Kinas mobbningspolitik mot Taiwan – flygsäkerhet kan äventyras

Flyget är det senaste exemplet på Kinas mobbningspolitik mot Taiwan. Kina har öppnat en ny flygkorridor som stryker mycket nära Taiwans territorium. Och Kina skyltar öppet med att det är en politisk bestraffning av Taiwan. (AP Photo/Greg Baker, File)

Det finns en praktisk aspekt av den nya flygkorridoren: Det är trångt i luften över delar av Kina. Att lägga om rutterna så att de går över Taiwansundet är ett sätt att lätta på trycket.

2015 slöts en överenskommelse mellan Taiwan och Folkrepubliken Kina om hur frågan skulle hanteras. En enkel princip: Parterna ska hålla kontakt med varandra i frågan. Och jag noterar att den kinesiska propagandatidningen Global Times skrev gillande om dessa principer år 2015. Bland annat noterades att en företrädare för EU-kommissionen uttryckt uppskattning av att Taiwan och Kina kan föra en konstruktiv dialog om detta.

Men nu kör Kina sitt eget race. Utan att informera berörda myndigheter i Taiwan öppnas nya flygkorridorer. Detta har en säkerhetspolitisk aspekt för Taiwan, men det handlar också om flygsäkerhet för civila passagerare.

Och i Global Times beskrivs händelseutvecklingen så här i en artikel här om dagen:

”It must be noted that the collapse of communication channels between the mainland and Taiwan resulted from Taiwan authorities’ refusal to recognize the 1992 Consensus. Before opening the new routes, the CAAC had informed the relevant departments in Taiwan. If Taiwan authorities desire more consultations, they should ask Tsai Ing-wen, the island’s current leader, to change her stance of refusing to recognize the 1992 Consensus that stresses the one-China principle and prompt her to restore communication lines with the mainland.”

Här sägs det rakt ut att vägran att samarbeta med Taiwan handlar om ”1992 års konsensus”. Att Taiwans president Tsai Ing-wen erkänner 1992 års konsensus är ett villkor för att Kina ska samarbeta även om sådana saker som flygsäkerhet.

1992 års konsensus var en överenskommelse mellan den dåvarande Kuomingtangregeringen i Taiwan och Folkrepubliken Kina som i korthet säger: Det finns bara ett Kina och Taiwan är en del av Kina, men vad detta Kina är tolkar parterna på olika sätt. För Taiwan är det ”Republiken Kina” (det formella namnet på Taiwan). För Peking är det ”Folkrepubliken Kina” med Peking som huvudstad. Men 1992 befann sig Taiwan i en demokratiseringsprocess. Landets första fria presidentval hade ännu inte hållits. Den demokratiska legitimiteten för 1992 års konsensus kan därmed ifrågasättas.

Den nuvarande presidenten Tsai Ing-wen leder ett parti där det finns krafter som verkar för att Taiwan förklarar sig självständigt och bryter med traditionen att Taiwan gör anspråk på att vara ”Republiken Kina”. Men Tsai Ing-wen har klargjort att det är ”status quo” som gäller. Taiwan kommer inte att förklara sig självständigt. Och Taiwan kommer inte heller att acceptera att bli en del av Kina.

Det logiska ur Kinas synpunkt borde vara att ta upp kontakten med regeringen i Taiwan – och förhandla om en ny formulering, ett nytt konsensus som får styra relationerna mellan de båda staterna de kommande åren. Rent praktiskt borde det inte vara så svårt. Men det vägrar Kina att göra. I stället driver Kina en mobbningspolitik mot den demokratiskt valda regeringen i Taiwan.

Publicerat av

Lars Ströman