Det kom en enkät.

Jag fick mail från ett viktminskningsföretag där de skickade en enkät med frågor vad jag skulle vilja göra för att påverka min hälsa, mitt mående i livet, som t ex gå i trapporna oftare i stället för att ta hissen, välja att inte äta ni-vet-vad, och en massa frågor om vilka förändringar jag skulle vilja göra.

Det var någon enda fråga om mindfulness i enkäten, annars mest kropp – mat – träning osv.
Ja visst, jag skulle vilja ha bättre kondition, väga mindre (av hälsoskäl för nu har jag inte som mål att komma in i Pippi-tältet längre), och så vidare, men enbart det skulle INTE GÖRA MIG LYCKLIG.

Jag svarade med ett nytt mail:

”Hej!

Jag vill tillägga en sak.

Det vi glömmer och som är viktigare eller lika viktigt som att ha bra kondition, bra vikt, äta sunt osv är HUR VI MÅR INUTI.
Detta pratas det väldigt sällan om.

Inre stress, typ leva i ett destruktivt förhållande, dricka för mycket, ha prestationsångest, leva med arbetsnarkomani och rastlöshet, ständig oro, en känsla av att ”det måste vara klart” innan en ens har börjat, att inte stå ut i sitt eget sällskap, ägna sig åt destruktiv shopping, eller att ständigt ha TV:n på för att tystnaden skapar obehag inuti, kort sagt leva i brist på sinnesro och närvaro och i ett tillstånd av att inte vara vän med sig själv och sin historia …

Jag tror inte vi blir lyckligare av att vi når vår målvikt om vi inte som grund har det bra i själen.

Att ta hand om det inre, det behöver inte betyda att vi har svåra trauman i ryggsäcken, men sånt som vår självbild som kanske är krockad av olika anledningar, eller gamla oläkta sår från barndomen, kritiska budskap som satt sig på den inre hårddisken och fortfarande utgör hinder för att kunna leva ett fint liv där vi får känna oss värdefulla för den person vi faktiskt ÄR, inte för vad vi GÖR, eller hur duktiga vi är, hur tjusiga och ”lyckade” vi ger sken av att vara på olika sociala medier och så.

I dag är SINNESRO för mig betydligt viktigare än att nå en målvikt. Jag vill känna att det är fint att leva, trots för många kilon och skrynklor och mage, men för att jag ser tusen anledningar varje dag att känna tacksamhet, och för att jag har förmåga att vara i närvaro i nuet utan behov av att behöva veta vad som komma skall i nästa stund, eller försöka kontrollera någon/något för att slippa känna hur jag har det med mig själv”.

Ja, ungefär så skrev jag. Inte lika utförligt som texten blev här, men samma budskap. VI BEHÖVER TA ANSVAR FÖR ANDRA DELAR I OSS SJÄLVA ÄN DET VI VILL VISA UPP.

Jag antar att mitt mail inte kommer att noteras nämnvärt, om någon ens läser det på det där viktminskningsföretaget … #feladresspunktcom

Vad tänker ni?
Får vi ett bra liv om vi bara ligger på rätt BMI men ständigt jagas av ett behov att veta vad som ska ske i nästa stund, för att vi inte står ut med att vara närvarande i nuet? För att vi tror att vi måste ha kontroll och styra, kanske ta ansvar för andra vuxna, prestera, göra klart, köpa nya kläder fast garderoben är full för att det kanske ger oss ett kort lyckorus, ha en skinande diskbänk, stressa, prata snabbt utan att lyssna, och aldrig ge oss tillåtelse att andas djuuuuupt, långt ner i magen, känna hur axlarna sjunker och för en kort stund få begrunda hur vi faktiskt har det i livet, med oss själva, fundera över vad som är viktigt EGENTLIGEN, tänka på vårt jobb, är det vad vi vill, hur har vi det med vår omgivning, vårt sätt att se på oss själva och andra?

Året närmar sig sitt slut.

Julen är över.

Swosh säger det, och så är det slut.

Jag hade den bästa julafton jag hade kunnat få. Fick vara med de jag älskar mest,

de som är viktigast i mitt liv.

Så hade vi planer även för annandagen, allihopa skulle samlas igen och äta hos mig, men då sprack allting eftersom jag blev sjuk.

Men tacksamheten för julaftonen är kvar. Känslan att se de små öppna sina julklappar. Glädjen. Gemenskapen. maten och godsakerna. Kärleken jag känner som får hjärtat att svämma över.

2018 går mot sitt slut. Jag har ju inte jordens skarpaste minne nu för tiden, men jag minns såklart solglittret på vattnet, frukostarna på bryggan, luncherna på bryggan, middagarna på bryggan, kräftfesten på bryggan, barnbarnens lek på bryggan, alla fikastunder med mina nära och kära där, ja, kort sagt sommaren på bryggan!

Och våren. Våren med walkabouts över berget ner mot tjärnen. Talgoxarna som kvittrar ”snart vår”. Tibasten. De första blåsipporna i sluttningen.

Sjösättningen. Känslan när en ska dra igång motorn igen för första gången  och glider ut genom gattet, ut mot havet. Havet och en öppen horisont.

Midsommarafton på ön. Lekarna, maten, sångerna.

Sedan kom den förbaskade hettan. Jag drog ut på havet, slog av motorn, och satte mig i fören och bara njöt. Efter ett par timmar startar jag motorn och styr in mot ön igen. När jag ska lägga till vid bryggan väller dom ut. Hundratals getingar som varit med på hela båtfärden och säkert flera andra turer utan att jag sett. Jag får panik. Når inte bryggan, får tag i åran och sliter ur den ur sin klyka, och puttar in båten med åran mot en sten på botten. De är överallt runt mig. (Den mycket märkliga manövern som jag gör och kommer på först efteråt är, att jag försiktigt kastar in min iPhone på bryggan! Räddar den först liksom. Fast getingarna skiter ju i den?)

Jag kommer upp på bryggan och springer allt vad jag kan. Tacksam i den stunden att jag inte hade några barn med mig i båten den gången!

Och sensommaren, alltför varm för mig. Jag var mer i vattnet än på land (läs bryggan). Badade och simmade och flöt runt på exmakens surfingbräda. Outhärdlig värme för mig utan närhet till vatten.

Stjärnklara ljumma nätter är däremot något av det finaste jag vet. Jag och en väninna hade ”månvaka” på bryggan med gott att äta.  Kvällen var ljum, månen enorm.

Kräftskiva avverkades, också den i fullmånens sken, en helt magiskt stjärnklar natt. Då var bland annat B och hans kompis med, och B är bra på stjärnbilder. Han visade oss Cassiopeja, som ser ut som ett dubbel-W.  Cassiopeja. Så vackert namn på en vacker stjärnbild.

 

Och havsörnen tvärs över vår lilla ö, fiskgjusen ryttlande över viken och svanarnas vita skepnader som speglas i vattnet borta vid Ormviken.

Sedan fick jag som vanligt olika idéer och sjösatte några.

Några har jag varit på väg att genomföra tidigare men backat.

Jag kan fortfarande backa men så här långt har jag inte släppt det tidigare, så

kanske blir det av nu, med en av de där idéerna.

Vi får se.

Annat från 2018 …

KÄNSLOR AV MAKTLÖSHET:

  • När jag fick vetskap om att ett företag planerar att bygga enorma vindkraftverk utanför vår kust, 420 st, på 325 m! (Större än Eiffeltornet.) Det är sanslöst och vidrigt och det finns en förening som du, som värnar om fågelliv, natur och tystnad kan gå med i utan kostnad. Hemsidan heter www.visionjungfrukusten.se

NYTT JOBB:

  • Jag tackade ja till ett uppdrag i Stockholm, där jag ska leda en grupp en kväll i veckan med början i januari 2019. Känns som en ära att få jobba med några av landets bästa terapeuter!

UTFLYKTER JAG MINNS:

  •  Kolmården med ena dottern och barnbarn. Underbar minnen att spara i hjärtat.
  •  Vi åkte till Öregrund, jag och barndomsvännerna.
  •  Bästisen och jag åkte på kryssning och dansade till Flamingokvintetten!
  •  Barndomsvännerna och jag åkte på kryssning med Eckerölinjen en vacker sommardag!
  • I maj åkte jag på litteraturkryssning!
  • Och årets sista kryssning gick till Helsingfors med ena dottern och hennes familj då vi firade min 65-årsdag! Tyvärr blev barnen sjuka i yngsta dotterns familj så de fick avboka. Men jättefin kryssning med fina minnen!

ANNAT MYS och KUL:

  •   Pepparkaksbak med först A som kom till mormor och bakade.
  •   Pepparkaksbak med W och S hemma hos dom.
  •   Godnattsagor med små, varma pyjamasungar, sånger och ”hitta-på-sagor”.
  •   Påskäggsletningar och promenader efter ”hemliga stigen” där olika skatter kan hittas, och nu senast ”Spökstig” i skogen och även där fanns det skatter!
  •   Återförening med tre kompisar från gymnasietiden. Så roligt!
  •   Äntligen kom jag till ALLSÅNG PÅ SKANSEN! Jag och en kompis åkte ner till Stockholm, och kom till och med med på TV!
  • Min yngsta dotter och jag var på ORUPS 60-årskalas på GLOBEN. En oförglömlig kväll, vilket drag! Och vi skrålade och sjöng med!

Det här är bara ett urval av allt under 2018, och jag har såklart glömt massor just nu!

Jag är oerhört tacksam för mitt liv.

Det handlar inte om mycket pengar och materiella ting. (Fast bryggan och båten, hörni, det är Top Notch att ha.) Men det allra, allra viktigaste, vet ni vad det är för mig?

  • Att ha tillgång till skog och hav.
  • Att ha sinnesro. Lugnt inuti.
  • Att inte göra något jag inte kan stå för.
  • Att vara ärlig.
  • Att känna tillit till livet. Lita på att det bär.
  • Att acceptera det jag inte kan förändra, men förändra det jag kan.
  • Att fortsätta känna tacksamhet. Tacksamhet för det många tar för givet, och det gjorde jag också förut. Såna saker som att få äta mig mätt, ha det varmt och gott i mitt hem, vara frisk, ha familj och vänner, armar att bära mina barnbarn med, fötter att springa på solvarma stenar, ögon att se allt vackert, och nu kan jag skriva HÖRAPPARAT så jag hör bättre!

Med en önskan till er om ett fantastiskt fint 2019!

 

 

Synd på potatisen.

En kvinna (vi kan kalla henne Anki), hade en kväll åkt med sina arbetskamrater på en trevlig tillställning ett par mil från den lilla orten där de arbetade.

De skulle gå på musikal på stadens teater, och sedan gå ut och äta på restaurang.

De njöt av föreställningen och skrattade, applåderade och sjöng med. Efteråt promenerade de i den ljumma vårkvällen till restaurangen, där de hade bokat bord.

Anki läste länge på menyn, och bestämde sig till sist för att ta kyckling med fetaostfyllning, men i stället för klyftpotatis valde hon kokt potatis.
Maten kom in, kycklingen var fantastiskt god, men Anki tyckte nog att potatisen kunde ha fått kokat lite längre. De andra åt sin mat med god aptit, Anki likaså, men påpekade flera gånger att potatisen minsann var lite hård.


Alla beställde sedan kaffe och efterrätt. Anki tog tiramisu och sa, att det var den godaste efterrätt hon hade ätit!


På jobbet morgonen efter frågade Lisbeth, som inte kunde följa med, hur de hade haft det.
– Ja, det var jättetrevligt, svarade Kerstin. Och så god mat!
– Synd bara på potatisen, sa Anki.
– Jaså, vad var det med den då? undrade Lisbeth.
Anki tittade på Lisbeth med bekymrad min.
– Den var inte riktigt färdigkokt.


Är ni med? Av allt fint de upplevt under kvällen, så tyckte Anki att det där med potatisen var viktigast att påpeka.
Och så är det ju med oss alla ibland. Vi hakar upp oss på det som var MINDRE BRA, när vi skulle kunna ha fokus på det som var jättebra, i det här fallet sällskapet, teaterbesöket och allt som var gott och mysigt på restaurangen.


Flera dagar senare, när en kollega från en annan avdelning kom på besök och frågade om kvällen i stan, suckade Anki och sa, ”synd bara på potatisen”.


Vad skulle du ha fokuserat på?
Icke färdigkokt potatis eller den godaste tiramisu du nånsin har ätit?

Livet har så mycket fint att erbjuda, bara vi vill och vågar se, känna, vara i nuet med alla våra sinnen.

Och om vi skiter i om potatisen inte är alldeles genomkokt..

Gnällfasta pågår.

Fredagkväll.

I dag har jag mailat olika ställen, ringt massa samtal för att marknadsföra mig och så har jag klagat och gnällt för mina vänner.

Om kylan och snön har jag gnällt. Tills jag kom på mig.

– HALLÅ, sa jag till mig själv, lägg av!

Och så började jag tänka på allt som är bra.

Jag tog på mig armbandet jag fick på Tomas Gunnarssons föreläsning.

På armbandet står GNÄLLFASTA PÅGÅR.

På ICA köpte jag en liten kruka med blivande krokusar. Och räkor från frysen, i

lösvikt. Vitlöksost och jordgubbar.

Den vippande påskkycklingen står på bordet och jag har strukit en gulgrön duk.

Det var det första jag strök på säkert sju år.

Det ska bli påsk.

Först tyckte jag det kändes som ett hån när jag såg påskdekorationerna på hyllorna i affären.

– Mig lurar ni inte! Jag tänker inte låta mig dras in i något falskt påskdravel när drivorna ligger meterhöga.

Men det kan ju hända att det smälter undan. Det är ju lite tid kvar.

När allting krånglar och ingenting fungerar

Luftvärmepumpen slutar fungera igen. Jag har haft möss i huset men fick hit en firma som la ut fällor. Varmvattenberedaren läcker. I micron slår lågor upp när jag mixar vissa livsmedel. BILEN har fel på styrväxeln och inget försäkringsbolag vill ta skadan (vagnskadefel säger det ena – maskinfel säger det andra).
Ja, det är mycket nu. Jag känner mig trött på elände. Jag skulle önska att någon bara kom och tog över. Ringde åt mig. Jag är inte bra på att förhandla. Jag är vänlig. Till en viss gräns. Se´n blir jag en furie och skriker i telefonen. Det var ett par år se´n senast men minns ni spisleveransen? Ni som minns vet hur jag var då.

Jag vill inte dit.
Så jag håller mig lugn. Har tillit. Det är det bästa. Att jag faktiskt kan ha tillit. Tillit till att det här också kommer att lösa sig.
På något jäkla vis.
Jag skulle kunna hamna i offerrollen. Gråta lite. Sätta mig på harm-tåget.
Men det leder inte till något bra. I assure you!
Men när det blir så mycket på en gång – jag tror inte det är en slump.
Och mitt i alltihop, när jag känner att jag inte pallar allt, då kommer mitt kloka jag in och viskar att det är bara materiella ting.
Och så är det.
Det är bara materiella ting.

Och jag har massor att vara tacksam för.
Jag sover med dubbla täcken nu. Jag har tak över huvudet. Kaffebryggaren fungerar tack och lov. Jag tar ett varmt bad innan jag ska sova. Jag har en kamin. Och så vidare.

Och jag skulle kunna måla fan på väggen i tankarna och oroa mig för att jag får betala 28000 själv om inget försäkringsbolag tar det. Men jag väljer att inte.

Allt är som det ska.

 

Hur fungerar du när det gäller pengar?

Jag har hört unga människor på strax över 30 säga, att ”sedan när man blir pensionär kommer man ju inte ha råd att åka på semester”, eller ”när jag blir pensionär kommer jag att bli tvungen att äta blodpudding varje dag”.

Och då jobbar änglarna för det! OK änglar kanske inte är rätt ord i sammanhanget, men det blir som vi tänker.

Vårt undermedvetna kan inte skilja på lögn och sanning, så det vi säger/tänker, det kommer vårt undermedvetna att se till att vi får.

Mitt undermedvetna ska få BRA saker att jobba för. Som god ekonomi, ett meningsfullt och kärleksfullt liv, god hälsa, sinnesro, nära vänner och allt möjligt annat. Jag tänker inte ens skänka en futtig tiondel av en tanke till att äta blodpudding! Why should I liksom? När det finns Skagenröra på smörstekt Levainbröd.

Jag har faktiskt använt tankens kraft för att få bo här vid havet, det var en affirmation från början. En annan sak jag tänkte fram var min Peugeot 307CC, alltså cabben jag ägde och älskade att köra.

OM jag hade tänkt ”det skulle vara mysigt att ha en cab men det kommer jag aldrig att ha råd med” så hade det aldrig blivit någon.

Det här med pengatänk är ofta ett gammalt manus vi kör på ett omedvetet plan. Kanske växte vi upp i en familj där vi hela tiden fick höra att ”det finns inte pengar”, eller ”det där är för rika människor, inte för oss”. ”Tror du att jag är gjord av pengar!” utbrast min mamma när jag bad om något. När jag fick månadspeng fräste hon alltid ”KOM IHÅG ATT DET SKA RÄCKA I EN HEL MÅNAD!”

Vilket det inte gjorde såklart. Men jag fick skuldkänslor och skuldkänslor för att vi spenderar pengar kommer inte att göra att vi får mer.

Vi behöver kolla av våra blueprints, det vi är matade med, våra inre statements. Ta reda på vad som styr oss än i dag i vuxen ålder, och granska avsändaren. Vem sa det och vad hade den personen för anledningar att uttrycka sig så? Behöver vi leva efter det i dag?

Troligen inte.

Några tips för att förändra ditt penga-tänk om du tror att du behöver det …

  • Ta ut en summa pengar som du tycker att du kan avvara, och bär med dig  pengarna i din plånbok/väska/ficka. Gör inte av med dom, bara bär med dig dom. Låt oss säga att du har tagit ut en femhundring och nu har du den i din plånbok. Du ser ett par snygga skor som kostar 399:-. Då tänker du; ”Dom där skorna kan jag köpa nu om jag vill”. I en annan butik ser du en bok som verkar intressant och du tänker samma sak. ”Den kan jag köpa om jag vill”. Det som händer är, att du får en annan känsla. Du känner inte ”Åhhh den där vill jag ha men jag har inte råd!” Bristtänkande skapar brist! När du upplever att du KAN köpa den saken du ser händer något annat. Ditt undermedvetna får andra signaler. Du känner dig rik. Bli van att känna dig rik och pengar kommer att flöda till dig. Det handlar om din känsla, din vibration. Ha pengar med dig, så mycket du tycker att du kan undvara, men gör inte av med dom!
  • Många av oss tror, att bara vi får mer pengar blir vi lyckliga.

Men det fungerar precis tvärtom. När vi är lyckliga och glada är det lättare att få pengar att flöda in i våra liv. Så vad tycker du är roligt? Vad är det som gör dig glad? Vad är det som får dig att känna dig levande? Välj det! Gör sån´t som får dig att känna entusiasm. Sån´t som fyller dig med sprudlande glädje.

  • Var medveten om dina tankar, och dina ord. Säg aldrig ”den där bilen kommer jag aldrig att ha råd med”. Och tänk inte blodpudding, om du nu inte ÄLSKAR blodpudding förstås. Men bestäm inte i dag att du ska bli tvungen att äta blodpudding om fem eller tjugofem år för att du är övertygad om att du inte kommer att ha råd med något annat.
  • Tänk på vad de vuxna sa om pengar i din uppväxt. Vänd på de negativa budskap  du fick så att det blir positiva i stället! Till exempel: ”Du ska inte tro att pengar växer på träd!” Vänd det till exempelvis ”Pengar kommer till mig från alla håll i kärlek och glädje”, och skriv det gärna på ett papper. Skriv det tjugofem gånger efter varandra!

Vill du veta mera? Läs ”The Secret”, lär dig mer om tankens kraft, googla på Bob Proctor, läs om Law of attraction, kolla Instagramkonton!

Och sist men inte minst, hitta ett sätt att känna att du är värdefull. Vad du än har med dig i ryggsäcken, rensa ur den på sån´t som gör att du inte känner att du är en fullvärdig människa. Det kan vara en dysfunktionell barndom, en relation med fysisk och psykisk misshandel, mobbing i skolan, ständiga svek från människor som stått dig nära, vad som helst som har fått dig att krympa i din självkänsla. och som fått din självbild att krascha.

Du är värdefull för den du är, vad du än har med dig.

Lycka till.

 

 

 

 

Det ska bli snöstorm.

Jag älskar snöstorm. Om den inte håller i sig för länge. Den som ska komma nu enligt SMHI verkar dock inte drabba södra Norrlands kustland, där jag bor, men kanske en liten släng i alla fall?

Efter att jag gjorde slag i saken av det jag gått och ältat hit eller dit i x antal månader så har min energi kommit tillbaka och det håller i sig. Jag är full av kreativitet och idéer och jag agerar på dom också.

För har jag dom bara i tankarna kommer ingenting att sjösättas.

Jag skriver ner mina mål och jag ringer till olika människor och säljer in mig. Lägger ut evenemang på Facebook och har alla tentakler ute när jag hör främmande människor prata om olika saker som jag tror att just mitt företag skulle kunna medverka i.

Företagarrollen är tillbaka! Jag har varit lite otålig över jul och alla helger, för Sverige har typ gått på två cylindrar fram till den 8:e januari.

Då lossnade det. Folk var åter på plats och svarade när jag ringde. Men det här är bara början. Watch me!

Som företagare har jag lärt mig att INTE GE UPP.

Om jag som tidigare gjorde 25 utskick och fick gehör på 1, så fick jag vara glad! I dag med internet får en väl tänka 1 svar på 250 utskick …

Just nu haltar dock företagaren i mig, då jag har lite annat att lägga mitt fokus på.

Men i morgon åker jag hem igen och då är det bara att sätta fart där jag slutade.

Jag vill

jag kan

jag ska.

Skogen glittrar av guld i dag.

Jag hittade en liten sagoby, där Vettarna har fest.

Som jag skrev i ett annat sammanhang; jag hörde någon säga efter trettondagen, att ”Nu är det bara grå-dagar”.

Och jag tänkte, jaha, har hen bestämt sig för att det är grådagar, så blir det troligtvis så.

Jag tänker inte ha grådagar!

Mina dagar ska glittra i rosa, grönt och lila, eller som i skogen i dag, i guld.

2018 levererar om vi vill!

Jag ska förresten fortsätta min yrkeskarriär som egen företagare nu.

Den 27:e har jag workshop i Gävle, för den som har vuxit upp i en dysfunktionell familj och har olika sviter av det. Det brukar medfölja att man ”loopar” i oönskade situationer och känslostormar. Går in i förhållanden med känslomässigt avstängda partners gång på gång, eller får samma känsla av brist på uppskattning på alla arbetsplatser. Till exempel.

Det handlar inte om det utanför.

Det handlar om det vi bär med oss. Inuti.

Livet har en tendens att upprepa sig. På ett omedvetet plan attraherar vi det som vi behöver fast vi inte vill.

Tills vi läker.

En dag gjorde hon det.

Till sist agerade jag på det beslut som verkligen inte var lätt att ta, och som jag vägt hit och dit under en längre tid.
Jag avslutade min anställning i dag.
Vi hade bestämt att vi skulle ses i dag, jag och chefen och någon mer.
I morse tänkte jag verkligen, att jag skulle ringa och säga att jag kommer inte. Jag är inte där än. Jag vill älta runt det här beslutet två veckor till. Eller ett halvår. Eller tills jag blir 67.
Men jag klev upp och drack kaffe och klädde på mig och satte mig i bilen och åkte.
Ett fast jobb – och jag hoppar.
Det är inget fel på arbetsplatsen, förutom att den ligger tio mil bort. Att pendla varje dag blev för stressigt för mig, och jag fick inte tid över till varken mig själv eller det som jag uppskattar och vill ha ut av livet.
Upp tidigt, för att lägga mig i tid – så jag skulle orka gå upp tidigt igen … Stress på sliriga vägar under vintern, timmerbilar i uppförsbackar, galna omkörningar för att komma i tid …
I längden ohållbart.
Ibland behöver vi stänga dörrar till det som inte längre gagnar oss till fullo, även om det känns otryggt och en inte vet resultatet av handlingen. Låt det skaka under fötterna! (För det gör det lite för mig). Jag brukar tänka att jag inte vill låta rädslorna styra. Jag har gjort saker förr och folk har tyckt att jag varit galen. Men när den där rösten inuti viskar oupphörligt – då tror jag vi ska lyssna.
Vi behöver gå emot rädslorna och våga lita på att det blir som det ska. Att det blir bra. Och TROR vi att det ska gå bra, att ”isen håller” som en fd kollega i Tierp sa, så är chansen större att den gör det.
Det handlar om vad som är viktigt nu.
Viktigt och värdefullt.
Jag vill inte leva ett liv där fyra veckors semester är det som hägrar, och de andra månaderna, veckorna och dagarna endast är en transportsträcka! Jag vill leva varje dag, här och nu. Ha tid till mig själv. Kunna se en långfilm på TV som slutar elva. Sova länge och äta frukost i soffan i lugn och ro med tända ljus. Ha tid för mina gullisar. Gå på föreläsningar. Se en film på bio en kväll mitt i veckan. Skriva. Läsa. Gå på Friskis. (Ja du läste rätt.) Sitta och hänga över en Latte och prata om livet med någon trevlig människa i fyra timmar. Gå på möten.
För att inte tala om SOMRARNA. Ni vet ju. Flotten och båten och allt det där.
Nu drar jag igång företaget igen. Jag har nytt namn och ny hemsida.
Föreläsningar, utbildningar, workshops, familjekonstellationer för att människor ska få ta hand om sina ”unfinished business”, enskilda samtal och processgrupper. Men även personlig utveckling och lite om ”Tankens kraft” och coachning för den som vill olika saker men behöver mod och nya infallsvinklar. Det är så lätt att fastna i gamla inplanterade ”sanningar”, som hindrar och gör att vi inte tror att vi KAN.
Sån´t vi hörde som barn. ”HUR ska du kunna” och ”Det kommer du aldrig att klara!” och ”Det kommer aldrig att bli nå´t av dig” …
Gamla ”blueprints”, som fortfarande hindrar oss från att våga byta bana i livet och följa våra drömmar. Ord som sades till oss, och som fortfarande styr. Visst är det sjukt? Att bli medveten om dessa budskap som vi formats av sedan barnsben, är första steget för att kunna göra en förändring! Och att granska avsändaren – VEM sa det och vad hade hon/han för syfte med det? Orden handlade med all säkerhet mer om den som sa det, än om mig!
När vi är barn kan vi inte sålla. Vi tar in det som andra säger till oss och gör om det till betongsanningar. Det sitter och snurrar inuti och förstärks.
BLI MEDVETEN om vad som hindrar dig! Ta bort de negativa budskapen och sätt in nya, positiva, peppande!

Så ja, jag har planer. Men en sak i taget. Det ska inte bli så att jag inte får plats i mitt eget liv igen.

B A L A N S är ett av mina ledord inför 2018.
De andra är
FOKUS
KREATIVITET
HANDLINGSKRAFT och
SJÄLVDISCIPLIN. (Det sista är en nåd som en får be om.)

Håll utkik på min Facebook-sida Beroenderesurs och kolla gärna min hemsida www.beroenderesurs.se

Snart är 2018 här.

Under året som snart gått har jag blivit ännu mer stärkt i min övertygelse att vi kan välja hur vi vill se på händelser.

Vi kan till exempel prova igen och igen i stället för att känna oss misslyckade för att saker och ting inte visade sig bli så, som vi hade tänkt. Och vi kan lita på, att när en dörr stängs, så öppnas en annan någon annanstans.

Det som kommer i vår väg, kommer av en anledning. De människor som korsar vår väg är också där av en anledning.

Vi har något att lära i möten med andra.

Under 2017 har jag haft en anställning, vilket har begränsat mitt företagande. Jag

har helt enkelt inte haft tillåtelse av arbetsgivaren att utföra annat arbete än det

jag anställts för. Jag respekterar det.

Nu är jag snart fri att göra vad jag vill, och kommer att starta upp igen 2018 med

grupper, workshops, föreläsningar och enskilda samtal.

Det som driver mig är att jag sett så många människor, (inklusive mig själv,) som vuxit upp i en familj med missbruk, psykisk sjukdom, ilska och våld, och fått en låg självaktning som följd, och en känsla av utanförskap och att inte vara värdefull, men som ändå hittat den del inuti, som är det äkta. Den del som var och en är ämnad att bli. 

Med rätt hjälp har vi hittat ett sätt att påbörja en läkning av det inre barn som blev berövat sin rätt till omsorg, bekräftelse, kärlek och trygghet.  Med rätt hjälp slapp vi fortsätta att agera ut vår smärta med hjälp av shopping, arbetsnarkomani, mat- eller sexmissbruk, träningsnarkomani, läkemedelsmissbruk, alkohol och andra droger, eller annat tillfällig ”lindring” utanför oss själva.

Vi har lärt oss att inget av det som hände var vårt fel. Vi har lärt oss att det goda i livet inte enbart är till för alla andra.

Vi är delaktiga i livet, och tar ansvar för vårt tillfrisknande.

Det är det som driver mig att fortsätta. Jag vill föra budskapet vidare. Det finns en lösning.