En av alla dessa sommarmorgnar

Frukost på altanen.

Vindstilla, vita sommarmoln. Bofinken sjunger, hamrandet från grannen på andra sidan viken ljuder hemtrevligt över vattnet. Jag är i nuet, jag älskar nuet som är. En lätt bris skapar krusningar nere vid bryggan, och drar snabbt förbi.

Ännu en sommardag ligger framför mig. Tacksamheten fyller mig. Jag älskar detta ställe.

Jag vill sitta kvar här, i skuggan på altanen en stund. Lyssna, känna dofterna, njuta av grönska och hav.

 

Ljuvligt god kardemummadoftande granola.

Kan bli en krasch från en kinesisk 20-tonsraket i Europa, läser jag. Om bara några dagar. Den beräknas slå ner i sydliga Europa. Men man vet inte riktigt.

Jag vill inte tänka på det där. Jag vill se nattviolerna efter grusvägen igen i sommar. Dom är fridlysta men jag brukar kunna böja mig ner i dikesrenen och dofta. Ta ett foto. Det finns vissa saker som är mer värdefulla för mig än guld och diamanter. Nattviol är en sån grej.

Det är fredag. På väder-Appen visas symbolen för snöflingor. Well, det är inte helt ovanligt i maj månad. Jag vill ändå åka till landet i dag. Vi har en ny spis i huset. Den forslade jag till ön i båten i veckan. Det var en gynnsam vind den dagen, solen sken och det snöade inte. Sånt man får vara tacksam över. DHL kom på utsatt tid och allt bara flöt på.

Jag ska hämta utombordaren innan jag åker ut. Den är på verkstan. Har kört med elmotorn nu. Det är trevlig och tyst. Lätt att bära. Men den ska sitta på flotten. Jag har köpt ett tält nu förresten. I sommar ska jag sova ute på vattnet. Det är en punkt på min BuJo.

En dag gjorde jag en granola. Det är med smak av kar de mumma, och det är dadlar i bland annat. Recept från Elsa Billgren.

KARDEMUMMAGRANOLA
2000 ml

4 DL HAVREGRYN
2 DL RIVEN KOKOS
1 DL PUMPAFRÖN
1 DL SOLROSFRÖN
1⁄2 DL LINFRÖN
2 MSK CHIAFRÖN
2 DL PEKANNÖTTER
1 DL MANDLAR
1 DL HASSELNÖTTER
12 DADLAR
3 MSK KOKOSOLJA
1 DL FLYTANDE HONUNG
1 TSK STÖTT KARDEMUMMA
1 TSK KANEL
2 NYPOR FLINGSALT

1. Sätt ugnen på 175°c.

2. Hacka pekannötter, hasselnötter, mandlar och dadlar grovt. Blanda alla ingredienser i en skål.

3. Bred ut granolan på en plåt med bakplåtspapper och baka i ugnen i 6 minuter. Ta ut plåten och rör runt
granolan. Baka sen i ugnen i ytterligare 3 minuter.

4. Låt svalna på bakplåtspappret och förvara sen granolan i en burk med lock.

Den ska serveras på bryggan i sommar tillsammans med en krämig yoghurt och färska blåbär, medan en ljum bris smeker mina brunbrända ben och bästa kaffemuggen fylls med nybryggt doftande kaffe.

 

 

 

 

 

 

Här och nu är en förträfflig plats att vara på.

Jag skriver väl ändå, jag.

Fast ingen verkar läsa min blogg längre.

Jag skriver för min skull.

För att jag behöver få ut olika tankar, olika ord och känslor.

Ibland tänker jag att jag ska lägga upp något inlägg på Facebook. Men då kanske den eventuelle läsaren bläddrar bakåt och hittar inlägg som jag har skrivit när jag var arg. Jag vet inte om jag kan stå för de inläggen i dag. Jag vill inte läsa dom längre men jag tror att jag kan hitta dom om jag söker på ”avsågad hagelbrakare”.

Well, nu skulle jag skriva om en sak som jag reagerade starkt på för många år sedan. Inte med irritation eller ilska, mer med medkänsla. Det kändes så andefattigt, som Gunnel skulle ha sagt.

Den här personen åkte utomlands två gånger varje år, tillsammans med sitt vuxna barn.

Det var alltid vecka 32 och så en annan vecka som jag inte minns. När hen kom hem sa hen ”Nu är det si och så många veckor tills vi ska åka nästa gång.”

Hen räknade månader och veckor och uttryckte längtansfullt hur långt det var till nästa resa.

Och jag tänkte, men alla veckor emellan då? Alla dagar, stunder, är inte de värda någonting? Är nuet inte värt något alls, nuet en disig tisdag i oktober till exempel? En sån dag som man kan göra äppelpaj med vaniljsås, eller gå i skogen och känna doften av blöta löv på stigen? Eller njuta av ett stormigt hav, läsa en bok, dricka te och tända mängder av ljus.

Jag minns en annan person som sa i september, efter att även hen kommit hem från en resa: ”Nu får man börja tänka på julen”.

”Redan?” frågade jag.

”Ja, för nu är det ju ingenting förrän det är jul!”

Jo, tänkte jag, det är massor av guldglittriga ögonblick om du väljer att titta efter, men det var lite skavigt med den personen redan, så jag var tyst för en gång skull.

Och i dag hörde jag åter en person som klagade på att det är så långt tills det blir sommar.

Ja, och tur är väl det! Tänk om det skulle bli sommar genast och vi inte skulle få se snön som äntligen kommer nu, och sedan höra talgoxen i februari, upptäcka tibasten i mars och blåsipporna och tranorna och varje dag kunna njuta av ljusets återkomst.

I dag märktes det. Strax före tre var det fortfarande ljust.

Guldkornen finns. Jag kallar dom ”ögonblickslyckor”. Jag tror det handlar mycket om vad vi väljer att fokusera på.

 

Total makeover.

Min coronafrisyr med hemblekt slitet hår, som jag klippt själv är nu ett minne blott. Jag gick till Camilla på Ateljé Mira, det är dit jag går när jag vill göra en total makeover. Och det var vad det blev. Jag är mörk, kortklippt och en annan människa känns det som.

Jag vill ha attityd. Det blonda halvlånga passar inte mig längre, och har inte gjort på många år. Jag är ingen mesig peoplepleaser i dag, och inte ute efter att behaga och le med huvudet på sned. Jag är jag, arg som fan ibland och trött på FKN patriarkatet och den kvinnosyn som fortfarande råder, och trött på löneskillnader mellan kvinnor och män som utför samma jobb. Jag känner en enorm vördnad för de kvinnor som står på barrikaderna och som kämpar! Vilka hjältar!

Och de få män som står bredvid. De är inte många, men de finns.

Jag gillar att stå på piren ibland när det blåser 17m/s NV och känna livet i mig. Havets dån, vågornas stänk i mitt ansikte. Jag fylls av en kraft då, som jag inte fattar själv, vet inte vad den står för, men jag anar. Jag älskar att stå där och känna vinden slita i mig.

Men är det höst eller sensommar, ibland känns det som högsommar.

Som i lördags.

Otroligt varmt på ön. Ena dottern kom och hjälpte mig ta av motorn på båten, och vi tog upp kanadensaren också och la den upp och ner på bockarna. Dagen efter tog jag bort mossa från taket, den del av taket som jag nådde utan att klättra upp. Jag stod på stegen, det är inte det bästa jag vet kan jag säga. Att komma upp på taket är en sak, men jag minns en gång när jag inte höll på ta mig ner. Det där att sätta ut benet och försöka hitta stegen, nej, det är läskigt. Jag får be den andra dottern, hon har varit på taket förr, hon.

Efter att jag flyttade in till stan igen har jag hunnit med att träffa vänner igen. Med avstånd mellan stolarna, och handsprit och allt. Det är fika hit och luncher dit. Senast i går med M och E. Vi som jobbat ihop på Lantmäteriverket och delat livets alla skeenden. Giftermål, graviditeter, skilsmässor, och nu är vi mormödrar och berättar för varandra om våra barnbarn. 1975 när ”Kartverket” flyttade till Gävle, träffades vi. Och på den vägen är det. Fint med vänner som vet ens historia. Som fattar och som minns. Ja, någotsånär i alla fall. Vi sitter där på lunchen och så säger nån av oss ”Vad var vi nånstans när det fanns så många bakelser?” och jag vet vad hon menar men det kommer inte något namn, och jag chansar ”Ester?” men M kommer ihåg, Elsa Anderssons konditori ju! Och så pratar vi om tjejsemestern i Turkiet och allt kul som var, och roadtrippen till Dalarna och Västerås, shoppingen på köpcentret utanför stan. ”Vad köpte jag?” frågar E och jag skulle inte komma på´t men M igen, ”du köpte en jacka. En grön”. ”Var är den?” undrar E, ja, vem vet, det var nog tio år sedan.

Ibland har vi haft uppehåll i kontakten, långa och kortare, men de här damerna finns där.

Jag har dom.

Det är rikedom.

För övrigt har jag möblerat om här hemma i min lilla lägenhet. Det är så fint nu. Plockat och städat, tända ljus, mysfaktorn hög. Och jag älskar att bo här och att ha privilegiet att också ha möjlighet att bo vid havet några månader om året … så att själen kan få ro.

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Jag läser mycket om corona. För mycket, och för sent på natten, precis innan jag ska sova.

Människor beskriver ibland förloppet på sin virussmitta väldigt detaljrikt. Särskilt på Facebook.

Det är bra, för det är när vi läser dessa inlägg som de flesta av oss blir medvetna. Det kanske gör att folk avstår från krogrundan. Nä förresten. Men kanske från att trängas på Köpcentrum i alla fall?

I morse vaknade jag av mig själv halv åtta. Jag brukar sova betydligt längre. Jag kände ett pirr i huden, så där som jag läst att de som drabbats av viruset gör.

Jag gillar att ha svalt hemma, så jag försökte tänka att det berodde på att jag frös. Men ändå, det tog en lång stund innan jag kunde somna om. Jag låg spänd och kände efter om det skulle komma mer.

När jag så klev upp efter att till sist ha somnat om, tyckte jag att det kändes som om jag blivit förkyld också.

Nu är det klippt, tänkte jag, och påminde mig om att jag måste diska innan ambulansen och Fonus kommer, och hur ska det gå med alla mina chiliplantor och de små luktärtsbebisarna? Vem ska ta hand om dom?

Men jag bryggde mitt kaffe och tog en äggmacka. Löste Crossboss med mina två okända crossbossvänner som jag spelar med varje dag, men vi skriver inte så mycket till varandra i den lilla chattbubblan ovanför spelplanen. Ska vi spela eller chatta liksom, eller som finnen sa ”Ska vi snacka eller supa” till svensken när densamme sa ”skål”.

Men de betyder mycket, mina crossbossvänner. Särskilt i dessa tider. Troligen kommer dom aldrig att få veta det. Som sagt, spela eller chatta. Men till kaffet där vid elvasnåret när jag äter frukost, då är det himla trevligt att lägga ett par ord.

Well, fortfarande satt jag och kände efter. Pirrade det i huden igen?  Till sist spolade jag i ett hett bad med vaniljdoftande skum, la mig i badkaret och kände hur värmen smög sig in i både kropp och själ.  Tvättade håret, smorde in mig med värsta väldoftande body cremen.

Sedan var jag liksom back on track igen.

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Efter nästan 6000 steg i Boulognerskogen med en schysst spellista i öronen kände jag mig bara lycklig igen. Jag har lite svårt att , när jag lyssnar på bra låtar. Jag vill dansa fram! Det gör jag i riktiga skogen. Men inte i Stadsparken.

När jag är i riktiga skogen läser jag inga corona-inlägg på Facebook, och inte lyssnar jag på nyheterna. I riktiga skogen mår jag bra. Då befinner jag mig i nuet, som är världens bästa plats. Lyssnar på fåglarna, följer en mås med blicken, tar en kaffe på bryggan.

I nuet finns ingen oro.

Ta sig i kragen kan man väl?

”Det kan vara sommarens sista”, den tanken har kommit nu vid de senaste båtturerna och morgondoppen från bryggan.
Däremot nätterna när jag ligger på samma brygga och tittar på stjärnorna, de vet jag att det blir många, många än.
Jag har accepterat att vara i stan lite då och då.
Sett fördelarna igen med min centralt belägna lägenhet, den är inte alls dum att ha.
På balkongen tänder jag en lykta på kvällarna, och jag har lite växter där. Ibland sitter jag där ute och glor på bussarna och tar en kopp kaffe.
Jodå, så att.
Jag är tacksam. På riktigt. Lyxen att ha rinnande vatten är uppskattad! Och en slipper koka till disken.
Så har jag fått lite motivation inför hösten med marknadsföring igen.
Till exempel blir det anhörigdagar 4:e till 6:e oktober.
Jag har föreläsningar inbokade och jag ska ha en skrivkurs på Medborgarskolan med start i oktober, fyra tillfällen.
Mer kommer, jag vet bara inte riktigt var just nu, men föreläsa, det ska jag.

Kunskap om beroendesjukdomen fattas fortfarande.
Många klankar ner på den beroende och fnyser att han/hon kan väl skärpa sig.
Ta sig i kragen.
Det är väl bara att sluta! Hur svårt kan det va?

Så nog finns det att göra, när detta ämne ligger en varmt om hjärtat, och när jag sett så många tillfriskna och få ett fint liv.

Varje alkoholist narkoman etc är värd att få den möjligheten.

Precis varenda en.

Mitt liv på ön, denna julidag/natt.

På altanen i nattlinne.
Klockan är snart tolv.
Julinatten är ljum.
Dörren vidöppen i hopp om att få det lite svalare i sovrummet.
Det är knäpptyst. Vindstilla. Inga mygg.
Det lyser hos några grannar, och på ön mittemot.
Jag har badat massor.
En väninna kom och vi fikade på bryggan. Hon berättade att när hon kommer hit till ön tänker hon alltid att det är som en sago-ö. Laven på Stora Tallen, växtligheten, fåglarna som sjunger än, smultronen och blåbärsriset och stigarna.
Till middag hittade jag ett paket Pimiento Padron som jag stekte och åt med sallad gjord på strimlad vitkål, fetaost, lök och tomater, några valnötter och en dressing.
Det är lätt att leva här.
Kravlöst.
Vackert och rofyllt.
Det har kostat en del att få tillgång till detta paradis, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Ångest varje gång jag öppnade brevlådan under tre års tid och såg kuverten med stämpeln från juristen. Hjärtat stannade medan jag sprättade upp breven. En dag kallades vi till huvudförhandling.
Vi vann.
Mot en större summa pengar.
Det här stället har liksom alltid varit något hon använt som maktmedel.
”Om du inte gör som jag säger säljer jag landet”.
En gång låste hon ut mig.
Jag ringde och frågade var nyckeln var.
”Du har ingenting där att göra!”
Hon slet ut mitt hjärta ur kroppen med de orden.
Pang så la hon på luren. Drog ur kontakten.
Jag hade min dåvarande pojkvän hos mig, bad honom skjutsa mig till hennes bostad, jag skakade, stortjöt, kunde inte köra själv.
Hon släckte när vi närmade oss, jag ringde på dörren, ropade in i brevlådan, hon öppnade inte.
Det var efter det, när jag gick min terapeututbildning, som en i gruppen frågade varför jag tillät henne att ha makt över mig.
”Köp en egen stuga”.
Kort därefter kom jag över ett hus ca 15 minuter från ön.
Det var samma skog, samma öar, samma horisont, jag hade tjärnen nära, stigarna, tranbärsstället, träden.
Jag kunde inte släppa ändå.
Varje gång jag gick ut drogs jag hit.
Snart flyttade jag till huset på fastlandet permanent.
Innan hon dog sa hon att hon ville att vi skulle ha landet.
Det är vårt nu.
Jag kan inte förlora det.
Jag får vara här, vakna här, bada, se himlens färg över Ormviken när solen går ner och björkens skira grönska varje vår, höra flugsnapparen och bofinken och talgoxen och följa måsen som bygger på vår skorsten.
Hennes ungar har lärt sig flyga nu. Vi är osams varje gång jag ska förbi grundet där hon bor med sina ungar. Hon skiter ner min flotte och lägger sina spybollar på räcket.
Jag ligger raklång på den och ser hennes vita vingar mot den sommarblå himlen.
Här vill jag vara tills den dag jag drar in årorna och då ska min aska strös över havet.
”Ja”, sa min yngsta dotter. ”Det är ju där du hör hemma”.

På min flotte.

Det har varit ljuvliga sommarkvällar med magiska solnedgångar över ett stilla hav.

Jag har varit ut med min flytande veranda. Det är lite mack innan jag kommer ut, med att göra loss från landgången. I snitt tar det nog minst en kvart varje gång. Men jag gillar det. Jag gillar att sitta där och ta loss sprintarna, dra upp badstegen, lossa från bojarna. Det behöver inte gå fort. Jag kan vara i nuet med varje moment och njuta av vinden i håret, solen som gassar på mina bara axlar, bofinkens glada kvitter och måsarnas skriande.

Jag sitter i min solstol medan flotten sakta lämnar land. Elmotorn hörs knappt.

Här är jag fri.

Ensam på havet med svanar, häger, tärnor och måsar.

Flotten är det bästa jag har införskaffat någonsin.

 

Vakuum

Efter att jag lämnade ifrån mig nycklarna till huset har jag, tills bara här om

dagen, befunnit mig i ett vakuum.

Total avstängdhet. Inte ledsen inte glad inte arg inte bedrövad inte nånting.

Jag märkte det redan hos mäklaren, när vi gjorde klart.

Det blev tomt.

Jag har varit i det här tillståndet förut, men det var många år sen sist.

I går var jag ut till havet och skogen, jag satt i solen länge länge och bara tog

emot.

All den energi som naturen ger oss, den sög jag i mig. Laddade min kropp och själ

maximalt.

Efter det känner jag livet i mig igen.

 

 

Själen ropar.

Det är inte helt lätt att plötsligt bo i stan.

Jag mår inte som jag brukar, och jag är ganska övertygad om att det är saknaden av naturen, havet och fåglarna som påverkar mig.

Andligheten  är svår att finna i stan. Visst, andlighet är ju något jag har inom mig, men jag behöver påfyllning. Den slags påfyllning som endast naturen kan ge. Och en del annat …

Jag har varit ut till ön ett par gånger och det har känts så starkt att något händer med energin i min kropp.

Jag har omfamnat träden efter stigen, pratat med björken som det snart ska komma krokusar under, jag har viskat till havet och kysst himlen.

Den mesta tiden vistas jag här i min etta. Många dagar är jag i en annan stad och jobbar och läser Emil i Lönneberga för små pyjamasungar. Att gå på stan ”bara för att” lockar mig inte ett dugg. Jag är klar med att kuta i affärer och dra i olika plagg. Någon gång är det OK, men inte ger det någonting för själen.

I dag har jag slaktat en soffa för den var för stor för rummet. Men det blev inte så enkelt som jag trodde och nu sitter jag här i fullkomlig kaos.