Morgon i maj.

Viken är spegelblank när jag tar mitt kaffe och går ut och sätter mig på bron.

Jag drar upp mina bara fötter under täcket som jag virar in mig i.

Måsarna skriar. Återigen har de byggt bo på vår skorsten. Jag vet hur det blir en dag, jag kommer att bli attackerad så fort jag öppnar dörren. Då är parasollet bra att ha.

Tacksam att få ha min tidiga morgonstund, fast jag har möjlighet att sova länge numera. Jag vill ta vara på den här tiden. Den flyr så fort, varje stund i vårens tid är för mig värdefull. Jag vill ta in med alla sinnen. Vara närvarande. Andas in den lite kyliga morgonluften, lyssna på bofink och talgoxe som slår sina drillar i björk och tall.

Allt är förgängligt. Inget går att spara, lägga på burk eller i en låda för att ta fram i vinter.

Det är nu. NU och inte sedan.

Kanske sparas det i själen i alla fall. På något sätt. Eller som ett minne. Ett av många, vackra minnen i maj 2018.

I helgen skapades minnen i två snart fem år fyllda killar. Vi tog båten och rodde ut, och med varsin hov lyckades de fånga lite småfisk. Lyckan var stor! De hade fångat själva! Fiskarna fick simma i en balja på bryggan innan de släpptes fria igen. Jag förundras över att det nu är nya små människor som upptäcker livet här på ön, och gör samma saker som jag gjorde, fast jag var nästan sju när jag kom hit första gången. Nya små, som ropar ”mormor”, och det är mig de ropar på.

De fyller mitt hjärta med kärlek, så det svämmar över.

Lugna lördag

Frukost i soffan, tända ljus och bara tyst.
Ingen stress.
Tänkte på dagens möjliga göromål och bestämde mig för att bara vara hemma. Har varit iväg så gott som varje dag den här veckan, på nån grej i stan. Föreläsning, Friskis & Svettis, bilverkstad, vattengympa, frissan, HLR-kurs, lunch med väninnorna och besök hos barnbarn. Så i dag har jag bara varit ut till friggeboden och hämtat lite grejer, och fyllt på till fåglarna.
Jag planterade om en paraply-aralia som har haft det trångt i sin kruka alltför länge. Det gav lite vårfeeling! Klippte ner mitt penningträd också, och rosengeraniumen. Februari-göra som fått stå åt sidan de senaste åren på grund av tidsbrist.
Vid husknuten har jag spår av rådjur och en morgon gick två älgar precis utanför.
Talgoxarna har fått ett eget Bregott-paket! De har talgbollar också, och hoppar emellan.
I kväll ska jag göra mig en räkmacka och titta på ”Mello”. Jag är dock inte så engagerad eller insatt i artister och låtar. Förra lördagen sjöng jag ”Vyss lull” för en liten gulltulta medan programmet pågick och har inte brytt mig om att kolla på det efteråt.
Men det kan vara lite trevligt att se när det ändå inte finns annat som lockar.

Jag är tacksam i dag också.

För livet.

För ljuset som dröjer sig kvar allt längre för var dag.

Och tusen andra ting!

Skogen glittrar av guld i dag.

Jag hittade en liten sagoby, där Vettarna har fest.

Som jag skrev i ett annat sammanhang; jag hörde någon säga efter trettondagen, att ”Nu är det bara grå-dagar”.

Och jag tänkte, jaha, har hen bestämt sig för att det är grådagar, så blir det troligtvis så.

Jag tänker inte ha grådagar!

Mina dagar ska glittra i rosa, grönt och lila, eller som i skogen i dag, i guld.

2018 levererar om vi vill!

Jag ska förresten fortsätta min yrkeskarriär som egen företagare nu.

Den 27:e har jag workshop i Gävle, för den som har vuxit upp i en dysfunktionell familj och har olika sviter av det. Det brukar medfölja att man ”loopar” i oönskade situationer och känslostormar. Går in i förhållanden med känslomässigt avstängda partners gång på gång, eller får samma känsla av brist på uppskattning på alla arbetsplatser. Till exempel.

Det handlar inte om det utanför.

Det handlar om det vi bär med oss. Inuti.

Livet har en tendens att upprepa sig. På ett omedvetet plan attraherar vi det som vi behöver fast vi inte vill.

Tills vi läker.

I gästis.

Lite kyligare i luften i dag.

Hämtade några vedträn och gjorde en brasa. Sotaren rekommenderade att spjället ska stå öppet hela tiden, även när ingen eldar, så skulle det inte ryka in. Förstår inte logiken, men har haft det så sedan han var här i juli.

Inte hjälpte det.

När jag satt med min omelett kände jag att det hade börjat ryka in. Upp med fönster och dörrar, men efter maten tog jag datorn och gick ut i gäststugan. Nu svider det i ögonen lite.

Känner vemod i dag. Några av de som bor här bara på sommaren lämnar.

Jobb och annat väntar. Semestrarna är slut.

Och jag hamnar i valet och kvalet.

Should I stay or should I go?

Det är märkligt, det där, att det känns gott när det lyser i huset mitt emot under mörka augustikvällar. Även om det är vatten emellan. Även om det inte ens är på samma ö.

Jag tycker om tystnaden och friden. Det betyder så mycket att slippa jäktandet som jag upplever när jag är i stan. Trängsel och köer, parkeringsvakter och elände. Larmet. Det ständiga larmet. Det blir aldrig helt tyst.

Ändå finns en del i mig som leker med tanken ibland.

En liten lägenhet på söder. Med badkar.

Jo, tanken kittlar.

Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Det blir som vi tänker.

 

 

Me and the sea.

Kaffet.

Det är urdrucket.

Finns det något sorgligare än urdruckna kaffemuggar när en vill ha mer.

Särskilt när det är dagens första.

Den är snudd på helig.

Stör mig inte när jag sitter med den säger jag bara.

Och inte innan heller. Det är ännu värre.

Min frukost är inte något en bara vräker i sig snabbt innan en ska rusa vidare. Jag njuter. Medveten om hur varje tugga smakar, hur kaffet doftar, och vad jag tänker på under tiden. Om jag för ovanlighetens skull har TV:n på, så ska det inte vara nyheter och pratas om krig, mord och eländes elände. Däremot tittar jag gärna på någon glad person som talar om hopp och glädje och ger mig inspiration till alla mina drömmar, visioner och mål.

Jag börjar min dag med tacksamhet. Det finns så mycket att vara tacksam över! Små mirakel. Ögonblick att samla på. Lyckostunder.

I går kväll när jag kom tillbaka hem efter en walkabout hade vinden avtagit och jag tog flytvästen och drog ut på havet. Det var en av de finaste sommarkvällarna hittills i år. Jag slog av motorn utanför några öar vi kallade Måsöarna när jag var barn, och låg där och drev medan solen sjönk och himlen färgades röd.

Där och då var jag totalt uppfylld av tacksamhet.

Tacksamhet att få bo vid havet, tacksamhet över min lilla båt, tacksamhet över varandet. Att kunna se, uppleva, njuta av stillheten och känna andligheten där ute på vattnet.

Livet är fint. Stunder som den i går kväll finns liksom kvar i mig länge.

Faktiskt var hela gårdagen en dag att njuta av. Jag tog med mig datorn till bryggan, satt som på ett kontor där och skrev i solen. Badade, fikade, och betade av punkterna på gårdagens att-göra-lista. Det var inga betungande uppgifter, men jag behöver skriva upp saker för att jag inte bara ska bli liggande på bryggan en hel dag och drömma.

Det är lätt gjort att jag hamnar där. Och många dagar tillåter jag mig det.

Men jag behöver agera i vissa saker också, och fundera på vad det är jag egentligen vill med mitt liv. Det är bra att veta, så jag kan fokusera på det.

Det blir som vi tänker.

 

 

 

 

En kväll i juli

Jag är glad att jag vid 63 års ålder har lärt mig att agera på ganska många impulser (sunda sådana) som poppar upp i huvudet på mig. Alltså vi tänker ca 60000 tankar på ett dygn. Massor är omedvetet men de tankar som glimmar till och känns roliga, dom har jag fattat att jag ska ”fånga”. Inte bara låta dom försvinna, eller låta den inre sabotören börja med sitt ”det kommer inte att gå” osv. I dag fick jag lust att lägga i kanadensaren och paddla lite. Ett instakonto inspirerade mig. Jag har inte gjort det än i sommar, troligen på grund av att jag ofta gör illa mig när jag ska kliva i och ur. Kliva är fel ord i sammanhanget, åla mig i och ur är kanske en mer sanningsenlig beskrivning! För jag skrapar knän och den välter nästan och jag gör illa mig på massa olika sätt men hur som helst så GJORDE jag det och fasiken va glad jag är 🛶 Så tankar som känns roliga, just do it, utan att vrida och vända och bygga hinder och låta neggot inuti styra. 

Åskan har rullat över ön i dag till och från. Det har haglat. Regnat. Blåst. Solen hr skinit. Det har varit variation i väderläget, kan man säga.

Jag gjorde köttfärssås och vitkålssallad och kokade pasta. Älskar livet på denna ö. Oavsett väder!

Tacksamhetslista igen.

Alarmet i mobilen var ställt på 08.50. Jag lyckades snooza till klockan var halv elva. Bra jobbat.

Medan åskan mullrade över viken drack jag mitt kaffe på bron, och åt yoghurtkvarg med jordgubbar.

Jag tillåter mig att bara vara. Hänger på bryggan. Löser korsord. Skriver. Glor på hägern och måsarna. Googlar på hotell i Antibes.

Skönt väder i dag. Småregn till och från. Åskan tycks ha flytt.

I gårdagens uppgifter på min online-kurs ingick att skriva tacksamhetslista.

Det gör jag ofta. Här kommer en till.

Lediga dagar

livet här på ön

flotten

mina ben som bär mig

jag har två oöppnade paket kaffe av bästa sort

mina barnbarn

mina barn

mina snygga naglar från beautybyjohanna i Gävle

jag kan se allt det vackra runt om

mina vänner

min andlighet

havet

alla roliga saker jag ska göra i sommar

jordgubbarna i kylen

jag kan göra precis vad jag vill när jag vill

mina nya prickiga läsglasögon

min båt

jag har inte ont på en fläck

jag har sinnesro

jag kanske kan äta lunch på nåt trevligt ställe när jag åker till stan i dag

jag har en tvättmaskin som fungerar

min säng

 första doppet i havet i går

alla vackra blommor

walkabouts på sommarstigar

och för att nu kommer solen fram

Ja, jag kan hålla på länge men jag stannar där. Tack.

 

 

 

Livet är fint.

 

Äntligen har jag landat i sommaren, sommaren som kom till sist. Men fortfarande har jag inte badat. Det grämer mig. Jag trodde det skulle bli så i dag, men icke.

Lever gott här ute, jag har haft  tjejmiddag på flotten med mina Brynäsvänner från småskolan. Jag bjöd på paj med tillbehör och så tog vi kaffe efter ett tag och jag hade gjort en smarrig kolatårta som Marika hade tipsat om.

 

Dagen efter kom M med två av sina barnbarn, och på kvällen kom B.

I dag har jag bara haft besök av måsarna. Har legat på flotten i solsängen som inte var helt lätt att få ut, landgången är smal och jag fick trixa och vrida och bubba och bära, men nu står den där och det stora bordet är på landbacken till nästa gång jag får gäster. Har legat där i solen och löst korsord. Riktigt korsord. På papper.

Kollade i kväll på”Repmånad”, blir så skrattig av den filmen som jag har sett så många gånger. Loffe när han säger ”Ja, det är onsdag, Larsson! Man måste beställa!”

Följer onlinekursen och gör de uppgifter och utmaningar vi får varje dag. Mycket vet jag redan, men behöver bli påmind. En del är nytt.

Fortfarande lever drömmen om Antibes och den har utvecklats med en ny idé. Jag släpper inte. Men behöver agera. Det första jag behöver göra är att skaffa pass. Att kliva in i en vision gör mycket för chanserna att det ska bli verklighet. Till exempel, den som vill plugga, men håller tanken i periferin, den personen kanske behöver kolla på mer info om utbildningen, ringa någon på skolan, skicka efter prospekt eller kolla boende. Take action. Kliva in.

Jag behöver också ringa en eller några personer som kanske kan tipsa mig, eller bara ge svar på olika frågor som jag har. Jag märker att jag skjuter upp de samtalen.

En vind från NO har i dag gjort att det har fläktat skönt på bryggan. Jag älskar att sitta där och se vattnet glittra i solen. Doppa fötter och ben i det svalkande havet. Jag matar fiskarna med bullar. Blicken följer en mås, eller hägern. Jag är i nuet här ute. Det är lätt att vara det.

 

 

 

 

 

Vad heter det nu igen … eehhhh …

Jag glömmer ord.

Oftare nu än förut.

Ruccolasallad, till exempel. Plötsligt hittar jag inte ordet. Jag kan förnimma att det ord jag söker innehåller bokstaven u, men då får jag för mig att det börjar på u, och då kommer jag ju inte att få ur mig ordet ruccolasallad.

Det är besvärligt när jag är i det här stadiet att jag inte hittar ord. Ofta får jag ta nå´t annat ord som jag hittar just då, så jag kanske väljer att säga romansallad i stället. Och utifrån det gå vidare med att förklara att jag menar den där andra, smalbladiga salladen.

Det tar tid.

Jag säger som kompisen; ”Folk orkar ju inte vänta. Innan man har tänkt klart har dom gått”.

Jag vilar på flotten efter arbetsdagens slut. I dag var det kallare igen, jag tog värsta varma täckjackan och la en dyna på Baden-Badenstolen, bredde en filt över benen och vickade tillbaka stolsryggen så det blev som en säng, och där låg jag medan måsarna svävade ovanför mig mot en blå himmel. Solen var fortfarande varm.

Det är för mig som att tömma ur huvudet på allt som varit på dagen, när jag är där ute.

Kvällarna är ljusa länge och månen skiner in genom fönstret högt upp under taket.

Jag ber om vägledning och är i nuet så gott jag kan.

 

 

När en vill ha 48 timmar på ett dygn.

Helgerna.

De går så kriminellt fort.

Just här och nu; har just ätit lunch. Kyckling i sås gjord på grädde och röd Pesto, små halverade tomater, fetaost i smulor. Stora smulor.

Jag vill hinna gå på walkabout, hinna skriva lite, hinna städa lite, hinna bädda nytt på loftet, hinna hinna hinna.

För i morgon drar ekorrhjulet igång igen. Då hinns ingenting annat är nöta däck och jobba, äta och sova.

Men här och nu, vad är viktigast just nu, vad mår jag bäst av?

Jo, självklart walkabout. Ut. Kanske en kaffe på flotten.

Jag gör´t!