Din inre röst.

Köp ljus, många ljus!

Mitt bästa tips för de som inte gillar mörkret och hösten.

Ljus, en filt i soffan, en kopp te. Kanske något klassiskt musikstycke på låg volym

i bakgrunden. En stund med dig själv. Möjlighet att lyssna på din inre röst.

Vad viskar den?

Det är fint att ha tillgång till den inre rösten. Till den del av oss som vet mer än vi

vet att vi vet. Intuitionen. Den kan ge sig uttryck på många sätt. Till exempel

genom magkänslan.

När det ropar ”Nej!” i magen ska vi stanna upp.

Jag har inte alltid följt den signalen. Kört över mig själv och fortsatt fast det i en

del fall varit helt förkastligt för mitt eget bästa.

Det tar tid ibland. Tid att hitta sin rätt att välja själv, och att ha förmåga att

sortera inuti, vad är MIN vilja och vad är andras vilja med mig?

Mod är att våga gå sin egen väg, även om andra blir besvikna och arga och på

olika sätt försöker övertala en att inte. För den som är van att anpassa sig och

vara till lags ter det sig med all säkerhet extra svårt, och tar mycket kraft.

För varje gång en kommer vidare och gör det som känns rätt, så växer också

förmågan att sluta anpassa sig till andras behov och önskningar, och i stället

börja lyssna till sig själv.

 

Bloggade på Sveriges Talare i dag.

Barn som växer upp i en dysfunktionell miljö, såsom en familj med kemiskt beroende, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom, religiös fanatism, ilska och våld eller annat, tenderar att på ett omedvetet plan ta på sig olika roller för att helt enkelt orka överleva.
Ofta, men inte alltid, tar det äldsta barnet den roll som kallas ”Familjehjälten”. Barnet tar ansvar för de vuxna, särskilt för den förälder som dricker för mycket eller använder andra droger. I skolan har detta barn toppbetyg i så gott som alla ämnen, och efter skolans slut gäller det att ta hand om småsyskon, se till så pappa inte dricker mer, städa undan spritflaskor och ölburkar, gömma sprit, sätta märken på flaskan för att se hur mycket som gått åt med mera. I stället för att få känna sig liten och beskyddad blir barnet en liten vuxen, som berövas sina rättigheter att få det som barn behöver: omsorg, trygghet och bekräftelse. Barnet utvecklar ”ett behov av att vara behövd”.
Som vuxen arbetar barnet vanligtvis inom vården, där det får fortsätta att vårda och ta hand om andra, till exempel inom hemtjänsten, som personlig assistent, sjuksköterska, läkare, förskolepedagog, psykolog etc. Behovet av att vara behövd växer sig starkare, att svika kollegor eller brukare/klienter genom att sjukskriva sig vid förkylning är svårt. Risken för den här personen är att få utmattningssyndrom, eftersom det ingår i rollen
• att inte kunna sätta gränser,
• att alltid vilja vara till lags och prestera, vara duktig,
• att se till att alla, både hemma och på arbetsplatsen, mår bra och får sina behov tillfredsställda.
Och så glömmer man den viktigaste personen i sitt liv: sig själv. För att få fortsätta känna sig behövd, som i barndomen, tar man hand om andra, och inte sällan förekommer ett professionellt medberoende, det vill säga man har svårt med gränser även mot klienter. Inom socialtjänsten finns otroligt många så kallade ”vuxna barn”, alltså personer som vuxit upp i ett alkoholisthem, och som brinner för att ”hjälpa andra som har det svårt”. Men för att kunna vara professionell bland möten med missbrukare behövs att man själv tagit hand om sina ”ouppklarade affärer”, dvs sett de egna drivkrafter som gör att man vill ”hjälpa” och ta hand om andra, och att man bearbetat sin uppväxt.
Att bli medveten är första steget till förändring. Jag föreläser om de olika rollerna och tar upp exempel på igenkänning. I anslutning till föreläsningarna finns möjlighet att delta i en workshop för att påbörja ett tillfrisknande från ett destruktivt agerande och få verktyg för att kunna hantera sin situation både på arbetsplatsen och bland sina anhöriga.
De andra rollerna, som jag presenterar under föreläsningen, är liksom ”Familjehjälten” så kallade falska identiteter, som personerna tvingats ta på sig, som en rustning. Att montera ner de här rustningarna är nödvändigt för att kunna få tillgång till den äkta delen i människan, den del som man är ämnad att bli.
Att leva i den här rollen innebär också att det finns risk att själv utveckla ett beroende, eller att gifta sig med en alkoholist, vilket innebär ett fortsatt ”vårdande” och omhändertagande. Personen blir medberoende och en möjliggörare för ett fortsatt drickande hos partnern/klienten. Information om vad som är bra och direkt olämpligt att säga, göra och agera behövs, samt kunskap för att kunna förstå hur en beroendepersonlighet fungerar.
För egen del får ofta de personer jag beskrivit här värk i axlar och nacke, sömnsvårigheter och så kallade ”frusna känslor”, vilket innebär att de upplevs som icke-närvarande, och har svårt med närhet, samt fibromyalgi.

Sanningen ska göra oss fria.

Jag har en övergiven unge inuti.

Hon, som är 6 och föräldralös.

Hon, som tror att hon inte får braka ihop, vara förtvivlad, jätteledsen, skräckslagen. Hon, som har lärt sig att ta på en mask, vara stark, duktig och glad. Framför allt glad. För att det inte finns någon vuxen, som orkar. Ingen vuxen, som klarar ens en enda nykter dag längre. Ingen vuxen, som har förmåga att ta emot hennes rädsla och tårar, eller hennes behov av att få vara liten. Liten i en värld där litenhet inte finns på kartan, liten bland tomma brännvinsflaskor och snapsglas och sena nätter när andra barn ligger och sover tryggt i sina sängar för länge sedan, och Bill-fimpar i överfulla askfat.

Och så fiolen. Cittran och fiolen. Det var i början av kvällen. Senare, efter för många groggar var det blod och knytnävar och glasskärvor på golvet.

Det var då hon kröp in i en garderob i hallen och stängde dörren inifrån genom att hålla in den blanka delen i låset och dra samtidigt.

Jag har blivit rätt bra på att ta hand om den där ungen i dag. Fattat att ingen annan än jag kan göra det. Ingen drömprins, som jag trodde förut. ”Bara det kommer någon som älskar mig går det onda över” … Många tror på den lösningen. Tyvärr, det håller inte.

Klyschan ”att lära sig älska sig själv” är inte bara en klyscha. Men flyr vi in i relation efter relation utan att någonsin våga möta det som ligger som en varböld inuti blir det inget bra.

I morse var Sanna Lundell på Nyhetsmorgon och pratade om alkoholism och medberoende.

På ett rakt och konkret sätt pratade hon. Inga omskrivningar. Inga försköningar.

Det behövs lyftas på hymlandes lock i det här landet, när det gäller alkoholism.

Prata ut. Lyft upp. Sluta tissla och tassla. Ta bort skammen.

Det var inte mitt fel att jag växte upp i ett alkoholisthem och det var inte ditt fel att du gjorde det.

Det var inte ens de vuxnas fel. Dom, som söp.

Jag tänker fortsätta prata och skriva om min upplevelse av att växa upp i ett alkoholisthem, och vad det gjorde med mig.

Det hjälper andra i samma situation.

Jag var i en grupp för ungdomar för ett tag sedan, och pratade om min uppväxt.

En tjej började gråta.

Hon trodde att hon var ensam om, att ha föräldrar som slogs i fyllan.

För henne var det en enorm lättnad att veta, att hon inte var ensam. Hon fick en möjlighet att våga börja berätta. Att upptäcka att det fanns någon, som kände igen och kunde stå kvar och ta emot. Lyssna. Utan att oja sig och tycka synd om.

Tycka synd om hjälper ingen.

Att känna med är fint. Det är skillnad.

Sanna Lundell gör tydligen ett program eller kanske det är en serie, som ska sändas senare, om medberoende.

Det ser jag fram emot att få se.

 

 

”Grant me Serenity”

Kom just upp ur badet. Levande ljus, ingen lampa, badskum. Så avstressande! Vatten är det bästa som finns! Min stress bara försvinner, rinner ut med badvattnet. Eller sköljs av i mitt älskade hav. Förresten räcker det att bara se havet så är stressen väck.

Jag har inte varit i mitt hus på flera dygn. Där blir jag lugn. Får sinnesro. Jag längtar dit. Tänkte åka ut i kväll, men det blev så sent eftersom jag hade patienter på firman sent. Men nu har jag tagit julledigt på ett av mina jobb i alla fall. På företaget är det stängt nu tills efter helgerna.

Där har jag mest besök av de som är anhöriga till alkoholister, eller andra drogberoende. Jag tar även emot de som vuxit upp dysfunktionellt, och som har det man kallar ”Vuxnabarn-problematik”. Att inte kunna sätta gränser till exempel, och att stanna kvar i destruktiva relationer hellre än att vara ensam. Ett annat problem kan vara att hela tiden anpassa sig, vara till lags.

Medberoendet snor energi som attan. När alla andra är viktigare, alla andra behöver fås tas om hand först, eller man hela tiden är ockuperad i tankarna av en annan person (ofta en beroende), och fullt upptagen av att kontrollera den människan, och gör allt för att rädda andra, ta hand om andra, hjälpa, skydda, svara åt en annan, tänka åt en annan, styra och manipulera, ja då är det tungt att leva. Och vinsten i medberoendet är ungefär densamma som vinsten i ett drogberoende; Man slipper sig själv!

Men det som sker, sker hela tiden på bekostnad av en själv.

*

Ge mig Sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra

Mod

att förändra det jag kan

och Förstånd

att inse skillnaden.

*************************************************************************