En kvinna berättar.

 

”När jag var arton var jag och en väninna på krogen för första gången, och vi beställde in en varsin Cuba Libre.
När vi hade druckit ur gick vi på toaletten, väninnan gick in först och jag stod och tittade i spegeln och tänkte; Jag känner av den där drinken! Jag ska ha en till!
När väninnan kom ut från toaletten och jag skulle gå in tittade hon snabbt på mig och sa; Du, jag känner av den där drinken. Jag ska inte ha någon mer”.

Den berättelsen är så tydlig.

En av dessa kvinnor är alkoholist. Gissa vem av dem?
Hon är nykter sedan femton år nu, och minns den kvällen då hon drack sin första Cuba Libre, och ville ha mer.

 

Ta sig i kragen kan man väl?

”Det kan vara sommarens sista”, den tanken har kommit nu vid de senaste båtturerna och morgondoppen från bryggan.
Däremot nätterna när jag ligger på samma brygga och tittar på stjärnorna, de vet jag att det blir många, många än.
Jag har accepterat att vara i stan lite då och då.
Sett fördelarna igen med min centralt belägna lägenhet, den är inte alls dum att ha.
På balkongen tänder jag en lykta på kvällarna, och jag har lite växter där. Ibland sitter jag där ute och glor på bussarna och tar en kopp kaffe.
Jodå, så att.
Jag är tacksam. På riktigt. Lyxen att ha rinnande vatten är uppskattad! Och en slipper koka till disken.
Så har jag fått lite motivation inför hösten med marknadsföring igen.
Till exempel blir det anhörigdagar 4:e till 6:e oktober.
Jag har föreläsningar inbokade och jag ska ha en skrivkurs på Medborgarskolan med start i oktober, fyra tillfällen.
Mer kommer, jag vet bara inte riktigt var just nu, men föreläsa, det ska jag.

Kunskap om beroendesjukdomen fattas fortfarande.
Många klankar ner på den beroende och fnyser att han/hon kan väl skärpa sig.
Ta sig i kragen.
Det är väl bara att sluta! Hur svårt kan det va?

Så nog finns det att göra, när detta ämne ligger en varmt om hjärtat, och när jag sett så många tillfriskna och få ett fint liv.

Varje alkoholist narkoman etc är värd att få den möjligheten.

Precis varenda en.

Förnekandet.

Jag letar efter något, jag letar efter bits till skruvdragaren.
I skåpet ligger många saker och det är rörigt och jag drar ut en kartong som jag bara är nyfiken på vad den innehåller.
Där i kartongen hittar jag journalen igen, journalen som jag skickade efter för många år sedan. Jag tar upp den och läser, och i dag förstår jag innebörden bättre. I dag har jag kunskap.
Cirrhosis hepatis (alchoholica). Datum: 11.7.1960
Tre månader hade hon kvar. Tre månader att leva.
Det jag inte sett (tagit in?) förut är att hon även var tablettmissbrukare.
”Sömnmedel och nervmediciner”.

Azacon 40 mg, 2 tabletter på kvällen. Plus 3 lergigan dagligen.

Plus brännvin.
I journalen står vidare:
”Förnekar fortfarande alkoholmissbruk. Sprit – frågar hon helt förvånat att man kan ställa henne en sådana frågor. Medger svagt att hon tidigare ibland använt vin, men sedan hon fick flickan har hon avstått från alla alkoholhaltiga drycker.”
Mina frågor tar aldrig slut. Jag är 63 i dag. Hon dog strax innan jag skulle fylla 7. Livspusslet är nästan klart. Men jag behöver svar. Jag vet att det finns mer.
Jag ringer till dottern vars föräldrar jag bodde hos när det var som värst.
Hon berättar att hennes mamma ”fick hämta mig hem till sig”. Hur dom tog hand om mig. Hur jag fick följa med dom till Åland. Jag har fina minnen från den familjen. Glada minnen.

Minnen från det som var normalt.

Från en familj som var som andra.
Det kan göra så mycket för barn som växer upp i familjer med en beroendesjukdom, att det finns någon som ser.

Någon som lyssnar, även till det som inte sägs.

Någon som bryr sig om.
Jag hade Alice och Ture.
Det är jag evigt tacksam över.
Dom hade barnbarn i min ålder.
Och ändå tog dom sig tid, ändå gav dom så mycket av sitt till mig.

Jag har varit och träffat deras dotter förut. Jag kommer att åka dit igen.

Folk säger ”man ska inte rota i det förgångna.”

Jo, det ska ”man”.

Jag vill ha sanningen. Jag vill veta. Det överskuggar inte mitt liv längre, eftersom jag har bearbetat mycket.

Men obesvarade frågor finns. Och de påverkar fortfarande.

Jag har svar i dag på vad det var som gjorde att mamma satt och drack rejält mycket redan som 17-åring. (1929). Jag kan känna en medkänsla och en värme för henne. Hon fick aldrig möjligheten att bli nykter.

I mitt yrke i dag möter jag kvinnor med samma öden. Misshandel och övergrepp. Självutplånande. Uppvuxna med alkoholism eller psykisk sjukdom. Ansvarstagande eller rebeller. Tapetblommor. Clowner. Gränslösa och oförmögna att sätta gränser. Med en inre övertygelse om att vara värdelös.

För så blir det i den här sjukdomen. Den talar om att ”du är värdelös. Sup dig full så du slipper känna.”

Inuti, i den äkta delen, finns dock en vilja att leva. En röst som viskar svagt om att få tillgång till ett värdigt liv.

Ett liv utan kemi.

Ett liv med självkänsla.

Utan skuld.

Utan skam.

Jag tänker på de ord jag hörde en gång på en föreläsning:

”Ingen alkoholist har dött förgäves.”