RIP kära iPhone

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men bestämde mig ändå för ett tredje alternativ; att trots allt vara tacksam.
Alltså jag sticker ut till ön med en potentiell snickare. Potentiell skriver jag, för snickare som jag har ringt/träffat/bett om hjälp med allt från läckande dasstak till fönsterfix, har en tendens att gå under jorden.

– Jag ringer i mitten av augusti.

Mitten av augusti kommer, ingen snickare ringer, efter ytterligare en vecka ringer jag. Ingen svar. Jag messar ”Hallå har du glömt fönstren du skulle fixa på ön?” Men näe. Han har väl fått något annat uppdrag. Men han som kom i dag verkade trevlig och seriös. Så vi drar till ön och han mäter, antecknar, kommer med olika förslag och jag blir glad och babblar in meddelanden till döttrarna på min mobil att NU blir det nog nånting gjort. Min fd mobil vill jag tillägga.

För så kommer solen fram, jag bestämmer mig för att ta av elmotorn från flotten, tror inte jag åker ut med den mer i år. Jag slängde på mig en gammal vindjacka i dag. Med en dragkedjsficka på bröstet. I den fickan låg – just det – min mobil. Jag hade INTE stängt fickan med dragkedjan. Så jag går ut på flotten, böjer mig ner för att skruva loss motorn – och PLASK. Där singlar mobilen i sitt fodral ner mot den mörka dybottnen. Alltså paniken. Jag slänger mig efter barnbarnens håv, lägger mig på den regnblöta flotten och glor ner i vattnet  efter det bruna mobilfodralet. Efter ett tag ser jag det, tar håven och missar. Nu är allt vatten som innan ändå var klart, bara en enda sörja. Det snurrar runt olika partiklar och det tar en evighet tills allt lägger sig och jag återigen kan leta. DET TAR EN JÄDRANS TID och medan jag ligger där och glor efter fodralet med min mobil försöker jag prata med mig själv, säga att det är i alla fall bara materiella ting, andas nu, lugn och fin. Samtidigt kommer tanken på att slänga mig i havet för det gjorde ju grannen K på ön nyligen, men det BLIR ju så KALLT och huset på ön är inte uppvärmt så jag försöker med håven igen. Samma sak, grumligt vatten, får inte med mig nåt annat än stinkande dy i håven, och så kommer jag på att i fodralet ligger mitt körkort, bankkort, SL-kort, Circle K-kort … och vad mer tänker jag, för en vet ju inte riktigt vad en har för alla möjliga livsviktiga attiraljer som kan få plats i ett mobilfodral.

Till sist får jag håven under och runt och kan dra upp hela alltihopa. Blött är det. Väldigt blött. Tror inte det kommer att fungera med att bädda ner min iPhone i ris denna gång.  

Och tacksamheten kom, jag fick ju tag i alla mina kort i alla fall. Och snickaren? Hur ska HAN kunna nå mig? Om han nu hade tänkt göra det.