Frödags!

Nu ska jag göra något ovanligt; jag ska vara ute i god tid istället för att vara sist på bollen.

Jag har skrivit om fröer flera gånger förut. Dels om vikten av att ta egna fröer men framför allt om varför man ska handla ekologiska fröer från småskaliga producenter.

Jag handlar nästan alla mina fröer på nätet. Det är mycket bekvämare att sitta hemma och läsa om olika fröer än att stå i affären. Särskilt när man ska handla så mycket som jag behöver. Dessutom tycker jag att det finns bättre fröer på nätet än i affärerna.

Runåbergs fröer har så vackra påsar.

De fröfirmor som jag rekommenderar (se nedan) har stängt under sensommar och höst. Det är faktiskt en av grejerna som gör att jag gillar dem. Det tyder på att de är småskaliga med en liten personalstyrka som tar hand om varandra. Processen med att lägga upp ett nytt lager med frö är tidskrävande och att sköta näthandel samtidigt är ohållbart.

Mitt allra bästa fröinlägg kan du läsa här. Det känns onödigt att skriva samma sak två gånger. I inlägget hittar du mina bästa fröfirmor.

Men nästa vecka öppnar de igen! Och faktum är att de allra långsammaste grönsakerna behöver sås redan i januari så det är inte alls för tidigt att fundera på fröer redan nu.

Nej, det är ingen skillnad på att odla från ekologiskt eller konventionellt frö men allt annat talar till det ekologiska fröets fördel. Kanske inte priset men i inlägget som jag länkar till ovan förklarar jag vad man får för pengarna och vilken bransch man bör gynna.

I år odlade jag en ny sorts sallat, Cerbiatta, bland annat för att den skulle vara härdigare än många andra sallater. Här kommer facit: det stämmer bra. Medan min vanliga plocksallat dukade under vid första frostknäppen så stod cerbiattan stolt ända till här om dagen då vi hade så mycket som sex minusgrader.

Den höll länge, Cerbiattan.

Men samtidigt konstaterar jag att vintersallaten är orubblig. Det spelar ingen roll hur kallt det är eller hur mycket snö det kommer. Vintersallaten gör skäl för sitt namn.

Vintersallat. Mina bästa sorter heter ”Vit” och ”Elan”.

Jag gjorde ett experiment, jag planterade Vintersallat i kruka intill en skyddande husvägg. Det verkar inte vara någon idé. Dessa blad är sladdriga och oaptitliga. Förmodligen på grund av att de fryser och tinar om vartannat. Friland verkar allra bäst.

Inte alls lika rolig vintersallat.

Dags att inventera fröförrådet! Och dags att sätta sig framför datorn och göra kompletterande beställningar.

I nästa inlägg skriver jag om Arts & Crafts-trädgården och om sju rhododendronplantor. Det kan tyckas vara ett långt kliv från köksträdgården och den hållbara odlingen men det finns fler gemensamma nämnare än man tror.

Hej chili!

När växthuset tömdes så blev de flesta växterna kompost/täckmaterial men vi brukar alltid låta några chiliplantor övervintra inomhus. En övervintrad chiliplanta levererar alltid mycket mer frukt året därpå. Det slår aldrig fel.

Ett bra exempel på en övervintrad chiliplanta.

Det är vanligt att det blir löss, spinn och annat elände på dessa plantor men vi har sluppit det. Däremot så brukar 25% dö. De pallar inte förändringen och den torra inomhusluften. De flesta brukar dessutom tappa blad och se lite dassiga ut men de brukar hämta sig på våren.

Nåväl, växthustömningen innebar även skörd av chilifrukter. Alla möjliga sorter. Dessa spreds ut inomhus för eftermogning och när alla var röda så skulle det kokas sås.

Alla dessa blev röda.

Här begicks ett litet slarvigt misstag i receptläsningen och när det upptäcktes så kunde vi lika gärna slarva vidare. Improvisationsmatlagning helt enkelt.

I chilisåsen är det salt, socker, vitlök och vinäger. Detta mixas, kokas och silas (i den ordningen). Såsen klar.

Vi vet inte hur länge detta håller sig i kylskåpet men både socker och vinäger har konserverande egenskaper så vi hoppas på ett par månader iallafall.

I silen fastnade skalbitar, kärnor och sånt och det var så pass mycket att vi testade att torka det. Ett tunt lager utbrett i en ugnsform. 50 grader i ugnen, luckan på glänt och ungefär 6-7 timmar senare så låg där en torr kaka med chilirester.

Denna mixades snabbt och vips så hade vi ett smaksatt chilipulver. Eller chiliflakes kanske det ska kallas.

Inget svinn över huvud taget.

Chili i form av sås, pulver eller flakes är mycket lättare att dosera och även den starkaste frukten kommer till användning. Om man dessutom blandar milda och starka frukter i samma sås så blir den så klart medelstark.

Det är roligt och lätt att odla chili. De är dessutom vackra och det är enkelt att ta egna fröer på frukterna. Även om jag inte är chilifrälst så rekommenderar jag att odla dem.

Black Pearl kan vara en av de vackraste chiliplantorna. Frukterna är mörklila i början men även dessa blir röda i slutänden.

Vitlöken är i jorden!

Yes! Ibland är det bra att ”lova” saker för då händer de på riktigt. Det hade hänt iallafall men kanske inte just idag.

Jag är glad att det hände idag.

Vitlöken är planterad. Jag vill sätta den så sent som möjligt för att den inte ska gro innan vintern. Men flera gånger har jag väntat lite för länge och det har varit stenhårt i jorden, snö och fingrarna har blivit stelfrusna.

Bildminne från 2019. En lite jobbigare plantering.

10 november kan inte vara för tidigt. Jorden var mjuk, temperaturen var okej och jag passade på medan det var dagsljus.

För första gången sätter jag enbart egenodlad vitlök. Jag har alltid köpt sättvitlök förr och inte tagit eget utsäde på det. Men för några år sedan fick jag Klicki av en bekant. En bamsing till vitlök som har tappat namnet på vägen och den har vårdats ömt. Sju klyftor gav sju nya vitlökar året därpå och dessutom massor av bulbiller, alltså de där pyttesmå klyftorna som växer fram ur vitlöksblomman.

Med åren har jag förökat Klicki så pass mycket att jag nu slipper köpa utsäde. Det blev till och med så mycket att vi kunde äta en del av det.

Dessvärre är Klicki en hardneck, alltså en vitlök med stenhård stjälk och därmed inte flätbar. Jag gillar att förvara vitlöken i flätor men jag gillar ännu mer att kunna ta eget utsäde.

Klicki – som egentligen heter något annat – ger enorma klyftor. Till utsäde plockade jag ut de tio största lökarna eftersom jag tror att det funkar som i människovärlden. Vad vet jag?
Flätornas tid är förbi.

Vitlök vill ha massor av gödsel och vatten. Jag frångår principen med höstgödning och preparerar bädden med guld- och ogräsvatten. Det är bättre med fast gödning men man tager vad man haver. Dessutom vet jag att bädden fick mycket kogödsel i våras och att det kommer att finnas näring kvar till våren.

Snusktunnan är tömd. Det är alltid något stinkande i dessa tunnor men det är gratis. Och näringsrikt. Och helt naturligt.

Mina klyftor sätts ungefär tre gånger så djupt som klyftan är hög. Jag satte 60 klyftor och tänker att jag ska kunna äta en vitlök/vecka nästa säsong. Det låter väl rimligt?

När klyftan är nedstoppad i jorden så täcker jag med halm, gamla växtdelar och fårull. En täckt jord blir inte hårt packad av snö och slagregn. En täckt jord får inget ogräs. En täckt jord uppskattas av mikroorganismer och maskar och de ger mig en lucker mylla i gengäld.

Rotänden neråt.

När snön smälter i vår så brukar vitlöken vara en av de första grönsakerna som tittar upp och sedan ska den gödslas och vattnas frekvent under hela säsongen. Det är knepigt att få ner fast gödsel mellan plantorna men det går lika bra med hönsgödselsoppa eller annat som kan vattnas ut.

Vad vore livet utan vitlök?

Det kan bli chilitema i nästa inlägg. Det har improviserats och resultatet blev över förväntan.

Tji vila

Jag slutade förra inlägget med att skriva om te, brasor och kura skymning. Och visst blir det en del av den varan, mer än andra årstider, men den där vilan som jag trodde skulle infinna sig tack vare att jag stängde trädgården kan jag fetglömma.

Ni märker ju att det var två veckor sedan jag skrev sist och det är inte den takt jag egentligen vill hålla men om kalendern är full så är den.

Det handlar om flera saker: Dels märks det att pandemin (förhoppningsvis) sjunger på sista versen. Saker börjar hända igen. Människor vill träffas och man får umgås i stora sällskap och göra saker tillsammans. Evenemangen haglar och jag får ta emot kurssällskap igen. Nu ska vi ta igen för allt vi har missat.

Dels börjar det lacka mot jul. Högtiden då det säljs mer keramik än alla andra högtider. Det här tempot är jag inte van att hålla. Roligt men ovant.

Och lackar det mot jul så lackar det dessutom mot vinter. Och snö. Bilarna! Däcken! Byggprojekten! Allt måste ses över och förberedas för Kung Bores ankomst.

Fast det är ju ingen snö än. Det är faktiskt ovanligt varmt för årstiden. Så jag har räfsat löv. Världens bästa jordförbättring. Gratis och med inbyggd motion.

Och jag upptäckte att det fanns spenat kvar att skörda. Denna klipptes av, förvälldes och frystes in. En del hamnade i rätten Palak Paneer, en indisk klassiker med spenat, massor av kryddor och ostbitar.

Här finns ett recept. Rätten är lätt att veganisera genom att använda tofu istället.

Nu ska vitlöken planteras, förhoppningsvis skriver jag om det i nästa inlägg.

Ketchup och torv

Det blev ingen blogg förra veckan. Det blev för mycket annat. Så kan det gå.

Trädgården är i princip nedstängd och avslutad för i år. Listan på saker som är kvar att fixa är kort. Även om odlandet inte är mitt jobb så är det ändå det som präglar halvåret mars-september. Den andra halvan kallar jag verkstadssäsongen och den har jag inlett nu.

Den första snön har fallit. Den låg så klart inte kvar men det är ändå ett tecken. Vi måste byta till vinterdäck är första tanken när detta händer.

Vi gjorde ketchup! Alla de där tomaterna som eftermognar inomhus har en tendens att mogna samtidigt och bli överväldigande. Det är skapligt stor åtgång på ketchup hos oss och vi hade aldrig provat det förut så nu var det dags.

2 kg tomater blev 1 liter väldigt god ketchup och receptet finns här.

Genom mina bloggår har jag med jämna mellanrum skrivit om torv. Senast i samband med ett inredningsprogram i TV där det användes massor av torv i en trädgårdsanläggning.

Torv är skräp. Inte bara en dålig personlig investering utan ett stort skräp för miljön, klimatet och därmed framtida generationer och nu levande människor som bor (= försöker bo) i extremt torra eller översvämmade områden.

Torv frigör växthusgaser till atmosfären när den bryts och flera organ jämför torv med fossila bränslen. Torvbranschen vill få torven klassad som biobränsle och lyfter den som ett förnybart material. I själva verket nybildas torv väldigt långsamt, det tar tusentals år för vitmossan att bli torv.
En orörd torvmosse är däremot en viktig kolsänka. Torvmossen binder dubbelt så mycket koldioxid som skogen. Tänk på att säcken nästan alltid innehåller torv när du köper jord eller gödsel. Välj med omsorg och ställ krav i handeln.
I ett av de senaste avsnitten av Uppdrag Granskning på SVT lyfter man det problematiska med torv. Se avsnittet här.

Förråden är fyllda och vi är redo för vintern. Det dricks mer te och det brinner fler brasor. Vi kurar skymning, tittar på film och går i ide, hämtar kraft och ser fram emot en fullspäckad vår med massor av aktiviteter. Allt som ställdes in och flyttades på grund av pandemin ska hända våren 2022. Nästa år blir allt annat än jämna året.

Recept på ketchup

Tid: Cirka 1 timme
Mängd: Cirka 1 liter

2 kg tomater

1/2 stjälk selleri

1 lök

2 vitlöksklyftor

1/2 färsk chili

4 dl vatten

100 g ljust muscovadosocker (strösocker funkar)

1 dl ättiksprit (12%)

En gnutta salt

En näve färsk basilika

Vitvinsvinäger efter smak

Sätt ugnen på 175 grader. Skär tomaterna i grova bitar och avlägsna den hårda stocken. Jag behåller skalet på. Ugnsbaka på 175 grader i cirka 1 timme.

Skär stjälkselleri, lök, vitlök och chili i små bitar.

Värm upp en tjockbottnad gryta eller kastrull på medelvärme. Lägg i en liten klick smör och låt smälta. Den ska inte fräsa.

I med hacket (men inte tomaterna) och stek försiktigt så det mjuknar, det ska inte ta färg.

Häll i tomaterna och vattnet. Låt koka upp.

Ha i muscovadosocker och ättikssprit.

Hacka basilika och ha i även det. Låt sjuda cirka 30 minuter.

Mixa med en mixerstav eller matberedare och passera sen genom finmaskig sil. Se till att pressa ur allt. Det som ska bli kvar i silen är lite skalrester och tomatkärnor. Den lättflytande purén häller du tillbaka i grytan.

Låt småkoka till den nått önskvärd konsistens. Smaka av med vitvinsvinäger.

Lägg nydiskade glasburkar/flaskor i ugnen i 110 grader i 15 minuter. Skölj glasburkarna med Atamon 2 tsk /dl varmt vatten som kokat först. Atamonen ska inte blandas i förrän vattnet sjunkit till ca 85 grader annars förstörs själva vitsen med atamon. Den tål inte att värmas upp till 100 grader. Koka locken.

Oöppnad står sig ketchupen väldigt länge, framför allt om man förvarar den i kylen. Öppnad ska alltid förvaras i kylskåp.

Ett kort uppehåll

Nej jag ska inte bloggpausa. Jag syftar på regnet. Det uppstod en lucka i regnet och jag var snabbt ute för att plocka av mina aroniabär.

Jag har haft två ledsna aroniabuskar ganska länge. De har varit så ynkliga och inte velat växa till sig. Det kan i och för sig ha med min försummelse att göra. De få bär som har producerats har jag skänkt till fåglarna.

Men förra året, vid ett besök på Åfallet Skogsträdgård, köpte jag med mig lite blandade perenna nyttoväxter, däribland två buskar slånaronia. För nu hade jag läst på och förstått att det finns olika sorter.

Aronian har till och med en egen hemsida, titta här.

Förutom att aroniabär är väldigt nyttiga så är denna buske vanlig i kommunala buskage i städer och bostadsområden. Det beror på att den är lättskött, anspråkslös och ganska fin. Jag hade velat att det berodde på att det är en nyttoväxt men det är ett ganska ungt påfund; först nu skapar man grönytor med nyttoväxter istället för rena prydnadsväxter.

Jag har hittills plockat mina bär i ett sådant buskage och konstaterat att bären är både större och fler än hemma hos mig. Dessutom växer de i behändiga klasar och är lätta att repa av.

Det är uppenbarligen slånaronia man ska satsa på för nu har jag fått så pass mycket bär att jag har plockat av mina egna buskar och övergett de kommunala.

Förutom de nyttiga, lättplockade och lättrensade egenskaperna så är det en otroligt fin buske på hösten. Det är en av de där växterna som får en fantastisk lysande röd nyans så här års.

Vad använder jag aronian till? Eftersom detta är ett surt och strävt bär så är de inte så roliga att äta färska. Jag har aldrig kokat saft eller sylt på aronia (främst för att vi inte konsumerar saft eller sylt) men det sägs vara väldigt gott och av det sträva finns inte ett spår.

Jag hittade ett recept på aroniajuice som verkade intressant, det ska jag testa (uppföljning kommer). 1 kg frysta och tinade bär mixas med 1 liter kallt vatten. Detta ska stå i två dygn (förmodligen i kylskåp) och man ska röra om då och då. Därefter silas allt och juicen är klar att dricka.

Inget socker? Spännande! Ingen kokning? Alla näringsämnen borde alltså vara kvar.

Det är alltid lättare att få ut vätskan ur frysta bär, dessutom blir de sötare.

Jag har torkat aroniabär. Jag valde att torka frysta bär vilket kanske både är hiss och diss. Dels blir de sötare men samtidigt blötare. Smaken är bra, syrliga och fruktiga och härliga på frukostyoghurten. Men konsistensen är lite jobbig, alla bär klibbar ihop och jag måste förvara dem i kylskåp.

Mitt vanligaste sätt att konsumera aronia på är att skicka i några frysta bär i smoothien. Syrlig, fruktig smak, massor av näring, vacker färg och strävheten är bortmixad. Men jag ska nog prova att koka sirap på aronia, det kan nog bli gott till desserter, glass och yoghurt.

Vad gjorde jag mer i luckan mellan regnen? Jo jag kollade min purjolöksodling. Jag har aldrig lyckats med konsten att få ungefär lika stor skörd varje år, nej det är verkligen inte alla år som är purjons. Vissa år har jag skördat skottkärrelass med feta lökar, andra år har det blivit några få och ynkliga exemplar. I år är det nästan så.

Ett skottkärra purjolök från 2017.

Förodlingen gick fint, där har jag nog lärt mig knepen, men när jag planterade ut lökarna såg jag hur de dog, en efter en. Har ingen förklaring på det förutom att allt dog i just den bädden. Trots att jag hade preppat den på samma sätt som alla andra bäddar. Det bor något underjordiskt på den platsen…

Men jag daltade med de överlevande lökarna och nu har jag ändå 20 godkända purjolökar att skörda. I år tänker jag inte vinterförvara dem i kallväxthuset. Ibland har det gått jättebra, ibland har det blivit musmat. Jag har riktigt god erfarenhet av att frysa färsk purjolök så det blir årets lösning.

Växthuset är i princip tömt nu. Alla röda chilifrukter åkte ner i den syrade chilisåsen som jag skrev om i förra inlägget. Alla gröna chilifrukter är egentligen omogna men fullt ätbara, precis som grön paprika.

Padrons äts ju dessutom helst när de är gröna. Låter man dem mogna så blir de röda.

Apropå padrons. Innan jag odlade dem själv så hade jag ätit tapasrätter Pimiento de padron och tyckte att det var smarrigt. Men hemodlad padron är något helt annat än köpt. Enligt mig är den oätlig på grund av styrkan. Jag vet inte om det beror på att köpepadrons är snabbt uppdrivna på industriell väg och därmed inte blir så starka. Har inte en susning egentligen.

Våra padronfrukter hänger på eftermogning i köksfönstret. Det brukar funka.

Nu kan man antingen låta de gröna frukterna mogna inomhus, det brukar funka, eller också göra något kul av dem i grön form. Det verkar som om chilikocken i hushållet tänker göra en grön sås på dem. Inte syrad den här gången utan lättfermenterad och sedan förvandlad till en grön sriracha.

Förutom padronfrukterna finns det lite frigitellos, spansk peppar och Jamaican bells som får åka med. Jag återkommer med rapport.

Jamaican Bell är en kul chili. I chilikretsar är den inget märkvärdig, varken smak eller styrka duger åt nördarna. Själv tycker jag att den har en alldeles utmärkt hetta, precis lagom.

Vad gjorde jag mer i glappet mellan regnen? Ja jag kickade runt i löven under vår kära Fraxinus. När vi flyttade till Getingedalen för drygt 18 år sedan såg tomten inte likadan ut. Vi har förändrat dess utseende ganska mycket under åren.

Det fanns till exempel en rad med bärbuskar som vi så klart uppskattade men inte dess placering. De skapade en gräns mitt på tomten och spärrade liksom av en stor del av ytan. Buskarna flyttades och tomten blev öppnare.

Mitt i raden av bärbuskar stack det upp ett litet sly. Det var väldigt nära att det blev bortrensat men så fick vi ändå för oss att kolla vad det var. Det var en ask, en Fraxinus Excelsior.

Med anledning av dess skönhet och att en hyfsat närliggande björk höll på att dö åldersdöden så behöll vi slyt.

Fraxinus är inte längre något litet sly.

Idag är vi väldigt glada i vårt vackra askträd och det heter Fraxinus av både självklara och långsökta skäl.

Ett före detta sly.

Fraxinus tappar alla sina löv så här års. Finfint material att vintertäcka bäddarna med. Jag bemödar mig inte med att mylla ner löven, det sköter jordlivet åt mig. På våren myllar jag ner de lövrester som finns kvar och tackar Fraxinus för den fina mullen.

Några av bäddarna ligger väldigt nära trädet. Det har liksom bara blivit så, långsiktig planering är lite för svårt ibland. Läget är både bra och dåligt. Räfsningen blir enkel, många löv lägger sig direkt i bäddarna. Men stora träd har stora och törstiga rötter och dessa kan konkurrera med mina grönsaker.

Asklöv över kålen.

Nu har även våra äppelträd blivit så stora att dess lövmängder är att räkna med. På andra platser i trädgården blir det således täckning av äppellöv istället.

Väderprognosen ser ganska torr ut framöver. Tack för det, jag ser fram emot att få skrota runt i trädgården den närmaste veckan. Dags att ta upp den sista potatisen, de gula lökar som är kvar, förhoppningsvis skörda lite spenat och så klart purjolökarna.

Men det är nog dags att förbereda för snön också. Bära in trädgårdsmöbler, ta undan trädgårdsslangen, tömma tunnor och skruva ner solcellsbevattningen. Något rekordår i början av vår tid i Getingedalen så åkte vi skidor redan den 28 oktober.

Kan man spara vatten över vintern?

Nu minsann! Nu faller det stora mängder regn och alla kärl är fulla till bredden. Nu när vi inte behöver en droppe.

Men att spara detta är svårt. Kärlen spricker eller blir förstörda när vattnet fryser. En damm hade varit perfekt.

Jag har inget emot regn i sig, jag har väldigt bra regnkläder, men en del saker är svårt när det är blött. Att skörda lök går bra men allt blir väldigt jordigt och geggigt. Att skörda frö är i princip hopplöst, allt fastnar på händer eller verktyg. Att plocka blöta bär blir svårjobbat vid rensning och att styckfrysa kräver torra ytor.

Lite begränsande är det allt, regnet.

Jag klippte ner alla tomatplantor. Goodbye. Nu ska alla omogna frukter få chansen inomhus. Rumstemperatur brukar göra susen. Mörker eller ljus spelar ingen roll. Det viktiga är att de är skadefria, då kan upp till 75% eftermogna.

Löken är flätad. De sista lökarna ligger fortfarande ute på tork men det torkar dåligt nu i regnet. Lök förvaras bäst i rumstemperatur och då är flätor ett platsbesparande sätt att lagra dem på.

Malabarspenat och lökflätor i ett norrfönster.

Vi gjorde chilisås. I förra inlägget beskrev jag hur vi syrade chilifrukter och det gick bra. Nu är dessa mixade med en liten del av saltlagen som de låg i och en skvätt äppelcidervinäger. Lite salt och socker tillsatte vi också.

Steriliserad glasburk och förvaring i kylskåp ska få denna heta sås att hålla i ett år. Med tanke på styrkan så kommer jag att använda väldigt lite av innehållet men i såsform är chili lite lättare att portionera så det ska bli kul att använda den som smaksättare.

En annan nackdel med regn är mörkret och det dåliga fotoljuset…

I samband med att jag klippte ner tomatplantorna så påbörjade jag städningen av växthuset. Hittade en gömd gurkranka och två feta gurkor bakom en kruka. Den ena hade bytt färg till blekt gulgrön vilket brukar innebära segt skal och hög beska (= kompost) men jag ska prova den först så klart. Den andra var skönt grön och fräsch, det kan nog bli ytterligare en tzatziki innan säsongen är över.

Mycket troligt redo för komposten men man vet aldrig…

Vi har några egna plommonträd men de är för unga för att leverera frukt. Vi har dock haft plommonträd tidigare men de har mått dåligt och aldrig gett någon frukt. Förutom sista året i dess liv, då kunde vi plocka flera liter Opal. Fast då visste vi inte att det var ett sista dödsryck.

Däremot har det funnits ett överflöd av plommon i andras trädgårdar så vi har fått några liter. Förutom att äta färskt (det finns gränser för hur mycket färska plommon man kan äta) så kokade vi marmelad. Ett enkelt recept med lite citron och ingefära.

Den blev god men smakar mer citron är plommon…

Den uppmärksamme ser att kokningen gjordes på vedspisen. Just nu har vi ingen elektrisk spis eller ugn pga trasigt element. Ett nytt är beställt men ett glapp har uppstått. Vedspisen kommer verkligen till nytta nu men vi har också varit lite lata och hämtat upp mikrovågsugnen från verkstan. (Mina kursdeltagare brukar värma sin matsäck i den.)

Spisen/ugnen är 20 år gammal. Vi har lagat den en gång förut, det var nog över fem år sedan och den har funkat klockrent sedan dess. Nu lagar vi den igen och det är för tidigt för att säga om det lyckades men det ska mycket till innan vi ger upp och köper nytt.

Det handlar både om konsumtionsmönster men också att vi måste bygga om halva köket vid ett eventuellt byte. Standardmåtten 2001 och 2021 är inte desamma.

Innan ugnen gav upp (för det är egentligen bara den som är trasig) så provade jag att filtrera och pastörisera lite äppelmust. Det fanns inget annat syfte än att stilla min nyfikenhet men jag kunde dra slutsatsen att det var enklare än jag trodde.

Filtreringen gjordes i två steg; först i en vanlig silduk för saft och sånt. Sedan en gång till i en tätvävd nötmjölkspåse. Sedan hälldes musten i en stor kastrull och med hjälp av en termometer värmes musten till 75 grader under konstant omrörning.

Nu kom det svåra; att hålla musten på 75 grader i 15 minuter. Men det var enkelt. Jag drog ner plattan på det lägsta och det var lagom för att behålla värmen på 75 grader plus/minus två grader.

Under tiden steriliserade jag glasflaskor i ugnen och när pastöriseringen var klar så hälldes varm must upp på varma flaskor och dessa korkades direkt.

Det fanns lite olika sätta att pastörisera på. En del menade att 85 grader i två minuter också skulle funka. Det fanns också lite olika rekommendationer om avkylning och förvaring.

Jag hittade dock tydlig information om det jag befarade; att en del näring går till spillo med uppvärmningen. I så fall är frysning att föredra. Men å andra sidan dödar man också en del elaka ämnen i pastöriseringen, sådana som framför allt följer med fallfrukten.

Äpplen som har legat mot jorden kan få med sig jordbakterier och dessa kan vara onyttiga. Så att skölja, i synnerhet fallfrukt, innan mustningen är ganska viktigt.

Helt ärligt så sköljer vi nästan ingenting. Ser det fint ut så kör vi bara. Mustar och fryser helt enkelt och det har gått bra hittills. Alldeles för bra, musten blir ju försvinnande god.

Pastöriserad must kan förvaras i glasflaska i rumstemperatur, så står det iallafall i böckerna. Den här ska vi lagra i skafferiet och öppna om ett år för att se om det stämmer. Till dess fortsätter vi att frysa vår must. (Supergrumligt foto pga skitväder.)

Jag vet inte vad jag kommer att skriva om nästa gång, jag kommer iallafall att fortsätta avrunda odlingarna och ta hand om skörden. Förhoppningsvis med en fungerande elektrisk spis.

Som att trycka sina egna pengar

Livet är fortfarande påverkat av pandemin och skörden pockar på uppmärksamhet. Det ena ger utrymme för mer matlagning än vanligt och det andra skapar förutsättningar.

Det här inlägget kommer att handla om matlagning och förädling baserat på skörd. Bon Appetit!

Chili

Det är roligt att odla chili. Det blir så stor variation och plantorna är vackra. Däremot är jag usel på att äta chili men det finns andra i hushållet som sköter den biten.

Chiliskörden är god i år och idag skördades alla röda frukter. Det ska bli chilisås av dessa. Mjölksyrad chilisås.

Vi började med att ansa frukterna från stjälkar, frön och hinnor. (Handskar är att föredra om man vill kunna klia sig i ögonen de närmaste 24 timmarna.) Frukterna delades grovt och lades i en ultrasuperduperren glasburk med patentlock. (Genom att diska burken, skölja noga och låta den stå i en 100 grader varm ugn i cirka 20 minuter har man eliminerat de flesta illasinnade bakterierna.)

Därefter blandades vatten med salt utan jod (jod har en bakteriedödande effekt och den dödar urskillningslöst, alltså även de goda bakterierna). När saltkornen har löst sig hälls vätskan i burken.

Jag rekommenderar en googling eller en kokbok för de rätta proportionerna.

Det är viktigt att all chili hamnar under vätskeytan, därför måste det finnas en tyngd i burken. Ett fiffigt sätt är att fylla en plastpåse med vätska, förslagsvis samma saltlösning som redan är i burken, och knyta till. Påsen placeras överst och trycker ner chilin i vätskan.

En patentburk med gummipackning i locket är tillräckligt tät för att hålla bakterier ute men samtidigt tillräckligt otät för att släppa ut koldioxid. För när syrningsprocessen startar kommer det att bli övertryck i burken.

Man kan också dra lite i gummiringens flärp för att hjälpa gaserna ut.

I tio dagar ska burken stå i rumstemperatur. Därefter silas chilin från vätskan (spara vätskan). Frukterna mixas och vätskan tillsätts för att få en bra konsistens. Den ska även smaksättas med vinäger. Slutprodukten kan förvaras i ett år i kylskåp. Tack vare de goda bakterierna och syran från vinägern blir hållbarheten så lång.

Det blir uppföljning på detta!

Nypon

I vårt hushåll dricks det nyponsoppa och de senaste åren har vi börjat göra vår egen eftersom det både är enkelt och godare än köpt. Det finns ett äldre inlägg när jag beskriver hur jag gör, kolla här.

Nyponpuré redo för frysen. Det är sällan jag använder plastpåsar nuförtiden men mina ursköljda mjölkpaket var tillfälligt slut! Det, och begagnade glasburkar, är mitt bästa sätt att frysa in grejer.

Middag

I helgen fick vi för oss att laga lite ny mat. I trädgården kunde vi hämta tomater, paprika, potatis, dill, lök, persilja, basilika, vitlök och gräslök.

I affären handlar vi framför allt mejeriprodukter och när dessa kombineras med grönsaker kan det bli kalas!

Picklad potatis – en ny grej för oss! Funkar alldeles utmärkt tillsammans med vispad burrata, mandolinhyvlad rödlök, dill, tångkaviar och citron. Alltid nymald svartpeppar. Alltid. Receptet kom från gottigheter. Det enda jag kommer att ändra nästa gång är balansen mellan syra och sötma i potatislagen. Och mer dill så klart. Får inte nog av dill.
Rostad potatis med ost- och lökkräm. Japp, potatis igen. Denna superknöl går att variera ända in i evigheten. Och blir god varje gång. Japp, även denna kommer från gottigheter. Har jag blivit besatt? Potatisen är ugnsrostad på klassiskt vis men det är krämen, KRÄMEN, som gör att denna rätt flyger! Creme fraîche, vitlök, riven stark ost och karamelliserad rödlök. Det går inte att göra för mycket, man kan inte sluta äta.
Fyllda paprikor. Paprikor halveras, gröps ur, oljas in och förgräddas en stund i ugnen. Fyllningen består av ris, ost, persilja, paprika och lök. Rostad flagad mandel på toppen. Inspirationen kom härifrån.
Så klart gjordes det även en sallad. I botten ligger skivad tomat, en gul brandywine på 500 g räckte gott och väl. Detta är toppat med rödlök, basilika, burrata, olja, salt och peppar.

Sedan förra veckan har vi plockat ner de sista äpplena. För första gången på 18 år har vi inte haft besök av älgar! Vi hade sparat de göttaste till sist men nu är även Aroma-trädet tömt. Det var rekordfin frukt utan sjukdomar och skador. Vi räknade till 50 kg prima frukt och dessa har ganska goda lagringsegenskaper så allt blir inte must. Ett stort gäng slogs in i tidningspapper och lades i skafferiet.

Men skörden fortsätter. Dags att ta hand om de sista tomaterna, gräslök, dill och spenat. Och löken som ligger på tork. Jag hoppas att jag skriver om detta i nästa inlägg!

Ron Finley Project

 

Början på slutet

 

I förra inlägget skrev jag att jag slutskördar en hel del nu. Gurkorna till exempel. Mina vaxbönor och haricot verts sjunger på sista refrängen och jag tar hand om de sista ätbara bönorna. Plantorna klipps ner och läggs på jordytan. Jag går aldrig omvägen via komposten. Eventuellt lyfter jag på täckmaterialet och petar in skrufset så att det hamnar så nära mikrolivet som möjligt.

Alla röda lökar är upptagna och ligger på tork, till nästa vecka har jag förmodligen flätat dem. Våra äpplen har fått vara i fred från älgarna och vi mustar i takt med att vi plockar av träden.

Det regnade som tusan i helgen men nu är det fin höst igen. Det märks att det är fuktigare, det finns tendenser till mögel i växthuset där bladverket är tätt. Därför klipper jag bort mycket blad på tomatplantorna, de har ändå gjort sitt. Nu ska de kvarvarande tomaterna mogna i lugn och ro. Kylan är fortfarande inget problem.

Alla bondbönor är skördade och infrysta och vilken dag som helst måste jag ta hand om basilikan. Dels är den känslig mot kyla, dels sitter bladen tätt och jag har hittat lite mögel i basilikahäcken.

Och så här kommer det att fortsätta. Jag slutskördar lite om dagen. Täcker och lägger bäddarna i träda. Tar bort spaljéer och stödpinnar. Drar upp skyltar och namnlappar. Torkar, hackar och fryser in.

Och så försöker jag samla från det vilda. Både nypon och rönnbär är gångbart i vårt hushåll och det finns massor att hämta i naturen nu.

Lokförare Bergfälts Jätteärt är nedklippt och jag tog hand om de prassliga ärtskidorna. Innehållet är i princip torrt men det får ändå ligga i torken ett litet tag till för säkerhets skull. Detta ska användas till utsäde nästa år.

När jag står med ett överflöd av skörd ligger det nära till hands att glida in på Internet. Hitta ny inspiration. Och då är inte steget långt till Instagram för där finns det galet mycket matkonton.

Jag har försökt att hålla mitt Instagramkonto (@getingedalen) ganska snävt för att det inte ska bli för långa sessioner på detta forum. Strictly Ceramics typ. Och lite odling förstås. Men steget från odling till matlagning är mikroskopiskt så därför har jag börjat följa några nya konton på sistone.

Jag berättade om Jennie Walldén i ett annat inlägg. Klart värd att rekommendera. Och idag föreslår jag att ni tittar in hos Gottigheter. Hon följer säsongen i sina tips och kommer därför alltid med dagsaktuella förslag. Dessutom har hon ett skitroligt tilltal och språk.

Jag har aldrig skördat så mycket fina och friska tomater. Det går liksom inte att låta bli att skriva om dem. Trots att jag skrev ett ganska långt inlägg om tomater nyligen. Sedan dess har jag både torkat och gjort tomatkross men även tomatsoppa och tomatflarn på smördeg. För det verkar vara höstens hetaste rätt. Sånt fattar man när man börjar följa matkonton eftersom flera av dessa skriver om samma rätt samtidigt.

Tomatsoppan som jag tycker att alla ska prova!

Jag gjorde ett samlingsinlägg med mina bästa tomatrecept, du hittar det här. Tomatflarnet är med så klart. Och inlägget kommer att fyllas på med tiden.

Dagens skörd utan filter. Fotat under The Golden Hour som syrran har lärt mig att det heter.