Svenska miljöpartister borde stå i kö för att resa till Taiwan…

Klimatminister Isabella Lövin (MP) borde gilla den politik som Taiwans regering bedriver på energiområdet, men kontakterna mellan Sverige och Taiwan begränsas av rädsla för att väcka det kommunistiska Kinas vrede.
Foto: Henrik Montgomery / TT kod 10060

Taiwans nye premiärminister William Lai har i ett tal bekräftat målet att Taiwan ska avveckla kärnkraften senast år 2025. Det borde låta som musik för svenska miljöpartister, i synnerhet för klimatminister Isabella Lövin. Men kontakterna mellan Taiwan och Sverige är begränsade. Sverige har diplomatiska relationer med den kommunistiska diktaturen och Peking och väljer bort det demokratiska Taiwan.

I Sverige är vi bortskämda med ren energi. I Taiwan är utgångsläget att bara 6,5 procent av elektriciteten kommer från förnybara källor. Målet är att öka andelen förnybar elenergi till 20 procent år 2025. 30 procent ska då komma från kol och 50 procent från naturgas, enligt den plan som premiärminister William Lai presenterade i ett tal i Tainan.

Så visst skulle den svenska klimatministern Isabella Lövin kunna ha ett intressant utbyte med regeringskollegor i Taiwan – om hon bara törs resa dit. Och det tror jag inte att hon törs göra. Både statsminister Stefan Löven och utrikesminister Margot Wallström skulle sparka bakut. Svenska exportorder till Kina är viktigare än politiskt utbyte med demokratin Taiwan.

Premiärminister William Lai tillträdde som premiärminister den 8 september. Fram till dess var han borgmästare i Tainan. Och han anses vara en av Taiwans populäraste politiker.

Att utse William Lai var ett sätt för president Tsai Ing-wen att försöka piffa till sina rätt dåliga opinionssiffror. Det verkar fungera just nu i varje fall. För någon månad sedan svarade 29,8 procent av de tillfågade i en mätning att Tsai Ing-wen gör ett bra jobb. Vid en mätning som gjordes efter att William Lai tillträtt blev siffran 46,4 procent.

Partisympatierna talar också till presidentens fördel. 30,2 procent säger att de sympatiserar med presidentens parti, DPP. Bara 18,9 procent säger att de stöder det traditionella maktpartiet Kuomingtang. De båda småpartierna i Taiwans parlament får stöd av 6,4 respektive 2,9 procent av de tillfrågade.

Så första veckan gick bra för Taiwans nye premiärminister William Lai och hans chef, president Tsai Ing-wen. Men det säger naturligtvis väldigt lite om hur det går i nästa val.

Det gamla maktpartiet Kuomingtang har gått från att vara det styrande partiet i en diktatur till att bli ett reformerat konservativt parti. Men min bedömning är att partiet fortfarande har mycket kvar att göra när det gäller att gå igenom sin historia. När jag träffade partiets företrädare under mitt besök i Taiwan i mars var de påtagligt ovilliga att säga något kritiskt om Chiang Kai-chek, som styrde Taiwan med järnhand under åren efter den kommunisterna tagit makten i Kina 1949.

Första veckan gick bra för Taiwans nye premiärminister William Lai. Syftet med att tillsätta en ny premiärminister i Taiwan var att förbättra presidentens opinionssiffror. (AP Photo/Johnson Lai)

 

 

 

 

William Lai är ny premiärminister i Taiwan – svårt att hantera pensioner och relationer med Kina

I mitten Taiwan’s President Tsai Ing-wen. Till vänster den avgående premiärministern Lin Chuan och till höger den nye premiärministern William Lai.

När president Tsai Ing-wen tillträdde i maj 2016 ansåg 70 procent av väljarna i Taiwan att hon skulle göra ett bra jobb, enligt opinionsmätningarna. Nu är siffran nere på strax under 30 procent. Det är bakgrunden till landet nu har fått en ny premiärminister. Han heter William Lai och var fram till nu populär borgmästare i staden Tainan. Han valdes som borgmästare 2010 och fick då 60 procent av rösterna. Han omvaldes 2014 med stöd av 72.9 procent.

Nu är naturligtvis frågan om det räcker med en ny premiärminister för att vända på siffrorna. Det är presidentval igen år 2020.

Om vi börjar med den känsliga relationen med Kina, så finns det knappast några tecken på regimen i Peking tänker öppna för politiska kontakter med den liberala regeringen i Taipei. Ett sätt att mäta temperaturen på hur Kina ser på den nye premiärministern är att titta på officiella engelskspråkiga medier i Kina. Varken i den officiella nyhetsbyrån Xinhua eller Global Times hittar jag någon rapportering om att Taiwan fått en ny premiärminister. Däremot rapporterade både Global Times och Xinhua om att Taiwans oppositionsparti Kuomingtang har fått en ny partiordförande, Wu Den-yih. Så sjukt fungerar nyhetsrapporteringen i en partistyrd diktatur.

Kuomingtang var en gång det kinesiska kommunistpartiets dödsfiende, både under och efter inbördeskriget i Kina – som slutade med att kommunisterna fick makten i Peking 1949. Men Kinas kommunistiska parti och Kuomingtang förenas i tanken på att det bara finns ett Kina och att Taiwan är del av Kina. I det liberala DPP finns ett större stöd för tanken på Taiwan borde betraktas som en självständig stat. Så Kina föredrar att föra dialogen med Kuomingtang framför den folkvalda regeringen i Taipei.

En av de frågor som tynger president Tsai Ing-wens administration är pensionsfrågan. Minns du den stora debatten om pensionsreformen som beslutades i Sverige på 90-talet? Det var en omstridd fråga då och den är fortfarande omstridd. I Taiwan handlar pensionsfrågan delvis om det vi diskuterade i Sverige – hur ska systemet bli hållbart. Men det innehåller ytterligare en ömtålig dimension: relationen mellan dem som flydde till Taiwan från Fastlandet 1949 och infödda taiwaneser.

När Kuomingtang drevs bort från det kinesiska fastlandet och etablerade sig i Taiwan följde över en miljon människor med. Republiken Kinas administration och offentliga service flyttade till Taiwan. Offentligt anställda i Taiwan kom därför i hög utsträckning från fastlandet. Redan där fanns naturligtvis en spänning. Lägg därtill att Kuomingtang såg till att de fick generösa pensioner. En pensionerad lärare kan få ut över 68 000 Taiwandollar per månad, medan en vanlig anställd kan ha en lön på ungefär 40 000 Taiwandollar. Privatanställda har inte alls samma förmånliga pensioner. Och de är oftast infödda taiwaneser.

Lägg därtill ett växande problem med åldersstrukturen. En kvinna i Taiwan föder i genomsnitt 1,2 barn. 1996 gick det nio arbetande på varje pensionär. 2015 gick det sex arbetande på varje pensionär. 2031 beräknas det bli tre arbetande på varje pensionär. Så utan någon reform kommer pensionssystemet att braka samman.

I somras beslöt parlamentet att minska de ränteutbetalningar som staten gör på de pengar som avsatts för offentliga pensioner. Det skedde inte utan protester.

Enligt en mätning som gjordes sade att 61 procent av medborgarna i princip stöder regeringens pensionsreform, med 46 procent är missnöjda med hur frågan har hanterats.

Som svensk funderar jag naturligtvis också andra banor. Skulle Taiwan behöva en mer barnvänlig familjepolitik? Och kanske skulle Taiwan ta ett ansvar för flyktingkrisen? Eller i varje mer aktivt söka arbetskraftsinvandring?

 

 

 

 

 

 

Viktig manifestation för Gui Minhai – men glöm inte fängslad från Taiwan!

I mitten står Lee Ching-yu, hustru till den taiwanesiske människorättsaktivisten Lee Ming-che – som fängslades i Kina i mars i år. Hon har nekats att besöka sin man. Lee Ming-che har ett svårare läge än svensken Gui Minhai eftersom regimen i Peking betraktar Taiwan som en del av Kina. (AP Photo/Johnson Lai, File)

På fredagen den 15 september kl 12 hålls en manifestation utanför Kinas ambassad i Stockholm till stöd för svensken Gui Minhai som hålls fängslad av Kina efter att ha kidnappats i Thailand. Kina använder alltså rena gangstermetoder som kidnappningar i ett tredje land för att undertrycka politisk opposition i Hongkong, staden som har blivit lovad att få behålla yttrandefriheten. Gui Minhai var en av flera personer som drev en förlagsverksamhet i Hongkong. De gav ut litteratur som granskade de kinesiska ledarna.

Mer om manifestationen kan du läsa här.

Du kan också med fördel lyssna på dottern Angela Guis sommarprat. Det kan du göra här.

Men med anledning av detta vill jag också fästa uppmärksamheten på den taiwanesiske människorättskämpen Lee Ming-che. Han fängslades under ett besök i Kina i mars i år. Han reste in i Kina från den före detta portugisiska kolonin Macau. Han anklagas för omstörtande verksamhet.

Taiwan har en utsatt ställning. Det är en fungerande demokrati med en fri press och det hör till gatubilden att folk demonstrerar mot än det ena och än det andra. Miljontals kinesiska turister i Taiwan kan varje år bevittna att den kinesiska kulturen går väl ihop med demokrati. Lägg därtill att Kina är Taiwans största handelspartner och Taiwan ligger på typ femte eller sjätte plats bland Kinas största handelspartner.

Men vad händer med den pragmatiska relationen mellan Kina och Taiwan om kinesiska myndigheter godtyckligt börjar gripa Taiwans medborgare?

Kina betraktar Taiwan som en illegal utrbytarprovins, så Taiwans möjligheter att agera diplomatiskt är begränsade. EU och Sverige erkänner Kinas överhöghet över Taiwan. Så även för den svenska regeringen är fängslandet av Lee Ming-che i någon mening en intern kinesisk angelägenhet. Däremot borde både EU och Sverige agera utifrån principen om rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.

Hustrun Lee Ching-yu har, enligt Taipei Times, fått ett telefonsamtal från Lee Ming-ches offentliga försvarare med beskedet att rättegången snart kommer att bli av och att hon kan börja förbereda sig för att åka och besöka sin man. Men det finns en oro i Taiwan för att ett besök kommer att utnyttjas av de kinesiska myndigheterna för att tvinga fram en ”bekännelse”. När kinesiska myndigheter använder den metoden så hittar de ofta på ett ”vanligt” brott som inte har med någon politisk aktivitet att göra. Svensken Gui Minhai anklagas till exempel för ett trafikbrott, med dödlig utgång.

 

Chiu Ee-ling, generalsekreterare i Taiwans förbund för mänskliga rättigheter

 

Samtidigt förbereds ett offentligt förhör i FN:s råd för mänskliga rättigheter om Lee Ming-ches ärende. Och då uppstår nästa problem. Det har hänt att personer från Taiwan har nekats inträde i FN-byggnaden när de visar upp sina taiwanesiska pass. Men Chiu Ee-ling, generalsekreterare i Taiwans förbund för mänskliga rättigheter säger att gruppen ska se till att bevisen läggs fram för FN-organet. Jag hade förmånen att träffa Chiu Ee-ling under mitt besök i Taiwan i mars i år. Intervjun med henne finns en bit ner i den här texten.

Det är en skam för världen att en fungerande demokrati ska mötas av sådana byråkratiska och praktiske hinder när en av dess medborgare har fängslats i en diktatur. Det borde Margot Wallström säga något om.

Mer om ärendet kan du läsa om i Taipei Times här.

 

 

 

 

Taiwan eller republiken Kina? Det är frågan!

Symboler kan vara laddade. Fråga sångerskan Madonna! När hon skulle spela i Taiwan förra året så visade hon sig först med vad hon trodde vara Taiwans flagga. Ajdå, det råkade vara symbolen för Kuomingtang, det gamla maktpartiet som styrde Taiwan med järnhand efter den kinesiska revolutionen. Det väckte vrede i Taiwan. Sedan visade hon sig med Taiwans flagga. Då väcktes vreden i Kina – som betraktar det demokratiska Taiwan som en olaglig utbrytarrepublik.

Formellt heter Taiwan ”Republiken Kina”. Dess förste president Sun Yat Sen störtade den gamla kejsarregimen 1911. Men människor i Taiwan talar sällan om sitt land som ”Kina”. Köper du en tekopp på Starbucks i Taipei så står det ”Taiwan” på muggen.

Strikt formellt finns det alltså två länder som kallar sig Kina: Republiken Kina på Taiwan och Folkrepubliken Kina på fastlandet. 1992 kom de båda ländernas regering överens om en formulering som gick ut på: Det finns bara ett Kina och där ingår Taiwan. Men de båda länderna gör olika tolkningar av hur detta enda Kina definieras. Den som följer debatten om relationen till Kina i Taiwan märker att man ständigt återkommer till ”1992 års konsensus”.

Det traditionella maktpartiet Kuomingtang förlorade makten förra året till det liberala DPP. Och DPP är inte berett att ansluta sig till 1992 års konsensus, även om partiet också har tonat ner kraven på att Taiwan ska utropa sin självständighet.

Det finns en växande opinion på Taiwan som hellre skulle se att Taiwan blir just Taiwan, en egen och självständig demokrati i Fjärranöstern. Det växer upp en generation som har vant sig vid en hög levnadsstandard, en fri press och fria val. Och samtidigt är människorna pragmatiska. Alla vet att ett utropande av självständighet skulle reta ledarna i Peking, kanske så till den grad att det blir en väpnad konflikt. Alltså säger folk: ”Okej, låt oss fortsätta ungefär som nu”. Taiwan är i praktiken en självständig stat, även om det bara är typ 20 länder som erkänner regeringen i Taipei. Landet driver en omfattande handel med både Kina, Japan, EU och USA.

Kina vägrar att ha kontakt med Taiwans liberala president, Tsai Ing-wen, men är desto mer angeläget att hålla kontakt med det gamla maktpartiet Kuomingtang – eftersom Kuomingtang i princip håller fast vid tanken på att det bara finns ett Kina.

Men på senare tid har Kuomingtang fattat beslut som kan oroa ledningen i Peking. Partiet har backat från kravet att Taiwan ska sluta ett fredsvtal med Kina. Det är ett litet steg bort från ”ett Kina”-politiken.

Sverige, EU och andra demokratier borde framför allt ta fasta på att Taiwan är en fungerande demokrati. Det finns till och med tradition av protester i Taiwan som exempelvis svenska miljöpartister skulle trivas utmärkt i. Det är regeringen i Taiei som har en folklig legitimitet, inte regeringen i Peking.

Kina-kritisk bokutgivning kan flytta från Hongkong till Taiwan

Den svenske medborgaren Gui Minhai sitter fortfarande i ett kinesiskt fängelse efter att ha kidnappats i Thailand. Han drev en bokhandel och ett förlag i Hongkong som gav ut litteratur som granskade personerna i den kinesiska partitoppen. Han var på semester i Thailand när han fördes bort. På videoklippet ovan vittnar Gui Minhas dotter, Angela Gui, i den amerikanska kongressens utskott för mänskliga rättigheter. Hon var också sommarpratare i P1 tidigare i år.

Flera av de personer som låg bakom Causeway Bay Books blev på olika sätt förda till Kina. Men det är bara Gui Minhai som fortfarande sitter inspärrad i Kina.

Enligt en japansk tidning finns det planer på att återuppta bokutgivningen från Taiwan, som har enväl fungerande yttrande- och pressfrihet.  I våras beslöt också organisationen Reportrar utan gränser att skrinlägga planerna på att ha ett kontor i Hongkong – och i stället förlägga kontoret till Taiwan.

Här kan du lyssna på Angela Guis sommarprat.

Anarkist, transsexuell och världens mest öppna minister

Audrey Tang var åtta år gammal när hon gjorde ett dataspel åt sin fyraårige lillebror. Som 19-åring slog hon sig ner i Silicon Valley för att bli entreprenör i IT-branschen. 2005 kom hon ut som transsexuell och bytte namn. Politiskt betraktar hon sig som anarkist.

I dag är Audrey Tang 36 år och minister i Taiwans regering. Formellt har hon ingen portfölj, men hennes uppgift är att få fart på tillväxten i Taiwans IT-industri. I tidningen Los Angeles Times berättar hennes medarbetare att hennes anarkistiska inställning tillämpas i praktiken. Sällan eller aldrig kommer chefen med påbud om vad de ska göra. Men de vittnar också om att de har svårt att hålla samma tempo som sin chef.

I någon mån blir anarkismen också politik. Audrey Tang hänvisar till de framgångar som skördats i spåren av öppen programvara, till exempel det i Finland utvecklade operativsystemet Linux. Hon tänker sig ett system med digitala varuhus där företag och även privatpersoner fritt kan byta programvara.

Taiwan blev för några årtionden sedan världsledande på tillverkning av elektronik. I varje svenskt hem finns det sannolikt åtminstone en handfull produkter med microprocessorer som är tillverkade i Taiwan eller av företag som har sitt högkvarter i Taiwan, men där tillverkningen sker i Kina. Tanken är att Taiwan nu ska komma vidare och bli en ledande nation även när det gäller programvara.

Hon är dessutom världens kanske mest öppna minister. Den som träffar Adrey Tang får räkna med att ett referat av mötet snart ligger på nätet.