Sanningen ska göra oss fria.

Jag har en övergiven unge inuti.

Hon, som är 6 och föräldralös.

Hon, som tror att hon inte får braka ihop, vara förtvivlad, jätteledsen, skräckslagen. Hon, som har lärt sig att ta på en mask, vara stark, duktig och glad. Framför allt glad. För att det inte finns någon vuxen, som orkar. Ingen vuxen, som klarar ens en enda nykter dag längre. Ingen vuxen, som har förmåga att ta emot hennes rädsla och tårar, eller hennes behov av att få vara liten. Liten i en värld där litenhet inte finns på kartan, liten bland tomma brännvinsflaskor och snapsglas och sena nätter när andra barn ligger och sover tryggt i sina sängar för länge sedan, och Bill-fimpar i överfulla askfat.

Och så fiolen. Cittran och fiolen. Det var i början av kvällen. Senare, efter för många groggar var det blod och knytnävar och glasskärvor på golvet.

Det var då hon kröp in i en garderob i hallen och stängde dörren inifrån genom att hålla in den blanka delen i låset och dra samtidigt.

Jag har blivit rätt bra på att ta hand om den där ungen i dag. Fattat att ingen annan än jag kan göra det. Ingen drömprins, som jag trodde förut. ”Bara det kommer någon som älskar mig går det onda över” … Många tror på den lösningen. Tyvärr, det håller inte.

Klyschan ”att lära sig älska sig själv” är inte bara en klyscha. Men flyr vi in i relation efter relation utan att någonsin våga möta det som ligger som en varböld inuti blir det inget bra.

I morse var Sanna Lundell på Nyhetsmorgon och pratade om alkoholism och medberoende.

På ett rakt och konkret sätt pratade hon. Inga omskrivningar. Inga försköningar.

Det behövs lyftas på hymlandes lock i det här landet, när det gäller alkoholism.

Prata ut. Lyft upp. Sluta tissla och tassla. Ta bort skammen.

Det var inte mitt fel att jag växte upp i ett alkoholisthem och det var inte ditt fel att du gjorde det.

Det var inte ens de vuxnas fel. Dom, som söp.

Jag tänker fortsätta prata och skriva om min upplevelse av att växa upp i ett alkoholisthem, och vad det gjorde med mig.

Det hjälper andra i samma situation.

Jag var i en grupp för ungdomar för ett tag sedan, och pratade om min uppväxt.

En tjej började gråta.

Hon trodde att hon var ensam om, att ha föräldrar som slogs i fyllan.

För henne var det en enorm lättnad att veta, att hon inte var ensam. Hon fick en möjlighet att våga börja berätta. Att upptäcka att det fanns någon, som kände igen och kunde stå kvar och ta emot. Lyssna. Utan att oja sig och tycka synd om.

Tycka synd om hjälper ingen.

Att känna med är fint. Det är skillnad.

Sanna Lundell gör tydligen ett program eller kanske det är en serie, som ska sändas senare, om medberoende.

Det ser jag fram emot att få se.