Jag vill vara närvarande. Till 100%.

Jag får lite ont i mormorshjärtat. Jag är inte alltid mobilfri när jag träffar mina barnbarn. Dom, som jag älskar mest på jorden. Dom, som absolut är värda ALL min uppmärksamhet. Ändå … kollar Insta, lägger upp nå´t, fipplar med messenger och håller på. Inte hela tiden. Men det händer. Och det är alldeles tillräckligt. Nu pratar jag utifrån mormorsrollen. Jag är inte med någon av mina barnbarn 24/7, jo det är jag förresten visst det, ibland, men det är inte det vanligaste. Jag kan ge dom 100% av mig när vi ses. Utan mobil.
Blicken från ett barn som tittar på en film och på något sätt berörs av det som spelas upp, har ni tänkt på den? Typ ”Såg du, mormor?” eller när han möter min blick i skrattet som kommer från något roligt som hände i filmen. Jag vill vara där då. När den blicken kommer. Jag vill möta den, Sekundsnabb är den. Då vill inte jag ha mobilen i knä och sitta med nerböjt huvud och inte fatta när hans blick söker min. Han är liten nu. NU.
Själv växte jag upp med vuxna som satte alkoholen främst. Det är samma sak. Barnet ser att den vuxna sitter/står i rummet, men är ändå inte där. Det behöver inte innebära att personen är stupfull. Men förändringen som uppstår när någon fått i sig ett par glas gör ändå skillnad för ett barn. Mamma/pappa/farfar (whatever) försvinner lite. Blir lite annorlunda. Skrattet klingar för högt. Röstläget blir konstigt. Personen är plötsligt bakom ett filter. Upptagen av något annat. Icke närvarande. Onåbar. Mina barnbarn har sluppit en mormor som är icke-närvarande på grund av vin eller annan kemisk drog. Men iPhone-addicted, yes. Jag ska bli bättre.

Monster inuti och monster på gamla E4

Allt är redo i mitt innersta,

alla planer och strategier,

det enda jag nu väntar på

är ett startskott från livet.”

Så skrev han, Tommy Hellsten, i sin bok ”Förändring”. Jag var och lyssnade på honom i går. Hans föreläsning handlade mycket om NÄRVARO. Han berättade att han växte upp i ett hus som aldrig blev ett hem, för det fanns ingen som var närvarande. För att kunna vara barn behöver barnet någon att vara barn åt. Någon som ser, bekräftar, lyssnar och tar hand om.

Ordet nykter betyder närvarande. Som drogterapeut skiljer jag på spritfri och nykter. Det går att ställa ifrån sig flaskan men det betyder inte att man blir nykter. Närvarande. I frid med sig själv. Så att omgivningen upplever att det är någon ”hemma”.

I Sverige växer 400000 barn om året upp i hem där det finns ett beroende. I varje klass sitter i snitt 4 – 6 barn som har en förälder eller styvförälder, som missbrukar alkohol eller andra droger. Dessa barn behöver få veta, att det inte är deras fel, Dom behöver få veta, att dom inte är ensamma, och dom behöver få veta, att det inte är DOM som kan göra så mamma/pappa slutar dricka.

Det är aldrig försent att få en bra barndom. Men det krävs att man blir medveten. Att man vågar SE hur det var egentligen. Och att man hittar en terapeut eller en grupp där man är trygg och vågar släppa sina defenser.

Den som inte ser sitt förflutna, och bearbetar det, lever i det. För det man inte har bearbetat anpassar man sig till, och fortsätter upprepa, men med andra aktörer, fast det är samma manus.

Så MEDVETENHET är nyckeln.

Efter föreläsningen, som var i Uppsala, tryckte jag in ”KÖR HEM” på GPS:en, och laddade in Duffy i CD-spelaren, körde som hon i GPS:en sa och upptäckte för sent att jag satt på gamla E4:an i kolmörker och med bara 8 liter i tanken. Jag har inte  mer lokalsinne än en groda, och insåg att det var för sent att försöka hitta tillbaka till nya E4. Otryggheten kom smygande som ett mörkt, kallt monster, som väste hemska saker i öronen på mig. Eftersom jag den senaste tiden har jag glott på mer skräckfilmer än någonsin (jag gillar gulliga filmer, som Sleepless in Seattle och sånt, ni fattar), och det inte fanns en bil förutom min på vägen, så rullades det upp ett och annat smaskigt på min inre vita duk. Jag ringde Maud, och frågade om hon visste om det fanns nån mack numera efter denna öde väg som en gång var en trafikerad och befolkad sträcka med trygga fik som serverade Kanelbullar och varm choklad.

– Näe, säger Maud, du klarar dig nog inte till nästa mack på 8 liter. Men du får ringa till oss om du behöver hjälp.

Så jag kör vidare, kopplar ur i nerförsbackarna och håller mig från att dra på, så bensinen ska räcka längre.

Och inte vet jag om det var i Bälinge eller Månkarbo, men plötsligt lyser PREEM-skylten där på höger sida, och jag svänger in och ser att dom precis ska stänga, men tjejen förbarmar sig och jag får fylla på soppa, och alldeles lycklig sätter jag mig vid ratten igen och drar på ”Serious” och sjunger och skrålar med.

Sa jag att jag fick vinka åt Spelmannen i Björklinge? Det var på tiden!