Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Jag läser mycket om corona. För mycket, och för sent på natten, precis innan jag ska sova.

Människor beskriver ibland förloppet på sin virussmitta väldigt detaljrikt. Särskilt på Facebook.

Det är bra, för det är när vi läser dessa inlägg som de flesta av oss blir medvetna. Det kanske gör att folk avstår från krogrundan. Nä förresten. Men kanske från att trängas på Köpcentrum i alla fall?

I morse vaknade jag av mig själv halv åtta. Jag brukar sova betydligt längre. Jag kände ett pirr i huden, så där som jag läst att de som drabbats av viruset gör.

Jag gillar att ha svalt hemma, så jag försökte tänka att det berodde på att jag frös. Men ändå, det tog en lång stund innan jag kunde somna om. Jag låg spänd och kände efter om det skulle komma mer.

När jag så klev upp efter att till sist ha somnat om, tyckte jag att det kändes som om jag blivit förkyld också.

Nu är det klippt, tänkte jag, och påminde mig om att jag måste diska innan ambulansen och Fonus kommer, och hur ska det gå med alla mina chiliplantor och de små luktärtsbebisarna? Vem ska ta hand om dom?

Men jag bryggde mitt kaffe och tog en äggmacka. Löste Crossboss med mina två okända crossbossvänner som jag spelar med varje dag, men vi skriver inte så mycket till varandra i den lilla chattbubblan ovanför spelplanen. Ska vi spela eller chatta liksom, eller som finnen sa ”Ska vi snacka eller supa” till svensken när densamme sa ”skål”.

Men de betyder mycket, mina crossbossvänner. Särskilt i dessa tider. Troligen kommer dom aldrig att få veta det. Som sagt, spela eller chatta. Men till kaffet där vid elvasnåret när jag äter frukost, då är det himla trevligt att lägga ett par ord.

Well, fortfarande satt jag och kände efter. Pirrade det i huden igen?  Till sist spolade jag i ett hett bad med vaniljdoftande skum, la mig i badkaret och kände hur värmen smög sig in i både kropp och själ.  Tvättade håret, smorde in mig med värsta väldoftande body cremen.

Sedan var jag liksom back on track igen.

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Efter nästan 6000 steg i Boulognerskogen med en schysst spellista i öronen kände jag mig bara lycklig igen. Jag har lite svårt att , när jag lyssnar på bra låtar. Jag vill dansa fram! Det gör jag i riktiga skogen. Men inte i Stadsparken.

När jag är i riktiga skogen läser jag inga corona-inlägg på Facebook, och inte lyssnar jag på nyheterna. I riktiga skogen mår jag bra. Då befinner jag mig i nuet, som är världens bästa plats. Lyssnar på fåglarna, följer en mås med blicken, tar en kaffe på bryggan.

I nuet finns ingen oro.

Oro.

Många människor lever nu mer eller mindre konstant i en stark oro på grund av coronaviruset. Man är rädd att bli smittad, eller att någon som man håller av och älskar ska bli sjuk. Oron för den ekonomiska delen är kanske ännu större. Den som är rädd att bli uppsagd, eller ser risken att företaget går omkull drabbas av sömnlösa nätter, eller lever med ångest 24/7. Svårigheter med koncentrationen uppstår, man är i orostankarna och inte riktigt med i matchen. Glömmer saker som är viktiga, stressar, tar snabba beslut som kanske inte är så genomtänkta.
Att fly i alkohol eller andra droger ger en illusion om lindring, tillfälligt. Men det är bara en illusion. Och ångesten blir inte mindre när ruset lagt sig.
Det är ingen bra väg att ta.
De som är smittade av viruset och vårdas på intensiven, eller den som har en älskad närstående som är drabbad, far såklart kolossalt illa i nuet, men ännu fler är de som lever i oro för något som ännu inte har hänt, och kanske aldrig kommer att hända.
Det är lätt att måla upp katastrofer i det läge vi befinner oss i.
Men ingen av oss vet någonting om hur det ska bli i morgon, för morgondagen har inte kommit än. Vi vet ingenting om hur det ser ut om en vecka, eller i mitten på maj, eller om ett år.
När vi fastnar och dras med i katastroftankarna, kan den här frågan vara bra att ställa till sig själv, eller till den som bär på oron:
– Hur är det om du är här och nu?
För det kanske är så, att du just då sitter med en kopp kaffe i solen, eller tittar på ditt barn som leker, eller går på walkabout i skogen, fåglarna sjunger och himlen är blå … men dina katastroftankar gör, att du inte kan uppleva solens värmande strålar mot din kind, eller så hör du inte barnets gurglande skratt, för att du är någon annanstans i tankarna.
Oro förstör så mycket av vår tid.
Oron gör att vi åker ner i kolkällaren vare sig något har hänt, eller inte, för vi har spelat upp filmen inuti, och låtit den få makt över oss. Ofta går den på repris. Om och om igen.
 
Att vara i nuet är fint.
I nuet finns inte oron.
I solen där på skogsstigen kan vi hämta kraft, få goda energier. Släppa oron för en stund, åtminstone. Vi kan sätta oss på en stubbe, andas en stund, och bli närvarande. ”Nu sitter jag här i solen. Just nu flög en fågel till björken där, just nu är allt bra.” Andas igen. Djupa andetag. Låta axlarna falla ner.
Eller möta det lilla lekande barnets blick, prova att vara där tillsammans, på riktigt, hela du, med alla sinnen.
Det går att lära sig att vara i nuet. Man får träna.
Korta stunder i början. Det blir ändå en välbehövlig paus i oroscentrifugen.
De som tycker om att skapa vet, att i kreativiteten finns också befrielse från de tankar som annars sliter en itu. Att gå upp i något helt och fullt ger en frist från katastroftankarna.
Man är i nuet, går all in i det man gör.
 
Ett sätt att må bra i en strulig värld kan vara att våga ha
tillit.
 
Acceptans är också fint.
 
Och att sätta ord på vår oro och rädsla.
Våga dela den med någon.
Det är tungt att sitta i kolkällaren ensam.
Och mörkt.
 
 
”Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.”
🙏