När det gör ont.

När det gör ont att skriva skjuter jag upp … minnen kommer som jag inte vill kännas vid. Men det här tränger sig på, det går inte en dag utan att det kommer i tankarna.
Nu skrev jag ner det.
Och jag gick inte sönder.
Men jag vet att det inte räcker att skriva, för att bli fri.
Jag är tacksam att jag har ett ställe att vända mig till för att läka. Det som har hjälpt mig är gestaltterapi, som jag även jobbar med själv i mitt företag.
Saker och ting kommer när det är dags.
Det här har legat och viskat, men på senare tid kommit mer och mer i förgrunden.
Och jag har vetat länge att det ska med i min bok om en uppväxt i först en alkoholistfamilj, sedan i en familj med andra dysfunktioner.
Jag skriver inte långa stunder när jag skriver, men jag skriver.
Det är huvudsaken.

Stenarna ska jag i alla fall ta med mig.

Det skrämmer mig, det där att lämna saker som jag inte behöver, till second hand eller återvinningen.

Att göra mig av med grejer.

Jag är rädd att jag ska ångra mig.

Förståndet säger en sak och känslan en annan.

Pärstampen, till exempel.

Tror ni jag kunde lämna den på Second Hand?

Nej. Den följde med hem. Nu ligger den i kökslådan med mitt försvar att jag ska ta den till landet, för den kan vara bra att ha om strömmen går.

Jo kyss Karlsson. Strömmen går visserligen ibland, men det skulle vara ganska märkligt om det skulle hända just den dagen jag hade planerat att göra potatismos.

Så där håller jag på och dribblar med mig själv.

Jag skulle behöva stöd av någon som bara sa ”SLÄNG” och pekade med hela handen. Eller inte förresten. Såna människor blir jag rebell inför. Ingen ska bestämma över mig.

Men OK, en klok mild röst från en person som säger ”jag tror inte du kommer att sakna den där pärstampen, faktiskt”.

Det vore bra.

Jag tänker många tankar om hur jag ska göra med olika saker som jag har i huset.

Det jag absolut ska ta med mig är stenarna. Stenarna från Vithällan långt ute till havs, som jag hämtat med min båt. Runda, släta, vita. Slipade av havets vågor.  Och så soffan. På något vis ska jag nog lyckas knöla in den i lägenheten. Soffbordet också. Fast det blir trångt. Men den där soffan älskar jag. Det är en sån med schäslong på ena sidan och divan på den andra. Stor, mjuk, trygg och perfekt att sova i. Finns det småtroll som ska sova över hos mormor får de jättebra plats på divandelen.

Jag ringde en flyttfirma en dag.

De skulle ha strax under 6000 för att köra några möbler, typ soffa, bord, en hylla och ev en byrå.

Då kan jag lika gärna köpa ny soffa. På riktigt.

Stina Wollter i kväll!

Jag är så förväntansfull inför att få lyssna på Stina Wollter på bibblan i kväll.
Min morgonpigga kompis har lyckats få två sittplatsbiljetter!
Är inte det något att vara tacksam för, så säg!

I går jobbade jag i Stockholm på ett ställe där jag är konsult. Körde fram och tillbaka, det kändes helt OK. Jag är ju Queen of the road sedan många år. Det blir dock mer och mer tåg för mig, det är det där med miljön som gör att jag väljer bort bilen oftare numera.

I dag åt jag lunch med min dotter, det finns fördelar med att bo i stan och jag räknar dom varje dag som ett sätt att övertala mig själv att jag har gjort rätt.

Men när det var blodmåne eller vad det heter här om kvällen var det inte roligt att inte kunna gå ut i kolsvarta natten och uppleva månljuset på kritvit snö.

Ja, jag vänjer mig. Det blir månljus under augustinätterna också och i september, då sitter jag på bryggan medan mångatan glittrar på vattnet.

Men här och nu är det helt OK att vara stadsbo! Gud va bra jag har det.

I lördags hade jag två vänner från Brynäs här, den ena var min bästis hela skoltiden och så C som alltid fanns med i gänget, men som nu under senare år blivit en av mina vänner. Eftersom jag hade haft hand om mitt yngsta lilla hjärtegull på dagen så gjorde jag det enkelt och köpte hem färdig mat från ICA. Det blev en trevlig kväll här i min lilla lya.

Ljuset dröjer sig kvar längre för var dag.

Det gör mig lycklig!

Jag sket fullständigt i vad som hände i vårt land på 1800-talet. Tyvärr.

Jag sitter och äter lunch på en restaurang i Uppsala.

Vid bordet bredvid sitter fyra ungdomar, ivrigt diskuterande sina skoluppgifter.

De är alla engagerade, berättar för varandra om hur de har lagt upp skolarbetet, en säger till de andra att hon ställde alarmet en timme tidigare i morse för att kunna gå igenom det hon skrivit en extra gång.

Ungdomarna pratar ivrigt med varandra. Uppgiften de har är i historia. De diskuterar händelser och årtal. Jag kan verkligen inte undgå att höra, deras röster är entusiastiska och de sitter till höger om mig, det är örat jag hör bäst på som fångar alla deras ord utan ansträngning.

En av dem läser ett stycke ur sitt kollegieblock högt för de andra, för att få feedback och synpunkter innan de skyndar sig tillbaka till skolan.

– Kom, nu måste vi skynda oss, vi börjar snart.

Jag tänker på min egen skoltid. I tvåan i gymnasiet hade jag 200 timmar ogiltig frånvaro.

Jag skolkade helt enkelt. Jag och några andra i klassen satt på Diethelms konditori och drack te i stället för att gå på lektionerna.

Det bränner till lite i bröstet när jag tänker på hur annorlunda det hade kunnat vara. Jag har accepterat, jag har bearbetat, jag har gjort det bästa jag har kunnat i vuxen ålder för att kunna räta upp saker och ting. Så det blev ”folk” av mig, som morsan sa.

– Det kommer aldrig att bli folk av dig! skällde hon.

Folk, det var såna som hade bra utbildning och fina titlar, persianpäls i garderoben och som kunde föra sig.

Jag har ingen fin titel i den bemärkelsen som hon menade. Arkitekt, diplomingenjör, direktör eller lektor. Men jag har ett värdefullt yrke. Fast det hade ju inte räckt. Inte för henne.

Persianpäls skulle jag inte vilja ha.

Men ”föra mig”, det kan jag, när det krävs.

Men jag kan säga precis vad jag tycker också, även om det ibland är bättre att låta bli för att inte hamna i klinch med inkompetenta chefer och så. Men då hade jag i stället svikit mig själv och det har jag slutat med. Så en varning från en viss kommun söderut där jag arbetade har jag, och så får det vara. Jag skulle stå kvar vid det jag sa igen, om det skulle bli nödvändigt. Jag var inte på något vis respektlös mot chefen eller någon annan, men mina värderingar inom mitt yrkesområde dribblar jag inte med.

Så folk av mig har det blivit.

Men tillbaka till ungdomarna på restaurangen som väckte mina tankar om hur det såg ut för mig på gymnasiet.

Jag hade inte förmågan att läsa historia och samhällskunskap. Det gick inte. Däremot var jag duktig i språk. Det flöt på utan att jag pluggande, för att jag var intresserad.

Inuti mig var det ofta kaotiskt, det var oro, nedtryckt ledsenhet och sorg. Jag hade en massa trauman i min barndom i alkoholisthemmet, som liksom levde om i mig.  Som en demon som inte släppte taget och lät mig vara trygg. Jag sökte lindring i godis, popmusik, och var besatt verkligen i min pojkvän. Han betydde  ALLT.

Mina naglar var nerbitna så långt så det blev varinfektioner. När det var kallt på vintrarna värkte det i nagelbädden.

Jag smygrökte och drack öl så fort jag fick en frist från föräldrarna i adoptivhemmet. Det var inte så ofta de var borta eller släppte mig med blicken men det hände.

Att jag skulle ha förmågan att plugga och koncentrera mig på skolarbete fanns inte på kartan. Föräldrarna hotade och tjatade och predikade. Inte hjälpte det.

Och jag tänker om det hade varit nu, hade jag blivit diagnostiserad då med olika bokstavskombinationer? Hade jag fått massa piller?

Tack och lov slapp jag det. För beroendet fanns ju i arvet från min biologiska mamma. Barn till alkoholister löper större risk att fastna i t ex läkemedelsberoende än andra. Sjukdomen är ärftlig. Drogerna olika men att slippa känna kan få en att ta vad som helst som ger en illusion om lindring.

Att döma unga människor som inte passar in i normerna är så jäkla lätt. Ingen tänker på att det finns en anledning till att 9-åriga Liam är full på skoltid, att 11-åriga Angelica boffar, att någon annan unge eldar, stjäl, slåss, whatever. Och drogerna blir starkare, kriminaliteten grövre.

Jag tror inte Lasse i Bullerbyn röker på i nian.

Det jag menar är, att vi skapar våra barn utefter våra förmågor. Och vi är i oss själva skapta efter våra föräldrars förmågor. Vi kan inte skylla på någon. Men var och en av oss kan ta ansvar för oss nu, hur än det såg ut i uppväxten, i skolan, i relationen till de vuxna i familjen, till syskon, kompisar, lärare …

Vi kan börja nu. Vi kan söka hjälp, börja nysta, bearbeta, hitta ett sätt att läka vårt inre barn.

Det är aldrig för sent!

Och vi kan sluta döma.

Vi vet inte vad det är i Kalle som gör att han skolkar, drogar, bryter.

Vad han bär inom sig har vi ingen aning om. Men att Kalle behöver något annat för att vända på skutan i tid kan vi vara eniga om.

 

 

 

Nu är leasingtanden lös igen.

Varje år när jag tror att julen är helt bortstädad dyker det ändå upp någon liten bortglömd tomte i nåt hörn. Det blir säkert så även denna gång, men det mesta har jag packat ner.

Nu står en lampa med grå skärm på fönsterbrädan i rummet. Det är lite trist, faktiskt. Jag älskar ju adventsstakar och vet ni, jag tänker ha kvar EN. Ett litet tag till, bara. Det får man.

En del julsaker är jag så rädd om så jag skulle vilja förvara dem i ett kassaskåp. Det är minnessaker mest, och såna saker jag har fått av mina barn. Och en liten glittrig prydnadsgran i guldfärgad metall som jag har köpt till mig själv, jag tror jag köpte den i London. I år tillkom en ny tomte jag köpte på MIO till samlingen med kära julsaker. Den är skitsöt och jag kan inte för allt i världen låta den följa med övriga julsaker i IKEA-kassen till vinden. Nej, den får bo i köksskåpet till nästa jul.

Min ”leasingtand” som ex-maken brukade kalla den, är lös igen. Jag vet inte hur många gånger jag har tappat den och tandläkaren har satt fast den. Varje gång säger hen: ”Nu är det sista gången vi kan sätta fast den så här, du måste göra en ny”, och jag ser tusenlappar fladdra iväg som servetterna på flotten när sydvästen ger hals.

Jag minns en gång när tanden hade lossnat på lunchen, jag var ju tvungen fortsätta jobba ändå på eftermiddagen och fick sitta och hålla emot den med tungan så den inte skulle ramla ur.

Ljuset dröjer sig kvar längre och längre på eftermiddagarna. Det märks tydlig skillnad redan nu. Och bättre och bättre blir det!

Jag fick ett mail från Cecilia Kärvegård som jobbar med attraktionslagen. Hon skrev att när en kommer in i köket och ser disken på diskbänken kan en i stället fokusera på hur vacker orkidén är på fönsterbrädan. Så himla bra skrivet! Vi ska ha fokus på det som är bra och kul, och som vi blir glada av!

Så f*** the leasingtand. I stället kan jag fokusera på:

… ljuset utanför fönstret trots att klockan är över tre

… att jag har plockat undan julsakerna och julgranen i dag

… hur härligt det ska bli att åka på långkryssning i sommar

… Stina Wollters föreläsning som jag har biljett till

… jag har tre oöppnade kaffepaket i skåpet

… och att jag ska ut och käka lite senare.

 

 

Året närmar sig sitt slut.

Julen är över.

Swosh säger det, och så är det slut.

Jag hade den bästa julafton jag hade kunnat få. Fick vara med de jag älskar mest,

de som är viktigast i mitt liv.

Så hade vi planer även för annandagen, allihopa skulle samlas igen och äta hos mig, men då sprack allting eftersom jag blev sjuk.

Men tacksamheten för julaftonen är kvar. Känslan att se de små öppna sina julklappar. Glädjen. Gemenskapen. maten och godsakerna. Kärleken jag känner som får hjärtat att svämma över.

2018 går mot sitt slut. Jag har ju inte jordens skarpaste minne nu för tiden, men jag minns såklart solglittret på vattnet, frukostarna på bryggan, luncherna på bryggan, middagarna på bryggan, kräftfesten på bryggan, barnbarnens lek på bryggan, alla fikastunder med mina nära och kära där, ja, kort sagt sommaren på bryggan!

Och våren. Våren med walkabouts över berget ner mot tjärnen. Talgoxarna som kvittrar ”snart vår”. Tibasten. De första blåsipporna i sluttningen.

Sjösättningen. Känslan när en ska dra igång motorn igen för första gången  och glider ut genom gattet, ut mot havet. Havet och en öppen horisont.

Midsommarafton på ön. Lekarna, maten, sångerna.

Sedan kom den förbaskade hettan. Jag drog ut på havet, slog av motorn, och satte mig i fören och bara njöt. Efter ett par timmar startar jag motorn och styr in mot ön igen. När jag ska lägga till vid bryggan väller dom ut. Hundratals getingar som varit med på hela båtfärden och säkert flera andra turer utan att jag sett. Jag får panik. Når inte bryggan, får tag i åran och sliter ur den ur sin klyka, och puttar in båten med åran mot en sten på botten. De är överallt runt mig. (Den mycket märkliga manövern som jag gör och kommer på först efteråt är, att jag försiktigt kastar in min iPhone på bryggan! Räddar den först liksom. Fast getingarna skiter ju i den?)

Jag kommer upp på bryggan och springer allt vad jag kan. Tacksam i den stunden att jag inte hade några barn med mig i båten den gången!

Och sensommaren, alltför varm för mig. Jag var mer i vattnet än på land (läs bryggan). Badade och simmade och flöt runt på exmakens surfingbräda. Outhärdlig värme för mig utan närhet till vatten.

Stjärnklara ljumma nätter är däremot något av det finaste jag vet. Jag och en väninna hade ”månvaka” på bryggan med gott att äta.  Kvällen var ljum, månen enorm.

Kräftskiva avverkades, också den i fullmånens sken, en helt magiskt stjärnklar natt. Då var bland annat B och hans kompis med, och B är bra på stjärnbilder. Han visade oss Cassiopeja, som ser ut som ett dubbel-W.  Cassiopeja. Så vackert namn på en vacker stjärnbild.

 

Och havsörnen tvärs över vår lilla ö, fiskgjusen ryttlande över viken och svanarnas vita skepnader som speglas i vattnet borta vid Ormviken.

Sedan fick jag som vanligt olika idéer och sjösatte några.

Några har jag varit på väg att genomföra tidigare men backat.

Jag kan fortfarande backa men så här långt har jag inte släppt det tidigare, så

kanske blir det av nu, med en av de där idéerna.

Vi får se.

Annat från 2018 …

KÄNSLOR AV MAKTLÖSHET:

  • När jag fick vetskap om att ett företag planerar att bygga enorma vindkraftverk utanför vår kust, 420 st, på 325 m! (Större än Eiffeltornet.) Det är sanslöst och vidrigt och det finns en förening som du, som värnar om fågelliv, natur och tystnad kan gå med i utan kostnad. Hemsidan heter www.visionjungfrukusten.se

NYTT JOBB:

  • Jag tackade ja till ett uppdrag i Stockholm, där jag ska leda en grupp en kväll i veckan med början i januari 2019. Känns som en ära att få jobba med några av landets bästa terapeuter!

UTFLYKTER JAG MINNS:

  •  Kolmården med ena dottern och barnbarn. Underbar minnen att spara i hjärtat.
  •  Vi åkte till Öregrund, jag och barndomsvännerna.
  •  Bästisen och jag åkte på kryssning och dansade till Flamingokvintetten!
  •  Barndomsvännerna och jag åkte på kryssning med Eckerölinjen en vacker sommardag!
  • I maj åkte jag på litteraturkryssning!
  • Och årets sista kryssning gick till Helsingfors med ena dottern och hennes familj då vi firade min 65-årsdag! Tyvärr blev barnen sjuka i yngsta dotterns familj så de fick avboka. Men jättefin kryssning med fina minnen!

ANNAT MYS och KUL:

  •   Pepparkaksbak med först A som kom till mormor och bakade.
  •   Pepparkaksbak med W och S hemma hos dom.
  •   Godnattsagor med små, varma pyjamasungar, sånger och ”hitta-på-sagor”.
  •   Påskäggsletningar och promenader efter ”hemliga stigen” där olika skatter kan hittas, och nu senast ”Spökstig” i skogen och även där fanns det skatter!
  •   Återförening med tre kompisar från gymnasietiden. Så roligt!
  •   Äntligen kom jag till ALLSÅNG PÅ SKANSEN! Jag och en kompis åkte ner till Stockholm, och kom till och med med på TV!
  • Min yngsta dotter och jag var på ORUPS 60-årskalas på GLOBEN. En oförglömlig kväll, vilket drag! Och vi skrålade och sjöng med!

Det här är bara ett urval av allt under 2018, och jag har såklart glömt massor just nu!

Jag är oerhört tacksam för mitt liv.

Det handlar inte om mycket pengar och materiella ting. (Fast bryggan och båten, hörni, det är Top Notch att ha.) Men det allra, allra viktigaste, vet ni vad det är för mig?

  • Att ha tillgång till skog och hav.
  • Att ha sinnesro. Lugnt inuti.
  • Att inte göra något jag inte kan stå för.
  • Att vara ärlig.
  • Att känna tillit till livet. Lita på att det bär.
  • Att acceptera det jag inte kan förändra, men förändra det jag kan.
  • Att fortsätta känna tacksamhet. Tacksamhet för det många tar för givet, och det gjorde jag också förut. Såna saker som att få äta mig mätt, ha det varmt och gott i mitt hem, vara frisk, ha familj och vänner, armar att bära mina barnbarn med, fötter att springa på solvarma stenar, ögon att se allt vackert, och nu kan jag skriva HÖRAPPARAT så jag hör bättre!

Med en önskan till er om ett fantastiskt fint 2019!

 

 

Jag kanske är på väg att vilja bli en minimalist.

Det blir mer och mer påtagligt för mig att jag har åt fanders för många prylar.

Ni som känt mig ett tag vet hur jag tidigare verkligen kickade på att handla. Jag älskade att köpa kläder och saker som jag oftast inte behövde. Jag fick ett tillfälligt (vad jag trodde) ”lyckorus”. Ibland fick jag yrsel på större varuhus för att jag blev så exalterad. Jag minns att mina döttrar, som då var tonåringar eller den ena strax däröver, fick liksom leda ut mig ur ett varuhus i Stockholms, (jag tror det hette Debenhams), för att vi inte skulle missa vårt tåg tillbaka hem.

Jag kan fortfarande känna glädje över att handla något jag länge längtat efter eller verkligen behöver, men inte på det där viset som jag kände förut. Nyligen köpte jag ett begagnat köksbord på en ”köp-och-sälj-sida” på FB. Det bordet blir jag fortfarande glad över varje morgon när jag sätter mig där och dricker mitt kaffe. Jag vet inte vad det är med det där bordet, men jag är så rädd om det. Bordet är ett slagbord från IKEA och har lådor där en kan förvara bestick, servetter, ljus med mera. Och det går att göra det pyttelitet om en vill det. Eller fälla ut det så det rymmer fler.

Jag gör mig av med många saker nu. Säljer eller lämnar på återvinningen. Jag känner att jag inte vill fortsätta med en meningslös konsumtion för köpandets skull. Det ger en sinnesförändring ett kort tag, men det är oftast en illusion. En känner sig glad. Upprymd. Men hur länge? Det är en sak att köpa det jag verkligen behöver. Hur ofta har jag ställt mig den frågan?

Hundratals mail om Black Friday har fyllt min inkorg den senaste tiden, jag har känt mig stressad av det. Stressad på det viset att jag har känt att jag missar någonting om jag inte ger mig ut i köpkaoset.

Den kloka delen i mig har hållit mig hemma.

Det är främst en fråga om vår planet. Det är allvar nu. Vi behöver vara rädda om den. Var och en kan bidra med det lilla. Källsortera, välja bort bilåkandet, låta bli att köpa massa onödigt. Skippa flyget (lätt för mig att säga som inte prioriterar att resa utomlands.)

Till jul har jag under alla år pyntat vansinnigt mycket. Tomtar och adventspynt och massa julsaker. Fina saker som förknippas med underbara jular när barnen var små. Julsaker från min kära farmor Signe, som hon hade i granen. Och ljuslyktor till förbannelse. Ljuslyktor som inte hör julen till har jag faktiskt gjort mig av med. Några i alla fall.

Att prylbanta julkartongerna kanske jag inte lyckas med i år. Men jag behöver inte smocka upp allt. Och absolut inte införskaffa ytterligare en adventsstjärna eller en till julgransprydnad.

Att leva minimalistiskt innefattar ju inte bara att prylbanta. Att rensa ut kan bli en inkörsport till förändring av resten av livet.  Det gäller även relationer och vad jag gör av min tid. Till exempel har jag minskat min tid på sociala medier efter en workshop med Linn Fjällmo Vestin, där jag på ett nästan hisnande sätt blev medveten om hur många andra saker jag kan välja att ägna mig åt under en dag. Viktiga saker, som att skriva på min bok till exempel.

När det kommer till relationer vill jag välja vänner som får mig att känna mig glad, och som ger mig energi. Jag har kompisar som får mig att skratta och det är jag så himla tacksam för. Och jag har de som jag kan samtala med om livets alla outgrundliga företeelser. Andra drar ner mig i gnällträsket och där vill jag inte vara.

Ibland lever vi i en omedveten acceptans av sånt som egentligen inte gör oss lyckliga. Medvetenhet är grunden till förändring. Vi har var och en ansvar för våra liv och de val vi gör.

Vad är viktigt för dig?

Vad är det i livet som är värdefullt?

Vad vill du ha kvar?

Vilka personer ger dig energi och vilka umgås du med av gammal vana?

Vad är det du fortsätter göra fast du inte vill?

 

Tacksamhetslista här och nu:

en amaryllisstängel som jag fick i går

min lilla lya i stan på 34 kvadrat (känns så rätt)

lusten att göra *ostnötter till första advent

 

Recept på *ostnötter:

2 dl salta Cashewnötter eller jordnötter
2 dl vetemjöl
1,5 dl riven parmesanost
100 g smör

Sätt ugnen på 200 grader. Hacka nötterna grovt. Blanda mjöl, nötter och ost. Smula ner matfettet och arbeta ihop till en deg. Dela degen i två delar och rulla ut till längder ca 35 cm långa. Skär varje rulle i 15 bitar och rulla varje del
till en liten boll. Lägg på en plåt med bakplåtspapper.
Grädda mitt i ugnen ca 10 minuter. Låt svalna på galler. Servera med vitlöksost.

Ha det bra!

 

 

 

 

Efter tre veckor får jag abstinens.

Längtan efter två underbara gullebarn blev för stor, trots att vi har datum inbokat redan inom en vecka, men jag frågade om jag kunde komma och jag var välkommen. Det får inte gå mer än tre veckor har jag insett. Det skulle inte ha gjort det den här gången heller, men förskolan levererade magsjuka och vissa planerade trevligheter fick ställas in.

Den lilla glada som springer mot mormor på förskolegården, hjärtat fylls av översvallande kärlek varje gång. Jag lyfter upp honom i min famn och snurrar runt, runt. Och sedan hämtar vi syskonet, som skrattande springer rakt in i min farm.

– Jag vill att du ska stanna i miljoner dagar, säger han på kvällen när han försäkrat sig om att jag ska sova kvar.

– Hå ja komma hem hos dej? frågar den lilla och hjärtat går nästan sönder. Tjugo mil är tjugo mil. Men jag säger jaa, det får du jättegärna, en annan dag.

Jag blev hånad på Facebook när jag skrev i en tråd att benämningen ”Livets efterrätt” inte täcker det som det innebär att få barnbarn. En efterrätt är en efterrätt. Att få vara mormor är bland det största i livet.

 

Lite lördagsskriverier.

Tycker så mycket om adventstiden.

Men man får inte börja nu!

Jag har sett att några redan har satt upp adventsstakar och stjärnor.

Aja baja hörni! Det är tillåtet tidigast fredagen före den första advent, det vet ni

väl!

Jag tänker i alla fall inte tjuvstarta.

Rigiditet är inget jag värdesätter i andra situationer, jag är mer ”go with the

flow”.  Inombords fnyser jag ofta åt regler, (ett i vissa fall ännu pågående uppror

mot min rigide farsa i adoptivfamiljen), även om jag följer nästan alla trafik-

regler och jag pratar inte högt på biblioteket eller på bion, slänger absolut inte

skräp i naturen eller fuskar när jag spelar Cross Boss.

Jag har köpt en amaryllis som ska slå ut till advent, har jag tänkt. Och jag ser

fram emot hyacintdoft, röda lyktor för värmeljus och att få baka lussekatter

tillsammans med barnbarnen.

Men här och nu. Lördag mitt i november. Lite blå himmel.

Jag kan välja att skruva ihop en hylla i dag, eller inte. Kanske ska jag ta en sväng

runt kvarteret? Köpa lite blommor? Åka lite buss kanske, nu när jag har fått ett

busskort alldeles gratis. Fast det är tufft, det där att åka buss. Jag åkte en gång

nyligen med en vresig och stressad chaufför. Jag var nervös redan innan jag klev

på. Inte blev det bättre.

När jag provade att lägga mitt nyförvärvade busskort mot kortläsaren klickade

det inte som det skulle, och han slet kortet ur min hand och la det mot en annan

grej där, och sen fick jag tillbaka det och han ba´drog iväg med ett ryck innan en

hade hunnit hitta en sittplats. Bråttom bråttom.

Jag tycker om vänliga människor med sinnesro i kroppen. Som kan kosta på sig

ett leende eller säga ett vänligt ord. Jag har hört av en som åker buss oftare än

jag, att det finns såna chaufförer också.

Hoppas det sitter en sån bakom ratten nästa gång jag åker buss. Om jag nu törs

prova igen.

 

 

 

 

I soffan.

Jag har oftast svårt att tillåta mig att bara sitta i soffan en hel dag.

Det är en viss röst inuti som bråkar på mig. En röst som inte längre har sin

hemvist här på jorden, men i mig lever den kvar.

Jag har pratat med mig själv och sagt att jag får. Jag har all rätt i världen att bara

sitta i soffan. Hur länge jag vill.

Det brukar ibland gå bra, men inte alltid. I så fall ska det vara snöstorm ute, eller, som nu, att jag inte är helt kry. Jag är förkyld. Jag brukar inte skriva det på bloggen eller Facebook. Varför ska en skriva på FB att en är sjuk? Inte hjälper det. Och jag blir då inte gladare av att läsa om folks sjukdomstillstånd. Är en mycket sjuk ska en ringa 1177 eller hälsocentralen, men jag  ser då ingen mening med att det ska behöva basuneras ut på sociala medier.

Men i alla fall. Nu, när jag är lite krasslig, så känns det helt OK att sitta i soffan med tända ljus och en filt. Hela dagen kan jag sitta här utan att den där rösten hackar.

För när jag var barn var det tillåtet att sitta eller ligga bara när jag var sjuk.

Jag fick FANTOMEN av farsan, och ibland en chokladkaka. Det daltades och ömkades och jag fick maten buren till mig, där jag var.

Det är lite skönt i dag att vara förkyld. Jag hade färdig broccoli- och potatissoppa i kylen sen i går, så himla praktiskt. Bara att värma. Och inte behöver jag åka till stan och handla. jag har allt jag behöver.

En blek oktobersol letar sig in genom fönstren högst upp under taket och kastar skuggmönster över rummet. De flesta träd har tappat sina löv nu, så det lysande guldgula utanför köksfönstren finns inte mer.

Jag längtar efter den första snön.

Det är alltid något speciellt med den. Jag blir glad, lycklig! En natt förra veckan

drömde jag att det snöade, det var den första snön som föll, jag drömde så tydligt.

Såg flingorna falla ner mot marken.

Jag vet inte vad det är som gör att jag blir så glad av första snön. Har funderat

mycket på det. Antagligen sitter den glädjen inte i vuxna mig. Det är nog bara lill-

tjejen inuti som vet.

Hon vet nog en hel del, som jag har förträngt.

I går drog vi upp båten, jag och han som hjälper mig varje höst och vår. Det är

skönt att hon ligger på landbacken nu. Det är OK om det blir vinter och is på

viken.

Ibland har jag en tendens att ta snabba beslut och agera på dem genast. Det blir

inte alltid så bra och så får jag backa. Det har blivit så efter utmattningen.

Jag tänker att jag ska bara andas.

Inte vara så snabb med tangenterna på mobilen eller datorn.

Nu ska jag göra kaffe.

Och efter det sätta mig i soffan igen.