Skjuts in i ugnen!

Läser en rubrik här på www.gd.se att unga stressas av att ständigt vara uppkopplade mot omvärlden, tillgängliga via mobil eller datorn. Det är samma här. Laptopen har jag med mig till exempel nu, när jag är på utbildning, och mobilen lämnar jag inte ifrån mig frivilligt. Jag stänger visserligen av ljudet när jag inte vill bli störd, men kan ju ändå ha kontroll på vilka som har ringt under tiden. Jag har tappat två mobiler i badkaret, (vilket visar att jag har haft den med mig till och med när jag badar!) och en mobil har jag tappat i havet två gånger. Den senaste gången jag tappade mobilen i badkaret trodde jag att nu var det kört! Det var en P1:a. Men det gick att få den att fungera på samma sätt som jag gjort med de andra; nämligen att plocka ur batteriet och kortet och lägga mobilen i ugnen på femtio grader över natten! Visst är det bra! Det gäller ju att ta upp den ur vattnet snabbt såklart. Och då sprakar det och blinkar och låter, men plocka isär den bara, och skjuts in i ugnen!

Jag är på utbildning i Tällberg. Gud va bra jag har det! God mat, intressant kurs, trevliga människor och mysig miljö. Ett gulligt litet rum med kakelugn ska jag sova i. Halv åtta blir det middag. Sen ska vi sjunga med Lennart.

Ibland är det så där himla bra allting, så jag bara vill dra i handbromsen. Stanna tiden ett tag. Andas. Möta mig själv. Här och nu. Jag tar den stunden! Loggar ut och mediterar lite.

Ångesthögar

I dag var det fotografering på GD för Bloggen.

Jag hade tänkt att jag skulle få sitta där och posera ett bra tag. Kolla noga på bilderna, ta om, vrida lite till på huvudet, borsta håret, lägga på lite mer läppglans. Ordna till fejjan liksom.

”Katoff-Katoff-Katoff-Katoff”.

Sen var det klart. POFF bara. Tack och hej. Jag försökte förklara att jag brukar vara jättenoga med hur jag ska se ut på kort, men hon ba´…

Ja, det är jobbigt att vara så egocentrisk, jag medger det. Som om nån bryr sig! Mer än jag, alltså. Jag vet inte ens om någon läser det jag skriver här. Jo, Elisabeth, som jobbar i Norge. Hej Bettan!

I dag gjorde jag i ordning lite på mottagningen. Städade undan, dammsög, torkade golv. Jag har tre ångesthögar som jag flyttade runt lite. Ångesthögar är sånt jag ska ta reda på sen. Högar med brev, blanketter, rabattkuponger, räkningar, anteckningar från föreläsningar, kontoutdrag, erbjudande om att byta försäkringsbolag, erbjudande om att gå med i Postkodlotteriet, skrivuppgifter för medberoende, reklamtidning från KICKS som jag tror att jag ska läsa en annan dag, foton som jag tror att jag ska sätta in i albumet snart, kvitton, fakturaadresser, recept på olika nyttiga maträtter, affirmationer, inbjudningskort till ett dop jag inte har tackat ja till än, olästa Gefle Dagblad som är redo för kattlådan, instruktionsbok till Platt-TV:n och en telefonkatalog med hård pärm som jag fick när jag betalade med skjortan och halva brallan för en företagsannons.

Ångesthögar är inget bra namn, säger min dotter, för då tänker jag på dom med ångest och då blir det mycket jobbigare. Hon har rätt. 

 

Uppvuxen i en tjärad eka

Jag har en deltidsanställning i Tierp och ett företag i Gävle. På båda ställena arbetar jag som addiktolog, eller alkohol-och drogterapeut. På mitt företag jobbar jag dessutom som samtalsterapeut, alltså med frågor som inte bara rör beroendeproblematik. Men ibland längtar jag efter något helt annat att jobba med! Fast jag älskar mitt jobb. Jag kan längta efter något ytligt, som att sälja smink, eller köra långtradare. Jag är uppvuxen i en Scania Vabis. En grön. Min styvpappa var åkare i Västerås. Jag var ofta med honom i bilen. Vi åkte till Motala och Hallstahammar och alla möjliga ställen.

Jag brukar säga att efter sexårsåldern växte jag upp i en tjärad eka. Ibland drar jag till med ”En annan är uppvuxen på ett utedass”. Jag vill framstå som att jag inte är så kinkig minsann. Men egentligen är jag det. Sitter det en spindel i hörnet på dasset går jag inte in.

Men att vara uppvuxen i en tjärad eka, det är jag stolt över. Och oerhört tacksam. Det har gett mig så mycket, inte minst har det gett mig kärleken till havet. Och den är så stark i mig.

Nu fanns det fler båtar än ekan, pappa hade en annan träbåt, som inte var flatbottnad, utan hade köl. Den fernissade vi varje år, det var noga att det blev ordentligt gjort. På den hade vi en röd femhästars Archimedes, och vi åkte på badutflykter till öarna och hade matsäck med, och solen sken hela sommarlovet, utom kanske några dar då det regnade, och Lars och Anita och jag hade snigel-tävlingar på Stora Stenen.

I kväll var jag och kollade på Lill-Babs på Teatern. Jag beundrar henne. Hon är otroligt ödmjuk, och jag tror det är äkta, och inget spel. När hon sjunger ”Jag vill leva” gör hon det med övertygelse. Och hon är verkligen levande.

 Jag vill också leva. Inifrån och ut. Jag vill inte gå omkring i ett töcken. Jag vill vara med, vara närvarande, känna, uppleva, se, höra, känna dofter, andas, njuta, våga, vara sann, göra mina val, jag vill älska och bli älskad. Och jag vill gå emot mina rädslor, och lyssna på vad det är JAG VILL. Säga JA när jag menar ja, och NEJ när jag menar nej. Fortsätta växa som terapeut och människa, och följa mina drömmar och visioner.

Tacksam i dag för:

*   mina vänner som jag hade med mig på ”Lill-Babs”

*   ett långt telefonsamtal mitt-i-natten

*   ett mail från Mona som gav mig stöd

 

Visioner och drömmar

Naturen i november är verkligen vacker. Jag var ute i skogen i dag, och såg alla olika nyanser av grått och brunt och grönt. En svag nyis hade bildats på tjärnen, nästan omöjlig att skilja från det kalla klara vattnet som låg alldeles stilla som en spegel. Jag tog en omväg över berget till havet. Det var för högt vattenstånd för att ta sig över till ön utan att blöta ner sig. Jag har lite grejjer där, som jag behöver. Men det blir nog lägre vatten snart, om inte isen lägger sig så det går att gå över på den.

 I går köpte jag ”kvistar” med små lampor i och det blev jättefint hemma, jag fick nästan lite julkänsla! Jag LÄNGTAR! Har redan börjat tänka på vad jag ska baka till advent. Lussekatter såklart, och knäckkaka. Hoppas det blir snö!

I går köpte jag skor. Dom fanns alltså i Gävle, inte i Stockholm. Jag hittade en kjol också, med rosmönster och volanger. Och en matchande top. Så det blev en liten shoppingsession ändå.

I morgon börjar en ny arbetsvecka. Jag ser fram emot den. Tänk om jag hade ett jobb som jag vantrivdes på! Vilken plåga. De flesta av oss är ju fler timmar på våra arbeten än hemma. Då ska det kännas kul och bra att gå till jobbet. Jag tror på att jobba med det som väcker nyfikenhet och lust och glädje! Ibland är det svårt att veta vad det kan vara. Ett tips för att ta reda på det kan vara följande: Om du skulle gå på stan, och det stod fyra, fem personer och pratade om något, vad skulle det vara dom pratade om, som skulle få dig att stanna och vilja lyssna, eller rent av delta i samtalet?  Där har du en nyckel. En annan nyckel kan vara att försöka komma på tio saker som du tycker är kul! Skriv en lista.

Fler tankar…vad är det som får dig att bli uppslukad? Du vet, så där så du glömmer tid och rum, och tiden bara går, det kan ha gått flera timmar fast det känns som högst en.

Go for it! Följ dina drömmar, dina visioner. Vi har dom av en anledning. Se möjligheter, inte hindren! Hindren finns i din skalle för att någon har planterat dom där. Sen har dom vuxit till sanningar. Cementerade. Tills du blir medveten om dom, och börjar omvärdera… 

Några år efter att jag blev uppsagd från Lantmäteriverket träffade jag en f d kollega på stan. Så här lät vårt samtal:

 – Hej! Hur har du det? Är du kvar på LMV?

 – Ja, men det är så tråkigt så jag spyr. Usch jag är så trött på att jobba där!

 – Men varför är du kvar då?

 – Men hur ska en annan få nytt jobb när inte ens ungdomarna får jobb?

Och så här är det ofta. I hennes huvud fanns två sanningar:

1) Ungdomarna får inga jobb. (Inte sant)

2) Om inte ens dom får jobb så får ingen annan heller. (Inte sant)

Om vi bär på såna här förutfattade meningar så blir vi kvar där vi är. Så vem har sagt att ungdomarna inte får jobb? Granska avsändaren! Av vilka anledningar sa han/hon det? Vem har planterat in denna ”sanning” i honom/henne?

Medvetenhet är grunden till all förändring. Bli medveten. Prova, ring, kolla, skicka efter broschyren om den där utbildningen, handla, ta ett steg i riktningen som leder dig fram till just din vision.

Gör det du tycker är roligt. Då går det bra. Byt ut budskapen du har på din inre bandspelare. Tryck på ”delete”, sätt in ett nytt band med andra, positiva budskap. Bli medveten om hur du tänker. Dina tankar blir till ord, orden till handling, handlingarna blir ditt liv. Så var vaksam.

 

 

Men själen fortsatte kanske till Ljusdal

Dagen i Stockholm blev mysig. Shoppingen kan man dock säga ett och annat om. Jag köpte en ögonskugga från DIOR för över femhundra bagare och en grytlapp i julmönster för 29 spänn. Hur många skor och stövlar jag provade vet jag inte, när jag äntligen hade bestämt mig och stod i kön till kassan fick jag syn på ett par skitsnygga stövletter. Problemet var bara att dom redan satt på två fötter. Jag frågade tjejen var hon hade fått tag i dom, och det var på en skoaffär som låg bara ett kvarter ifrån där vi var, så vi gick dit, men då fanns dom inte i min storlek. Dom jag hade tänkt köpa när hon med stövletterna dök upp var plötsligt inte lika lockande längre. Så det blev inga pjuck, jag får väl kolla i stan någon dag i stället.

På tåget hem somnade jag en stund. Väl framme i Gävle tog jag bilen till Ica och köpte lite räkor och annat gott, åkte hem och fick besök. Men jag var inte riktigt närvarande i kväll. Det kändes som om själen inte hade hunnit ifatt mig. Det har den fortfarande inte gjort. Kanske är den kvar i någon skoaffär, eller så hann den inte med när jag klev av tåget, och fortsatte till Ljusdal.

SHOP TIL YOU DROP

Och så kom SNÖN! Jag blir så barnsligt lycklig varje år av att se dom första flingorna.Det åskade i natt också, mitt under snöfallet.För er som sov sött i era sängar.

I dag har jag min lediga dag, och sitter på tåget till Stockholm.Jag ska shoppa loss har jag tänkt. Det var ett tag sen. Men vi får väl se. Det har hänt att jag inte haft med mig något annat nytt än en METRO när jag kommit hem. Hur kul är det på en skala?

Allhelgonahelgen ligger framför oss. En fin helg, som bjuder in till eftertanke och stillhet. Jag går inte till graven alltför ofta, men denna helg och på julen känns det bra att göra det. Jag tycker om att se alla lyktor. Att jag inte går till graven oftare än så gör inte att jag får dåligt samvete. Jag tror att själen lever vidare. Kroppen är bara ett skal, ett tempel för själen. Så för mig är det samma sak att tända ett ljus hemma och vara stilla som att besöka graven. Det finns så mycket som inte går att förklara.Jag har haft för många upplevelser för att kunna säga att när någon dör, är allt slut.

NU är jag kaffesugen kan jag säga. Snart framme. Det är bra. Och allt är som det ska.

Presenter och infall

Ringde B-M i går, ville bara småprata lite och höra om det händer något i kväll. Vi brukar gå ut och äta ibland, tillsammans med A, som numera bos i Stockholm men är i Gävle emellanåt.

När jag frågar vad hon gör svarar hon: ”Jag fick ett infall att laga mat”. Jag fnissar igenkännande, för ibland får jag också såna infall. Det är inte ofta jag använder den där fyrkantiga saken med fyra svarta rundlar på. Jag äter oftast lunchen ute. Men ibland får jag ett ryck och då kan jag laga flera rätter på en gång.

På helgerna är det annorlunda, då vill jag gärna äta något extra gott. Räkor, goda ostar, lax, avocado med fyllning i, och olika röror. Jag kan stå länge i delikatessen på ICA Söder och peka. ”En burk sånt och två hg sånt”. Har ni provat kräftstjärtröran? Den starka! Himlen direkt utan att passera GÅ.

På ICA Söder får trogna kunder presenter varje vecka. Jag gillar att få saker. ”Men det är ju stans dyraste affär”, säger en del. Ja, det kanske det är, men det är också stans trevligaste affär! Nästan som ICA Traktören! ICA Söder har till och med rester av personal från Traktören. Ja, och så får man saker där. Gissa vad jag fick i dag? En ask Wienernougat! Jag ska spara den till jul. Jo det kan jag visst. Om jag lägger den längst in i skåpet så jag inte ser den, eller kanske i husvagnen…

Varför är jag en sån Nattuggla? Jag trivs så himla bra med att vara vaken sent. Men i veckorna får jag skärpa mig, eftersom jag ska till Tierp, (där allt är möjligt), och jobba några dar, och andra dar jobbar jag på mitt eget företag. Jag gillar mitt jobb som addiktolog. Det är en gåva att vara en länk i en annan människas tillfrisknande, för det är inte jag som gör jobbet, det är alkoholisten, eller den medberoende, eller narkomanen eller spelmissbrukaren. Ingen människa har valt att bli beroende, ingen har ansvar för att han har den sjukdom som kallas alkoholism, men varje alkoholist har ansvar för sitt tillfrisknande. Visst är det bra! Så den som lever med en person som är beroende har alltså INTE ansvar för att den andra ska bli nykter.

När en anhörig frågar vad man ska göra för att få någon nykter skulle jag kunna svara ”Så lite som möjligt”. Med det menar jag, att man som anhörig ofta gör en massa saker av kärlek och omsorg för den beroende, att man i stället blir en möjliggörare. En alkoholist behöver nå sin botten, och hur ska det gå till, om någon hela tiden skyddar, räddar och fixar? Tuff kärlek är att säga STOPP och handla därefter.

”Jag ska hjälpa dig”, sa apan, och lyfte upp fisken i trädet.

Värsta energin!

I dag har jag värsta energin igen! Jag har städat lite på altanen, skruvat ner en fönsterbräda som ska bytas, limmat en rullgardin som höll på gå sönder, dammsugit, burit stockar, lagt in saker för vintern i husvagnen som fungerar som ett förråd, diskat, dansat till Guns `n Roses, gått på Walk-about, och jag har mera energi kvar! För mig är det ett kvitto på att jag gör vettiga val, tänker och handlar utifrån det sanna i mig. Endast då kan jag behålla energin själv och fördela den till det jag väljer och har lust till. Och det bara kommer NY!

I förmiddags satt jag först på Facebook och fastnade där en bra stund innan jag tog mig för att logga ut. Det är så kul med Facebook, i går fick jag ett meddelande från min kusins dotter, hon ville lägga till mig i sin vänlista. Vi har aldrig träffats, dom bor långt ner i södra Sverige. Förra sommaren, när jag körde en anhörigvecka på ett behandlingshem i närheten åkte jag till dom för att hälsa på, men då var det ingen hemma.

Men så dök hon upp på FB. Genom FB har jag fått andra kontakter också, som för med sig att jag tar tag i mina visioner och mål. Pusselbitarna läggs på plats…synkronisitet och flöde, bara att åka med.

I natt får vi en extra timme! Det behöver jag! Kan vi inte få FEM eller ÅTTA? Jag VILL så mycket! Tiden räcker inte till! POFF! Nu vill jag fortsätta med vad det nu var jag höll på med!

 

Walk-about

Nu har jag vinterdäck på bilen! Det var inte meningen, jag skulle bara in på Däckverkstan (som för övrigt har kanontrevlig personal och bra service!) för att få hjälp med en ”pyspunka”, men fick rådet att byta till vinterdäck när jag ändå var där. Så jag är redo! Come on ba´! Snöa på!

Det känns lite märkligt att ha vinterdäck samtidigt som båten fortfarande ligger i. Det känns lite märkligt också att det är så varmt så sent i oktober. Jag gick på ”walk-about” i solen i dag, först genom skogen, men på tillbakavägen gick jag efter stranden. Solen värmde och glittrade på vattnet, jag passade på att ta några bilder med mobilkameran.

Livet är gott. I dag är jag tacksam för

  • att jag får bo med naturen och havet så nära
  • att jag har bakat matbröd
  • att Volvon är nyservad – och försedd med vinterdäck

Monster inuti och monster på gamla E4

Allt är redo i mitt innersta,

alla planer och strategier,

det enda jag nu väntar på

är ett startskott från livet.”

Så skrev han, Tommy Hellsten, i sin bok ”Förändring”. Jag var och lyssnade på honom i går. Hans föreläsning handlade mycket om NÄRVARO. Han berättade att han växte upp i ett hus som aldrig blev ett hem, för det fanns ingen som var närvarande. För att kunna vara barn behöver barnet någon att vara barn åt. Någon som ser, bekräftar, lyssnar och tar hand om.

Ordet nykter betyder närvarande. Som drogterapeut skiljer jag på spritfri och nykter. Det går att ställa ifrån sig flaskan men det betyder inte att man blir nykter. Närvarande. I frid med sig själv. Så att omgivningen upplever att det är någon ”hemma”.

I Sverige växer 400000 barn om året upp i hem där det finns ett beroende. I varje klass sitter i snitt 4 – 6 barn som har en förälder eller styvförälder, som missbrukar alkohol eller andra droger. Dessa barn behöver få veta, att det inte är deras fel, Dom behöver få veta, att dom inte är ensamma, och dom behöver få veta, att det inte är DOM som kan göra så mamma/pappa slutar dricka.

Det är aldrig försent att få en bra barndom. Men det krävs att man blir medveten. Att man vågar SE hur det var egentligen. Och att man hittar en terapeut eller en grupp där man är trygg och vågar släppa sina defenser.

Den som inte ser sitt förflutna, och bearbetar det, lever i det. För det man inte har bearbetat anpassar man sig till, och fortsätter upprepa, men med andra aktörer, fast det är samma manus.

Så MEDVETENHET är nyckeln.

Efter föreläsningen, som var i Uppsala, tryckte jag in ”KÖR HEM” på GPS:en, och laddade in Duffy i CD-spelaren, körde som hon i GPS:en sa och upptäckte för sent att jag satt på gamla E4:an i kolmörker och med bara 8 liter i tanken. Jag har inte  mer lokalsinne än en groda, och insåg att det var för sent att försöka hitta tillbaka till nya E4. Otryggheten kom smygande som ett mörkt, kallt monster, som väste hemska saker i öronen på mig. Eftersom jag den senaste tiden har jag glott på mer skräckfilmer än någonsin (jag gillar gulliga filmer, som Sleepless in Seattle och sånt, ni fattar), och det inte fanns en bil förutom min på vägen, så rullades det upp ett och annat smaskigt på min inre vita duk. Jag ringde Maud, och frågade om hon visste om det fanns nån mack numera efter denna öde väg som en gång var en trafikerad och befolkad sträcka med trygga fik som serverade Kanelbullar och varm choklad.

– Näe, säger Maud, du klarar dig nog inte till nästa mack på 8 liter. Men du får ringa till oss om du behöver hjälp.

Så jag kör vidare, kopplar ur i nerförsbackarna och håller mig från att dra på, så bensinen ska räcka längre.

Och inte vet jag om det var i Bälinge eller Månkarbo, men plötsligt lyser PREEM-skylten där på höger sida, och jag svänger in och ser att dom precis ska stänga, men tjejen förbarmar sig och jag får fylla på soppa, och alldeles lycklig sätter jag mig vid ratten igen och drar på ”Serious” och sjunger och skrålar med.

Sa jag att jag fick vinka åt Spelmannen i Björklinge? Det var på tiden!