Lill-Babs, i dag var din sista dag på jorden

Jag har gråtit.

Först Jerry Williams. Det var sorg då med.

Men i dag.

Lill-Babs.

Jag hade så mycket viktigt på min to-do-list i dag.

Satt i soffan och hade avslutat min frukost. Började kolla listan för att se vad jag skulle börja med.

”En sak i taget, det viktigaste först”.

Min iPhone plingade till, på messenger hade en vän skrivit R.I.P. Lill-Babs.

Klockan var strax före elva.

Jag skrek rakt ut.

Tårarna kom.

Hon har betytt så mycket. Funnits se´n jag var liten.

Jag blev helt lamslagen. Skrev med mina vänner på messenger och satte på TV:n,

där blev jag sittande. Det var ju mycket om henne ända till eftermiddagen.

Min kropp var så där tung. Som av bly.

Solen sken. Jag ville ingenting. Min göra-lista orkade jag inte längre titta på.

Sedan tog jag bilen i alla fall, och åkte ut. Fastnade i snön. Mycket klantigt. Där

satt jag fast tills en granne kom och drog loss mig. Och min väninna var redan på

väg från Gävle, men när hon kom hade jag redan fått hjälp. Vi åkte hem till mig

och drack kaffe.

Pratade.

Om Lill-Babs förstås.

Och om att vi inte är så långt ifrån 80 längre. Femton år liksom. Femton år att

göra det bästa av. Jag frågade henne vad hon vill med de år som är kvar.

Jag vet vad jag vill. Lite i alla fall.

Jag vet vad som är viktigast. För mig. I mitt hjärta.

Vi kan ju leva längre än till 80, väninnan och jag. Eller inte. Ingen vet. Så därför, jag vill göra det bästa av var dag, var stund. Välja glädje. Göra det jag älskar att göra. Vara med människor jag tycker om. Äta gott men med förnuft, om jag nu vill leva länge och vara frisk, så är det nog viktigt, det tror jag. Fast så mycket annat är minst lika viktigt, typ att ta hand om det som är inuti. Själen. Det inre.

Jag vill fortsätta leva i sinnesro. I ärlighet. I acceptans och i tillit. Jag vill rensa ut det jag har med mig som har skadat mitt inre barn. Det mesta är utrensat. Tror jag. Fast vad vet jag om vad jag kanske förtränger på ett omedvetet plan. Det kommer i så fall när det är dags, när jag är redo.

Brist på andliga principer leder inte till långa lyckliga liv. Det som är inuti, det som vi bär på, våra ouppklarade affärer behöver vi ta ansvar för. Sånt talas det väldigt tyst om. Men att inte äta ditt och inte äta datt, att motionera och så vidare, det får vi tips och råd om hela tiden.

Jag hade en man i behandling som led av högt blodtryck. När han blev nykter blev resultatet bättre och bättre. När behandlingen var slut hade blodtrycket sjunkit till det normala. Det blev tydligt då han regelbundet gick på kontroll för sitt blodtryck.

I 17 år hade han haft högt blodtryck.

Inte en enda gång hade hans läkare fört in samtalet på alkohol, eller frågat om mannens dryckesvanor.

Det är en av alla saker det talas tyst om.

Och om frusna känslor, som sätter sig i kroppen och blir till artros.

Fibromyalgi är oerhört vanligt hos personer som lider av medberoende.

Forskning finns. Men det pratas inte om det. Varför?

Människor som tar hand om sina frusna känslor och sitt medberoende

tillfrisknar.

Precis som alkoholistens blodtryck sjunker när hen väljer att göra behandling.

Jag vill ha lugn i mig. Jag vet vilka verktyg jag behöver till det.

Men det finns inga garantier. Så är det.

Så att leva här och nu är det bästa för mig. Jag oroar mig inte längre för hur det ska bli i maj eller i september 2019. Jag är tacksam för att jag sover gott på natten. Att jag inte har ont någonstans och att jag har min familj. Jag har tak över huvudet och en båt som förhoppningsvis kan sjösättas snart. Jag kan gå och röra mig och jag trivs med att vara med mig. Jag kan fortfarande höra talgoxen även om det inte är lika bra med min hörsel som det har varit. Jag kan dansa i köket medan linsgrytan puttrar på spisen. Jag behöver ingen man för att må bra. Jag behöver inga yttre företeelser för att slippa ångest, typ alkohol, shopping, relationer, en massa brus som TV, dator eller mobil. Jag kan sitta tyst i ett tyst rum eller på en sten i skogen och känna mig lycklig.

Så har det inte alltid varit kan jag säga. Att vara ensam med mig själv gjorde mig rastlös tidigare. Jag behövde alltid ångestreducering i tillfälliga ”Short-term energy-relieving behaviors”, (STERB), typ vara i ett förhållande, alltid ha en godispåse i väskan,  köpa ”något nytt” på H&M som gav mig en illusion om glädje typ 24 timmar, dricka vin på helgen, you name it.

Orsaken fanns inom mig men jag ville inte kännas vid den smärtan. Döva, döva, fly.

Tills jag till sist började kolla vad det var som låg där i ryggsäcken. Det som har hänt har redan hänt. När vi börjar se det, prata om det, lyfta upp i stället för trycka ner, så kommer olika känslor. Skam, ilska, sorg, förtvivlan etc.

Men det är inte farligt att känna.

Att hålla känslorna borta med olika medel, däremot, tror jag kan vara farligt.

 

 

Våga säga nej till det du inte längre vill ha i ditt liv.

Andlighet kan vara så mycket.

Det kan vara ett sätt att må bra i en strulig värld.

Att våga lita på, att allt är som det ska fast det kanske inte är som jag vill att det ska vara jämt.

Att våga lita på något större än jag själv är andlighet för mig. Kunna lämna över. Släppa taget. Åka i baksätet.

Naturen, med alla dess skiftningar, är definitivt den plats där jag starkast känner andlighet. Under stjärnorna, på havet, när himlen färgas röd av en solnedgång eller dunkelblå av ett åskväder som närmar sig. Björkarnas lila nyans i mars. Det första snöfallet, jag älskar det! Varenda år blir jag barnsligt lycklig av den första snön. Jag vill ut och fånga snöflingor med munnen och när det blir mer snö vill jag göra snöänglar!

Snö är andligt.

Vackert.

Rent.

Stämningsfullt och juligt.

Tänk om vi är här av en anledning. Tänk om vi inte bara har ett enda liv. Tänk om det finns en mening med allt som sker, med alla vi möter. Tänk om vi möter just den vi möter för att det finns en möjlighet i det. En möjlighet att växa, att bearbeta, att lära oss något om oss själva.

Kaj Pollak säger att vi har mest att lära av ”ettorna”. De, som vi inleder något djupare med, de vi blir kära i, och väljer att leva med.

Tänk om de är våra viktigaste lärare.

Tänk om de, som vi får mest smärta av i kärleksrelationer är utsända.

Tänk om vi ska upptäcka, att han är precis som mamma, eller pappa, eller styvfarsan eller någon annan vi har ouppklarade affärer med. Och nu har vi chansen att klara upp vår unfinished business. Som vuxen. När vi var barn kunde vi inte. Vi stod ut för det fanns inga val. Vi var maktlösa, vi var små varelser som inte kunde försvara oss, och ofta fick vi budskapet att det som sker här hemma talar vi inte om. Vi var utlämnade till det dysfunktionella, vare sig det gällde missbruk, övergrepp, ilska och våld, psykisk sjukdom eller stark religiös fanatism.

Vi förstod inte. Vi var förtvivlade. Ensamma i vår upplevelse.

Vi trodde att det var oss det var fel på.

Som vuxna kan vi söka upp en samtalskontakt eller en självhjälpsgrupp. Vi kan gå i anhörigbehandling. Vi kan åka på så kallade ”vuxna Barn-veckor”.

Vi kan ta hand om oss själva och välja bort det som inte längre gagnar oss.

Det kunde vi inte när vi var barn.

För att hitta till en lösning behöver det ofta göra ont först.

Smärtan gör att vi söker hjälp.

Ibland kommer en utsänd och gör illa oss känslomässigt på samma sätt som någon gjorde när vi var barn.

Då har vi möjlighet att välja.

Ska jag tillåta den här personen att behandla mig illa?

Ska jag fortsätta på samma väg som jag alltid gått?

Eller ska jag för en gångs skull stå upp för mig…

Att tillfriskna är ett sätt att få stopp på smärtan.