträd också, och rosengeraniumen. Februari-göra som fått stå åt sidan de senaste åren på grund av tidsbrist.
Vid husknuten har jag spår av rådjur och en morgon gick två älgar precis utanför.
Talgoxarna har fått ett eget Bregott-paket! De har talgbollar också, och hoppar emellan.
I kväll ska jag göra mig en räkmacka och titta på ”Mello”. Jag är dock inte så engagerad eller insatt i artister och låtar. Förra lördagen sjöng jag ”Vyss lull” för en liten gulltulta medan programmet pågick och har inte brytt mig om att kolla på det efteråt.
Men det kan vara lite trevligt att se när det ändå inte finns annat som lockar.

Jag är tacksam i dag också.

För livet.

För ljuset som dröjer sig kvar allt längre för var dag.

Och tusen andra ting!

Skogen glittrar av guld i dag.

Jag hittade en liten sagoby, där Vettarna har fest.

Som jag skrev i ett annat sammanhang; jag hörde någon säga efter trettondagen, att ”Nu är det bara grå-dagar”.

Och jag tänkte, jaha, har hen bestämt sig för att det är grådagar, så blir det troligtvis så.

Jag tänker inte ha grådagar!

Mina dagar ska glittra i rosa, grönt och lila, eller som i skogen i dag, i guld.

2018 levererar om vi vill!

Jag ska förresten fortsätta min yrkeskarriär som egen företagare nu.

Den 27:e har jag workshop i Gävle, för den som har vuxit upp i en dysfunktionell familj och har olika sviter av det. Det brukar medfölja att man ”loopar” i oönskade situationer och känslostormar. Går in i förhållanden med känslomässigt avstängda partners gång på gång, eller får samma känsla av brist på uppskattning på alla arbetsplatser. Till exempel.

Det handlar inte om det utanför.

Det handlar om det vi bär med oss. Inuti.

Livet har en tendens att upprepa sig. På ett omedvetet plan attraherar vi det som vi behöver fast vi inte vill.

Tills vi läker.

I gästis.

Lite kyligare i luften i dag.

Hämtade några vedträn och gjorde en brasa. Sotaren rekommenderade att spjället ska stå öppet hela tiden, även när ingen eldar, så skulle det inte ryka in. Förstår inte logiken, men har haft det så sedan han var här i juli.

Inte hjälpte det.

När jag satt med min omelett kände jag att det hade börjat ryka in. Upp med fönster och dörrar, men efter maten tog jag datorn och gick ut i gäststugan. Nu svider det i ögonen lite.

Känner vemod i dag. Några av de som bor här bara på sommaren lämnar.

Jobb och annat väntar. Semestrarna är slut.

Och jag hamnar i valet och kvalet.

Should I stay or should I go?

Det är märkligt, det där, att det känns gott när det lyser i huset mitt emot under mörka augustikvällar. Även om det är vatten emellan. Även om det inte ens är på samma ö.

Jag tycker om tystnaden och friden. Det betyder så mycket att slippa jäktandet som jag upplever när jag är i stan. Trängsel och köer, parkeringsvakter och elände. Larmet. Det ständiga larmet. Det blir aldrig helt tyst.

Ändå finns en del i mig som leker med tanken ibland.

En liten lägenhet på söder. Med badkar.

Jo, tanken kittlar.

Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Det blir som vi tänker.

 

 

Me and the sea.

Kaffet.

Det är urdrucket.

Finns det något sorgligare än urdruckna kaffemuggar när en vill ha mer.

Särskilt när det är dagens första.

Den är snudd på helig.

Stör mig inte när jag sitter med den säger jag bara.

Och inte innan heller. Det är ännu värre.

Min frukost är inte något en bara vräker i sig snabbt innan en ska rusa vidare. Jag njuter. Medveten om hur varje tugga smakar, hur kaffet doftar, och vad jag tänker på under tiden. Om jag för ovanlighetens skull har TV:n på, så ska det inte vara nyheter och pratas om krig, mord och eländes elände. Däremot tittar jag gärna på någon glad person som talar om hopp och glädje och ger mig inspiration till alla mina drömmar, visioner och mål.

Jag börjar min dag med tacksamhet. Det finns så mycket att vara tacksam över! Små mirakel. Ögonblick att samla på. Lyckostunder.

I går kväll när jag kom tillbaka hem efter en walkabout hade vinden avtagit och jag tog flytvästen och drog ut på havet. Det var en av de finaste sommarkvällarna hittills i år. Jag slog av motorn utanför några öar vi kallade Måsöarna när jag var barn, och låg där och drev medan solen sjönk och himlen färgades röd.

Där och då var jag totalt uppfylld av tacksamhet.

Tacksamhet att få bo vid havet, tacksamhet över min lilla båt, tacksamhet över varandet. Att kunna se, uppleva, njuta av stillheten och känna andligheten där ute på vattnet.

Livet är fint. Stunder som den i går kväll finns liksom kvar i mig länge.

Faktiskt var hela gårdagen en dag att njuta av. Jag tog med mig datorn till bryggan, satt som på ett kontor där och skrev i solen. Badade, fikade, och betade av punkterna på gårdagens att-göra-lista. Det var inga betungande uppgifter, men jag behöver skriva upp saker för att jag inte bara ska bli liggande på bryggan en hel dag och drömma.

Det är lätt gjort att jag hamnar där. Och många dagar tillåter jag mig det.

Men jag behöver agera i vissa saker också, och fundera på vad det är jag egentligen vill med mitt liv. Det är bra att veta, så jag kan fokusera på det.

Det blir som vi tänker.