Klädd för fest på ICA?

”Men du kan väl ha den när du går på ICA”, sa kompisen i telefon när jag berättade att jag hade sett en så fin klänning i reklamflödet.

När ska jag ha den, liksom.

Jag. Gör. Ju. Ingenting.

Jo, jag badar och åker båt och går i skogen och sånt, men inga restaurangbesök, inga konserter, inga kryssningar, ni vet det där vanliga som gör att man gärna målar en liten eyeliner och drar på sig en snygg klänning.

I garderoben hänger dom, mina sommarklänningar, och klackskorna står på rad och hånflinar.

Min söta sommarväska som jag brukade ha när jag skulle ut och äta med kompisarna står för året oanvänd.

Mascaran har torkat ihop och eyelinern med. Vem målar sig i skogen?

Jag umgås inte med folk.

På riktigt. De enda jag träffar är familjen. Och några grannar på ön, som jag byter några ord med.

Men OK jag kanske ska piffa nästa gång jag ska på ICA.

Klänning och smink och hela kittet. Bara för att jag kan.

Min kompis berättade att hon ibland går i sina finaste klänningar hemma.

Fast ingen ser henne.

Inte lätt för en sån som jag, som aldrig fick ha finkläderna förrän det var något särskilt som hände. Dom skulle sparas. Hänga i garderoben tills det var dags.

Sånt sitter i.

Men det är aldrig för sent att göra uppror.

Märkliga tider

Jäklar vilka konstiga tider det är nu.

Jag gråter av längtan efter några små personer som jag älskar och inte har sett på alldeles för lång tid. Mormorshjärtat går sönder. Och huvudet konstaterar kallt att det måste få vara så just nu.

Jag är ju en person som är van att vara med mig själv, och som trivs med det. Mina uteluncher med olika väninnor har visserligen varit trevliga, men jag kan avstå från det. Särskilt som Hemlingbystugan nu tagit bort buffén och i stället serveras en färdig tallrik, utan möjlighet att klicka på så mycket grädde man vill till pannkakorna. Värdelöst. Fast jag förstår och tycker det är ett klokt beslut.

Ibland får jag en overklighetskänsla.

Är det på riktigt? När ska det bli som vanligt igen? Blir det någonsin som vanligt? Och vill jag ha tillbaka allting verkligen, som var innan corona? Nej, faktiskt inte. Jag är tacksam för visa saker som det har fört med sig.

Jag tänker att allt som vi människor har en tendens att fly in i, för att slippa möta våra ”unfinished business”, det tas liksom ifrån oss nu.

Shoppingen som får shopoholicen att känna en illusion om lindring, resandet till andra länder är också ibland en flykt i dubbel bemärkelse, fotbolls- och hockeymatcherna som för många är en ventil är inställda, krogarna stänger, gymmen för träningsnarkomanerna likaså.

Snaran dras åt.

Ska vi bli tvungna att möta oss själva?

Och om vi inte kan? Vad gör rastlösheten och paniken med oss? Våldet i nära relationer har bevisligen redan ökat. Än så länge är systembolagen öppna för den som finner lindringen i alkoholen. Dejtingsajterna finns för sex-och relationsmisbrukaren. Spelsajterna.

Mat finns att få tag på, och godis. Det kan lätt bli för mycket, det med.

Jag brukar tänka på sånt jag längtar efter, ser fram emot, och blir glad av. Sånt som ”glittrar”.

Köpa penséer och sätta i en kruka på bryggan

Träffa mina gull som bor i en annan stad

Sjösätta båten

Och tacksamheten för det jag har här och nu:

jag är frisk och har inte ont på en fläck

jag har min bil så jag kan sticka iväg när lägenheten känns för trång

mina barnbarn här i stan som jag kan träffa när som helst, åtminstone utomhus

jag har mat i kyl och frys, och kaffe

mitt liv känns kravlöst nu i dessa dagar

jag kan gå ut och gå

våren är här, om än lite kylig nu

jag är tacksam för kontakten jag kan ha på Facebook, mer än någonsin nu när jag inte träffar vänner irl

jag har tid, massor av tid att göra vad jag vill, eller ingenting!

mitt badkar som jag fyller med olika väldoftande skumbad varje dag

jag är fri som en                                                                                                       fågel