Stones levererar. Igen. Och jag får gelé i själen.

Sitter och surfar runt på FB efter att ha ätit en tortilla med avokado och ost som jag vek dubbel och stekte. Det var gott. Receptet såg jag på nätet i går men hittade det inte i dag … det var mer gott som skulle vara i men jag har glömt.

Jag glömmer mycket nu. Får skriva ”to-do-listor” i mobilen och hålla på. Jag har yrsel också. Stress. Inre stress. Det är mycket nu. Oh jag flänger runt. 83:an, E4 söderut och norrut, alltså min bil är mitt second home. Känner att det är helt OK att köra alla dessa mil dagligen, men det gör saker med mig.

Fast jag trivs där, i min bil.

Samtidigt längtar jag efter att få vara hemma.

Nog om den visan. Jag behöver agera. Dra i handbromsen. Innan det är för sent.

I kväll var det jag skulle skriva om. Jag kollar på FB. En länk ligger där. En länk med Stones nya ”Blue & Lonesome”.

Styggt bra. Grym musik. Världsklass. Sanslöst helt enkelt. Bättre än bäst. Det är så en blir röksugen.

Blues, så´n blues som bara Stones kan spela. Keith på gitarren – jag har inga ord. Munspelet. Micks röst. Han, min idol se´n jag var 11. Min dröm, min flykt, kanske  var Stones en del att jag liksom orkade. För min tonårstid var ingen räkmacka.

Gå in och lyssna på Spotify.

Håll i hatten.

Det här går rätt in i blodet. In i själen. På repeat.

Sommarminnen och saknad och sorg

 – Pump 1 och så den här.

 Jag lägger upp en på se Ahlgrens bilar på disken.

Vad i hela frid var det som hände? Var kom den påsen ifrån? Jag är inte den som köper godis på mackarna och skulle jag någon gång göra det så skulle jag kunna ta en chokladbit eller en påse Kinapuffar eller va re heter, men AHLGRENS BILAR är inget jag suktar efter.

När jag åker därifrån dyker det upp en rubrik ur GD, som jag snabbt skummade igenom i morse … något om Ahlgrens bilar… det gick väl in i mitt undermedvetna. Märkligt.

Nyss ringde jag till min barndomsvän som jag drömde om här om natten. Han som växte upp i huset bredvid vårt, ute på ön, och som jag lekte med så gott som varenda dag tillsammans med hans syster, hela långa sommarloven. Dom bodde i Stockholm då, och under resten av året skrev vi brev till varandra. Ibland kom dom till ön på påsken också.

Han och jag har inte hörts av på jättemånga år. Nu kändes det som om det var i går vi pratade. Jag har hur många minnen som helst av honom, när vi badade, åkte båt, smygrökte, gick runt med min transistor och lyssnade på TIO I TOPP bland stenarna och träden, och när vi satt i deras hammock på kvällarna och när vi bråkade och när han skrämde mig när jag skulle sova i lillstugan ensam. På ön fanns det inte så mycket att göra. Vi fick använda fantasin på den tiden. Vi lekte djuraffär och hade olika stenar till marsvin, hundar eller vad det nu var för djur, och det klassiska med kottar och tändstickor, ja ja men! Det hade vi. Nej jag är inte hundra år. Våra pappor tillverkade pilbågar och pilar som vi sprang och sköt med i skogen, och låtsaspistoler i trä.

Vi var mycket ute med båtarna. Dom hade en kanadensare som vi paddlade runt med. Och så spelade vi LP:n med Rolling Stones.

Han skaffade en motorcykel och jag bad honom skjutsa mig till kiosken i Trödje, jag hade bara bikini och brände benet på avgasröret, en stor brännblåsa blev det. Jag vågade inte säga nåt hemma för jag fick inte åka MC i bikini, troligen inte annars heller,  och det var ett riktigt elände med den där blåsan. Till sist gick den sönder och skinnet hängde och slängde på vaden…

 – Vad har du på benet?!  Morsan såg allt.

 – Jag vet inte.

 – KOM HIT!

Sen var man rökt.

När jag la på luren började jag gråta.

Från jag var sex tills jag var typ nitton, varenda sommar, varenda dag. Vi var så nära.