Walk-about

Nu har jag vinterdäck på bilen! Det var inte meningen, jag skulle bara in på Däckverkstan (som för övrigt har kanontrevlig personal och bra service!) för att få hjälp med en ”pyspunka”, men fick rådet att byta till vinterdäck när jag ändå var där. Så jag är redo! Come on ba´! Snöa på!

Det känns lite märkligt att ha vinterdäck samtidigt som båten fortfarande ligger i. Det känns lite märkligt också att det är så varmt så sent i oktober. Jag gick på ”walk-about” i solen i dag, först genom skogen, men på tillbakavägen gick jag efter stranden. Solen värmde och glittrade på vattnet, jag passade på att ta några bilder med mobilkameran.

Livet är gott. I dag är jag tacksam för

  • att jag får bo med naturen och havet så nära
  • att jag har bakat matbröd
  • att Volvon är nyservad – och försedd med vinterdäck

Back to the 80´s

Vaknar nio och känner mig bara så glad. Solljuset flödar in i rummet, jag kliver upp och gör gröt. Av Paulun har jag lärt mig att skiva banan på gröten, och sen ösa på massor av kanel. Det är faktiskt himla gott.

Ser på termometern att det är minus tre, nu börjar det bli dags att ta upp båten. Det är inte många båtar kvar vid piren nu. Jag älskar min båt. Jag är ute på havet så mycket jag bara kan. Den här sommaren har jag varit ute så mycket så det har känts som om det har gungat mest hela dagarna, vid matbordet, på jobbet, i affärerna och överallt. Att ta båten och styra ut mot horisonten, slå av motorn och bara driva, det är lycka! Jag lägger mig i båten, ser på måsarna ovanför, lyssnar till vågornas kluckande och bara är. En termos med iskaffe och en anteckningsbok hör till, det kommer många tankar när jag ligger där och en del av dom är värda att sätta på pränt.

Lunchen med väninnan i går ledde till att vi knallade in på Lantmäteriverket, där vi båda jobbat under en hel del år. Typ 23. Plötsligt är det åttitalet igen, vi hälsar på M och minns när vi tre satt i samma rum, och när hon berättar att hennes son har fyllt 40 håller vi på skrattar ihjäl oss för vi kan inte få ihop hur det har gått till! Vi glömmer just då att vi har fyllt 40 själva, och 50 också för den delen, och när vi frågar efter Sten, och M svarar att han har gått i pension, då blir det bara för mycket. Vi kommer in på höjdkurvor som vi graverade med små vagnar, vi satt som mälor med näsan i gravyrplasten och jag minns -83, när jag höll på med en fjällkarta, FROSTVIKEN NO, jag var gravid i åttonde månaden och att ligga över ett ljusbord med en gravyrvagn då var inte lätt kan jag säga. På radion gick ”Neverending Story”, kurvorna på Frostvikenbladet var täta med 5 meters ekvidistans, och jag minns speciellt ett område där järnvägen också skulle graveras mellan kurvorna, plasten sprack, K-tuschen flödade ut när jag skulle laga. Min dotter kom innan jag var klar med Frostviken och jag befriades från denna Neverending Story.

Att besöka Lantmäteriverket är nästan som att komma hem. Jag blir glad när jag kliver in där. Mycket är nytt, en del  lokaler är omgjorda, men det mesta är ändå välbekant och tryggt. Jag saknar er som jag jobbade med, jag saknar Luciafirandet i matsalen,  jag saknar fotolabbet som det var då, jag saknar kartbutiken och till och med arkivet med de gamla flygbilderna i sina pappmappar.

Vi bestämde att vi ska gå ut och  äta snart, och prata mer minnen.

 

 

 

Allt är som det ska.

Jag fick inte jobbet! Det känns både OK och WTF! För i går kände jag plötsligt att jag verkligen VILLE. Jag var på en nätverksledarutbildning och fick kontakt med en supertrevlig kvinna, och i samtalet med henne kände jag bara ”JA JAG VILL! Jag VILL ha den här tjänsten!” Hon hade just det jobbet jag hade sökt, fast på en annan enhet. 

Och jag tänker att det blir som det ska. Allting blir (och är) som det ska. Det finns något annat som styr, det är jag övertygad om. En högre kraft. Jag är inte religiös, tror inte på ”Kyrkans Gud” med synd och straff. Men jag tror på en andlig kraft, något som är större än jag själv. Jag ber om vägledning och jag ber om förstånd. För att kunna få vägledning behöver jag vara stilla. Inte vara i bruset hela tiden. Jag behöver ”logga ut”. På riktigt. Gå ut i skogen, känna doften från löven på stigen, uppleva tystnaden och stillheten. Se på björkarnas gula kronor. Andas. Stanna upp. Bottna i mig själv.

Förut vågade jag inte det. Det fanns för mycket inuti som jag var rädd för att möta. Jag ville inte känna smärta. Jag hade lagt på ett lock och stängt av. Men livet skickade på mig situationer och möten, som till sist gjorde att jag inte hade något val. Jag blev mer eller mindre tvungen att lyfta på locket igen. Jag är så innerligt tacksam för det!

I dag är jag ledig. En alldeles egen dag att göra vad jag vill med! Jag ska luncha med min väninna, men innan dess vill jag städa. VILL skrev jag. Jag MÅSTE inte städa, jag har valt att göra det. Och då går det mycket lättare! Visst är det bra!