Jag behöver bara ta en dag i taget.

Jag har fått nytt jobb. Det är rörigt eftersom  det är en bit bort, och det är många frågor som ännu är obesvarade i sammanhanget, men jag tar en dag i taget och tänker att jag behöver inte veta allting här och nu.

Det kommer att visa sig.

Det är en mening med allt och jag har ett uppdrag där. Kan verka som ett mission impossible men jag har hopp och tillit än så länge.

Just nu smoothie och kaffe i soffan, jag älskar frukostar i lugn och ro.  Jag tänker att oftast är frukostar absolut värda att lägga lite extra omsorg på.

Jag leder en skrivarkurs nu och har som en följd av det fått inspiration igen att fortsätta med boken. I veckan deltog jag i ett webbseminarium om skrivande. Jag hade glömt min router hemma, så jag satte mig i lounchen på St Olofs hotell och kopplade upp mig på deras wifi. Jag gillar att sitta på hotell med min Mac och skriva. Caféer är också trivsamt att skriva på. En latte bredvid, eller som nu, på hotellet, en Skagenmacka och en kall LOKA.

I dag ställde min iPhone om till vintertid. Förut hade jag en riktig klocka på väggen, som jag fått av Gerhard, men jag gav fasen i att ställa om den, ofta i flera veckor, så jag hade koll på vad klockan var egentligen.

Tyvärr for den i golvet i samband med flytten så nu lever jag i ett gungfly. Kommer inte nånsin att tycka om det här med sommartid hit och vintertid dit.

Spännande är ordet just nu i mitt liv.

Och tacksamhet, tillit och mod.

Ta sig i kragen kan man väl?

”Det kan vara sommarens sista”, den tanken har kommit nu vid de senaste båtturerna och morgondoppen från bryggan.
Däremot nätterna när jag ligger på samma brygga och tittar på stjärnorna, de vet jag att det blir många, många än.
Jag har accepterat att vara i stan lite då och då.
Sett fördelarna igen med min centralt belägna lägenhet, den är inte alls dum att ha.
På balkongen tänder jag en lykta på kvällarna, och jag har lite växter där. Ibland sitter jag där ute och glor på bussarna och tar en kopp kaffe.
Jodå, så att.
Jag är tacksam. På riktigt. Lyxen att ha rinnande vatten är uppskattad! Och en slipper koka till disken.
Så har jag fått lite motivation inför hösten med marknadsföring igen.
Till exempel blir det anhörigdagar 4:e till 6:e oktober.
Jag har föreläsningar inbokade och jag ska ha en skrivkurs på Medborgarskolan med start i oktober, fyra tillfällen.
Mer kommer, jag vet bara inte riktigt var just nu, men föreläsa, det ska jag.

Kunskap om beroendesjukdomen fattas fortfarande.
Många klankar ner på den beroende och fnyser att han/hon kan väl skärpa sig.
Ta sig i kragen.
Det är väl bara att sluta! Hur svårt kan det va?

Så nog finns det att göra, när detta ämne ligger en varmt om hjärtat, och när jag sett så många tillfriskna och få ett fint liv.

Varje alkoholist narkoman etc är värd att få den möjligheten.

Precis varenda en.

Budskap som etsar sig fast

Under min uppväxt matades jag med blanda annat följande påstående från min adoptivmor:
”Jag kan inte dricka kaffe efter klockan sex, för då kan jag inte sova”.
Det påståendet blev en cementerad sanning även för mig, eftersom jag som barn inte kunde reflektera över om det verkligen kunde vara sant?
Första gången jag ens tänkte på om det kunde vara sant, var på min addiktologutbildning, när jag vid kvällsfikat på Korpberget sa att jag måste ha mjölk i kaffet när klockan är efter sex, annars kan jag inte sova.
En av mina kurskamrater tittade på mig och sa:
”Så om du dricker sprit med mjölk i, så blir du inte påverkad?”
”Jo det är klart jag blir” sa jag. (Jag hade väl dragit i mig en och annan White Russian längre tillbaka i tiden.)
Och sen funderade jag ett tag på den frågan han ställde men fortsatte leva i övertygelsen om att jag måste ha mjölk i kaffet efter klockan sex.
Jag lever fortfarande efter det!
I kväll var jag hos min dotter och hon satte på kaffe när vi kom tillbaka efter stadsfesten.
Hon ropade från köket och frågade om jag ville ha mjölk eftersom klockan var halv sju. (Hon känner ju sin mor.)
”Ja, absolut!” svarade jag.
Efter ett tag kom hon in med kaffe (och två chokladbitar men det hör inte till saken egentligen, men väl värt att nämna.) 😙
Jag busade med lilla O. och drack mitt kaffe. Talade om hur himla gott kaffe hon hade gjort. Då säger hon att hon har glömt mjölken!
Jag hade inte ens märkt det.
Och jag såg (ser) en long, lonely night framför mig.
Nu är ju jag en nattuggla och hade inte varit trött ÄN även om det hade varit mjölk i kaffet. Eller om jag inte hade druckit kaffe på hela dagen. Vilket inte kommer att hända men ändå.
Men fattar ni, det finns ingen logik i att en inte kan sova om en inte får mjölk i kaffet efter klockan sex.
ÄNDÅ HAR DET BLIVIT EN SANNING. En cementerad tanke som jag styrs av.
Det är inprogrammerat.
Och varenda gång jag dricker svart kaffe efter klockan sex så ligger jag och vrider och vänder mig tills fram på småtimmarna.
Och nu kommer det!
VAD MER HAR BLIVIT INPLANTERAT som sanningar och sitter benhårt i systemet? Vilka budskap styrs jag fortfarande av? Budskap som kom från en vuxen person, som fick sina budskap och sanningar från SINA föräldrar, och som aldrig ens ifrågasatte om det var något han eller hon behövde leva efter?
(Jo, jag vet massa saker som jag har fått inplanterat, och det här med kaffet är en petitess i sammanhanget, believe me.)
Många av de negativa budskapen jag fick som barn har jag fått hjälp att jobba bort. Helt går det kanske inte att radera från den inre ”hårddisken” eller vad det heter, men till stor del. Jag har gått emot dessa budskap, och granskat avsändaren. Lärt mig massor i min utbildning mm. Vet i dag att det hon sa hade ingenting att göra med MIG. Ingenting.
Det var hon.
Men ett barn tar in, orden blir kvar inuti, blir till sanningar, och förstärks av andra som säger taskiga saker. Pojkvänner, chefer, väninnor etc. Och eftersom den inre mottagaren är van vid kritik fastnar den. Om någon säger något fint går det inte in lika lätt. Den ingången är liksom inte öppen.
Men det finns fortfarande budskap som sitter kvar.
Budskap som hindrar. Budskap som jag får brottas med titt som tätt.
Men jag är MEDVETEN i dag.
Jag kan stoppa tanken, påminna mig själv om att det är inte sant. Jag kan vända på de negativa påståenden som dyker upp och göra om till positiva. Fast det krävs ju att jag är medveten.
Senast i dag, när jag pratade med en väninna, blev jag medveten om ännu en inre övertygelse som hindrar!
Herre gud, jag är 65! Och har inte fattat alla jäkla budskap som andra har skickat på mig, och som jag fortfarande styrs av.
Men när det kommer till kaffet utan mjölk finns nog ingen räddning. 😜
Vad har du för budskap som hindrar och som någon överfört till dig, fast det inte hade ett dugg med dig att göra?
Exempel:
”Det kommer aldrig att bli någonting av dig”
”Livet är ingen dans på rosor”
”Vänta du bara tills du blir vuxen och får se hur eländigt livet är”
”Du ska inte tro att det är lätt att leva”
”Ingen kommer att vilja ha dig som du beter dig/ser ut”
”Tro inte att pengar växer på träd”
”Tänk att du alltid förstör”
”Det är du som har gjort så vi måste skiljas”
”Om du inte var så bråkig i skolan skulle pappa inte behöva dricka”
Och mindre dramatiskt men som också gör saker med ett barn och stannar kvar:
”Din röst hörs över hela gården”
”Tänk att man alltid ska behöva skämmas för dig”
”Vad ska grannarna tänka” (Eller morfar, farmor, fröken i skolan, jultomten eller gud).
Jag ska ha skrivkurs snart och vet inte hur man sätter parenteserna? Märker ni att det inte är lika varje gång?
Och att jag har skrivkurs, mina vänner, det kan jag till stor del tacka en lärare på VASA-skolan vid namn Egon Sammeli för. Han skrev på en uppgift som jag lämnat in ”Du är en god skribent”. 👍

När det gör ont.

När det gör ont att skriva skjuter jag upp … minnen kommer som jag inte vill kännas vid. Men det här tränger sig på, det går inte en dag utan att det kommer i tankarna.
Nu skrev jag ner det.
Och jag gick inte sönder.
Men jag vet att det inte räcker att skriva, för att bli fri.
Jag är tacksam att jag har ett ställe att vända mig till för att läka. Det som har hjälpt mig är gestaltterapi, som jag även jobbar med själv i mitt företag.
Saker och ting kommer när det är dags.
Det här har legat och viskat, men på senare tid kommit mer och mer i förgrunden.
Och jag har vetat länge att det ska med i min bok om en uppväxt i först en alkoholistfamilj, sedan i en familj med andra dysfunktioner.
Jag skriver inte långa stunder när jag skriver, men jag skriver.
Det är huvudsaken.

Jag sket fullständigt i vad som hände i vårt land på 1800-talet. Tyvärr.

Jag sitter och äter lunch på en restaurang i Uppsala.

Vid bordet bredvid sitter fyra ungdomar, ivrigt diskuterande sina skoluppgifter.

De är alla engagerade, berättar för varandra om hur de har lagt upp skolarbetet, en säger till de andra att hon ställde alarmet en timme tidigare i morse för att kunna gå igenom det hon skrivit en extra gång.

Ungdomarna pratar ivrigt med varandra. Uppgiften de har är i historia. De diskuterar händelser och årtal. Jag kan verkligen inte undgå att höra, deras röster är entusiastiska och de sitter till höger om mig, det är örat jag hör bäst på som fångar alla deras ord utan ansträngning.

En av dem läser ett stycke ur sitt kollegieblock högt för de andra, för att få feedback och synpunkter innan de skyndar sig tillbaka till skolan.

– Kom, nu måste vi skynda oss, vi börjar snart.

Jag tänker på min egen skoltid. I tvåan i gymnasiet hade jag 200 timmar ogiltig frånvaro.

Jag skolkade helt enkelt. Jag och några andra i klassen satt på Diethelms konditori och drack te i stället för att gå på lektionerna.

Det bränner till lite i bröstet när jag tänker på hur annorlunda det hade kunnat vara. Jag har accepterat, jag har bearbetat, jag har gjort det bästa jag har kunnat i vuxen ålder för att kunna räta upp saker och ting. Så det blev ”folk” av mig, som morsan sa.

– Det kommer aldrig att bli folk av dig! skällde hon.

Folk, det var såna som hade bra utbildning och fina titlar, persianpäls i garderoben och som kunde föra sig.

Jag har ingen fin titel i den bemärkelsen som hon menade. Arkitekt, diplomingenjör, direktör eller lektor. Men jag har ett värdefullt yrke. Fast det hade ju inte räckt. Inte för henne.

Persianpäls skulle jag inte vilja ha.

Men ”föra mig”, det kan jag, när det krävs.

Men jag kan säga precis vad jag tycker också, även om det ibland är bättre att låta bli för att inte hamna i klinch med inkompetenta chefer och så. Men då hade jag i stället svikit mig själv och det har jag slutat med. Så en varning från en viss kommun söderut där jag arbetade har jag, och så får det vara. Jag skulle stå kvar vid det jag sa igen, om det skulle bli nödvändigt. Jag var inte på något vis respektlös mot chefen eller någon annan, men mina värderingar inom mitt yrkesområde dribblar jag inte med.

Så folk av mig har det blivit.

Men tillbaka till ungdomarna på restaurangen som väckte mina tankar om hur det såg ut för mig på gymnasiet.

Jag hade inte förmågan att läsa historia och samhällskunskap. Det gick inte. Däremot var jag duktig i språk. Det flöt på utan att jag pluggande, för att jag var intresserad.

Inuti mig var det ofta kaotiskt, det var oro, nedtryckt ledsenhet och sorg. Jag hade en massa trauman i min barndom i alkoholisthemmet, som liksom levde om i mig.  Som en demon som inte släppte taget och lät mig vara trygg. Jag sökte lindring i godis, popmusik, och var besatt verkligen i min pojkvän. Han betydde  ALLT.

Mina naglar var nerbitna så långt så det blev varinfektioner. När det var kallt på vintrarna värkte det i nagelbädden.

Jag smygrökte och drack öl så fort jag fick en frist från föräldrarna i adoptivhemmet. Det var inte så ofta de var borta eller släppte mig med blicken men det hände.

Att jag skulle ha förmågan att plugga och koncentrera mig på skolarbete fanns inte på kartan. Föräldrarna hotade och tjatade och predikade. Inte hjälpte det.

Och jag tänker om det hade varit nu, hade jag blivit diagnostiserad då med olika bokstavskombinationer? Hade jag fått massa piller?

Tack och lov slapp jag det. För beroendet fanns ju i arvet från min biologiska mamma. Barn till alkoholister löper större risk att fastna i t ex läkemedelsberoende än andra. Sjukdomen är ärftlig. Drogerna olika men att slippa känna kan få en att ta vad som helst som ger en illusion om lindring.

Att döma unga människor som inte passar in i normerna är så jäkla lätt. Ingen tänker på att det finns en anledning till att 9-åriga Liam är full på skoltid, att 11-åriga Angelica boffar, att någon annan unge eldar, stjäl, slåss, whatever. Och drogerna blir starkare, kriminaliteten grövre.

Jag tror inte Lasse i Bullerbyn röker på i nian.

Det jag menar är, att vi skapar våra barn utefter våra förmågor. Och vi är i oss själva skapta efter våra föräldrars förmågor. Vi kan inte skylla på någon. Men var och en av oss kan ta ansvar för oss nu, hur än det såg ut i uppväxten, i skolan, i relationen till de vuxna i familjen, till syskon, kompisar, lärare …

Vi kan börja nu. Vi kan söka hjälp, börja nysta, bearbeta, hitta ett sätt att läka vårt inre barn.

Det är aldrig för sent!

Och vi kan sluta döma.

Vi vet inte vad det är i Kalle som gör att han skolkar, drogar, bryter.

Vad han bär inom sig har vi ingen aning om. Men att Kalle behöver något annat för att vända på skutan i tid kan vi vara eniga om.

 

 

 

16 grader

Nu håller jag på redigerar boken! I går bokade jag hotellrum i Göteborg under bokmässan, och då är boken såklart utgiven så jag kan stå där med den i handen och känna mig stolt.

Det kräksnöade i går och jag satt under filten i pyjamas och skrev och ändrade och strök och lade till. Det var, och är fortfarande 16 grader här hemma. Värmepumpen går i intervaller. Jag kollar YR flera gånger varje dag och hoppas på plusgrader snart. Veden är slut. Jag ska skaffa mer i dag.

Höjdpunkten i går var ”Bonusfamiljen” som jag har börjat titta på med förtjusning.

Vad dagens höjdpunkt blir kan jag bara ana än så länge.

Det är mig jag drömmer om.

Ett litet barn har lämnats ensam. För litet för att klara sig. Tändstickor finns i rummet där barnet befinner sig. Jag springer det fortaste jag kan efter att ha skrikit något åt den vuxne som lämnat flickan. Jag springer för att ta hand om den lilla tre-åringen.

Vaknar upp ur mardrömmen innan jag är framme. Konstaterar att klockan är tjugo över tio. Jag har sovit länge.

Det är mitt inre barn jag drömmer om, inte den lilla som var i drömmen.

Utanför loftfönstret är himlen grå. Regnet smattrar mot plåttaket. Jag tar mig ner på stegen och går på toa. Sedan minns jag snickaren som var här i går och satte upp hängrännan. Tacksam går jag till fönstret och tittar. Vilken lättnad. Inget dropp.

Bara ett ägg kvar i kylen, det får bli frukostpannkaka med västerbottenost. Jag vispar ägg och grädde, har i kokosmjöl och fiberhusk, lite salt. Steker i kokosolja, vänder pannkakan och hyvlar ost över, som får smälta. Häller upp kaffe i stora muggen. Tänder ljusen på soffbordet. Kryper upp i soffan med tallriken och kaffet. Jag har en stark övertygande känsla av att det är lördag.

Det är onsdag. Vet inte varför jag har lördagskänsla. Kanske för bion i går, och föreläsningen jag var på. Hon som berättade om hur hon hela sitt vuxna liv följt sitt hjärta och vad det lett till. Hur hon haft en stark tillit. Vågat hoppa. Inte stått på tå längst ut på trampolinen i månader och väntat, som jag.

I dag ska jag göra bra saker. Jag ska skriva, sortera kvitton, åka till återvinningen med två gamla fönster, och spela in en video att lägga upp på talarförmedlingens hemsida.

Och så ska jag ta beslut om jag ska åka till Göteborg i morgon eller inte. Jag väntar på svaret. Det kommer att komma i magkänslan.

Rullande Pennan

I kväll var jag med på ”Rullande Pennan”, ett mobilt skriv-och berättarcafé som pågår nu under hösten. Det äger rum på olika platser, som Kulturhuset, muséet, restaurangen eller biblioteket, och är arrangerat av Studieförbundet Vuxenskolan. Ledare är Liselotte Fluhr, och hon ger oss uppgifter att skriva. Berättelserna delas av de som vill. Mycket trevlig kväll, jag kände lyckan i maggropen.

När jag körde hem i den mörka oktoberkvällen visade termometern -1.

Lite mysigt tycker jag, det blir kallare, snart faller den första snön. Jag behöver skaffa ved, så att jag har ett förråd att ta av och slipper snåla.

Värmeljus går år som smör i solsken, det vill jag också ha hemma. Massor.

Fredag i morgon, jag har handlat till helgen och även om det blir en tur in till stan i morgon kväll igen, så tänker jag ta det lugnt ett tag. Det har varit mycket ”flänga runt” som en kompis uttrycker det, jag behöver nog landa lite hemma lite.

 

När en vill ha 48 timmar på ett dygn.

Helgerna.

De går så kriminellt fort.

Just här och nu; har just ätit lunch. Kyckling i sås gjord på grädde och röd Pesto, små halverade tomater, fetaost i smulor. Stora smulor.

Jag vill hinna gå på walkabout, hinna skriva lite, hinna städa lite, hinna bädda nytt på loftet, hinna hinna hinna.

För i morgon drar ekorrhjulet igång igen. Då hinns ingenting annat är nöta däck och jobba, äta och sova.

Men här och nu, vad är viktigast just nu, vad mår jag bäst av?

Jo, självklart walkabout. Ut. Kanske en kaffe på flotten.

Jag gör´t!

Ett glas Bubbel

Jobbat sent
lång väg hem
stjärnor som gnistrar
på mörk februarihimmel

in och startar tvättmaskinen
micrar matlådan som jag inte åt i kväll
nakna fötter i kängor
hämta in mer ved
brasa
soffhörn
ett glas bubbel

Nu hajade ni till eller hur
Bubbel! Hon!
Ja hon.

bubbelmingel
bubbel hit
bubbel dit

hon, som inte undrar
vad det är
som gör
att allt
precis allt
ska beseglas med bubbel

för hon vet
hon hade varit där själv
om inte.

Kvinnliga nätverk
på Internationella kvinnodagen
”Vi startar med bubbel”
”Snittar och champagne”

författarträffar
Bubbel
Babyshowers
Bubbel
Tupperwareparty
Bubbel

Arlanda
bubbel
barnkalaset
bubbel
nytt jobb
bubbel
After Work
bubbel
februarisolen
bubbel
fredag lunch
bubbel
jag är glad

att jag hann sluta
innan ”Bubbeltrenden”

självklart
hade jag också
kanske hade det gått fortare
jag hade varit
längre ner
på kurvan

jag är glad
att jag är glad
utan bubbel

att mitt bubbel
inte innehåller alkohol
det går att köpa på ICA
i PET-flaska
som kan pantas

för skulle jag
dricka bubbel
det andra bubblet
så fort jag kände mig glad

eller ville fira något
eller gå på kurs
delta i ett seminarium
träffa andra kvinnor i olika nätverk

då vore jag antagligen

död

Bubbel
låter så oskyldigt
glättigt

men bubbel gör sitt