Nu kanske man kan loosa upp lite.

En dag kändes det som om någon stack in strumpstickor i benen på mig.

Det var en plötslig smärta, men kort. En sekund. Efter några timmar igen, på ett nytt ställe. Jag tänkte inte så mycket på det. Inte heller att jag var ovanligt trött, eller att det plötsligt värkte i lederna. Jag är en person som aldrig har ont i lederna. Eller någonstans överhuvudtaget. Jag är lyckligt lottad på det viset.

Men en dag, när jag sovit dåligt på grund av en märklig smärta i knävecken, och är ute och går, orkar jag inte ens gå runt huset, utan måste vända. Tar tempen när jag kommer in igen, och det är något förhöjd kroppstemperatur. Jag småfryser och nyser.

Nästkommande dag testas jag positivt.

Well. Here we go.

Jag brukar anteckna mina temperaturmätningar i mobilen. De brukar bilda en jämn och logisk kurva. Inte nu. Det finns ingen logik alls. Upp och ner, högt och lågt. Morgontemperaturerna är runt 39, alvedon eller ej, medan övriga dygnets timmar är som en berg-och dalbana.

Jag har ätit LCHFisch sedan augusti. Som att vända på en hand skriker kroppen nu plötsligt efter bröd, havregrynsgröt, pannkaka, ostkaka, ris. Jag får slänga gräddförpackningarna. Kloffsar in Lingongrova och rostat bröd med marmelad och ost.

Omtänksamma vänner messar och frågar om jag behöver något, en väninna kommer med lunchlåda, dottern kommer och ställer matkassar utanför ytterdörren, samt levererar olika värktabletter. För det går åt. Jag har en märklig huvudvärk där det känns som om någon sticker in en kniv på ett och samma ställe. Det gör fruktansvärt ont ett par sekunder och upphör lika snabbt för att komma tillbaka igen efter en minut. (Liknar ispikshuvudvärk för den som vet.)

Alla ger mig kloka råd och tips och pepp. Och till en annan kär person som haft covid upprättas en direktlinje via SMS där jag kan fråga och bli bekräftad; Ja, så var det för mig också.

Sånt är väldigt skönt. Någon som förstår. Och känner igen.

Min väninna i Västerbotten skriver att jag är den enda hon känner som har corona. Känns lite bra. Lite stolt nästan.

Smak och lukt försvinner. Mardrömmarna plågar mig nattetid. Skräckdrömmar! Jag vill aldrig uppleva något dylikt igen. Jag vinglar när jag kliver upp på natten för att gå på toa, svimmar nästan.

Jag beställer hem fruktjuicer med dottern och bälgar i mig. Blandar smoothies med banan och yoghurt och avokado. Dricker vätskeersättning på inrådan från min kloka väninna som kom med lunchlåda.

Jag är glad att jag inte bor ute i skogen längre. Och det är min dotter också, hon som levererar matkassar, alvedon och Iprén och Ibuprofalon eller vad det heter.

Med slutna ögon och det nyöppnade kaffepaketet under näsan står jag och viskar ”K A F F E”.  Det är bra att göra så när luktsinnet är väck.

Försöker mig på en kort promenad. Jag går  s a k t a.

Att ha haft corona är på sätt och vis en lättnad.

Jag kan slappna av lite. Visst, det finns inga garantier, men jag borde vara immun ett tag i alla fall. Kunna gå till frissan, inte längre få lust att klappa till folk som kommer för nära på affären.

Kort sagt, loosa upp lite.

Så mycket jag skulle vilja veta.

Grå söndag. +6. Snön försvinner sakta men säkert.

Kollade på SVTplay, lyssnade på Vardagar 2.

Babben var med i ”Min sanning”. Ännu en insikt. Något jag länge tänkt,

om min fostermor. I intervjun med Babben blev det klart, det var

inget tvivel.

Jag tänkte först, ska jag behöva ta ett varv till?

Men egentligen spelar inte det nån roll, beteendet har jag ju bearbetat under massa år.  Jag vet att jag blir aldrig klar. Och jag vet att det är viktigare att kolla på vad det gjorde med mig, än att förstå henne.

Men jag vill ju veta. Vad var det i hennes familj, hennes uppväxt, som gjorde det?

Min pappa växte upp i det hemmet.

Han var lillebror. En av hennes bröder.

Jag vill veta. Jag frågade henne ibland hur det var i hennes barndom, i familjen. Hon svarade vresigt som alltid och berättade att hennes mamma, alltså min biologiska farmor, som dog innan jag föddes, var så duktig, hon hade arbetat på nåt fint ställe och bla bla bla.

Ja, fine, men hur var det i hemmet?

Guess I´ll never know.

Men jag kan ju ana.

Min pappa, hennes lillebror alltså, gifte sig med en alkoholist. (Min biologiska mamma).

Det händer inte av en slump.

Jag kände också igen det Babben sa, att hon fick aldrig beröm. Inte jag heller. Och hon kunde inte säga något bra om sina barnbarn.

Men. När hon hade dött berättade hennes väninnor för mig, hur stolt hon var över barnbarnen, hon hade skrutit över dom.

Men aldrig direkt till mig eller dom eller barnens pappa.

Stackars människa.

Sent på eftermiddagen tog jag en promenad upp på Söder. Gick in på ICA och köpte ingredienser till Tacos, och ostbollar. Min kompis pratade om såna i går och jag blev besatt i tanken.

Jobb i morgon på orten. Snart är vikariatet slut. Jag har ett erbjudande om ett annat uppdrag som konsult.

Kanske går det i lås i morgon.

Är det rätt så är det lätt.

Söndag i februari.

Solljus i rummet. Vita tulpaner. En skvätt kallt kaffe.

Jag borde gå ut.

Borde är inget bra ord. Skuldbeläggande.

I stället kan jag säga att jag skulle kunna välja att gå ut.

Om jag orkade. Om jag ville. Om det inte var så kallt. Om det inte var så förbannat med folk ute, så man får kryssa på trottoarerna, eller gå ut i gatan för att kunna hålla avstånd.

I går försökte jag ta mig ut till ön. Men jag orkade inte pulsa fram i snön på vår lilla väg, så jag vände. Åkte ut på Iggön i stället, gick på plogade småvägar, ingen trängsel, fick gå där med bara mig själv, i snötyngd skog och med fruset hav vid vägs ände.

Det pratas om en tredje våg. I vårt län är det muterade viruset redan utbrett. Det som smittar snabbare. Det som kommer från Storbritannien.

Gränsen mot Norge bevakas av militär. Det har inte hänt på 80 år.

Läste på Instagram idag; ”När Corona är över” börjar låta som ”När jag vinner på lotto”.

Well. En dag i taget. Här och nu.

Jag kanske ska ta en promenad i alla fall.

Jag börjar bli gnällig. Det är inte bra.

Fyra andliga principer jag behöver påminna mig om:

Acceptans i stället för bitterhet

Tillit i stället för fruktan

Ärlighet i stället för oärlighet

Tacksamhet i stället för självömkan.

*

Tacksam för FB

Upplever att människor på FB är mer öppna. Många skriver att de plötsligt börjar känna tacksamhet.
Att de inte längre tar saker och ting för givet.
Jag upplever mer ödmjukhet, generositet, omtanke. Jag kommenterar inlägg som ger hopp och en känsla av samförstånd i trådar hos folk jag inte känner. Folk som har öppna konton. Innan corona hade jag kanske inte gjort det. Inte vågat.
Men jag får fina kommentarer tillbaka.
Såklart finns vissa trådar kvar, ni vet det börjar kanske med något positivt om någon eller något, och så hugger någon och så svarar någon annan och till sist haglar elakheterna och det är 248 kommentarer och man vill ta paus och hämta popcorn, för det går inte att sluta läsa.
Jag märker på mig själv att jag är mer aktiv på Facebook än nånsin.
I dag var jag med på en spelning där med Brooklyn Soul Stew.

Dansade i köket och skrålade med, medan jag lagade mat. Fick massor av bra energi! Så jäkla bra musik.
Jag skrattar mer åt olika roliga inlägg både på FB och på Insta. Av någon konstig anledning har jag lättare till skrattet nu än annars. Det behövs inte mycket! 😂
Men jag håller mig för mig själv.
Pratar med kompisar på Messenger och i mobilen. Undviker att träffas och luncha, som vi brukar.
Jag har det bra.
Det är bara en sak.
Mormorshjärtat som håller på gå i bitar av längtan efter några.
Ibland är gråten lika nära som skrattet.

Märkliga tider

Jäklar vilka konstiga tider det är nu.

Jag gråter av längtan efter några små personer som jag älskar och inte har sett på alldeles för lång tid. Mormorshjärtat går sönder. Och huvudet konstaterar kallt att det måste få vara så just nu.

Jag är ju en person som är van att vara med mig själv, och som trivs med det. Mina uteluncher med olika väninnor har visserligen varit trevliga, men jag kan avstå från det. Särskilt som Hemlingbystugan nu tagit bort buffén och i stället serveras en färdig tallrik, utan möjlighet att klicka på så mycket grädde man vill till pannkakorna. Värdelöst. Fast jag förstår och tycker det är ett klokt beslut.

Ibland får jag en overklighetskänsla.

Är det på riktigt? När ska det bli som vanligt igen? Blir det någonsin som vanligt? Och vill jag ha tillbaka allting verkligen, som var innan corona? Nej, faktiskt inte. Jag är tacksam för visa saker som det har fört med sig.

Jag tänker att allt som vi människor har en tendens att fly in i, för att slippa möta våra ”unfinished business”, det tas liksom ifrån oss nu.

Shoppingen som får shopoholicen att känna en illusion om lindring, resandet till andra länder är också ibland en flykt i dubbel bemärkelse, fotbolls- och hockeymatcherna som för många är en ventil är inställda, krogarna stänger, gymmen för träningsnarkomanerna likaså.

Snaran dras åt.

Ska vi bli tvungna att möta oss själva?

Och om vi inte kan? Vad gör rastlösheten och paniken med oss? Våldet i nära relationer har bevisligen redan ökat. Än så länge är systembolagen öppna för den som finner lindringen i alkoholen. Dejtingsajterna finns för sex-och relationsmisbrukaren. Spelsajterna.

Mat finns att få tag på, och godis. Det kan lätt bli för mycket, det med.

Jag brukar tänka på sånt jag längtar efter, ser fram emot, och blir glad av. Sånt som ”glittrar”.

Köpa penséer och sätta i en kruka på bryggan

Träffa mina gull som bor i en annan stad

Sjösätta båten

Och tacksamheten för det jag har här och nu:

jag är frisk och har inte ont på en fläck

jag har min bil så jag kan sticka iväg när lägenheten känns för trång

mina barnbarn här i stan som jag kan träffa när som helst, åtminstone utomhus

jag har mat i kyl och frys, och kaffe

mitt liv känns kravlöst nu i dessa dagar

jag kan gå ut och gå

våren är här, om än lite kylig nu

jag är tacksam för kontakten jag kan ha på Facebook, mer än någonsin nu när jag inte träffar vänner irl

jag har tid, massor av tid att göra vad jag vill, eller ingenting!

mitt badkar som jag fyller med olika väldoftande skumbad varje dag

jag är fri som en                                                                                                       fågel 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inskolning.

Inskolning i mitt andra hem pågår. Det kommer en dag när det är dags, så är det.
Men inte än. Hundra sommardar är inte slut. Eller egentligen är de det eftersom sommaren kom redan i maj. Men sommaren består länge än, havet är varmt, solen stekte i dag på bryggan.
Och jag har badat hundra sommarbad. Morgon och kväll och däremellan, jag minns inte när jag badade så mycket senast … antagligen när jag var barn.
Men jag behöver liksom sitta här och känna in. Har bott på holmen sedan maj … det här huset har jag haft som en jättestor tvättstuga med dusch. Det är rörigt här. Dammigt och torkställningen står på golvet full med torra kläder, som byts ut eftersom och nytvättade plagg hängs upp.
Mest har jag gått i yasuragi-rocken. Den har skyddat när solen varit som hetast.
Jag har ätiit frukost på bryggan i nattlinne, ibland gått så till eftermiddagen.
Men ibland när jag åkt till stan har jag klätt mig mer anständigt. Klänningar mest. Med prickar på.
Jag älskar prickar.
Ständigt i Foppa-tofflor för övrigt. Och bilen som skogarderob.
I baksätet på golvet har jag olika skor att byta till, beroende på vad som ska bli.
Röda med klack för kalas och restaurang, guldiga med kilklack för ICA MAXI och andra nödvändigheter, platta sandaler för ranta runt på stan. Det senaste har det inte varit mycket av i sommar. Vem vill det i 31 graders värme?
Sneakers ligger också i bilen, oanvända. De har deporterats till bakluckan.
Tanken på att flytta hem känns lite bra.
Fördelar finns, som rinnande vatten. Både varmt och kallt. En slipper bära hinkar med havsvatten och värma i kastrull till disken.
Utedass har visserligen sin charm men det är ju trevligt när en kan spola ändå.
Ja, det ska nog funka.
Men jag behöver skolas in.
Ett par timmar bara, i början.
Sova kvar en natt eller två.
Ta det sakta och fint, så att själen hinner vänja sig.
Men fortfarande ha själva fasta punkten på holmen.
Ett tag till.

Hettan, torkan och flyktplaner uti fall.

Går du också omkring och tänker på vad du ska ta med dig, om skogsbrand skulle utbryta i din närhet och du skulle bli tvungen att fly?

Jag gör det till och från, särskilt i samband med att jag läser om människor i vårt län och i andra delar av landet, som har fått göra det.

Innan jag lägger mig borstar jag alltid tänderna ute på bron. Då kan jag inte låta bli att sniffa lite, för att upptäcka en eventuell brand.

Det kan hända när som helst.

En fimp som kastas, några som trots förbud får för sig att elda utomhus, en bil som parkeras på torrt gräs, en glasbit i solen …

Jag har planen klar.

Flytvästen ligger lättåtkomlig i båthuset, jag tar med mig mobilen såklart, datorn (med alla mina texter och foton), en vattenflaska, en solhatt, en tunn filt, badhandduk, kimonon från Yasuragi, och drar till havs med båten. Getingbo ombord eller ej. En får inte vara knusslig.

OM det skulle vara gott om tid, så tar jag flotten. Det är lite meck innan en kommer ut med den, bojar som ska lossas och sprintar och grejer, men om tiden finns kan jag ta med mig massor.  Ett tält att fälla upp på flotten till exempel. Kudde och påslakan. (Ingen människa sover väl med täcke nu.) En madrass finns redan på solsängen där.

Grillen, grillkol och lite korv ur frysen vore bra. Majskolvar har jag också. Och en halv flaska PEPSI MAX.

Men det är ingenting jag önskar ska hända.

Fast tankarna finns där.

 

Fredag, restaurang, lite rock …

Ser molnen över Ormviken. Det kan innebära åska, och förhoppningsvis lite regn. Det skulle vara så bra.
Hoppar i igen och simmar, det är nästan för varmt för min smak, jag vill känna att jag badar!
Lite kaffe, sitta under parasollet ett tag, molnen kommer närmare. Hoppas!

Det blev åska. På avstånd.
Men tyvärr inget regn här vid havet.
Inne i stan hade det kommit några droppar.
Nu ska jag, efter min sena Halloumilunch, åka i väg. I kväll blir det lite middag på ett ställe med väninnor, lite musik, lite fredagsmys. Kul att få klä sig snyggt emellanåt, dra på en eyeliner och byta Foppatofflorna mot snygga skor! Här ute går jag mest i min kimono.
I går hade jag SPA på bryggan; rakade benen, tog hand om mina fötter med scrub, olika crèmer och lite kärlek.
Ha en trevlig helg!

I denna ljuva sommartid

Lever min dröm lite här ute. Är mest i vattnet och på bryggan men går in i huset då och då för att steka lite Pim…Pimiento de Padron eller vad det heter, göra lite kaffe eller käka lite saltlakritsglass. 

Ta vara på sommaren, ni som har möjlighet. Gå ut i solen, känn dofterna av träd och blommor, se på sommarmolnen mot det himmelsblå, sjung lite, le lite, ät lite glass, andas djupa andetag och stanna upp en stund i närvaro. 

Känn att det är sommar. På riktigt. 

I nuet finns ingen oro eller ångest. Nuet är den bästa stund vi har att vara i – och den enda. I morgon är med ens i går. Hur många dagar jag har levt i oro i mitt liv vill jag nog inte veta. 

I dag har jag lärt mig vad oro står för egentligen, och fått verktyg till att leva i sinnesro, kunna uppleva allt det vackra som finns runtom oss, om vi väljer att stanna upp, kliva av ekorrhjulet för en stund, och bara vara. Loosa upp lite. Släppa alla ”måsten” och ”borden”, och vet ni, disken står kvar i morgon om jag väljer att flyta runt på en surfbräda i stället för att diska i dag. För att jag just i dag ser solglittret på vattnet, just nu, och vattnet är så varmt, och en svalkande vind sveper över mina bara ben. Därför. Tar. Jag. Disken en annan dag. Och väljer  g l ä d j e.

Jag vill bara sitta här.

Jag sitter här på min flotte i solen, och lyssnar på måsarna. 

Det är vackrare än vackrast över viken. Färgen och glittret på vattnet, sommarblå himmel och nyvassen, som är intesivt grön.

Jag har gjort ren båten lite inuti, och ställt i ordning ett fågelbad där humlor och bin också får landa på stenarna däri.

Behöver handla pronto. Lyckades hitta ingredienser till en sallad men nu ekar snart kylen tom.

Det får bli i morgon. I kväll vill jag bara sitta här och inte göra något annat alls.