Synd på potatisen.

En kvinna (vi kan kalla henne Anki), hade en kväll åkt med sina arbetskamrater på en trevlig tillställning ett par mil från den lilla orten där de arbetade.

De skulle gå på musikal på stadens teater, och sedan gå ut och äta på restaurang.

De njöt av föreställningen och skrattade, applåderade och sjöng med. Efteråt promenerade de i den ljumma vårkvällen till restaurangen, där de hade bokat bord.

Anki läste länge på menyn, och bestämde sig till sist för att ta kyckling med fetaostfyllning, men i stället för klyftpotatis valde hon kokt potatis.
Maten kom in, kycklingen var fantastiskt god, men Anki tyckte nog att potatisen kunde ha fått kokat lite längre. De andra åt sin mat med god aptit, Anki likaså, men påpekade flera gånger att potatisen minsann var lite hård.


Alla beställde sedan kaffe och efterrätt. Anki tog tiramisu och sa, att det var den godaste efterrätt hon hade ätit!


På jobbet morgonen efter frågade Lisbeth, som inte kunde följa med, hur de hade haft det.
– Ja, det var jättetrevligt, svarade Kerstin. Och så god mat!
– Synd bara på potatisen, sa Anki.
– Jaså, vad var det med den då? undrade Lisbeth.
Anki tittade på Lisbeth med bekymrad min.
– Den var inte riktigt färdigkokt.


Är ni med? Av allt fint de upplevt under kvällen, så tyckte Anki att det där med potatisen var viktigast att påpeka.
Och så är det ju med oss alla ibland. Vi hakar upp oss på det som var MINDRE BRA, när vi skulle kunna ha fokus på det som var jättebra, i det här fallet sällskapet, teaterbesöket och allt som var gott och mysigt på restaurangen.


Flera dagar senare, när en kollega från en annan avdelning kom på besök och frågade om kvällen i stan, suckade Anki och sa, ”synd bara på potatisen”.


Vad skulle du ha fokuserat på?
Icke färdigkokt potatis eller den godaste tiramisu du nånsin har ätit?

Livet har så mycket fint att erbjuda, bara vi vill och vågar se, känna, vara i nuet med alla våra sinnen.

Och om vi skiter i om potatisen inte är alldeles genomkokt..

Tionde juli.

Det finns moments jag vill ha kvar i sinnet, moments när jag är i intensiv närvaro, som när jag känner sommarvinden mot mina ben genom den öppna dörren medan jag står vid diskbaljan i det lilla sommarstugeköket från -59, och den transistorradion levererar ”Sommar”, i dag med Dagny Carlsson.

Det är stunder jag vill bevara, för att jag är i harmoni, i nuet, i den totala upplevelsen av att det är sommar. Sommar på ön, sommar med glitter på vattnet, sommar precis som jag vill att den ska vara. Och vattnet är varmt.

Tionde juli. Bara att säga det högt är lycka.

Jag har varit till det andra huset och tömt tvättmaskinen. Jag tog med mig en dyblöt klänning som jag ska ha i morgon kväll när jag ska träffa några vänner, och gå ut och käka. Om det nu blir klänningsvänligt väder i morgon. Det är inte att ta för givet.

Jag hittade morotskaka i frysen där borta i andra huset också.  Så nu ska det bli gott med en fika på bryggan.

Jag har det så bra så jag skulle kunna bli avundsjuk på mig själv.

Alltså, jag älskar att bo här. Att vara fri på en ö. Att kunna göra precis vad jag vill. Att kunna dra ut på havet när jag känner för det.

Ingen klagar och gnäller. Inga tider att passa. Ingen stress.

This is a good day.