Här och nu är en förträfflig plats att vara på.

Jag skriver väl ändå, jag.

Fast ingen verkar läsa min blogg längre.

Jag skriver för min skull.

För att jag behöver få ut olika tankar, olika ord och känslor.

Ibland tänker jag att jag ska lägga upp något inlägg på Facebook. Men då kanske den eventuelle läsaren bläddrar bakåt och hittar inlägg som jag har skrivit när jag var arg. Jag vet inte om jag kan stå för de inläggen i dag. Jag vill inte läsa dom längre men jag tror att jag kan hitta dom om jag söker på ”avsågad hagelbrakare”.

Well, nu skulle jag skriva om en sak som jag reagerade starkt på för många år sedan. Inte med irritation eller ilska, mer med medkänsla. Det kändes så andefattigt, som Gunnel skulle ha sagt.

Den här personen åkte utomlands två gånger varje år, tillsammans med sitt vuxna barn.

Det var alltid vecka 32 och så en annan vecka som jag inte minns. När hen kom hem sa hen ”Nu är det si och så många veckor tills vi ska åka nästa gång.”

Hen räknade månader och veckor och uttryckte längtansfullt hur långt det var till nästa resa.

Och jag tänkte, men alla veckor emellan då? Alla dagar, stunder, är inte de värda någonting? Är nuet inte värt något alls, nuet en disig tisdag i oktober till exempel? En sån dag som man kan göra äppelpaj med vaniljsås, eller gå i skogen och känna doften av blöta löv på stigen? Eller njuta av ett stormigt hav, läsa en bok, dricka te och tända mängder av ljus.

Jag minns en annan person som sa i september, efter att även hen kommit hem från en resa: ”Nu får man börja tänka på julen”.

”Redan?” frågade jag.

”Ja, för nu är det ju ingenting förrän det är jul!”

Jo, tänkte jag, det är massor av guldglittriga ögonblick om du väljer att titta efter, men det var lite skavigt med den personen redan, så jag var tyst för en gång skull.

Och i dag hörde jag åter en person som klagade på att det är så långt tills det blir sommar.

Ja, och tur är väl det! Tänk om det skulle bli sommar genast och vi inte skulle få se snön som äntligen kommer nu, och sedan höra talgoxen i februari, upptäcka tibasten i mars och blåsipporna och tranorna och varje dag kunna njuta av ljusets återkomst.

I dag märktes det. Strax före tre var det fortfarande ljust.

Guldkornen finns. Jag kallar dom ”ögonblickslyckor”. Jag tror det handlar mycket om vad vi väljer att fokusera på.

 

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Jag läser mycket om corona. För mycket, och för sent på natten, precis innan jag ska sova.

Människor beskriver ibland förloppet på sin virussmitta väldigt detaljrikt. Särskilt på Facebook.

Det är bra, för det är när vi läser dessa inlägg som de flesta av oss blir medvetna. Det kanske gör att folk avstår från krogrundan. Nä förresten. Men kanske från att trängas på Köpcentrum i alla fall?

I morse vaknade jag av mig själv halv åtta. Jag brukar sova betydligt längre. Jag kände ett pirr i huden, så där som jag läst att de som drabbats av viruset gör.

Jag gillar att ha svalt hemma, så jag försökte tänka att det berodde på att jag frös. Men ändå, det tog en lång stund innan jag kunde somna om. Jag låg spänd och kände efter om det skulle komma mer.

När jag så klev upp efter att till sist ha somnat om, tyckte jag att det kändes som om jag blivit förkyld också.

Nu är det klippt, tänkte jag, och påminde mig om att jag måste diska innan ambulansen och Fonus kommer, och hur ska det gå med alla mina chiliplantor och de små luktärtsbebisarna? Vem ska ta hand om dom?

Men jag bryggde mitt kaffe och tog en äggmacka. Löste Crossboss med mina två okända crossbossvänner som jag spelar med varje dag, men vi skriver inte så mycket till varandra i den lilla chattbubblan ovanför spelplanen. Ska vi spela eller chatta liksom, eller som finnen sa ”Ska vi snacka eller supa” till svensken när densamme sa ”skål”.

Men de betyder mycket, mina crossbossvänner. Särskilt i dessa tider. Troligen kommer dom aldrig att få veta det. Som sagt, spela eller chatta. Men till kaffet där vid elvasnåret när jag äter frukost, då är det himla trevligt att lägga ett par ord.

Well, fortfarande satt jag och kände efter. Pirrade det i huden igen?  Till sist spolade jag i ett hett bad med vaniljdoftande skum, la mig i badkaret och kände hur värmen smög sig in i både kropp och själ.  Tvättade håret, smorde in mig med värsta väldoftande body cremen.

Sedan var jag liksom back on track igen.

Katastroftankarna åkte ut med badvattnet.

Efter nästan 6000 steg i Boulognerskogen med en schysst spellista i öronen kände jag mig bara lycklig igen. Jag har lite svårt att , när jag lyssnar på bra låtar. Jag vill dansa fram! Det gör jag i riktiga skogen. Men inte i Stadsparken.

När jag är i riktiga skogen läser jag inga corona-inlägg på Facebook, och inte lyssnar jag på nyheterna. I riktiga skogen mår jag bra. Då befinner jag mig i nuet, som är världens bästa plats. Lyssnar på fåglarna, följer en mås med blicken, tar en kaffe på bryggan.

I nuet finns ingen oro.