Söndag i februari.

Solljus i rummet. Vita tulpaner. En skvätt kallt kaffe.

Jag borde gå ut.

Borde är inget bra ord. Skuldbeläggande.

I stället kan jag säga att jag skulle kunna välja att gå ut.

Om jag orkade. Om jag ville. Om det inte var så kallt. Om det inte var så förbannat med folk ute, så man får kryssa på trottoarerna, eller gå ut i gatan för att kunna hålla avstånd.

I går försökte jag ta mig ut till ön. Men jag orkade inte pulsa fram i snön på vår lilla väg, så jag vände. Åkte ut på Iggön i stället, gick på plogade småvägar, ingen trängsel, fick gå där med bara mig själv, i snötyngd skog och med fruset hav vid vägs ände.

Det pratas om en tredje våg. I vårt län är det muterade viruset redan utbrett. Det som smittar snabbare. Det som kommer från Storbritannien.

Gränsen mot Norge bevakas av militär. Det har inte hänt på 80 år.

Läste på Instagram idag; ”När Corona är över” börjar låta som ”När jag vinner på lotto”.

Well. En dag i taget. Här och nu.

Jag kanske ska ta en promenad i alla fall.

Jag börjar bli gnällig. Det är inte bra.

Fyra andliga principer jag behöver påminna mig om:

Acceptans i stället för bitterhet

Tillit i stället för fruktan

Ärlighet i stället för oärlighet

Tacksamhet i stället för självömkan.

*