En dag gjorde hon det.

Till sist agerade jag på det beslut som verkligen inte var lätt att ta, och som jag vägt hit och dit under en längre tid.
Jag avslutade min anställning i dag.
Vi hade bestämt att vi skulle ses i dag, jag och chefen och någon mer.
I morse tänkte jag verkligen, att jag skulle ringa och säga att jag kommer inte. Jag är inte där än. Jag vill älta runt det här beslutet två veckor till. Eller ett halvår. Eller tills jag blir 67.
Men jag klev upp och drack kaffe och klädde på mig och satte mig i bilen och åkte.
Ett fast jobb – och jag hoppar.
Det är inget fel på arbetsplatsen, förutom att den ligger tio mil bort. Att pendla varje dag blev för stressigt för mig, och jag fick inte tid över till varken mig själv eller det som jag uppskattar och vill ha ut av livet.
Upp tidigt, för att lägga mig i tid – så jag skulle orka gå upp tidigt igen … Stress på sliriga vägar under vintern, timmerbilar i uppförsbackar, galna omkörningar för att komma i tid …
I längden ohållbart.
Ibland behöver vi stänga dörrar till det som inte längre gagnar oss till fullo, även om det känns otryggt och en inte vet resultatet av handlingen. Låt det skaka under fötterna! (För det gör det lite för mig). Jag brukar tänka att jag inte vill låta rädslorna styra. Jag har gjort saker förr och folk har tyckt att jag varit galen. Men när den där rösten inuti viskar oupphörligt – då tror jag vi ska lyssna.
Vi behöver gå emot rädslorna och våga lita på att det blir som det ska. Att det blir bra. Och TROR vi att det ska gå bra, att ”isen håller” som en fd kollega i Tierp sa, så är chansen större att den gör det.
Det handlar om vad som är viktigt nu.
Viktigt och värdefullt.
Jag vill inte leva ett liv där fyra veckors semester är det som hägrar, och de andra månaderna, veckorna och dagarna endast är en transportsträcka! Jag vill leva varje dag, här och nu. Ha tid till mig själv. Kunna se en långfilm på TV som slutar elva. Sova länge och äta frukost i soffan i lugn och ro med tända ljus. Ha tid för mina gullisar. Gå på föreläsningar. Se en film på bio en kväll mitt i veckan. Skriva. Läsa. Gå på Friskis. (Ja du läste rätt.) Sitta och hänga över en Latte och prata om livet med någon trevlig människa i fyra timmar. Gå på möten.
För att inte tala om SOMRARNA. Ni vet ju. Flotten och båten och allt det där.
Nu drar jag igång företaget igen. Jag har nytt namn och ny hemsida.
Föreläsningar, utbildningar, workshops, familjekonstellationer för att människor ska få ta hand om sina ”unfinished business”, enskilda samtal och processgrupper. Men även personlig utveckling och lite om ”Tankens kraft” och coachning för den som vill olika saker men behöver mod och nya infallsvinklar. Det är så lätt att fastna i gamla inplanterade ”sanningar”, som hindrar och gör att vi inte tror att vi KAN.
Sån´t vi hörde som barn. ”HUR ska du kunna” och ”Det kommer du aldrig att klara!” och ”Det kommer aldrig att bli nå´t av dig” …
Gamla ”blueprints”, som fortfarande hindrar oss från att våga byta bana i livet och följa våra drömmar. Ord som sades till oss, och som fortfarande styr. Visst är det sjukt? Att bli medveten om dessa budskap som vi formats av sedan barnsben, är första steget för att kunna göra en förändring! Och att granska avsändaren – VEM sa det och vad hade hon/han för syfte med det? Orden handlade med all säkerhet mer om den som sa det, än om mig!
När vi är barn kan vi inte sålla. Vi tar in det som andra säger till oss och gör om det till betongsanningar. Det sitter och snurrar inuti och förstärks.
BLI MEDVETEN om vad som hindrar dig! Ta bort de negativa budskapen och sätt in nya, positiva, peppande!

Så ja, jag har planer. Men en sak i taget. Det ska inte bli så att jag inte får plats i mitt eget liv igen.

B A L A N S är ett av mina ledord inför 2018.
De andra är
FOKUS
KREATIVITET
HANDLINGSKRAFT och
SJÄLVDISCIPLIN. (Det sista är en nåd som en får be om.)

Håll utkik på min Facebook-sida Beroenderesurs och kolla gärna min hemsida www.beroenderesurs.se

Snart är 2018 här.

Under året som snart gått har jag blivit ännu mer stärkt i min övertygelse att vi kan välja hur vi vill se på händelser.

Vi kan till exempel prova igen och igen i stället för att känna oss misslyckade för att saker och ting inte visade sig bli så, som vi hade tänkt. Och vi kan lita på, att när en dörr stängs, så öppnas en annan någon annanstans.

Det som kommer i vår väg, kommer av en anledning. De människor som korsar vår väg är också där av en anledning.

Vi har något att lära i möten med andra.

Under 2017 har jag haft en anställning, vilket har begränsat mitt företagande. Jag

har helt enkelt inte haft tillåtelse av arbetsgivaren att utföra annat arbete än det

jag anställts för. Jag respekterar det.

Nu är jag snart fri att göra vad jag vill, och kommer att starta upp igen 2018 med

grupper, workshops, föreläsningar och enskilda samtal.

Det som driver mig är att jag sett så många människor, (inklusive mig själv,) som vuxit upp i en familj med missbruk, psykisk sjukdom, ilska och våld, och fått en låg självaktning som följd, och en känsla av utanförskap och att inte vara värdefull, men som ändå hittat den del inuti, som är det äkta. Den del som var och en är ämnad att bli. 

Med rätt hjälp har vi hittat ett sätt att påbörja en läkning av det inre barn som blev berövat sin rätt till omsorg, bekräftelse, kärlek och trygghet.  Med rätt hjälp slapp vi fortsätta att agera ut vår smärta med hjälp av shopping, arbetsnarkomani, mat- eller sexmissbruk, träningsnarkomani, läkemedelsmissbruk, alkohol och andra droger, eller annat tillfällig ”lindring” utanför oss själva.

Vi har lärt oss att inget av det som hände var vårt fel. Vi har lärt oss att det goda i livet inte enbart är till för alla andra.

Vi är delaktiga i livet, och tar ansvar för vårt tillfrisknande.

Det är det som driver mig att fortsätta. Jag vill föra budskapet vidare. Det finns en lösning.

 

Snön som kom, och försvann.

Så fint det var med snön som kom! Jag hann göra en snögubbe och se två små åka pulka. Deras mamma gjorde en snölykta som brann så fint på kvällen.

Jag gömmer det i hjärtat. Alltihopa. Och tackar för att jag var där, just då. Som jag brukar säga, det finns inga garantier i livet. Att få uppleva vardagens små mirakel och ta tillvara det fina, det berikar.

Nybryggt kaffe och en bok. En kram från en älskad person. Små glada barn som bakar lussekatter. En blek novembersol över trädtopparna. De första snöflingorna. Ett möte med en människa som är hemma i sig själv. Ett varmt skumbad. En morgon utan stress, så en kan njuta av en riktigt god frukost i lugn och ro. Doften av hyacinter.

Det finns hela tiden, det fina som vi kan välja att glädjas åt.

Vi kan också ta det för givet. Låta det passera i periferin. Som en självklarhet, medan vi fokuserar på det negativa. Vi kan fortsätta klaga över samhället, försäkringskassan, soc och det förbannade novembermörkret.

Hur vill du se på tillvaron? Vad har du för blueprints med dig från din barndom? Hur var klimatet i din familj? Klagades det mycket eller rådde förnöjsamhet för det mesta? Möter du i dag som vuxen människor och situationer (i ditt förhållande, bland vänner eller på din arbetsplats) som ibland utgör en ovälkommen ”upprepning” av din barndom? Är manuset ofta detsamma?

Vill du göra en förändring? Det handlar om dig.

Ouppklarade affärer försvinner inte av sig själva.

 

 

 

 

Tankar som inte försvinner …

När en tanke inte försvinner, då ska vi agera på den.

Den där tanken som ploppar upp och sedan aldrig mer gör sig påmind, den kan vi släppa. Låta den fara upp i det blå i en ballong. Om vi ens noterar den.

Men när tanken återkommer, gång på gång, då är det en mening med den. Det är någon/något som drar oss i en viss riktning. Den högre kraften, Universum, ditt undermedvetna eller vad du vill.

Jag har haft många återkommande ”envisa” tankar, och förut visste jag inte att jag behövde ta in dom, agera på dom. Men jag vet nu. Den som först fick mig att bli medveten om detta var Tommy Hellsten. Jag var på en av hans föreläsningar när han pratade om det.

En tanke som lockar, som ständigt finns där, som ger oss positiv energi, den ska vi följa.

Ofta bygger jag hinder i stället.

Det kommer inte att gå.

Det blir för dyrt.

Inte nu så här nära jul/påsk/midsommar/semestern/hösten …

Jag kanske inte kommer att lyckas.

Jag kanske kommer att lyckas. (Det kan också vara skrämmande.)

Hon/han kanske inte vill.

Jag har inte tid.

Tänk om det inte blir bra i alla fall.

 

Jag är så trött på mig själv.

Det verkar bli värre med åren, det här eviga grubblandet hit och dit.

Förut gjorde jag bara.

Pang Tjong.

Och det blev bra. Bättre än bra.

Jag ska genast kontakta en person som funnits i mina tankar i flera månader.

Nu.

På en gång.

Jag hittade en workbook från 2015

Mitt  bloggande har blivit ett behov igen.

Jag sitter i soffan och äter frukost och när den är slut kommer skrivlusten. Så har det blivit nu. Igen. Det är ibland långa uppehåll här i min blogg. Då är inte skrivandet en prioritering.

Jag hittade i morse en work-book från 2015, som heter ”Create your shining year”. En färgglad sak med fina illustrationer och plats att skriva de uppgifter som finns. ”100 things to do in 2015” står det på ett ställe, och så följer fyra sidor med möjlighet att skriva själv. Jag har skrivit 66 saker. Saker som jag ville göra 2015. Jag har skrivit med olika färgpennor och blir glad när jag nu läser vad jag skrev, och ännu gladare när jag inser att otroligt många av punkterna har jag gjort! Jag har nått en massa mål, med andra ord. Och här kommer det igen; det som säger att när vi skriver våra mål så är vi på väg.

Några saker jag skrev, som blev av under 2015 (och några under 2016 och 2017):

  1. simma i havet (gör jag i och för sig varje år men ÄNDÅ)
  2. bo mera på ön
  3. gå en kurs (många har jag gått!)
  4. föreläsa om beroende och medberoende mm
  5. utvecklas och växa
  6. vara tillsammans med mina barnbarn (som blivit ännu flera nu)
  7. sälja mina kort som jag målat (jo då två såldes 2017, men har även gett bort)
  8. skratta ofta
  9. delta i workshop
  10. köpa massa tulpaner
  11. skaffa en ny bil ( 2017)
  12. träffa nya vänner 
  13. köpa ny väska (som om det skulle vara ovanligt)
  14. åka på kryssning
  15. gå till frissan
  16. skaffa flytbrygga/bryggbåt (DET BÄSTA JAG GJORT)
  17. sätta gränser (även mot chefer)
  18. ha rött läppstift ofta
  19. forsla bort husvagnen
  20. visualisera
  21. sätta upp en hängränna (check 2017)
  22. leda skrivkurser
  23. ha grupper för anhöriga
  24. gå upp tidigt en morgon i juni och äta frukost på en klippa på andra sidan ön
  25. färga ögonbrynen på salong
  26. bjuda hem M och T och E
  27. bo på hotell
  28. dansa fox
  29. gå på konsert
  30. lära mig något nytt

 

Ja, 30 av 66. Inte alltför illa.

Bland de 36 saker jag INTE genomfört kan nämnas:

måla huset

ge ut en bok för anhöriga (den är NÄSTAN klar)

fixa ett nytt badrum

äta nyttigt (jo i perioder har jag lyckats men det spricker hela tiden!)

åka på SPA (fattar inte varför jag inte!)

motionera (fattar varför jag inte! Det är ju så förb … t drygt!)

fixa en altan på ön (på G våren 2018)

få bra kondition 

marknadsföra mig (har inte gått på grund av anställning)

ha ett eget sommar-program i radio

dra in vatten på ön

resa

Den här ”work-booken” är jag glad att jag hittade igen. Kommer att fortsätta jobba med den. Det finns mycket kul att skriva, bl a en portabel ”dream-board”.

 

Favoritmorgnar

Morgnar utan brådska är bland det bästa som finns. När en får göra en brasa i kaminen, brygga kaffe, göra äggröra och sitta i soffan i lugn och ro. Möta dagen. Ställa in skärpan. Lyssna på någon meditation.

Jag äter frukost i soffan om jag får välja. Med en filt över benen, och eldens sprakande alldeles framför.

Kontrasten, som jag inte vill ha, med alarm kvart i 6, stress, stress, stress och 10 mil till jobbet, är jag befriad ifrån. Snabba omkörningar på 83:an, timmerbilar som stånkar sig fram i uppförsbackarna över Hälsingebergen, väntan på att tåg ska passera vid järnvägskorsningen i Bergby, avstängda vägar och kampen mot klockan.

Jag tjatar om tacksamhet, jag vet.

Men det finns så mycket att vara tacksam för.

Som en morgon i lugn och ro.

Att jag kom ihåg att köpa ägg i går.

En god nattsömn.

Vatten i kranen.

Ett (någorlunda) varmt hus.

Värmeljus.

Inga stora grejer, egentligen bara sån´t som folk tar för givet. För att ”det har väl alla”, ”det är väl ingenting att vara tacksam för”.

Men tacksamhet för de små tingen varje dag gör stora saker med måendet. Sinnet blir ljust.

Och tacksamhet gör att vi får mer att vara tacksamma för!

Snart (kl 10) pratar Alicia Espinosa i P4 Radio Gävleborg.

En klok kvinna som inspirerar.

 

 

 

Tacksamhet.

Har du kört på en skogsväg en sen kväll i september i månsken, med bra musik på stereon och bara känt en oändlig tacksamhet över att finnas till?
Efter surströmmings/kräftfesten i stan i går kom den känslan när jag körde hem till skogen.
Och varje gång jag hamnar i tacksamhet blir jag ödmjuk i sinnet.
Inget särskilt hände i går, varken på festen eller innan, det var jättetrevligt såklart, trevliga människor och mycket skratt och gott att äta, men tacksamheten kom inte ur just det. Den kommer till mig ändå. Ofta. Utan att något särskilt har hänt.
Det går att träna på tacksamhet. På att känna den, inte bara ha den i tanken.
Det är en fantastisk känsla, som föder mer av just … tacksamhet, därför att ju mer tacksamhet jag känner, desto mer får jag att vara tacksam över.
I dag är jag tacksam för frukosten, kaffet och lite blå himmel i revorna i molntäcket. Om en timme får jag besök här på ön. Kanske sticker jag till Stockholm på eftermiddagen för att vara med på en föreläsning i morgon bitti, men det har jag lämnat öppet.
Jag har förmånen att göra precis hur jag vill.
Ha en fin dag!

Önskar mig …

Nu har myggen kommit. Alla dom som brukar komma i juni och stanna hela sommaren. Som en inte har sett skymten av förrän nu.

Dom kom i förrgår till bryggan där jag satt.

Allihopa! På en gång.

Jag tog kaffemuggen och yoghurtBOWLEN (säg för bövelen inte skål, det är ute), och flydde in i stugan, satte mig i sängen och fortsatte fika där. I lugnet.

Förresten är jag less på värmen som kommit nu. Nu vill jag ha lite höst. (Jag är förvånad själv att jag ens skriver så?)

Ja men på riktigt.

Det blir liksom varken hackat eller malet. Sinnet är inställt på att de hundra sommardagarna är över.

För övrigt är jag vilse i kläddjungeln. Det plagg jag går i mest är en jumpsuit från Wish. Köpte först en svart, därefter en militärgrön. Sval och skön. Rymlig. Jag vill inte klämma in mig i tajta jeans längre. Det ska vara bekvämt. Mjukt. Följsamt. Utan att sitta åt.

Inte lätt att hitta såna kläder, men jag kollar lite på Gudrun igen.

Fast jag sa att jag inte skulle ha mer från hennes kollektion.

Jenny Strömstedt var så snyggt klädd på Kristallen-galan! Det är en kvinna i världsklass!

Kavaj är alltid snyggt. Jag ska nog skaffa en i höst. En svart.

Och så vill jag ha en väska som jag såg en kvinna ha, när jag var i Stockholm. En Chanel. Antar att det var en fejkväska men den var to die for! Jag har googlat men hittar den inte, inte ens en liknande.

Det önskar jag mig, Universum, can you hear me? Plus en businesskalender för 2018 från Burde.

  • Kavaj
  • Chanel-väska
  • businesskalender

TACK.

Trygghetszonen.

Försöker ställa in skärpan efter alla kravlösa sommardagar.

Dagar utan tider att passa, lugna morgnar med sena frukostar på bryggan, lulla-runt-i-pyjamas-förmiddagar och inga som helst måsten. 

Jag har fortfarande möjlighet till allt det där, men det börjar krypa på med olika obligations, vad det nu heter på svenska. Så jag behöver lite struktur på min tillvaro, lite bara.

Det kan bli en spännande höst, eller så kan det bli en höst i den trygga rondellen, där jag kan välja att köra runt, runt i samma cirklar som de senaste åren.

Att gå emot rädslorna är att utvidga sin trygghetszon.

Att gå emot rädslorna är att växa.

 

 

Me and the sea.

Kaffet.

Det är urdrucket.

Finns det något sorgligare än urdruckna kaffemuggar när en vill ha mer.

Särskilt när det är dagens första.

Den är snudd på helig.

Stör mig inte när jag sitter med den säger jag bara.

Och inte innan heller. Det är ännu värre.

Min frukost är inte något en bara vräker i sig snabbt innan en ska rusa vidare. Jag njuter. Medveten om hur varje tugga smakar, hur kaffet doftar, och vad jag tänker på under tiden. Om jag för ovanlighetens skull har TV:n på, så ska det inte vara nyheter och pratas om krig, mord och eländes elände. Däremot tittar jag gärna på någon glad person som talar om hopp och glädje och ger mig inspiration till alla mina drömmar, visioner och mål.

Jag börjar min dag med tacksamhet. Det finns så mycket att vara tacksam över! Små mirakel. Ögonblick att samla på. Lyckostunder.

I går kväll när jag kom tillbaka hem efter en walkabout hade vinden avtagit och jag tog flytvästen och drog ut på havet. Det var en av de finaste sommarkvällarna hittills i år. Jag slog av motorn utanför några öar vi kallade Måsöarna när jag var barn, och låg där och drev medan solen sjönk och himlen färgades röd.

Där och då var jag totalt uppfylld av tacksamhet.

Tacksamhet att få bo vid havet, tacksamhet över min lilla båt, tacksamhet över varandet. Att kunna se, uppleva, njuta av stillheten och känna andligheten där ute på vattnet.

Livet är fint. Stunder som den i går kväll finns liksom kvar i mig länge.

Faktiskt var hela gårdagen en dag att njuta av. Jag tog med mig datorn till bryggan, satt som på ett kontor där och skrev i solen. Badade, fikade, och betade av punkterna på gårdagens att-göra-lista. Det var inga betungande uppgifter, men jag behöver skriva upp saker för att jag inte bara ska bli liggande på bryggan en hel dag och drömma.

Det är lätt gjort att jag hamnar där. Och många dagar tillåter jag mig det.

Men jag behöver agera i vissa saker också, och fundera på vad det är jag egentligen vill med mitt liv. Det är bra att veta, så jag kan fokusera på det.

Det blir som vi tänker.