Hemliga viken.

Molntäckt himmel, inte särskilt varmt men jag väljer ändå att äta frukost ute. Varma morgonrocken ovanpå nattlinnet. Filt runt benen.

Första halvmetern på landgången till flotten är under vatten.

Stenen som jag mäter vattenståndet på med blicken syns inte längre.

Juli är lite svår. Lite kall. Men hellre det än + 37 som det har varit i vissa länder i Europa. Jag orkar inte med sån värme.

Det är slut på kaffevatten. Jag får nog ta och åka till stan. Inte bara på grund av vattnet, jag har lite annat att fixa.

Dotter och barnbarn var här i helgen.

6-åringen och jag rodde in i ”Hemliga viken”, en får passa på när det är högvatten. Jag misstänker att jag tyckte det var mer spännande än vad han tyckte.

Där var vi ungar ibland på sommarloven. Senare smygrökte vi där för ingen såg oss, ens med kikare.

Så många minnen överallt här på ön, och runtom. Jag är uppväxt här, sen jag var 6.

Men mina juli-månader var alltid varma, med blå himmel och ljumma kvällar och nätter.

Allihop.

I alla fall vad jag vill minnas.

 

 

Tid att lösa korsord.

Ibland tänker jag på hur tacksam jag är över de mest triviala saker, som att jag har tid att lösa korsord.

I dag när jag handlade slog jag till på en veckotidning med korsordsbilaga, och kände mig alldeles lycklig för att jag i kväll ska sätta mig på bryggan med min bästa penna och kanske lite gott att äta, och lösa ett riktigt korsord.

Jag har ju Cross Boss i mobilen, men det är inte samma sak som ett korsord på en solvarm sida i en veckotidning.

Och som jag har längtat efter det de sista åren jag jobbade, när jag åkte hemifrån kvart i sju och kom hem ungefär samma tid på kvällen.

Då fanns ingen tid till korsord.

Jag brukade skriva det i inlägg på Facebook, att jag längtade efter att sitta och lösa korsord.

Nu kan jag! Jag har tid. Det finns massor av tid! Inte alla dagar, men jag har tillräckligt med dagar utan en enda punkt i kalendern.

Det finns så mycket att vara tacksam för, som jag ofta bara tar för givet, och glömmer hur jag har längtat och saknat.

Till exempel är det lätt att glömma de där dagarna då jag nyligen hade vad man kallar idiopatisk eller ”stabbing” huvudvärk. Det hugger på ett och samma ställe ungefär var tionde sekund, sedan är det borta (eller är det att jag fokuserar på annat så det inte känns?), och så börjar det igen. Det är smärtsamma hugg som tack och lov bara varar någon sekund.

Men på tredje dagen var det borta. Då var det som vanligt, jag hade inte ont på en fläck i hela min kropp.

Jag kände mig tacksam för att det var så. Men ofta reflekterar jag inte. Det kan komma en tanke ett halvår senare i ett samtal med en kompis eller så. ”Ja just ja, nu har jag inte känt av det där på länge”.

Och samma sak med sånt jag har saknat tidigare. Inte hunnit, inte haft möjlighet.

Som att det finns tid att lösa korsord. Och att jag kan sitta länge på bryggan och äta frukost utan stress till ett jobb tio mil bort.

Jag är tacksam så det känns i hela mig.

För så mycket.

 

På min flotte.

Det har varit ljuvliga sommarkvällar med magiska solnedgångar över ett stilla hav.

Jag har varit ut med min flytande veranda. Det är lite mack innan jag kommer ut, med att göra loss från landgången. I snitt tar det nog minst en kvart varje gång. Men jag gillar det. Jag gillar att sitta där och ta loss sprintarna, dra upp badstegen, lossa från bojarna. Det behöver inte gå fort. Jag kan vara i nuet med varje moment och njuta av vinden i håret, solen som gassar på mina bara axlar, bofinkens glada kvitter och måsarnas skriande.

Jag sitter i min solstol medan flotten sakta lämnar land. Elmotorn hörs knappt.

Här är jag fri.

Ensam på havet med svanar, häger, tärnor och måsar.

Flotten är det bästa jag har införskaffat någonsin.

 

Spik nykter!

Så skrev hon under sitt namn på en sida för sociala medier, en grym kvinna som jag har känt i några år.

Jag tänkte, wow, vilken bra text att ha under namnet i stället för vilket yrke man har, eller vilka högskolestudier man klarat av, eller om man är singel eller i ett förhållande.

Spik nykter säger verkligen en del om en person. Det är med största sannolikhet någon som valt att göra en förändring. Någon som står stadigt. Någon som har gjort upp med sitt förflutna, och troligen lever ett helt annat liv i dag än tidigare.

Att vara nykter är så mycket mer än att ställa bort flaskan. Den som ställer bort flaskan är ”spritfri”, och kommer att hitta en ny drog. Jobba till exempel. Eller spela. Eller shoppa.

Den som är nykter är närvarande.

Att vara närvarande är nog en av de största gåvor vi kan ge till våra barn, och till den vi är tillsammans med överhuvudtaget.

Och ändå, att ta det beslutet, att medge att jag behöver hjälp, det är för de flesta så svårt. Tanken på ett liv utan alkohol kan vara som att dra ner en rullgardin för eviga tider.

Vad ska då livet vara till för om man inte får dricka? Vad finns det kvar? Hur ska man kunna ha roligt nånsin mer?

Det går ju inte att svara på till någon som står med ena benet hos terapeuten för att skriva in sig på en behandling, och det andra benet på systembolaget en kvart innan stängningsdags.

Men den som vill kan gå på ett öppet AA-möte (se möteslista i din kommun under AA på nätet), och höra vad de som sitter där, och har fått ihop några månader utan drickat, har att säga.

Jag har inte träffat en enda människa som har sagt att hon har ångrat att hon blev nykter.

Inte. En. Enda.

Jo, jag kan.

”Kan du springa?”, frågade hon, med betoning på kan.

Jag tvekade inte ett ögonblick, utan svarade att det är klart att jag kan.

Efteråt dök hennes fråga upp igen i mina tankar.

Kan jag springa? När sprang jag senast?

Så jag provade. Det var på ön, jag var nere på flotten och skulle hämta kaffe.

Jag sprang de 25 metrarna upp till stugan.

Jag kunde.

Efter att jag flyttat till stan lämnade jag in cykeln på en cykelverkstad.

Jag har fått frågan om jag kan cykla också, av ett ex.

Det var verkligen inte alldeles självklart att cykla igen, efter flera års uppehåll.

Vingligt att kliva på, att bromsa och stiga av. Jag övar. I dag cyklade jag till

Brynäs, och sedan upp på söder. Det går bättre och bättre. Jag blir inte yr längre.

Jag springer när jag kommer att tänka på den där frågan jag fick. Senast på en

gård i söderort. Jag låtsades springa och leta efter fotbollen, fast jag visste var

den låg.

Jag får inte yrsel när jag springer, men jag får en jäkla puls, och blir andfådd.

Ingenting är tydligen självklart längre, när en är 65.

Jag känner mig faktiskt tacksam för att jag fortfarande kan både cykla och

springa.

Nu ska jag fortsätta träna på det, och sedan lägga till något mer.

Kanske hoppa jämfota?

Vakuum

Efter att jag lämnade ifrån mig nycklarna till huset har jag, tills bara här om

dagen, befunnit mig i ett vakuum.

Total avstängdhet. Inte ledsen inte glad inte arg inte bedrövad inte nånting.

Jag märkte det redan hos mäklaren, när vi gjorde klart.

Det blev tomt.

Jag har varit i det här tillståndet förut, men det var många år sen sist.

I går var jag ut till havet och skogen, jag satt i solen länge länge och bara tog

emot.

All den energi som naturen ger oss, den sög jag i mig. Laddade min kropp och själ

maximalt.

Efter det känner jag livet i mig igen.

 

 

Själen ropar.

Det är inte helt lätt att plötsligt bo i stan.

Jag mår inte som jag brukar, och jag är ganska övertygad om att det är saknaden av naturen, havet och fåglarna som påverkar mig.

Andligheten  är svår att finna i stan. Visst, andlighet är ju något jag har inom mig, men jag behöver påfyllning. Den slags påfyllning som endast naturen kan ge. Och en del annat …

Jag har varit ut till ön ett par gånger och det har känts så starkt att något händer med energin i min kropp.

Jag har omfamnat träden efter stigen, pratat med björken som det snart ska komma krokusar under, jag har viskat till havet och kysst himlen.

Den mesta tiden vistas jag här i min etta. Många dagar är jag i en annan stad och jobbar och läser Emil i Lönneberga för små pyjamasungar. Att gå på stan ”bara för att” lockar mig inte ett dugg. Jag är klar med att kuta i affärer och dra i olika plagg. Någon gång är det OK, men inte ger det någonting för själen.

I dag har jag slaktat en soffa för den var för stor för rummet. Men det blev inte så enkelt som jag trodde och nu sitter jag här i fullkomlig kaos.

 

Ska vi vara i längtet eller uppskatta nuet?

Nu längtas det.
Det längtas efter sommar och sol, rosé i fina glas plåtade i solnedgång, båtfärder på gungande hav och grillfester.
Jag har längtat i mina dar, efter dagar som skulle komma och kanske glömt att uppskatta dagen som var.

Inte tagit vara på nuet. Haft drömmar om en annan tid och andra rum.
I dag är det annorlunda. Jag är oftast nöjd med dagen som är. Kan se och uppskatta även den gråaste februaridag.

Och jag kan känna en ilning i bröstet när jag tänker på dagar som ska komma. Dagar med solglitter och kaffe på bryggan.  Dagar med vita bulliga sommarmoln och citronfjärilar och sädesärlor.

Men det kan ila en grå dag i februari också. Det kan ila över eftermiddagskaffet och över att jag ännu har några värmeljus kvar som kan få brinna i MIO-lyktorna på det vita rumsbordet som jag är så lycklig över.

Och utan grådagar i februari vore inte solglitterdagarna lika ljuvliga.

Som Alfons farmor säger; det är bra att det inte är julafton hela tiden.

Älgarna sa hejdå.

– Ångrar du dig?

Hennes fråga fick mig att rycka till.
Jag hade just berättat om älgarna som dök upp nära huset, precis när jag och några vänner hade lastat ett släp med möbler och flyttkartonger.
Då kom först en älg, hon stannade och stod och såg på oss, försvann bakom träden, och då kom en till.
Det kändes som om de kom för att säga hejdå.

Ångrar jag mig?

Alltså jag hade ”tusen skäl att stanna och tusen skäl att gå”, som i den där låten.

Jag saknar ju naturen, himlens röda färg (som inte syns här på samma sätt), vårljuset, stjärnorna, fåglarna, tystnaden, friden, elden i kaminen, att kunna spela musik på högsta volym, havet, loftet (världens underbaraste sovplats), ekorrarna, älgarna … I could go on and on.

Men.

Det är fint här.
Jag har en fräsch liten lägenhet, har nära till att träffa kompisar, gå ut och luncha, handla på ICA, träffa barnbarnen som bor i stan.

Jag behöver inte ta bilen så fort jag ska nånstans.
Jag behöver inte skotta.
När något knasar gör jag en felanmälan så kommer det någon och fixar.

Det är så kravlöst. Det känns lite som att ta in på hotell.

Jag kanske inte kommer att bo här forever.

Eller så gör jag det.

För här och nu är det alldeles förträffligt att ha den här lyan.

Jag tänker ut var jag ska hänga tavlorna och var spegeln ska vara och så.

Har ju precis i går fått hit de sista möblerna.

Jag vill bo in mig.

Känna efter.

Få bli klar med huset.

Och jag har fortfarande tillgång till samma hav, samma skog, samma stjärnhimmel, och jag kan se himmelens skiftningar från en annan plats, när jag vill.

Ändå. Gör. Det. Lite. Ont.

Men det får göra ont.

Jag har haft betydligt ondare och överlevt.

Separationer. Uppbrott. Bottenlös smärta som inte bara handlade om det som

hände där och då mellan honom och mig, men som hade tusen svarta bottnar.

Livet gör ont ibland.

Och dessemellan är det lyckojubel för just ingenting mer än ett takdropp, en

kram från ett älskat litet barn, en efterrätt som tar en till sjunde himlen, en bra

låt eller första kaffet utomhus i februarisolen.

 

Det kom en enkät.

Jag fick mail från ett viktminskningsföretag där de skickade en enkät med frågor vad jag skulle vilja göra för att påverka min hälsa, mitt mående i livet, som t ex gå i trapporna oftare i stället för att ta hissen, välja att inte äta ni-vet-vad, och en massa frågor om vilka förändringar jag skulle vilja göra.

Det var någon enda fråga om mindfulness i enkäten, annars mest kropp – mat – träning osv.
Ja visst, jag skulle vilja ha bättre kondition, väga mindre (av hälsoskäl för nu har jag inte som mål att komma in i Pippi-tältet längre), och så vidare, men enbart det skulle INTE GÖRA MIG LYCKLIG.

Jag svarade med ett nytt mail:

”Hej!

Jag vill tillägga en sak.

Det vi glömmer och som är viktigare eller lika viktigt som att ha bra kondition, bra vikt, äta sunt osv är HUR VI MÅR INUTI.
Detta pratas det väldigt sällan om.

Inre stress, typ leva i ett destruktivt förhållande, dricka för mycket, ha prestationsångest, leva med arbetsnarkomani och rastlöshet, ständig oro, en känsla av att ”det måste vara klart” innan en ens har börjat, att inte stå ut i sitt eget sällskap, ägna sig åt destruktiv shopping, eller att ständigt ha TV:n på för att tystnaden skapar obehag inuti, kort sagt leva i brist på sinnesro och närvaro och i ett tillstånd av att inte vara vän med sig själv och sin historia …

Jag tror inte vi blir lyckligare av att vi når vår målvikt om vi inte som grund har det bra i själen.

Att ta hand om det inre, det behöver inte betyda att vi har svåra trauman i ryggsäcken, men sånt som vår självbild som kanske är krockad av olika anledningar, eller gamla oläkta sår från barndomen, kritiska budskap som satt sig på den inre hårddisken och fortfarande utgör hinder för att kunna leva ett fint liv där vi får känna oss värdefulla för den person vi faktiskt ÄR, inte för vad vi GÖR, eller hur duktiga vi är, hur tjusiga och ”lyckade” vi ger sken av att vara på olika sociala medier och så.

I dag är SINNESRO för mig betydligt viktigare än att nå en målvikt. Jag vill känna att det är fint att leva, trots för många kilon och skrynklor och mage, men för att jag ser tusen anledningar varje dag att känna tacksamhet, och för att jag har förmåga att vara i närvaro i nuet utan behov av att behöva veta vad som komma skall i nästa stund, eller försöka kontrollera någon/något för att slippa känna hur jag har det med mig själv”.

Ja, ungefär så skrev jag. Inte lika utförligt som texten blev här, men samma budskap. VI BEHÖVER TA ANSVAR FÖR ANDRA DELAR I OSS SJÄLVA ÄN DET VI VILL VISA UPP.

Jag antar att mitt mail inte kommer att noteras nämnvärt, om någon ens läser det på det där viktminskningsföretaget … #feladresspunktcom

Vad tänker ni?
Får vi ett bra liv om vi bara ligger på rätt BMI men ständigt jagas av ett behov att veta vad som ska ske i nästa stund, för att vi inte står ut med att vara närvarande i nuet? För att vi tror att vi måste ha kontroll och styra, kanske ta ansvar för andra vuxna, prestera, göra klart, köpa nya kläder fast garderoben är full för att det kanske ger oss ett kort lyckorus, ha en skinande diskbänk, stressa, prata snabbt utan att lyssna, och aldrig ge oss tillåtelse att andas djuuuuupt, långt ner i magen, känna hur axlarna sjunker och för en kort stund få begrunda hur vi faktiskt har det i livet, med oss själva, fundera över vad som är viktigt EGENTLIGEN, tänka på vårt jobb, är det vad vi vill, hur har vi det med vår omgivning, vårt sätt att se på oss själva och andra?