Tid att lösa korsord.

Ibland tänker jag på hur tacksam jag är över de mest triviala saker, som att jag har tid att lösa korsord.

I dag när jag handlade slog jag till på en veckotidning med korsordsbilaga, och kände mig alldeles lycklig för att jag i kväll ska sätta mig på bryggan med min bästa penna och kanske lite gott att äta, och lösa ett riktigt korsord.

Jag har ju Cross Boss i mobilen, men det är inte samma sak som ett korsord på en solvarm sida i en veckotidning.

Och som jag har längtat efter det de sista åren jag jobbade, när jag åkte hemifrån kvart i sju och kom hem ungefär samma tid på kvällen.

Då fanns ingen tid till korsord.

Jag brukade skriva det i inlägg på Facebook, att jag längtade efter att sitta och lösa korsord.

Nu kan jag! Jag har tid. Det finns massor av tid! Inte alla dagar, men jag har tillräckligt med dagar utan en enda punkt i kalendern.

Det finns så mycket att vara tacksam för, som jag ofta bara tar för givet, och glömmer hur jag har längtat och saknat.

Till exempel är det lätt att glömma de där dagarna då jag nyligen hade vad man kallar idiopatisk eller ”stabbing” huvudvärk. Det hugger på ett och samma ställe ungefär var tionde sekund, sedan är det borta (eller är det att jag fokuserar på annat så det inte känns?), och så börjar det igen. Det är smärtsamma hugg som tack och lov bara varar någon sekund.

Men på tredje dagen var det borta. Då var det som vanligt, jag hade inte ont på en fläck i hela min kropp.

Jag kände mig tacksam för att det var så. Men ofta reflekterar jag inte. Det kan komma en tanke ett halvår senare i ett samtal med en kompis eller så. ”Ja just ja, nu har jag inte känt av det där på länge”.

Och samma sak med sånt jag har saknat tidigare. Inte hunnit, inte haft möjlighet.

Som att det finns tid att lösa korsord. Och att jag kan sitta länge på bryggan och äta frukost utan stress till ett jobb tio mil bort.

Jag är tacksam så det känns i hela mig.

För så mycket.

 

Året närmar sig sitt slut.

Julen är över.

Swosh säger det, och så är det slut.

Jag hade den bästa julafton jag hade kunnat få. Fick vara med de jag älskar mest,

de som är viktigast i mitt liv.

Så hade vi planer även för annandagen, allihopa skulle samlas igen och äta hos mig, men då sprack allting eftersom jag blev sjuk.

Men tacksamheten för julaftonen är kvar. Känslan att se de små öppna sina julklappar. Glädjen. Gemenskapen. maten och godsakerna. Kärleken jag känner som får hjärtat att svämma över.

2018 går mot sitt slut. Jag har ju inte jordens skarpaste minne nu för tiden, men jag minns såklart solglittret på vattnet, frukostarna på bryggan, luncherna på bryggan, middagarna på bryggan, kräftfesten på bryggan, barnbarnens lek på bryggan, alla fikastunder med mina nära och kära där, ja, kort sagt sommaren på bryggan!

Och våren. Våren med walkabouts över berget ner mot tjärnen. Talgoxarna som kvittrar ”snart vår”. Tibasten. De första blåsipporna i sluttningen.

Sjösättningen. Känslan när en ska dra igång motorn igen för första gången  och glider ut genom gattet, ut mot havet. Havet och en öppen horisont.

Midsommarafton på ön. Lekarna, maten, sångerna.

Sedan kom den förbaskade hettan. Jag drog ut på havet, slog av motorn, och satte mig i fören och bara njöt. Efter ett par timmar startar jag motorn och styr in mot ön igen. När jag ska lägga till vid bryggan väller dom ut. Hundratals getingar som varit med på hela båtfärden och säkert flera andra turer utan att jag sett. Jag får panik. Når inte bryggan, får tag i åran och sliter ur den ur sin klyka, och puttar in båten med åran mot en sten på botten. De är överallt runt mig. (Den mycket märkliga manövern som jag gör och kommer på först efteråt är, att jag försiktigt kastar in min iPhone på bryggan! Räddar den först liksom. Fast getingarna skiter ju i den?)

Jag kommer upp på bryggan och springer allt vad jag kan. Tacksam i den stunden att jag inte hade några barn med mig i båten den gången!

Och sensommaren, alltför varm för mig. Jag var mer i vattnet än på land (läs bryggan). Badade och simmade och flöt runt på exmakens surfingbräda. Outhärdlig värme för mig utan närhet till vatten.

Stjärnklara ljumma nätter är däremot något av det finaste jag vet. Jag och en väninna hade ”månvaka” på bryggan med gott att äta.  Kvällen var ljum, månen enorm.

Kräftskiva avverkades, också den i fullmånens sken, en helt magiskt stjärnklar natt. Då var bland annat B och hans kompis med, och B är bra på stjärnbilder. Han visade oss Cassiopeja, som ser ut som ett dubbel-W.  Cassiopeja. Så vackert namn på en vacker stjärnbild.

 

Och havsörnen tvärs över vår lilla ö, fiskgjusen ryttlande över viken och svanarnas vita skepnader som speglas i vattnet borta vid Ormviken.

Sedan fick jag som vanligt olika idéer och sjösatte några.

Några har jag varit på väg att genomföra tidigare men backat.

Jag kan fortfarande backa men så här långt har jag inte släppt det tidigare, så

kanske blir det av nu, med en av de där idéerna.

Vi får se.

Annat från 2018 …

KÄNSLOR AV MAKTLÖSHET:

  • När jag fick vetskap om att ett företag planerar att bygga enorma vindkraftverk utanför vår kust, 420 st, på 325 m! (Större än Eiffeltornet.) Det är sanslöst och vidrigt och det finns en förening som du, som värnar om fågelliv, natur och tystnad kan gå med i utan kostnad. Hemsidan heter www.visionjungfrukusten.se

NYTT JOBB:

  • Jag tackade ja till ett uppdrag i Stockholm, där jag ska leda en grupp en kväll i veckan med början i januari 2019. Känns som en ära att få jobba med några av landets bästa terapeuter!

UTFLYKTER JAG MINNS:

  •  Kolmården med ena dottern och barnbarn. Underbar minnen att spara i hjärtat.
  •  Vi åkte till Öregrund, jag och barndomsvännerna.
  •  Bästisen och jag åkte på kryssning och dansade till Flamingokvintetten!
  •  Barndomsvännerna och jag åkte på kryssning med Eckerölinjen en vacker sommardag!
  • I maj åkte jag på litteraturkryssning!
  • Och årets sista kryssning gick till Helsingfors med ena dottern och hennes familj då vi firade min 65-årsdag! Tyvärr blev barnen sjuka i yngsta dotterns familj så de fick avboka. Men jättefin kryssning med fina minnen!

ANNAT MYS och KUL:

  •   Pepparkaksbak med först A som kom till mormor och bakade.
  •   Pepparkaksbak med W och S hemma hos dom.
  •   Godnattsagor med små, varma pyjamasungar, sånger och ”hitta-på-sagor”.
  •   Påskäggsletningar och promenader efter ”hemliga stigen” där olika skatter kan hittas, och nu senast ”Spökstig” i skogen och även där fanns det skatter!
  •   Återförening med tre kompisar från gymnasietiden. Så roligt!
  •   Äntligen kom jag till ALLSÅNG PÅ SKANSEN! Jag och en kompis åkte ner till Stockholm, och kom till och med med på TV!
  • Min yngsta dotter och jag var på ORUPS 60-årskalas på GLOBEN. En oförglömlig kväll, vilket drag! Och vi skrålade och sjöng med!

Det här är bara ett urval av allt under 2018, och jag har såklart glömt massor just nu!

Jag är oerhört tacksam för mitt liv.

Det handlar inte om mycket pengar och materiella ting. (Fast bryggan och båten, hörni, det är Top Notch att ha.) Men det allra, allra viktigaste, vet ni vad det är för mig?

  • Att ha tillgång till skog och hav.
  • Att ha sinnesro. Lugnt inuti.
  • Att inte göra något jag inte kan stå för.
  • Att vara ärlig.
  • Att känna tillit till livet. Lita på att det bär.
  • Att acceptera det jag inte kan förändra, men förändra det jag kan.
  • Att fortsätta känna tacksamhet. Tacksamhet för det många tar för givet, och det gjorde jag också förut. Såna saker som att få äta mig mätt, ha det varmt och gott i mitt hem, vara frisk, ha familj och vänner, armar att bära mina barnbarn med, fötter att springa på solvarma stenar, ögon att se allt vackert, och nu kan jag skriva HÖRAPPARAT så jag hör bättre!

Med en önskan till er om ett fantastiskt fint 2019!

 

 

Favoritmorgnar

Morgnar utan brådska är bland det bästa som finns. När en får göra en brasa i kaminen, brygga kaffe, göra äggröra och sitta i soffan i lugn och ro. Möta dagen. Ställa in skärpan. Lyssna på någon meditation.

Jag äter frukost i soffan om jag får välja. Med en filt över benen, och eldens sprakande alldeles framför.

Kontrasten, som jag inte vill ha, med alarm kvart i 6, stress, stress, stress och 10 mil till jobbet, är jag befriad ifrån. Snabba omkörningar på 83:an, timmerbilar som stånkar sig fram i uppförsbackarna över Hälsingebergen, väntan på att tåg ska passera vid järnvägskorsningen i Bergby, avstängda vägar och kampen mot klockan.

Jag tjatar om tacksamhet, jag vet.

Men det finns så mycket att vara tacksam för.

Som en morgon i lugn och ro.

Att jag kom ihåg att köpa ägg i går.

En god nattsömn.

Vatten i kranen.

Ett (någorlunda) varmt hus.

Värmeljus.

Inga stora grejer, egentligen bara sån´t som folk tar för givet. För att ”det har väl alla”, ”det är väl ingenting att vara tacksam för”.

Men tacksamhet för de små tingen varje dag gör stora saker med måendet. Sinnet blir ljust.

Och tacksamhet gör att vi får mer att vara tacksamma för!

Snart (kl 10) pratar Alicia Espinosa i P4 Radio Gävleborg.

En klok kvinna som inspirerar.

 

 

 

Tacksamhet.

Har du kört på en skogsväg en sen kväll i september i månsken, med bra musik på stereon och bara känt en oändlig tacksamhet över att finnas till?
Efter surströmmings/kräftfesten i stan i går kom den känslan när jag körde hem till skogen.
Och varje gång jag hamnar i tacksamhet blir jag ödmjuk i sinnet.
Inget särskilt hände i går, varken på festen eller innan, det var jättetrevligt såklart, trevliga människor och mycket skratt och gott att äta, men tacksamheten kom inte ur just det. Den kommer till mig ändå. Ofta. Utan att något särskilt har hänt.
Det går att träna på tacksamhet. På att känna den, inte bara ha den i tanken.
Det är en fantastisk känsla, som föder mer av just … tacksamhet, därför att ju mer tacksamhet jag känner, desto mer får jag att vara tacksam över.
I dag är jag tacksam för frukosten, kaffet och lite blå himmel i revorna i molntäcket. Om en timme får jag besök här på ön. Kanske sticker jag till Stockholm på eftermiddagen för att vara med på en föreläsning i morgon bitti, men det har jag lämnat öppet.
Jag har förmånen att göra precis hur jag vill.
Ha en fin dag!

Jo då, klart jag orkar.

”Jag orkar inge´mer”.

Så säger jag högt till mig själv ibland.

Ofta, faktiskt. Ett par gånger i veckan, i alla fall när det inte är sommar. (För då orkar jag ALLT).

”Jorå. Du orkar”, svarar jag mig själv och släpar in tre dyngtunga vedsäckar i pyttebilen som redan är rätt fullproppad med två barnstolar i baksätet och en barnvagn i kofferten plus en IKEA-kasse.

Sedan kör jag från Valbo i kräksnö på en oplogad E16, och vidare in i risgrynsgröten på 583:an. Hemma (på den oplogade gården) ska säckarna baxas ut ur baksätet och lyftas över barnstol och ut och sedan släpas in. Med lösnaglar till råga på allt.

”Du orkar visst!” peppar jag mig själv när jag bär in säckarna och känner hur snön ringlar sig in mellan stövelskaftet och strumpan.

Och det gör jag ju.

Klart jag orkar.

A woman´s got to do what a woman´s got to do.

Kassen från IKEA med trehundra värmeljus och massor av vanliga ljus i olika bredd och längd väger ingenting jämförelsevis. Den kan jag ta på ena lillfingret. Så jag också får med mig jobbväskan in. Och DEN är tung. Inte vet jag vad som gör att den väger bly men det är kalender och anteckningsblock och paddan och mobilladdare och fjorton läppstift och hårgocka och andra nödvändigheter.

Klockan är nio när jag slår mig ner i soffan. Snart sovdags. Innan dess ska lunchlåda förberedas, vitkål rivas, Hillary´s tal tittas på och så duschen.

”Jo rå, du orkar”, säger jag igen.

Och alltihop har jag skapat själv.

Så tacksamhetslistor är bra att avsluta dagen med.

Mina tacksamhetslistor kan ni ju.

Men jag tar en i dag igen.

Jag är tacksam för

… att jag är mormor

… mina barn och deras familjer

… att jag bor vid havet

… mitt jobb

… mitt hem

… mina vänner

… min flotte

… min bil som startar och rullar dag ut och dag in

… mina ben och fötter som släpar runt mig

… att det finns kaffe till i morgon bitti

… min säng, mitt täcke, min kudde

… att jag är frisk

… att det fanns Tomte-latte på Espresso House i dag

… lunchen som VISION bjöd på

… att jag hann gå och titta i affärer i dag, prova en jacka, lukta på bodylotions (det kändes som rena lyxen för jag hinner nästan aldrig det nu för tiden)

Jag stannar där.

Tack.

När tidtabellen inte stämmer.

Jag tror på en högre kraft.
Jag är inte religiös på en fläck.
Jag har en egen tro.
En andlig tro.
Jag tror till exempel inte att det finns någon slump.
Det som händer händer av en anledning.
Jag tror på att vi får budskap eller tecken och att vi möter just de personer vi behöver.
Jag tror på att det finns en mening med livet. En mening med det som sker.
Oftast får jag det jag ber om.
Ber och ber, jag snackar med min högre kraft när jag kör bil, eller när jag sitter på en sten vid havet eller går i skogen eller handlar på ICA eller var och när som helst.
Jag tackar väldigt mycket. Varje dag.
Jag tackar för det som många kanske tar för självklart.
Livet blir så ljust och fint då, när jag kan känna riktig tacksamhet för mitt hem, min säng, min familj, för alla stjärnklara nätter och för att jag har råd att köpa gott kaffe.
Ibland ropar jag till den där högre kraften, att jag vill ha lösningar på olika problem.
Varje dag ropar jag vissa perioder, men det blir inte som jag vill när jag vill.
Och så tänker jag, att nu är jag där igen och ska styra.

Ha kontroll.

Fixa.

Regissera.
Då blir jag påmind om nuet.
Och så tänker jag, hur är det just här och nu i livet?
Hittills har det inte hänt att jag har haft kronofogden efter mig, eller att jag inte har mat för dagen, eller något annat som fått mig att falla ihop och inte orkat resa mig igen.
Jag har lätt för att springa före.
Oro för hur det KANSKE ska bli är mig hack i häl.
Tills jag påminner mig själv igen och igen, att allt är som det ska.
Min tidtabell och änglarnas är inte alltid synkade.
Och jag behöver bara ta det lugnt, här och nu, en dag i taget.
Byta min rädsla mot tillit.
Så i dag är jag tacksam för, (förutom det redan uppräknade):

mitt boende
mitt vikariat
att jag har matlåda till jobbet i dag
gullpussar som jag fick i går av en älskad liten person
mitt nya gröna nagellack
familj och vänner
mitt hår
min andlighet
allt som hjälpt mig på vägen till att komma hit där jag är i dag
alla som kommer att fortsätta vara mina inspirationskällor
glädjen i mitt bröst
att jag kan sätta gränser
att jag inte har  ätit godis på elva dar
att jag bor vid havet
dansen i benen
morgondagen med ett tjugofemårsjubileum som jag ser fram emot

Prova du med, att skriva ner fem eller tio saker du är tacksam över.

Var uppmärksam på vad som sker inuti medan du skriver.