Taiwan och den svåra uppgörelsen med det förflutna

Från utställningen vid Chiang Kai-sheks minneshall i Taipei. 

 

I december förra året antog parlamentet i Taiwan en lag som ska reglera hur landet ska göra upp med sitt mörka förflutna. I klartext handlar det om de övergrepp som skedde under det nationalistiska Kuomintang-partiets diktatur. Men frågan är inte alldeles enkel. Jag återkommer till det.

Att åstadkomma en sådan uppgörelse var ett av regeringspartiet DPP:s vallöften. Och nu sitter DPP vid makten. Nyligen utsågs Huang Huang-hsiung att leda den kommitté som ska driva processen.

Det handlar bland annat om att öppna arkiven och försöka klargöra vad som hände. Symboler för diktaturen ska bort. Det kan också handla om att uppmärksamma de platser där massakrer och övergrepp har skett. Historieskrivningen ska alltså på något sätt göras om, så att hjältemonument över Kuomintang och dess ledare Chiang Kai-shek tonas ner. Och i stället ska offren och demokratins förkämpar uppmärksammas.

Minnesmärket ritades för övrigt av Cheng Tsu-tsai, som under en period levde i Sverige och var svensk medborgare.

Den processen har för övrigt pågått långt innan den nya lagstiftningen antogs i december. Ett av Taipeis landmärken är minnesmärket över 2:28-händelserna. Alltså en massaker på civila som inleddes när en kvinna som sålde insmugglade cigaretter attackerades av myndighetspersoner. Minnesmärket ritades för övrigt av Cheng Tsu-tsai, som under en period levde i Sverige och var svensk medborgare.

Huang Huang-hsiung har en bakgrund i ”Control Yuan”. En institution som skulle kunna jämföras med en riksrevision eller Europeiska revisionsrätten. Huang Huang-hsiung är medlem i det styrande partiet DPP, men han har arbetat både under Kuomintang-ledda och DPP-ledda regeringar. Så han anses ha hyggliga förutsättningar att bli accepterad av båda partierna. Men samtidigt: När lagstiftningen om en uppgörelse med det förflutna antogs, så hävdade företrädare för Kuomintang att lagen stred mot Taiwans konstitution.

När jag har träffat Kuomintang-företrädare har de varit påtagligt ovilliga att säga som det är…

När jag har träffat Kuomintang-företrädare har de varit påtagligt ovilliga att säga som det är – att Chiang Kai-shek, alltså den man som kan beskrivas som det moderna Taiwans grundare – var en synnerligen hänsynslös diktator. Det är naturligtvis svårt att dra några riktigt rättvisa jämförelser.

Men vi har ju haft en del sådana debatter även i Sverige. Till exempel Vänsterpartiets tidigare kopplingar till det sovjetiska kommunistpartiet. När Moderaterna antog ett nytt partiprogram för några år sedan hade partiet svårt att förhålla sig till att partiet i sin barndom varit motståndare till allmän rösträtt. Ett annat exempel är att den svenska regeringen har presenterat en vitbok om de övergrepp som skett mot den romska minoriteten.

Vid sidan av detta pågår en procedur där Kuomintang-partiets tillgångar granskas. Märkligt nog hade det antikommunistiska Kuomintang tagit till sig många kommunistiska traditioner, till exempel att partiet och staten mer eller mindre växte ihop.

I ett av departementen sitter IT-ministern Audrey Tang, som på något sätt förkroppsligar denna proteströrelse på regeringsnivå.

Jag har själv varit i  minneshallen över Chiang Kai-shek. En hedersvakt står vid den stora statyn över mannen som under lång tid var både Kuomintangs och det nationalistiska Kinas ledare. Vaktombytet är en turistattraktion. I ett museum skildras Chiang Kai-sheks liv.

Och samtidigt: Där ute finns studenterna som ockuperade parlamentet 2014 – och bidrog till Kuomintangs valnederlag något år senare. I ett av departementen sitter IT-ministern Audrey Tang, som på något sätt förkroppsligar denna proteströrelse på regeringsnivå. Och här blir det naturligtvis en kontrast mellan det som visas i minneshallen över Chiang Kai-shek och det Taiwan som växer fram i dag.

Men jag ställer mig också frågan om det är så enkelt att bara avveckla alla statyer av Chiang Kai-shek. Oavsett vad vi tycker om honom var han en historisk person. Han var i någon mening det moderna Taiwans grundare.

I till exempel Belgien står Leopold II staty. Han  var ansvarig för ett massmord på i storleksordningen tio miljoner människor. Han var född ungefär 50 år före Chiang Kai-shek. I det gamla DDR avvecklades naturligtvis en rad statyer på Lenin och Karl Marx-stadt återtog sitt gamla namn Chemnitz. Men återföreningen har också skett med en viss varsamhet. Kommunistledaren Ernst Tählman fick fortsätta stå staty i Weimar. Och delar av de offentliga kommunistiska konstverken fick stå kvar i östra Berlin. Berlin är för övrigt en hel stad som ser ut som ett historiskt museum. Där finns både storhetstiden för tysk kultur och en ständigt närvarande skildring av svåra brott mot mänskliga rättigheter. Här finns både ett museum om den kommunistiska hemliga polisen Stasi och Terrorns topografi, om handlar om nazismen.

Taiwans demokratisering fick ordentlig fart 1987 när president Chiang Ching-kuo upphävde undantagstillståndet. Det var alltså ungefär vid samma tidsepok som när Berlinmuren föll (1989).

Och samtidigt utgör hotet från Kina en påminnelse om det ständiga behovet att vitalisera demokratin.

Taiwan måste nu finna sin egen väg för att göra upp med de övergrepp som staten begick under diktaturen. Och samtidigt utgör hotet från Kina en påminnelse om det ständiga behovet att vitalisera demokratin. I det kommunistiska Kina verkar det närmast ha uppstått en populistisk ”nymaoism”, samtidigt som den taiwanesiska demokratin är mer livaktig än någonsin.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat av

Lars Ströman