Längst ut på trampolinen.


Köket, som är i minsta lagret, var nyss överbelamrat. Jag fick en ingivelse att laga olika maträtter och lägga i matlådor.

Att gå ut och äta på lunchen är förödande. Särskilt när det är buffé. I Bollnäs är det oftast buffé.

Så jag kommer att tacka mig själv under veckan som kommer.

Men det blir då.

Just nu har jag ryggont och känner mig rätt slut. Ryggontet kommer på grund av en diskbänk som är gjord för pygméer. Inte för en ståtlig dam på 1.76.

Ibland känner jag mig som en unge som står längst ut på trampolinen och tänker hoppa. Utan att våga. En unge som står där och håller för näsan så det är fixat tills en plumsar i. Skräckslagen. Vill. Vågar inte. Snurret i magen. Känslan av svindel. Vill. Måste våga. Men står kvar.

Jag tänker i alla fall inte klättra ner från trampolinen igen.

Jag står kvar där och huttrar.

Och jag blir min egen terapeut för en stund och ställer frågan:

 – Vad skulle du behöva för att våga hoppa?

 – Garantier.

Och garantier får vi inte i livet. Vi vet inte ens om vi lever i morgon.

Så det finns bara ett sätt, att tålmodigt lyssna till sin egen viskande vilja, och vänta på startskottet.