Här och nu är en förträfflig plats att vara på.

Jag skriver väl ändå, jag.

Fast ingen verkar läsa min blogg längre.

Jag skriver för min skull.

För att jag behöver få ut olika tankar, olika ord och känslor.

Ibland tänker jag att jag ska lägga upp något inlägg på Facebook. Men då kanske den eventuelle läsaren bläddrar bakåt och hittar inlägg som jag har skrivit när jag var arg. Jag vet inte om jag kan stå för de inläggen i dag. Jag vill inte läsa dom längre men jag tror att jag kan hitta dom om jag söker på ”avsågad hagelbrakare”.

Well, nu skulle jag skriva om en sak som jag reagerade starkt på för många år sedan. Inte med irritation eller ilska, mer med medkänsla. Det kändes så andefattigt, som Gunnel skulle ha sagt.

Den här personen åkte utomlands två gånger varje år, tillsammans med sitt vuxna barn.

Det var alltid vecka 32 och så en annan vecka som jag inte minns. När hen kom hem sa hen ”Nu är det si och så många veckor tills vi ska åka nästa gång.”

Hen räknade månader och veckor och uttryckte längtansfullt hur långt det var till nästa resa.

Och jag tänkte, men alla veckor emellan då? Alla dagar, stunder, är inte de värda någonting? Är nuet inte värt något alls, nuet en disig tisdag i oktober till exempel? En sån dag som man kan göra äppelpaj med vaniljsås, eller gå i skogen och känna doften av blöta löv på stigen? Eller njuta av ett stormigt hav, läsa en bok, dricka te och tända mängder av ljus.

Jag minns en annan person som sa i september, efter att även hen kommit hem från en resa: ”Nu får man börja tänka på julen”.

”Redan?” frågade jag.

”Ja, för nu är det ju ingenting förrän det är jul!”

Jo, tänkte jag, det är massor av guldglittriga ögonblick om du väljer att titta efter, men det var lite skavigt med den personen redan, så jag var tyst för en gång skull.

Och i dag hörde jag åter en person som klagade på att det är så långt tills det blir sommar.

Ja, och tur är väl det! Tänk om det skulle bli sommar genast och vi inte skulle få se snön som äntligen kommer nu, och sedan höra talgoxen i februari, upptäcka tibasten i mars och blåsipporna och tranorna och varje dag kunna njuta av ljusets återkomst.

I dag märktes det. Strax före tre var det fortfarande ljust.

Guldkornen finns. Jag kallar dom ”ögonblickslyckor”. Jag tror det handlar mycket om vad vi väljer att fokusera på.