Det är mig jag drömmer om.

Ett litet barn har lämnats ensam. För litet för att klara sig. Tändstickor finns i rummet där barnet befinner sig. Jag springer det fortaste jag kan efter att ha skrikit något åt den vuxne som lämnat flickan. Jag springer för att ta hand om den lilla tre-åringen.

Vaknar upp ur mardrömmen innan jag är framme. Konstaterar att klockan är tjugo över tio. Jag har sovit länge.

Det är mitt inre barn jag drömmer om, inte den lilla som var i drömmen.

Utanför loftfönstret är himlen grå. Regnet smattrar mot plåttaket. Jag tar mig ner på stegen och går på toa. Sedan minns jag snickaren som var här i går och satte upp hängrännan. Tacksam går jag till fönstret och tittar. Vilken lättnad. Inget dropp.

Bara ett ägg kvar i kylen, det får bli frukostpannkaka med västerbottenost. Jag vispar ägg och grädde, har i kokosmjöl och fiberhusk, lite salt. Steker i kokosolja, vänder pannkakan och hyvlar ost över, som får smälta. Häller upp kaffe i stora muggen. Tänder ljusen på soffbordet. Kryper upp i soffan med tallriken och kaffet. Jag har en stark övertygande känsla av att det är lördag.

Det är onsdag. Vet inte varför jag har lördagskänsla. Kanske för bion i går, och föreläsningen jag var på. Hon som berättade om hur hon hela sitt vuxna liv följt sitt hjärta och vad det lett till. Hur hon haft en stark tillit. Vågat hoppa. Inte stått på tå längst ut på trampolinen i månader och väntat, som jag.

I dag ska jag göra bra saker. Jag ska skriva, sortera kvitton, åka till återvinningen med två gamla fönster, och spela in en video att lägga upp på talarförmedlingens hemsida.

Och så ska jag ta beslut om jag ska åka till Göteborg i morgon eller inte. Jag väntar på svaret. Det kommer att komma i magkänslan.