Varför kan en inte bara få sitta i farmors syrénberså och doppa skorpor i hallonsaft?

Ibland är det för mycket runt omkring, som ska liksom avverkas och bli klart.
Det är sommar, om än väldigt tidig, men att tiden kan få gå till att sitta på flotten och glo på fiskgjusen är inte att ta för givet.
Det ska skickas in papper och formulär i parti och minut. Har du missat en rad får du ingen ersättning.
Efter mitt utmattningssyndrom är just det här det som drar mest energi.
Jag blir helt slut. Hjärnan lägger av.
Numera, när jag ringer olika myndigheter presenterar jag mig med namn, och tillägger ”jag har inte alla paddlar i vattnet, så ni vet”, så den jag pratar med förstår att hen måste tala tydligt och s a k t a.
Men det är mest då. I kontakt med myndigheter.
Annars flyter det på rätt bra. Och paddlarna är i.

I dag såg jag midsommarblomstern fullt utslagen. Det är för tidigt. Jag vill inte att det snart ska vara överblommat. Det var i Bönan, dit jag och en väninna var och lunchade.

Här där jag bor har inte syrénen blommat än.

Det är jag tacksam för.

Nu ska jag fortsätta med mitt trasslande. Förhoppningsvis är det snart ur världen. En får fokusera på lösningen, inte på problemet.

 

 

Mobilstopp.

Men skulle det vara möjligt att göra små iPhone-kommunikationsfickor (eller Android-) efter vägarna nu när en inte ens får hålla i sin mobil när en kör? Som små p-fickor där en kan svänga in och svara på ett meddelande eller leta på något intressant avsnitt av Radiopsykologen eller kolla Eniro för att kunna ringa till någon som inte ligger i telefonlistan?
Den där Siri är inte att lita på. Fast hon är ju bra på det viset att en faktiskt inte behöver ta i sin iPhone, bara ropa ”Hej Siri”, så är hon på. Men hon fattar fel ofta. Väldigt fel. En dag när jag frågade efter närmsta Espresso House kom det upp en karta över Oklahoma på min CarPlay?
När jag dikterar SMS för Siri kan det bli helt galet. Som tur är kan en ju be att få lyssna innan hon skickar iväg det.
Ja, jag tänker ofta på det här. Det kan vara väldigt långt mellan ställen att stanna på ibland. Och väldigt bråttom att få något utfört som tidigare lätt hade fixat sig med en hand på ratten och ett lätt tryck på mobilen (nästan) utan att ta blicken från vägen.
Kaffe får vi dricka medan vi kör. Har heller inte hört någon säga halv sju om att man inte får måla läpparna. Nagellack däremot säger sig själv, det skulle inte gå så bra. Godispåsar OK! En vill ju ändå slänga en blick ner i påsen så en hittar just den där ljusa Pollyn och inte en mörk?
Ja, jag har sett bilar vingla och kanske har någon suttit och spelat Wordfeud eller lagt upp en status på Facebook, det är ju bortom rim och reson när det går i 90 eller ännu mer.
Men nog kunde en få trycka fram ett telefonsamtal medan en kör?

Plötsligt ser jag mig gå i en sval kaftan efter stranden i Antibes.

Söndagmorgon. Frukosten bestod av bananpannkakor med blåbär och jordgubbar. Massor av kaffe till såklart.
Genom några av mina fönster ser jag himlen. Himlen utan moln.
Och så sätter jag på Nyhetsmorgon.
Där visas stråväskor. Jag är totalt ovetande om vad som är modernt. Jag bor i skogen och klär mig i det som är bekvämt. Mjuka brallor med resår i midjan, inköpta hos Gudrun. Färgglada så det skär sig ända in i märgen.
Men så ser jag stråväskorna på TV.n. Och känner att jag vill ha.
Googlar på olika märken och webbutiker men hittar ingen som klickar. Men jag vill och tänker skaffa mig en i sommar!
Jag kanske skulle sätta mig på flyget ändå. Jag som är flygrädd. Jag som gråter bakom mörka solglasögon när planet lyfter och landar. Och mest hela tiden däremellan.
Jag ser mig i Antibes igen. I en sval azurblå kaftan och sandaler och stråväskan med eau minérale och skrivbok, och en nyinköpt penna med azurblått bläck.

Inget Vårrus för min del.

I dag skulle jag vara med i Vårruset.

Men en hosta from hell har plågat mig i natt. Och fortsätter.

Ändå sitter jag här och tänker att jag kan vara med ändå.

För att jag vill vara duktig.

Tack och lov pratade jag med en av mina kloka döttrar, som sa STOPP. Du ska

absolut inte vara med i Vårruset, sa hon.

Tänk att en är 63 år och ska behöva få förståndet tillbaka av sin dotter.

”Duktiga jag” får vara hemma. Jag måste inte ut i regnet och kuta.

Jag har gjort en ostpannkaka och sitter här i soffan och tänker på att jag kanske

har en Ben&Jerry i frysen, till kaffet.

Glass är ju bra när en är förkyld, har jag hört.

Och de där 275 kronorna som är anmälningsavgift får väl fara iväg. Har liksom

ingen Folksam-försäkring som skulle kunnat hjälpa mig få tillbaka dom.

 

 

Det är söndag och jag måste ingenting.

 

Tog med mig lunchtallriken ut på trappen nyss men det var lite väl kallt med bara t-shirt och pyjamasbrallor. Men hade jag haft vett att åtminstone sätta på mig en långärmad stickad tröja och kanske ett par strumpor, så hade jag nog suttit kvar där ute.
Tårna såg jag plötsligt i solljuset. Jisses. Avskavt nagellack på stortårna och de andra var helt utan. Jag tror inte jag har målat tårna sedan jul. Jag målar alltid rött med guldglitter till jul. Sedan är det lite hipp som happ fram tills det är dags att gå barfota och i öppna skor. Då har jag fotvård på flotten, med skrubb och fotkräm så fötterna blir alldeles lena, och så målar jag tånaglarna cerise. Och solen skiner och sädesärlan trippar runt på stenarna. (Om jag får bestämma).
I dag måste jag ingenting. Egentligen måste jag aldrig någonting. Men jag väljer att åka till jobbet, för att det är ett fantastiskt jobb och för att jag får lön. Men jag måste inte.
Jag valde att laga mat i dag. Det räcker till matlåda också, och det är bra för mig. När jag går ut på lunchen och det är buffé tappar jag all sans och äter för mycket och faller i paltkoma efter en stund.
Min soffa som jag köpte till advent är inte sig lik. Den var jättefin då, med julkuddar som var röda och några med tomtar på och renar och en i guldglitter och allt vad det var. Nu liknar soffhörnet, som snabbt blev mitt att leva och dö i, en plats som ser ut som Jerusalems förstörelse, som morsan sa.
Det är papper och skrivböcker och mobilladdare och pennor och servetter och tomma kartonger från Nordic Feel och Skincity (ja jag hade slut på hudvård), och pärmar och en MIO-katalog och en räkning i en enda röra.
Och mitt i alltihopa sitter jag med benen i kors och skriver.
Jag bloggar och jag skriver en rad ibland på någon av mina books-to-be-färdiga-snart, och jag har en hemsida som jag försöker fixa till så att den blir bara superbra, men den är inte klar än så jag väntar med att lägga ut länken.
Men nu behöver jag kaffe.
Vad behöver du just nu?

Första utefikat!

Att vara hemma är lyx för mig, som ”flänger” så mycket hela tiden, (som min kompis säger).
Ja, jag flänger. Många tusentals mil varje år. Norrut och söderut. E4 och 83:an. Queen of the road.
Kanske det är därför som jag verkligen njuter av att vara bara hemma.
Gå på walkabout, hänga i soffhörnet, elda, brygga kaffe, skriva.

I går var en sån dag. Jag tog mig över till ön och gjorde kaffe. Hade med mig en muffins som jag och barnbarnet bakade förra helgen. Satt ute på bron och fikade. Det var ingen värme, men solen sken. Det var fint.
I dag ska jag på uppdrag som medium. Det blir spännande. Därefter hämtar jag mitt andra barnbarn och åker på konserthuset med honom! Och i kväll lite jobb.

 

18 dagar.

I ögonvrån ser jag hur fåglarna flyger hit och dit utanför fönstret.

Talgoxar och blåmesar som äter nötter ur fröautomaten.

Nyss såg jag ekorren på väg nerför tallen.

Jag gjorde extra mycket kaffe till frukosten (om det fortfarande heter frukost kl 10.30). Yoghurt med blåbär och mandlar först, sedan ett ”Belvita breakfast” med fikonmarmelad och västerbottenost.

Jag älskar långa frukostar i soffan, utan att ha någon tid att passa. Dricka kaffe i lugn och ro. Ha tid att meditera lite, och tänka tacksamhetstankar. Skriva något i anteckningsboken. Kolla Instagram. Göra en ”to-do-lista” medan björkveden knastrar i kaminen.

Det är den sista lediga dagen av min julledighet.

Jag har varit ledig i arton dagar.

I morse ställde jag klockan på 08.30 i ett försök att hitta tillbaka till dagsrytmen jag behöver ha nu när jag ska upp kvart i sex igen.

Det gick så där.

Jag vet ju var snoozknappen sitter. Tycker det är lite dåligt att alarmet i en iPhone inte är konstruerat så att en får en snyting när det har gått en timme, och en fortfarande trycker på ”snooze”.

 

 

Stones levererar. Igen. Och jag får gelé i själen.

Sitter och surfar runt på FB efter att ha ätit en tortilla med avokado och ost som jag vek dubbel och stekte. Det var gott. Receptet såg jag på nätet i går men hittade det inte i dag … det var mer gott som skulle vara i men jag har glömt.

Jag glömmer mycket nu. Får skriva ”to-do-listor” i mobilen och hålla på. Jag har yrsel också. Stress. Inre stress. Det är mycket nu. Oh jag flänger runt. 83:an, E4 söderut och norrut, alltså min bil är mitt second home. Känner att det är helt OK att köra alla dessa mil dagligen, men det gör saker med mig.

Fast jag trivs där, i min bil.

Samtidigt längtar jag efter att få vara hemma.

Nog om den visan. Jag behöver agera. Dra i handbromsen. Innan det är för sent.

I kväll var det jag skulle skriva om. Jag kollar på FB. En länk ligger där. En länk med Stones nya ”Blue & Lonesome”.

Styggt bra. Grym musik. Världsklass. Sanslöst helt enkelt. Bättre än bäst. Det är så en blir röksugen.

Blues, så´n blues som bara Stones kan spela. Keith på gitarren – jag har inga ord. Munspelet. Micks röst. Han, min idol se´n jag var 11. Min dröm, min flykt, kanske  var Stones en del att jag liksom orkade. För min tonårstid var ingen räkmacka.

Gå in och lyssna på Spotify.

Håll i hatten.

Det här går rätt in i blodet. In i själen. På repeat.