Spik nykter!

Så skrev hon under sitt namn på en sida för sociala medier, en grym kvinna som jag har känt i några år.

Jag tänkte, wow, vilken bra text att ha under namnet i stället för vilket yrke man har, eller vilka högskolestudier man klarat av, eller om man är singel eller i ett förhållande.

Spik nykter säger verkligen en del om en person. Det är med största sannolikhet någon som valt att göra en förändring. Någon som står stadigt. Någon som har gjort upp med sitt förflutna, och troligen lever ett helt annat liv i dag än tidigare.

Att vara nykter är så mycket mer än att ställa bort flaskan. Den som ställer bort flaskan är ”spritfri”, och kommer att hitta en ny drog. Jobba till exempel. Eller spela. Eller shoppa.

Den som är nykter är närvarande.

Att vara närvarande är nog en av de största gåvor vi kan ge till våra barn, och till den vi är tillsammans med överhuvudtaget.

Och ändå, att ta det beslutet, att medge att jag behöver hjälp, det är för de flesta så svårt. Tanken på ett liv utan alkohol kan vara som att dra ner en rullgardin för eviga tider.

Vad ska då livet vara till för om man inte får dricka? Vad finns det kvar? Hur ska man kunna ha roligt nånsin mer?

Det går ju inte att svara på till någon som står med ena benet hos terapeuten för att skriva in sig på en behandling, och det andra benet på systembolaget en kvart innan stängningsdags.

Men den som vill kan gå på ett öppet AA-möte (se möteslista i din kommun under AA på nätet), och höra vad de som sitter där, och har fått ihop några månader utan drickat, har att säga.

Jag har inte träffat en enda människa som har sagt att hon har ångrat att hon blev nykter.

Inte. En. Enda.

Lill-Babs, i dag var din sista dag på jorden

Jag har gråtit.

Först Jerry Williams. Det var sorg då med.

Men i dag.

Lill-Babs.

Jag hade så mycket viktigt på min to-do-list i dag.

Satt i soffan och hade avslutat min frukost. Började kolla listan för att se vad jag skulle börja med.

”En sak i taget, det viktigaste först”.

Min iPhone plingade till, på messenger hade en vän skrivit R.I.P. Lill-Babs.

Klockan var strax före elva.

Jag skrek rakt ut.

Tårarna kom.

Hon har betytt så mycket. Funnits se´n jag var liten.

Jag blev helt lamslagen. Skrev med mina vänner på messenger och satte på TV:n,

där blev jag sittande. Det var ju mycket om henne ända till eftermiddagen.

Min kropp var så där tung. Som av bly.

Solen sken. Jag ville ingenting. Min göra-lista orkade jag inte längre titta på.

Sedan tog jag bilen i alla fall, och åkte ut. Fastnade i snön. Mycket klantigt. Där

satt jag fast tills en granne kom och drog loss mig. Och min väninna var redan på

väg från Gävle, men när hon kom hade jag redan fått hjälp. Vi åkte hem till mig

och drack kaffe.

Pratade.

Om Lill-Babs förstås.

Och om att vi inte är så långt ifrån 80 längre. Femton år liksom. Femton år att

göra det bästa av. Jag frågade henne vad hon vill med de år som är kvar.

Jag vet vad jag vill. Lite i alla fall.

Jag vet vad som är viktigast. För mig. I mitt hjärta.

Vi kan ju leva längre än till 80, väninnan och jag. Eller inte. Ingen vet. Så därför, jag vill göra det bästa av var dag, var stund. Välja glädje. Göra det jag älskar att göra. Vara med människor jag tycker om. Äta gott men med förnuft, om jag nu vill leva länge och vara frisk, så är det nog viktigt, det tror jag. Fast så mycket annat är minst lika viktigt, typ att ta hand om det som är inuti. Själen. Det inre.

Jag vill fortsätta leva i sinnesro. I ärlighet. I acceptans och i tillit. Jag vill rensa ut det jag har med mig som har skadat mitt inre barn. Det mesta är utrensat. Tror jag. Fast vad vet jag om vad jag kanske förtränger på ett omedvetet plan. Det kommer i så fall när det är dags, när jag är redo.

Brist på andliga principer leder inte till långa lyckliga liv. Det som är inuti, det som vi bär på, våra ouppklarade affärer behöver vi ta ansvar för. Sånt talas det väldigt tyst om. Men att inte äta ditt och inte äta datt, att motionera och så vidare, det får vi tips och råd om hela tiden.

Jag hade en man i behandling som led av högt blodtryck. När han blev nykter blev resultatet bättre och bättre. När behandlingen var slut hade blodtrycket sjunkit till det normala. Det blev tydligt då han regelbundet gick på kontroll för sitt blodtryck.

I 17 år hade han haft högt blodtryck.

Inte en enda gång hade hans läkare fört in samtalet på alkohol, eller frågat om mannens dryckesvanor.

Det är en av alla saker det talas tyst om.

Och om frusna känslor, som sätter sig i kroppen och blir till artros.

Fibromyalgi är oerhört vanligt hos personer som lider av medberoende.

Forskning finns. Men det pratas inte om det. Varför?

Människor som tar hand om sina frusna känslor och sitt medberoende

tillfrisknar.

Precis som alkoholistens blodtryck sjunker när hen väljer att göra behandling.

Jag vill ha lugn i mig. Jag vet vilka verktyg jag behöver till det.

Men det finns inga garantier. Så är det.

Så att leva här och nu är det bästa för mig. Jag oroar mig inte längre för hur det ska bli i maj eller i september 2019. Jag är tacksam för att jag sover gott på natten. Att jag inte har ont någonstans och att jag har min familj. Jag har tak över huvudet och en båt som förhoppningsvis kan sjösättas snart. Jag kan gå och röra mig och jag trivs med att vara med mig. Jag kan fortfarande höra talgoxen även om det inte är lika bra med min hörsel som det har varit. Jag kan dansa i köket medan linsgrytan puttrar på spisen. Jag behöver ingen man för att må bra. Jag behöver inga yttre företeelser för att slippa ångest, typ alkohol, shopping, relationer, en massa brus som TV, dator eller mobil. Jag kan sitta tyst i ett tyst rum eller på en sten i skogen och känna mig lycklig.

Så har det inte alltid varit kan jag säga. Att vara ensam med mig själv gjorde mig rastlös tidigare. Jag behövde alltid ångestreducering i tillfälliga ”Short-term energy-relieving behaviors”, (STERB), typ vara i ett förhållande, alltid ha en godispåse i väskan,  köpa ”något nytt” på H&M som gav mig en illusion om glädje typ 24 timmar, dricka vin på helgen, you name it.

Orsaken fanns inom mig men jag ville inte kännas vid den smärtan. Döva, döva, fly.

Tills jag till sist började kolla vad det var som låg där i ryggsäcken. Det som har hänt har redan hänt. När vi börjar se det, prata om det, lyfta upp i stället för trycka ner, så kommer olika känslor. Skam, ilska, sorg, förtvivlan etc.

Men det är inte farligt att känna.

Att hålla känslorna borta med olika medel, däremot, tror jag kan vara farligt.

 

 

Jag vill vara närvarande. Till 100%.

Jag får lite ont i mormorshjärtat. Jag är inte alltid mobilfri när jag träffar mina barnbarn. Dom, som jag älskar mest på jorden. Dom, som absolut är värda ALL min uppmärksamhet. Ändå … kollar Insta, lägger upp nå´t, fipplar med messenger och håller på. Inte hela tiden. Men det händer. Och det är alldeles tillräckligt. Nu pratar jag utifrån mormorsrollen. Jag är inte med någon av mina barnbarn 24/7, jo det är jag förresten visst det, ibland, men det är inte det vanligaste. Jag kan ge dom 100% av mig när vi ses. Utan mobil.
Blicken från ett barn som tittar på en film och på något sätt berörs av det som spelas upp, har ni tänkt på den? Typ ”Såg du, mormor?” eller när han möter min blick i skrattet som kommer från något roligt som hände i filmen. Jag vill vara där då. När den blicken kommer. Jag vill möta den, Sekundsnabb är den. Då vill inte jag ha mobilen i knä och sitta med nerböjt huvud och inte fatta när hans blick söker min. Han är liten nu. NU.
Själv växte jag upp med vuxna som satte alkoholen främst. Det är samma sak. Barnet ser att den vuxna sitter/står i rummet, men är ändå inte där. Det behöver inte innebära att personen är stupfull. Men förändringen som uppstår när någon fått i sig ett par glas gör ändå skillnad för ett barn. Mamma/pappa/farfar (whatever) försvinner lite. Blir lite annorlunda. Skrattet klingar för högt. Röstläget blir konstigt. Personen är plötsligt bakom ett filter. Upptagen av något annat. Icke närvarande. Onåbar. Mina barnbarn har sluppit en mormor som är icke-närvarande på grund av vin eller annan kemisk drog. Men iPhone-addicted, yes. Jag ska bli bättre.

Känner du igen dig i några av dessa frågor?

Att växa upp i en alkoholistfamilj eller på annat sätt dysfunktionell miljö skapar osunda mönster som det är svårt att bli av med på egen hand.
Några frågor för dig som undrar om du är ett så kallat ”Vuxet barn”:

Har du befunnit dig själv i en relation med en besatt eller farlig person och undrat hur du hamnat där?
Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
Tror du att det är ditt ansvar att ta hand om andras känslor och bekymmer?
Vänder sig släktingar och vänner till dig för att du ska lösa deras problem?
Har du svårt att identifiera känslor?
Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
Stannar du kvar i ett förhållande fast du vet att det inte är bra för dig?
Är du lojal mot människor som inte förtjänar din lojalitet?
Blir du ”kär” i människor som du tror att du kan ”hjälpa”, ”ta hand om” och ”rädda”?
Svarar du ja på någon av dessa frågor kan det vara så att du har sviter av din dysfunktionella uppväxtmiljö, och behöver hjälp och stöd för att få ett sundare förhållningssätt till livet och dig själv.
Den 27:e januari i Gävle kommer det att finnas möjlighet att delta i en workshop där du får verktyg att förändra ditt mönster!
Vill du veta mer? maila på [email protected] eller läs på Facebooksidan Beroenderesurs Sverige.

Förnekandet.

Jag letar efter något, jag letar efter bits till skruvdragaren.
I skåpet ligger många saker och det är rörigt och jag drar ut en kartong som jag bara är nyfiken på vad den innehåller.
Där i kartongen hittar jag journalen igen, journalen som jag skickade efter för många år sedan. Jag tar upp den och läser, och i dag förstår jag innebörden bättre. I dag har jag kunskap.
Cirrhosis hepatis (alchoholica). Datum: 11.7.1960
Tre månader hade hon kvar. Tre månader att leva.
Det jag inte sett (tagit in?) förut är att hon även var tablettmissbrukare.
”Sömnmedel och nervmediciner”.

Azacon 40 mg, 2 tabletter på kvällen. Plus 3 lergigan dagligen.

Plus brännvin.
I journalen står vidare:
”Förnekar fortfarande alkoholmissbruk. Sprit – frågar hon helt förvånat att man kan ställa henne en sådana frågor. Medger svagt att hon tidigare ibland använt vin, men sedan hon fick flickan har hon avstått från alla alkoholhaltiga drycker.”
Mina frågor tar aldrig slut. Jag är 63 i dag. Hon dog strax innan jag skulle fylla 7. Livspusslet är nästan klart. Men jag behöver svar. Jag vet att det finns mer.
Jag ringer till dottern vars föräldrar jag bodde hos när det var som värst.
Hon berättar att hennes mamma ”fick hämta mig hem till sig”. Hur dom tog hand om mig. Hur jag fick följa med dom till Åland. Jag har fina minnen från den familjen. Glada minnen.

Minnen från det som var normalt.

Från en familj som var som andra.
Det kan göra så mycket för barn som växer upp i familjer med en beroendesjukdom, att det finns någon som ser.

Någon som lyssnar, även till det som inte sägs.

Någon som bryr sig om.
Jag hade Alice och Ture.
Det är jag evigt tacksam över.
Dom hade barnbarn i min ålder.
Och ändå tog dom sig tid, ändå gav dom så mycket av sitt till mig.

Jag har varit och träffat deras dotter förut. Jag kommer att åka dit igen.

Folk säger ”man ska inte rota i det förgångna.”

Jo, det ska ”man”.

Jag vill ha sanningen. Jag vill veta. Det överskuggar inte mitt liv längre, eftersom jag har bearbetat mycket.

Men obesvarade frågor finns. Och de påverkar fortfarande.

Jag har svar i dag på vad det var som gjorde att mamma satt och drack rejält mycket redan som 17-åring. (1929). Jag kan känna en medkänsla och en värme för henne. Hon fick aldrig möjligheten att bli nykter.

I mitt yrke i dag möter jag kvinnor med samma öden. Misshandel och övergrepp. Självutplånande. Uppvuxna med alkoholism eller psykisk sjukdom. Ansvarstagande eller rebeller. Tapetblommor. Clowner. Gränslösa och oförmögna att sätta gränser. Med en inre övertygelse om att vara värdelös.

För så blir det i den här sjukdomen. Den talar om att ”du är värdelös. Sup dig full så du slipper känna.”

Inuti, i den äkta delen, finns dock en vilja att leva. En röst som viskar svagt om att få tillgång till ett värdigt liv.

Ett liv utan kemi.

Ett liv med självkänsla.

Utan skuld.

Utan skam.

Jag tänker på de ord jag hörde en gång på en föreläsning:

”Ingen alkoholist har dött förgäves.”

 

Sanningen ska göra oss fria.

Jag har en övergiven unge inuti.

Hon, som är 6 och föräldralös.

Hon, som tror att hon inte får braka ihop, vara förtvivlad, jätteledsen, skräckslagen. Hon, som har lärt sig att ta på en mask, vara stark, duktig och glad. Framför allt glad. För att det inte finns någon vuxen, som orkar. Ingen vuxen, som klarar ens en enda nykter dag längre. Ingen vuxen, som har förmåga att ta emot hennes rädsla och tårar, eller hennes behov av att få vara liten. Liten i en värld där litenhet inte finns på kartan, liten bland tomma brännvinsflaskor och snapsglas och sena nätter när andra barn ligger och sover tryggt i sina sängar för länge sedan, och Bill-fimpar i överfulla askfat.

Och så fiolen. Cittran och fiolen. Det var i början av kvällen. Senare, efter för många groggar var det blod och knytnävar och glasskärvor på golvet.

Det var då hon kröp in i en garderob i hallen och stängde dörren inifrån genom att hålla in den blanka delen i låset och dra samtidigt.

Jag har blivit rätt bra på att ta hand om den där ungen i dag. Fattat att ingen annan än jag kan göra det. Ingen drömprins, som jag trodde förut. ”Bara det kommer någon som älskar mig går det onda över” … Många tror på den lösningen. Tyvärr, det håller inte.

Klyschan ”att lära sig älska sig själv” är inte bara en klyscha. Men flyr vi in i relation efter relation utan att någonsin våga möta det som ligger som en varböld inuti blir det inget bra.

I morse var Sanna Lundell på Nyhetsmorgon och pratade om alkoholism och medberoende.

På ett rakt och konkret sätt pratade hon. Inga omskrivningar. Inga försköningar.

Det behövs lyftas på hymlandes lock i det här landet, när det gäller alkoholism.

Prata ut. Lyft upp. Sluta tissla och tassla. Ta bort skammen.

Det var inte mitt fel att jag växte upp i ett alkoholisthem och det var inte ditt fel att du gjorde det.

Det var inte ens de vuxnas fel. Dom, som söp.

Jag tänker fortsätta prata och skriva om min upplevelse av att växa upp i ett alkoholisthem, och vad det gjorde med mig.

Det hjälper andra i samma situation.

Jag var i en grupp för ungdomar för ett tag sedan, och pratade om min uppväxt.

En tjej började gråta.

Hon trodde att hon var ensam om, att ha föräldrar som slogs i fyllan.

För henne var det en enorm lättnad att veta, att hon inte var ensam. Hon fick en möjlighet att våga börja berätta. Att upptäcka att det fanns någon, som kände igen och kunde stå kvar och ta emot. Lyssna. Utan att oja sig och tycka synd om.

Tycka synd om hjälper ingen.

Att känna med är fint. Det är skillnad.

Sanna Lundell gör tydligen ett program eller kanske det är en serie, som ska sändas senare, om medberoende.

Det ser jag fram emot att få se.