Back to the 80´s

Vaknar nio och känner mig bara så glad. Solljuset flödar in i rummet, jag kliver upp och gör gröt. Av Paulun har jag lärt mig att skiva banan på gröten, och sen ösa på massor av kanel. Det är faktiskt himla gott.

Ser på termometern att det är minus tre, nu börjar det bli dags att ta upp båten. Det är inte många båtar kvar vid piren nu. Jag älskar min båt. Jag är ute på havet så mycket jag bara kan. Den här sommaren har jag varit ute så mycket så det har känts som om det har gungat mest hela dagarna, vid matbordet, på jobbet, i affärerna och överallt. Att ta båten och styra ut mot horisonten, slå av motorn och bara driva, det är lycka! Jag lägger mig i båten, ser på måsarna ovanför, lyssnar till vågornas kluckande och bara är. En termos med iskaffe och en anteckningsbok hör till, det kommer många tankar när jag ligger där och en del av dom är värda att sätta på pränt.

Lunchen med väninnan i går ledde till att vi knallade in på Lantmäteriverket, där vi båda jobbat under en hel del år. Typ 23. Plötsligt är det åttitalet igen, vi hälsar på M och minns när vi tre satt i samma rum, och när hon berättar att hennes son har fyllt 40 håller vi på skrattar ihjäl oss för vi kan inte få ihop hur det har gått till! Vi glömmer just då att vi har fyllt 40 själva, och 50 också för den delen, och när vi frågar efter Sten, och M svarar att han har gått i pension, då blir det bara för mycket. Vi kommer in på höjdkurvor som vi graverade med små vagnar, vi satt som mälor med näsan i gravyrplasten och jag minns -83, när jag höll på med en fjällkarta, FROSTVIKEN NO, jag var gravid i åttonde månaden och att ligga över ett ljusbord med en gravyrvagn då var inte lätt kan jag säga. På radion gick ”Neverending Story”, kurvorna på Frostvikenbladet var täta med 5 meters ekvidistans, och jag minns speciellt ett område där järnvägen också skulle graveras mellan kurvorna, plasten sprack, K-tuschen flödade ut när jag skulle laga. Min dotter kom innan jag var klar med Frostviken och jag befriades från denna Neverending Story.

Att besöka Lantmäteriverket är nästan som att komma hem. Jag blir glad när jag kliver in där. Mycket är nytt, en del  lokaler är omgjorda, men det mesta är ändå välbekant och tryggt. Jag saknar er som jag jobbade med, jag saknar Luciafirandet i matsalen,  jag saknar fotolabbet som det var då, jag saknar kartbutiken och till och med arkivet med de gamla flygbilderna i sina pappmappar.

Vi bestämde att vi ska gå ut och  äta snart, och prata mer minnen.