William Lai är ny premiärminister i Taiwan – svårt att hantera pensioner och relationer med Kina

I mitten Taiwan’s President Tsai Ing-wen. Till vänster den avgående premiärministern Lin Chuan och till höger den nye premiärministern William Lai.

När president Tsai Ing-wen tillträdde i maj 2016 ansåg 70 procent av väljarna i Taiwan att hon skulle göra ett bra jobb, enligt opinionsmätningarna. Nu är siffran nere på strax under 30 procent. Det är bakgrunden till landet nu har fått en ny premiärminister. Han heter William Lai och var fram till nu populär borgmästare i staden Tainan. Han valdes som borgmästare 2010 och fick då 60 procent av rösterna. Han omvaldes 2014 med stöd av 72.9 procent.

Nu är naturligtvis frågan om det räcker med en ny premiärminister för att vända på siffrorna. Det är presidentval igen år 2020.

Om vi börjar med den känsliga relationen med Kina, så finns det knappast några tecken på regimen i Peking tänker öppna för politiska kontakter med den liberala regeringen i Taipei. Ett sätt att mäta temperaturen på hur Kina ser på den nye premiärministern är att titta på officiella engelskspråkiga medier i Kina. Varken i den officiella nyhetsbyrån Xinhua eller Global Times hittar jag någon rapportering om att Taiwan fått en ny premiärminister. Däremot rapporterade både Global Times och Xinhua om att Taiwans oppositionsparti Kuomingtang har fått en ny partiordförande, Wu Den-yih. Så sjukt fungerar nyhetsrapporteringen i en partistyrd diktatur.

Kuomingtang var en gång det kinesiska kommunistpartiets dödsfiende, både under och efter inbördeskriget i Kina – som slutade med att kommunisterna fick makten i Peking 1949. Men Kinas kommunistiska parti och Kuomingtang förenas i tanken på att det bara finns ett Kina och att Taiwan är del av Kina. I det liberala DPP finns ett större stöd för tanken på Taiwan borde betraktas som en självständig stat. Så Kina föredrar att föra dialogen med Kuomingtang framför den folkvalda regeringen i Taipei.

En av de frågor som tynger president Tsai Ing-wens administration är pensionsfrågan. Minns du den stora debatten om pensionsreformen som beslutades i Sverige på 90-talet? Det var en omstridd fråga då och den är fortfarande omstridd. I Taiwan handlar pensionsfrågan delvis om det vi diskuterade i Sverige – hur ska systemet bli hållbart. Men det innehåller ytterligare en ömtålig dimension: relationen mellan dem som flydde till Taiwan från Fastlandet 1949 och infödda taiwaneser.

När Kuomingtang drevs bort från det kinesiska fastlandet och etablerade sig i Taiwan följde över en miljon människor med. Republiken Kinas administration och offentliga service flyttade till Taiwan. Offentligt anställda i Taiwan kom därför i hög utsträckning från fastlandet. Redan där fanns naturligtvis en spänning. Lägg därtill att Kuomingtang såg till att de fick generösa pensioner. En pensionerad lärare kan få ut över 68 000 Taiwandollar per månad, medan en vanlig anställd kan ha en lön på ungefär 40 000 Taiwandollar. Privatanställda har inte alls samma förmånliga pensioner. Och de är oftast infödda taiwaneser.

Lägg därtill ett växande problem med åldersstrukturen. En kvinna i Taiwan föder i genomsnitt 1,2 barn. 1996 gick det nio arbetande på varje pensionär. 2015 gick det sex arbetande på varje pensionär. 2031 beräknas det bli tre arbetande på varje pensionär. Så utan någon reform kommer pensionssystemet att braka samman.

I somras beslöt parlamentet att minska de ränteutbetalningar som staten gör på de pengar som avsatts för offentliga pensioner. Det skedde inte utan protester.

Enligt en mätning som gjordes sade att 61 procent av medborgarna i princip stöder regeringens pensionsreform, med 46 procent är missnöjda med hur frågan har hanterats.

Som svensk funderar jag naturligtvis också andra banor. Skulle Taiwan behöva en mer barnvänlig familjepolitik? Och kanske skulle Taiwan ta ett ansvar för flyktingkrisen? Eller i varje mer aktivt söka arbetskraftsinvandring?

 

 

 

 

 

 

Publicerat av

Lars Ströman