Känner du igen dig i några av dessa frågor?

Att växa upp i en alkoholistfamilj eller på annat sätt dysfunktionell miljö skapar osunda mönster som det är svårt att bli av med på egen hand.
Några frågor för dig som undrar om du är ett så kallat ”Vuxet barn”:

Har du befunnit dig själv i en relation med en besatt eller farlig person och undrat hur du hamnat där?
Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
Tror du att det är ditt ansvar att ta hand om andras känslor och bekymmer?
Vänder sig släktingar och vänner till dig för att du ska lösa deras problem?
Har du svårt att identifiera känslor?
Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
Stannar du kvar i ett förhållande fast du vet att det inte är bra för dig?
Är du lojal mot människor som inte förtjänar din lojalitet?
Blir du ”kär” i människor som du tror att du kan ”hjälpa”, ”ta hand om” och ”rädda”?
Svarar du ja på någon av dessa frågor kan det vara så att du har sviter av din dysfunktionella uppväxtmiljö, och behöver hjälp och stöd för att få ett sundare förhållningssätt till livet och dig själv.
Den 27:e januari i Gävle kommer det att finnas möjlighet att delta i en workshop där du får verktyg att förändra ditt mönster!
Vill du veta mer? maila på [email protected] eller läs på Facebooksidan Beroenderesurs Sverige.

Förnekandet.

Jag letar efter något, jag letar efter bits till skruvdragaren.
I skåpet ligger många saker och det är rörigt och jag drar ut en kartong som jag bara är nyfiken på vad den innehåller.
Där i kartongen hittar jag journalen igen, journalen som jag skickade efter för många år sedan. Jag tar upp den och läser, och i dag förstår jag innebörden bättre. I dag har jag kunskap.
Cirrhosis hepatis (alchoholica). Datum: 11.7.1960
Tre månader hade hon kvar. Tre månader att leva.
Det jag inte sett (tagit in?) förut är att hon även var tablettmissbrukare.
”Sömnmedel och nervmediciner”.

Azacon 40 mg, 2 tabletter på kvällen. Plus 3 lergigan dagligen.

Plus brännvin.
I journalen står vidare:
”Förnekar fortfarande alkoholmissbruk. Sprit – frågar hon helt förvånat att man kan ställa henne en sådana frågor. Medger svagt att hon tidigare ibland använt vin, men sedan hon fick flickan har hon avstått från alla alkoholhaltiga drycker.”
Mina frågor tar aldrig slut. Jag är 63 i dag. Hon dog strax innan jag skulle fylla 7. Livspusslet är nästan klart. Men jag behöver svar. Jag vet att det finns mer.
Jag ringer till dottern vars föräldrar jag bodde hos när det var som värst.
Hon berättar att hennes mamma ”fick hämta mig hem till sig”. Hur dom tog hand om mig. Hur jag fick följa med dom till Åland. Jag har fina minnen från den familjen. Glada minnen.

Minnen från det som var normalt.

Från en familj som var som andra.
Det kan göra så mycket för barn som växer upp i familjer med en beroendesjukdom, att det finns någon som ser.

Någon som lyssnar, även till det som inte sägs.

Någon som bryr sig om.
Jag hade Alice och Ture.
Det är jag evigt tacksam över.
Dom hade barnbarn i min ålder.
Och ändå tog dom sig tid, ändå gav dom så mycket av sitt till mig.

Jag har varit och träffat deras dotter förut. Jag kommer att åka dit igen.

Folk säger ”man ska inte rota i det förgångna.”

Jo, det ska ”man”.

Jag vill ha sanningen. Jag vill veta. Det överskuggar inte mitt liv längre, eftersom jag har bearbetat mycket.

Men obesvarade frågor finns. Och de påverkar fortfarande.

Jag har svar i dag på vad det var som gjorde att mamma satt och drack rejält mycket redan som 17-åring. (1929). Jag kan känna en medkänsla och en värme för henne. Hon fick aldrig möjligheten att bli nykter.

I mitt yrke i dag möter jag kvinnor med samma öden. Misshandel och övergrepp. Självutplånande. Uppvuxna med alkoholism eller psykisk sjukdom. Ansvarstagande eller rebeller. Tapetblommor. Clowner. Gränslösa och oförmögna att sätta gränser. Med en inre övertygelse om att vara värdelös.

För så blir det i den här sjukdomen. Den talar om att ”du är värdelös. Sup dig full så du slipper känna.”

Inuti, i den äkta delen, finns dock en vilja att leva. En röst som viskar svagt om att få tillgång till ett värdigt liv.

Ett liv utan kemi.

Ett liv med självkänsla.

Utan skuld.

Utan skam.

Jag tänker på de ord jag hörde en gång på en föreläsning:

”Ingen alkoholist har dött förgäves.”

 

Det inre sårade barnet.

För många av oss fanns ingen vuxen att lita på.
Vi blev berövade vår rätt att vara barn.
Obekräftade, osedda, utan omsorg och trygghet irrade vi omkring och gjorde vad vi kunde för att få uppmärksamhet.
Vi blev ”duktiga” och tog ansvar för de vuxna, eller så blev vi rebeller, eller ständigt skämtande ”clowner”. Några av oss blev de osynliga, som ingenting krävde. Till synes nöjda, tysta hade vi bestämt oss för att inte vara till besvär.
Vi var alla vilsna och kände oss ensamma i våra struliga familjer.
För att överleva tog vi på oss de olika rollerna, som många av oss fortfarande lever i.
Rollerna stelnade till falska identiteter.
De vi var ämnade att bli kom inte fram.
Inuti oss finns den lilla flickan eller pojken, som kanske fortfarande väntar på att få komma fram.
Väntar på att bli sedd, lyssnad på, bekräftad och älskad.
Finns du
där
för ditt
inre
sårade
barn?
Addiktolog Eva Åströms foto.

Våga säga nej till det du inte längre vill ha i ditt liv.

Andlighet kan vara så mycket.

Det kan vara ett sätt att må bra i en strulig värld.

Att våga lita på, att allt är som det ska fast det kanske inte är som jag vill att det ska vara jämt.

Att våga lita på något större än jag själv är andlighet för mig. Kunna lämna över. Släppa taget. Åka i baksätet.

Naturen, med alla dess skiftningar, är definitivt den plats där jag starkast känner andlighet. Under stjärnorna, på havet, när himlen färgas röd av en solnedgång eller dunkelblå av ett åskväder som närmar sig. Björkarnas lila nyans i mars. Det första snöfallet, jag älskar det! Varenda år blir jag barnsligt lycklig av den första snön. Jag vill ut och fånga snöflingor med munnen och när det blir mer snö vill jag göra snöänglar!

Snö är andligt.

Vackert.

Rent.

Stämningsfullt och juligt.

Tänk om vi är här av en anledning. Tänk om vi inte bara har ett enda liv. Tänk om det finns en mening med allt som sker, med alla vi möter. Tänk om vi möter just den vi möter för att det finns en möjlighet i det. En möjlighet att växa, att bearbeta, att lära oss något om oss själva.

Kaj Pollak säger att vi har mest att lära av ”ettorna”. De, som vi inleder något djupare med, de vi blir kära i, och väljer att leva med.

Tänk om de är våra viktigaste lärare.

Tänk om de, som vi får mest smärta av i kärleksrelationer är utsända.

Tänk om vi ska upptäcka, att han är precis som mamma, eller pappa, eller styvfarsan eller någon annan vi har ouppklarade affärer med. Och nu har vi chansen att klara upp vår unfinished business. Som vuxen. När vi var barn kunde vi inte. Vi stod ut för det fanns inga val. Vi var maktlösa, vi var små varelser som inte kunde försvara oss, och ofta fick vi budskapet att det som sker här hemma talar vi inte om. Vi var utlämnade till det dysfunktionella, vare sig det gällde missbruk, övergrepp, ilska och våld, psykisk sjukdom eller stark religiös fanatism.

Vi förstod inte. Vi var förtvivlade. Ensamma i vår upplevelse.

Vi trodde att det var oss det var fel på.

Som vuxna kan vi söka upp en samtalskontakt eller en självhjälpsgrupp. Vi kan gå i anhörigbehandling. Vi kan åka på så kallade ”vuxna Barn-veckor”.

Vi kan ta hand om oss själva och välja bort det som inte längre gagnar oss.

Det kunde vi inte när vi var barn.

För att hitta till en lösning behöver det ofta göra ont först.

Smärtan gör att vi söker hjälp.

Ibland kommer en utsänd och gör illa oss känslomässigt på samma sätt som någon gjorde när vi var barn.

Då har vi möjlighet att välja.

Ska jag tillåta den här personen att behandla mig illa?

Ska jag fortsätta på samma väg som jag alltid gått?

Eller ska jag för en gångs skull stå upp för mig…

Att tillfriskna är ett sätt att få stopp på smärtan.