Vecka 11

Alltså det är så mycket vinter.

Jag har fortfarande svårt att motivera en kallsådd av kål. Spenaten har inte grott. Det står allt som oftast snöskottning i kalendern.

Inomhusodlingen är fortfarande liten och man hinner liksom med. Sånt är trevligt.

Konstaterade att mina aubergineplantor hade vuxit sig osunt långa och sköra och ville ta reda på huruvida de kan omskolas djupt eller inte. Mitt sätt att ta reda på snabba fakta är att gå in på Runåbergs hemsida. De är otroligt generösa med information. Inte bara under fliken Info utan även om man söker på en specifik grönsak.

Deras bok är i princip lika bra. Jag rekommenderar den varmt.

Ibland hittar jag dock inte exakt det jag söker hos Runåbergs så då tar jag hjälp av Internet. Eftersom man ska vara kritisk när man söker information på Internet så brukar jag söka från flera olika källor och när det är tre som ger ungefär samma svar känner jag mig trygg.

Vilka källor jag hittar information i är väldigt olika. Det börjar med en sökning på Google och sedan brukar det lösa sig.

Just gällande aubergineplantorna så använde jag Google. Jag hittade inte bara svaret utan även några kul odlingsbloggar.

Här har till exempel Lanthushållet skrivit om omskolning och nedplantering.

I bloggen Odlingsdags beskriver Petra hur hon experimenterar med sina aubergineplantor.

Radhuset Annorlunda ger en tydlig bild av hur aubergine planteras om.

Summa summarum: Aubergine tillhör släktet solanum (potatisväxter) och mår väldigt bra av att skolas om djupt. Precis som dess släktingar tomat, potatis, paprika, chili, physalis och en herrans massa blommor så får dessa växter rötter på stjälken som hamnar under jord och kan dra i sig mer näring och vatten än de som inte planteras djupt.

Jag har just skolats om. Djupt.

Sedan har vi ett annat släkte, gurkfamiljen, som avskyr att planteras för djupt. Det sägs att gurka, melon och pumpa/squash kan dö om stjälken hamnar under jordytan. Rothalsröta uppstår. Låter ju inget vidare.

Men i flera odlarforum på Facebook är det många som vittnar om hur de skolar om gurkor riktigt djupt och att det funkar fint. Det viktiga verkar vara att det inte blir kallt och blött runt stjälken. Därför rekommenderas vattning underifrån. Det är i princip alltid bäst att vattna på det sättet. Alla växter verkar må bra då.

Så här skolar jag om: Försiktigt tar jag upp hela jordklumpen ur krukan. En sked är bra. Med fingrarna pillar jag isär plantorna. Försöker att inte röra stjälken utan mest jorden och lite i bladen.

Stjälken lär vara så skör att om man råkar klämma lite för hårt så dödar man plantan.

I en ny kruka grundar jag med vattnad jord och gör ett hål i mitten. Där stoppar jag ner den långa stjälken, trycker försiktigt till runt omkring och fyller på med jord till krukans kant.

Därefter ställer jag krukan en stund i ett tråg med vatten så får den stå och suga i sig vätska på ett skonsamt sätt.

Efter omplantering kan det börja bli aktuellt med näring och det ger jag i vätskeform.

Flytande näring är lätt att reglera och tas snabbt upp av plantan. Här är jag inte självförsörjande. De som har bokashi kan förstås använda lakvatten därifrån och guldvatten är också smart. Fast jag har fortfarande inte kommit till punkten där jag tycker att det är bekvämt att skvimpa runt med kiss inomhus. Ute går fint.

I väntan på mer vårkänsla och rätt tid för tomatsådd så klipper jag min lök för första gången. Genom att hålla lökblasten kort så lägger plantan mer energi på att bilda lök och bli kraftig än att göra långa tunna stjälkar.

Lök kan behöva klippas flera gånger under försäsongen och det mår den inte alls dåligt av. Klippet är dessutom gott.

Min purjolök mår dåligt! All annan lök har slarvsåtts i återbrukade fruktlådor och glassbunkar men purjolöksfröerna fick bo ett och ett i den tjusiga pluggboxen. Inte hjälpte det. Den vill inte gro. Kanske ska sluta dalta och även ge purjon ett halvsprucket återbrukskärl?

Här kommer förresten en bild på bönpastejen som vi är helfrälsta på i Getingedalen just nu. Recept här.

Och dagens tips är en mässa. Eller snarare en festival. Reko på Nääs hade varit ett självklart utflyktsmål för mig i år om det inte hade varit så mycket annat just då. Men 2020 – då ska jag till Nääs!

En festival för den som är intresserad av hållbarhet, byggnadsvård, matkultur, kreativ slöjd och hantverk. Are you talking to me?

Det märks att det börjar bli odlingssäsong. Trädgårdstider har börjat på TV och Odla med P1 har vaknat till liv på Facebook. Snart sänds vårens första avsnitt.

I nästa inlägg ska jag berätta om en ny bekantskap.

Vecka 10

Det blev vinter igen. Massor av ny snö har fallit och det ser ut som det ska i början av mars.

Tänkte väl det.

En kombination av detta och en rejäl förkylning innebär att jag inte har gjort någon kallsådd av kålfröer. Fast det är ju knappast någon stress, inget gror ju förrän det blir varmare igen.

Spenaten har alltså inte grott i växthuset än.

Däremot så växer det inomhus. En del har vuxit till sig så pass mycket att det var dags att rigga lysröret igen.

Tack och lov har jag lite utrymme för detta i verkstan. Inga finesser, en begagnad lysrörsarmatur med tillräckligt starka rör som jag pallar upp på några tegelstenar och gamla böcker. Jag anpassar antalet tegelstenar efter växternas höjd och när de är olika höga så pallar jag upp krukorna istället.

Det är framför allt olika sorters lök på gång men även paprika och rotselleri.

Egentligen är paprikorna lite väl långa och rangliga men jag vill vänta på nästa bladpar innan jag planterar om dem. Djupt.

I år har jag sått all lök från frö. Den som lever får se.

Medan det ännu fanns plats under ljuset så ställde jag även en laddning med ärtskott där.

Glömmer alltid bort hur mycket ärterna sväller. Här håller hela kalaset på att ramla ur krukan. I bakgrunden ser man vilken temperatur jag har under lampan.

På värmemattan står det saker som inte har hunnit lika långt. Eller? Auberginen har grott så ojämnt. Några skott skulle definitivt behöva komma ut i ljusare och svalare miljö men då sitter det samtidigt fröer i samma kruka som inte har grott än. Vill inte rota runt och förstöra något.

Snart dömer jag ut alla fröer som inte har grott för den här gängliga saken behöver ljus!

Den röda löken såddes något senare än den gula och här har jag gjort ett experiment. Eller det handlar snarare om platsbrist. Beror på hur man formulerar det.

Den här rödlöken har stått på värmematta…

…den här har inte gjort det.

Japp, det är skillnad. Lök kommer alltid upp dubbelvikt. Därför är det lätt att skilja på lök och ogräs.

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om grannskapets odlingsprojekt som jag blev inbjuden till.

En kilometer från mig finns det en trädgårdsmästare med en galet fin trädgård, mästerliga kunskaper och utrymmen att dö för. Hon bjöd in damerna i bygden för ett gemensamt odlingsprojekt som lät spännande.

Första träffen gick vi igenom frökataloger och vars och ens önskningar. Därefter gjordes en inköpslista. Vid andra träffen var fröerna inköpta och vi sådde. Marita, som trädgårdsmästaren heter, såg till att det fanns kärl, jord och utrymme, och sedan hjälptes vi åt att få fröna i jorden.

Nästa gång vi träffas har det förhoppningsvis grott och vi ska förmodligen plantera om skotten.

Tanken är att vi sedan delar på plantor och kostnader efter behov och önskemål. Redan nu har vi skrivit upp vad vi vill ha så att det blir rimliga mängder och så rättvist som möjligt.

För mig innebär det lite nya sorter som jag förmodligen aldrig hade provat annars. Dessutom är det kul att få samverka med en trädgårdsmästare. Och att få möjlighet att låta mina plantor växa upp i ett proffsväxthus är ju förnämligt.

Spännande.

Spännande är det minsta man kan säga om veckans roliga upptäckt! Kompisen Kristin skickade ett mms med en bild från en tidning som hon satt och bläddrade i. Mitt namn stod på sidan 32 i ett hedrande sammanhang.

Någon hade samlat Fem inspirerande trädgårdsbloggar varav en var min! Denna! Men det roliga var ju att läsa vilka de övriga fyra var. Några av mina stora inspiratörer och de hetaste namnen i odlarvärlden. Farbror Grön och Sara Bäckmo inte minst. Clara Lidström och Johnna Gilljam går inte heller av för hackor.

Väldigt roligt.

Länk till tidningen som pdf finns här.

Ur Ett rikare liv som ges ut av Landshypotek, sidan 32.

Veckans recept är en pastej. Receptet hittade jag i Siri Barjes blogg (bra kock som lagar mest vegetariskt) men jag har förstås modifierat det för att matcha mitt skafferi och min självhushållartanke.

Originalrecept med mina ändringar:

BÖNPASTEJ MED DILL

1 burk vita bönor, välsköljda –> byt ut till motsvarande mängd egenodlade, kokta bondbönor

3-4 soltorkade tomater –> som du så klart har odlat själv men inte torkat i solen utan i torken eller ugnen

3 msk valnötter –> eller ungefär lika mycket svenska solroskärnor eller hasselnötter

3 msk olivolja –> byts förslagsvis ut mot svensk rapsolja

1/2 kruka dill –> som du naturligtvis har odlat själv och har mängder av i frysen

salt och peppar

1 msk soja

1 tsk vinäger

Dela tomaterna i mindre bitar. Mixa snabbt ihop allt i matberedare till grynig pastej. Låt stå en stund så att smakerna utvecklas.

Vi tyckte att detta blev ett utmärkt pålägg, både till smak och konsistens.

Då ska vi se om jag har lyckats göra kallsådden av kålfröer till nästa vecka. Och kanske något mer på värmemattan. Fast tomaterna får nog vänta lite till…

Vecka 9

Sista veckan i februari och det är vår i luften.

Lite för tidigt, lite för kort vinter, men vad sjutton ska man göra åt det? Jo förbereda sig mentalt på att det kan komma en ny vinter med 50 cm snö. Mars kan leverera.

Så det gäller att inte låta sig förledas och börja så tomatfröer även om suget finns. Långsamma saker är sådda, det redovisade jag i förra inlägget, och aubergine, paprika och gul lök har börjat gro. Det som gror bäst är piplöken som jag kallar Rikkenstorp. Jag fick en planta av dem när jag gick utbildningen där och vet inte vad det är för sort. Det roligaste är att jag har sått fröer som jag har tagit själv och i mitt projekt att utvecklas till en bättre fröodlare verkar jag har lärt mig något.

Ur denna piplöksblomma skakade jag de svarta fröerna och nu gror de!

I slutet av januari redovisade jag downshiftarläget i Getingedalen och jag tänker göra samma sak idag.

Vad har jag handlat? Jo, fröer så klart. Det ingår liksom i mitt livspaket som självförsörjare. Jag har även varit tvungen att köpa Nemablom. Sorgmyggorna började bli lite för många vilket kan betyda good bye för vissa växter. Nemablom är ett ofarligt och naturligt preparat som tar död på sorgmyggornas larver.

Jag har handlat en leksak för 350 kronor och den ska användas på ett kommande kalas och kommer troligtvis att göra succé. Man ska vårda sina vänskapsrelationer och det här kalaset är en del av det.

Min sugigaste och mest irriterande utgift i februari är frisörkostnaden på 600 kronor. Orkar inte gå in på alla detaljer men omständigheter gör att jag måste proffsklippa mitt hår då och då. Vill hitta ett bättre alternativ men har ingen lösning i nuläget.

Sambon köpte en lampa åt mig så att jag ska se bättre när jag lagar kläder. Att laga och sy om tills tyget inte längre håller är det enda tänkbara för mig.

I övrigt består utgifterna av försäkringar, studieskulder, telefonabonnemang och bensin. Inte så mycket att göra något åt. Eller jo. Man kan faktiskt se över sina försäkringar ordentligt. Det gjorde vi i höstas och genomförde några förflyttningar och ändringar som blev till det bättre.

Försäkringsbolag har dessutom olika riktlinjer kring miljö- och hållbarhetsfrågor och jag tycker att det finns en vits med att jämföra dessa och att ställa frågor till bolagen så att det fattar att det är ett viktigt argument för konsumenterna.

Detta gäller också bankerna. Även de ska ha tydligt formulerade principer kring etik och hållbarhet och tyvärr är ofta resultatet beträffande det etiska undermåligt…

Visserligen är denna artikel från SVT fyra år gammal men den är bra. 

Bankerna har som långivare och ägare i företag stora möjligheter att trycka på företag att inte skövla regnskog, ha barnarbete eller strunta i miljö och klimat.

Handelsbanken råkar vara min bank och den får sämst betyg i den undersökning som SVT hänvisar till i artikeln.

2017 gjordes en ny undersökning av Fair Action där man ser att Handelsbanken har skottat upp sig några snäpp men ligger fortfarande långt ifrån Ekobanken och JAK som man framför allt väljer på grund av dess etiska ställningstaganden.

Den läsvärda redovisningen av svenska bankers (bristande) etik 2017 finns här.

Kanske dags att byta bank eller åtminstone att börja ställa lite frågor?

Ett inköp som kan bli aktuellt i framtiden är ovanstående bok. Dels tycker jag att Stefan har skrivit riktigt bra böcker tidigare, dels grottar jag gärna ner mig ytterligare i biokolträsket. Bokashi intresserar mig också men jag har gjort ett medvetet val att inte pyssla med det. Jättebra för de som till exempel bor i lägenhet men för mig känns det överflödigt.

Så här i slutet av februari har jag börjat vattna igång mina pelargoner och jag har även skyfflat ett andra lass med snö på min kallsådd av spenat. Inget har grott än…

Till nästa inlägg hoppas jag ha kallsått en del kålfröer. Dessa kan sås i växthuset för att sedan planteras ut i maj. Jag ska också berätta lite om granngänget och det lilla odlingsprojektet som jag har blivit involverad i.

Ut och njut!

Vecka 8

Det första är sått!

Sånt som behöver god tid på sig har jag planterat. Nu är det bara att vänta och hålla tummarna. Och vattna.

Förodling är verkligen ingen vacker historia. Iallafall inte hos mig som återbrukar odlingskärl hej vilt. Tur att jag kan hållas i verkstan.

Den gula löken är sådd. Glassburk med hål i botten och gammal fruktlåda funkar lika fint som det högra arrangemanget.
Alla gamla hyacintkrukor sparas. Perfekta till förodling. Paprika och aubergine är långsamma grönsaker. Dessa såddes alltså i söndags, den 17 februari (note to self).
Tomatlådor med lock blir ju som små drivhus. Håller fukt och värme på ett effektivt sätt. Här är det rotselleri på gång.
Sedan jag började med värmematta i min förodling så har jag nått mycket bättre resultat. Jag har ingen golvvärme någonstans och att jobba ovanpå element blir bara jullrigt och smutsigt. Jag tror att jag ska investera i ytterligare en sådan här matta nästa säsong.
Jag kanske ska unna mig en ny odlingslåda också… Den här modellen är precis lika stor som värmemattan. Perfekt kombo.

Jag vet inte om det är ett ogräs eller en mutant som har kommit upp men redan tre dagar efter sådd sticker det upp en grodd i pluggboxen med purjolök… Det är rekord för mig.

Pluggboxen är ett riktigt bra förodlingshjälpmedel. Bra kvalitet också. Här sitter det 49 purjolöksfröer varav ett kanske har grott… I vänstra raden i mitten…
Purjolök?

För att inte behöva köpa såjord så hade jag tagit undan två hinkar med jord i höstas. Såjord behöver inte vara näringsrik men gärna siktad.

Ett höstprojekt som jag har enorm nytta av idag!

Jag har även sått i växthuset! Det finns ju en hel hoper med grönsaker som är väldigt köldtåliga och nu när ljuset kommer tillbaka så går de att odla med lite skydd. Ett kallväxthus räcker.

Det översta lagret jord var tillräckligt tinat för att kunna så frö i. Att det är fruset neråt gör ingenting eftersom det tinar lite för varje dag som går nu. Det jag har mest nytta av är spenat så det blir spenat för hela slanten.

I östra lådan är det Butterflay från Lindbloms frö (himla bra fröfirma!).
I västra lådan är det Matador från samma firma. Nu återstår att se vilken av sorterna som är starkast.
Efter sådd vattnar jag med snö. Världens mest skonsamma sätt att vattna. Långsam smältning och försiktiga droppar som tar sig neråt i jorden under lång tid.

Potatisen är beställd. Tack vare denna blogg och min nysorterade odlingspärm så kunde jag se hur mycket jag har satt förr om åren. Dessutom kunde jag se vilka sorter jag har valt och hur dessa har funkat, både i jorden, i lagringslådan och i maten.

Min sambo, som är den stora kocken i huset, ville absolut ha Blå Mandel så det fick han. Jag hade aldrig köpt den annars eftersom den inte stämmer överens med något av mina grundläggande önskemål för potatis men man ska prova nya saker och jag ser detta som ett spännande experiment!

Blå Mandel är inte ekologisk och dessutom mycket mjölig men det är klart att han ska få Blå Mandel! Nedan kan man dessutom se att den inte är testad på vare sig skorv, bladmögel eller kräfta. Living on the edge.

Tre kilo potatis vill jag sätta och för att hitta en kontrast till Blå Mandel så valde jag  Arran Victory. En ekologisk och fast sort med bra lagringsegenskaper. Dessutom resistent mot diverse trubbel. Det är extra viktigt när det är en sen potatis som ska sitta länge i jorden och sedan lagras.

Det har faktiskt varit en utmaning att hitta ekologiska OCH fasta OCH lagringsdugliga sorter hittills så detta känns kul!

 

Bra inköpsställen för sättpotatis är Larsviken och Klostra.

Faktum är att förra årets skörd av Sarpo Mira, en sen, ekologisk knöl från Klostra, blev så bra att vi fortfarande har kvar några kilo. Inte ett dugg skrumpna.

I senaste numret av Lantliv (3/2019) var det ovanligt mycket innehåll av intresse. Även i tidningarna börjar det synas att odlingssäsongen närmar sig. Varför inte gå en av deras (dyra) kurser?

Jag skulle inte vilja gå en kurs med Bella Linde som ledare. Hennes bok och hennes pod vittnar inte om tillräckligt djupa kunskaper. Faktiskt.

Dessutom dök det självklart upp ett reportage om några självförsörjande downshiftare som fick mig att haja till. Första bilden påminner så starkt om ett annat foto…

Fotot i Lantliv nr 3/2019 sidan 114.
Fotot som Malin Björkholm tog på mig 2015…

Innehållet i reportaget var ungefär som förväntat, lite puttrigt och gulligt, men det är ju också den sortens tidning. (Jag ska inte förlänga prenumerationen på denna.)

Det stod dock några kloka saker på slutet och eftersom jag inte hade kunnat säga det bättre själv så citerar jag:

Se över alla dina utgifter. Det är inte med en hög inkomst utan med låga utgifter du skapar dig ett hållbart liv.

Så dessa ord får avsluta dagens blogg och tjuvstarta nästa veckas inlägg för då är det sista bloggen för februari vilket betyder månadssummering.

Vecka 7

Nu börjar det att röra på sig.

Min frölåda är sorterad och synkad mot en frökatalog. Efter många års odlande så vet jag vad som behövs i mitt hushåll och ungefär hur mycket jag kan lagra. Fast det är lätt att missa saker, därför synkar jag mina påsar mot en katalog. På så sätt blir alla kategorier genomgångna och dessutom får jag med några nya grejer. Man ska alltid prova något nytt.

Jag delar upp mina fröer i buntar. Dels efter växtfamilj, dels enligt min egen personliga ordning.

Katalogen som jag gillar bäst är Runåbergs. Deras fröer är i princip alltid ekologiska och nästan aldrig hybrider.

Förra året, ungefär så här dags, skrev jag ett antal inlägg som handlade om mina odlingsbehov och hur jag delar upp dessa.

Läs mer här:

Bladgrönsaker

Kål

Växthusväxter

Rotsaker

Bönor och ärter

Dessa inlägg har jag använt flera gånger som odlingsdagbok eller odlingsdokumentation. Ja inte bara dessa, väldigt många av mina gamla inlägg är väldigt värdefulla note-to-self-anteckningar. Gud nåde den som rör dessa. Mittmedia har blivit uppköpt av Bonniers och vem vet vad som kan hända då…

Jag handlar i princip uteslutande hos Runåbergs. De har överlägset mest tilltalande policy.

Vi är fortfarande lika övertygade om att ekologisk odling i olika former är en förutsättning för jordens överlevnad. /…/ Utan användning av lättlösligt konstgödsel och kemiska bekämpnings- och tillväxtmedel.

Runåbergs.

När inte Runåbergs har det jag söker så letar jag hos Lindbloms eller Impecta.

Jag tänkte att jag skulle utgå från min beställning och titta på en del av årets odling:

Palsternacka: Palsternacksfrö tål inte lagring så jag måste köpa en ny fröpåse varje år. I år blev det White Gem för att Student inte fanns i lager. Jag tycker att Student har blivit aningens bättre (färre sidorötter) men White Gem funkar också bra. (Apropå lagringslängd hos fröer så har Runåbergs en jättebra tabell här.)

Morot: Rothild är en vintermorot som jag har odlat förut. Den är alltså väldigt bra att lagra och jag vill köra på något tryggt.

Purjolök: Tidigare odlade jag Hannibal för att jag fick den rekommenderad. Funkade väldigt fint men nu blev det något nytt! Lungo d’Inverno ska vara extremt köldtålig vilket attraherar mig.

2017: året då Hannibal levererade stort!

Gul och röd lök: Med mycket pepp och påtryckning från odlarvänner ska jag nu odla lök från frö! Dessa ska planteras snart så jag hoppas kunna berätta mer om det i nästa inlägg. Sturon och Red Baron motsvarar mina förväntningar beträffande lagring och utvecklingstid.

Persilja: Egentligen är frysen proppad med persilja, en ört som funkar väldigt bra även efter frysning, men inget går upp mot färsk persilja så en liten rad någonstans vill jag ha… Dessutom är den tvåårig. Valde Grüne Perle för att den är vinterhärdig och jag ville ha en krusig sort.

Dill: Önskade egentligen Mammuth för att den blir stor, går i blom sent och är torktålig men den var slut. Därför valde jag Tetra som växer snabbt och blommar relativt sent.

Basilika: Alltid basilika i växthuset! Gärna flera olika sorter! Inget går upp mot att kunna lägga basilika i salladen, på mackan, i maten, på pizzan…

Alltid basilika i växthuset. Massor! Det kan växa runt fötterna på tomatplantorna.

Blomkål: Bunten med kålfröer var ganska tjock och jag behövde inte köpa några men det var länge sedan jag odlade just blomkål så det blev jag sugen på. Senast hade jag inte alls samma kunskaper så skörden blev uppäten av larver medan jag stod handfallen bredvid och tittade på. Neckarperle är tidig vilket lockar mig med kort säsong.

Paprika: Min bunt med paprikafröer börjar sina och de jag har är troligtvis gamla. De grodde inte förra året. Jag kompletterar med Marconi Rosso eftersom jag har lyckats med den förut och Ferenc Tender var snabb så den vill jag prova. Paprika är långsam och min säsong är kort så snabba sorter är välkomna.

Tomat: Jag var på en liten träff med några grannar där vi skulle köpa tomatfröer tillsammans. Det kommer alltså att komma lite nya spännande sorter därifrån när vi ses nästa gång i slutet av februari. Jag skulle bidra med Sibirjak, en normalstor, röd tomat som tål att odlas utomhus även i Kilsbergen. Alla grönsaker med sibir i namnet tål kyla. Frågor på det? Jag har odlat den förut med framgång och mina grannar blev intresserade.

Bönor: Blomsterbönan Prizewinner är vad den heter och har funnits i mina odlingar i många år. Vill inte vara utan den.

Nu snackar vi vinnarböna!

Sockerärt: Det var en himla massa fröer i min bunt med ärtfröer, det har experimenterats vilt de senaste åren. Fast nu ville jag ha en vanlig, hederlig, grön och söt sockerärta så Norli fick det bli.

Koriander: Samma som med persiljan – det finns massor i frysen – men färskt är svårt att slå så en liten kruka får det bli. Filtro var Runåbergs enda bladkoriander och det var precis vad jag ville ha.

Rosenskära: Så vitt jag vet är den inte ätbar men den är fin och lockar till sig insekter. Fast den egentliga orsaken till att vi vill ha den i år är svärmor. Det var hennes favoritblomma och hon gick bort i somras.

Det som inte Runåbergs kunde leverera fick jag köpa hos Impecta:

 

Gurka: Min sambo vill ha en klassisk inläggningsgurka, typ Västeråsgurka, och Diamant ska tydligen vara en sådan. Att denna är självpollinerande/partenokarp är ovanligt bland gurkor men väldigt värdefullt. Vi får inte in tillräckligt med insekter i växthuset för att pollineringen ska bli tillfredsställande.

Vinterbroccoli: Summer Purple är lila som namnet antyder. Dessutom väldigt köldtålig. Den får långa stjälkar och små huvuden vilket kocken i huset var sugen på. Nu är det upp till mig att kunna leverera Summer Purple till grytan.

Aubergine: För många år sedan försökte jag med aubergine men misslyckades på grund av okunskap. Nu gör jag ett nytt försök och kocken ville ha små frukter så valet föll på Blanche Ronde Á Oeuf, vita och äggformade. Ska sättas omedelbart så jag hoppas kunna berätta mer om det snart!

Sparris: Vi vill utöka vår sparrisodling och dessutom måste den föryngras efter 10-15 år. Sparris tar 3-4 år att växa till sig så det är dags att så en ny omgång av detta nu. Mary Washington var det enda alternativet hos Impecta men motsvarade mina önskemål.

Viktiga kriterier för mig när jag köper frö:

Att fröfirman är seriös och tar ett hållbarhetsansvar

Att det är goda grönsaker

Att fröerna är ekologiska

Att det inte är hybrider

Att fröerna inte är betade eller behandlade på något sätt

Att det är odlingsbart i zon 5 och ganska snabbväxande

Att det är goda lagringsegenskaper när det är grönsaker som måste lagras

Att grönsaken är tålig mot kyla

Att grödan är resistent mot diverse smittor

I något framtida inlägg tänker jag gå in djupare på varje kriterium.

Nu när podden Två odlare emellan har pausat så kan jag rekommendera Sara Bäckmos egen pod Skillnadens. Den är fin att ha i öronen nu när allt börjar sätta igång.

Apropå ovan nämnda ord om hur denna blogg funkar som en odlingsdagbok; jag ser att det är dags att så i växthuset. Jag fick så himla fin skörd av spenat i växthuset på vårvintern förra året och jag hoppas få det även i år. Fast fyra gånger så mycket.

Spenat från växthuset våren 2018.

Moksa

På den Indonesiska ön Bali är merparten av befolkningen hinduer till skillnad från övriga Indonesien som har världens största befolkning av muslimer.

Detta har bidragit till att en annorlunda och spännande kultur har vuxit fram på ön och att Bali är en av världens största turistattraktioner.

Om det är hinduismen eller andra orsaker som har fört med sig den utbredda vegetariska matkulturen på ön är jag osäker på. Under samma resa besökte jag även Gili Air, en annan av de 13 000 indonesiska öarna, och där var det vegetariska utbudet lika stort.

Nu var det inte det jag skulle skriva om, även om vegetarianism är en av grunderna till mitt odlande och bloggande, utan om en specifik plats på Bali. I staden Ubud, en ort med lång hantverkstradition, tillbringade jag några dagar. I utkanten av staden ligger Moksa, en jord-till-bord-restaurang i ordets rätta bemärkelse.

Bara vegetariskt på menyn, och det mesta på tallriken kommer från egen odling. Och med indonesiskt klimat innebär det fantastiskt odling. Sådan man bara kan drömma om. Eftersom detta är Indonesien så är det en open-air restaurang. Ett skyddande tak men inga väggar och odlingarna ligger i direkt anslutning till matbordet.

Svårt att välja! 50k = 35 kronor. (Ja, jag fotograferar menyer med mycket inspirerande innehåll, det kan vara användbart i köket hemma.)
Skön atmosfär runt restaurangen.
Och man satt precis intill odlingarna.
Sånt man inte kan odla hemma…

Att ingredienserna kommer från egen skörd är dock inte allt. Moksa är även permakulturellt certifierade vilket gör rundvandringen bland odlingarna och besöket ännu mera inspirerande. Permakultur är ju inte bara en designmodell gällande odlandet utan även hur hållbar och omsorgsfull hela verksamheten är.

Man bygger sarger runt de upphöjda bäddarna av skal från kokosnötter. Fiffigt. När de långsamt bryts ner blir de en del av odlingsjorden. Tänk den som hade sådana resurser.
Bambu funkar fint som krukor. Här förodlas nya plantor i september. Det går nog att odla året runt på Bali.
För att undvika torka så täckodlar man. På verandan står en hungrig sambo.
Här är ytterligare en bild på förodlingen men i bakgrunden ser man säckar med täckmaterial. Förutom detta såg jag så klart genomtänkta arrangemang för kompostering.

Läs mer om Moksas permakulturella verksamhet här.

Moksa bedriver även matlagningskurser, en liten butik och har en dojo, alltså en arena för kampsporter av olika slag.

Maten var så klart fantastisk. Kan vara den godaste och mest inspirerande måltid som vi åt under vår fem veckor långa resa. Fast det är klart, konkurrensen var inte så stor. Varken Ryssland, Mongoliet, Kina eller Japan spelar i samma liga som Indonesien.

Förutom fantastiska smaker så serverades maten på tallrikar från det närliggande krukmakeriet Gaya. Fruktdrinkar är ett måste på Bali.
Mera fantastisk mat!
Tempeh Ribs och sötpotatismos. Indonesien är det bästa stället för tempeh!
Desserterna var inte heller så dumma…

Jag rekommenderar varmt ett besök på Moksa om man besöker Ubud. Antingen tar man en taxi från Ubuds centrum, det kan inte bli så dyrt. Eller också gör man som vi, promenerar. Dels får man se mycket kul på vägen, dels får man motion. Man ska dock tänka på att trafiken är helt galen, det är sjukt varmt och det blir mörkt tidigt. Men med bra skor, vatten i väskan, lite fokus och en ficklampa är detta inget problem.

Pak Choi så det står härliga till!

Det är inte utan att man längtar lite till sommaren…

Fast det är inte så dumt med vinter heller. Skidspåren är magiskt fina fast jag blir en större fryslort för varje år som går. Och den 7 februari – precis just nu – firar denna blogg sex år!

Det är dags att inventera och beställa fröer. Förra veckan träffade jag några grannar för att komma överens om en sambeställning. Det var kul eftersom det blir sorter som jag inte har provat förut. Dessutom är en av dessa grannar trädgårdsmästare och har en trädgård utöver det vanliga och utrymmen för förodling som man bara kan drömma om.

Nästa vecka skriver jag lite mer om det.

Vecka 5

Den första månaden i detta downshiftarår är nästan slut. En liten summering utifrån mina mål är på sin plats.

Äpplena har tagit slut. Ska jag köpa svenska äpplen eller utländska ekologiska? Eftersom svenska, yrkesodlade, äpplen besprutas rejält (vi är inte bättre än andra länder) så väljer jag utländska och ekologiskt odlade äpplen. Här tar man hänsyn till både arbetskraft, mikroorganismer och nästa generation.

Ett icke längre existerande äppelförråd.

Januari har varit kallt. Frysen frostades av. Framför allt lär det vara en energibesparande åtgärd men det gav också en mycket god överblick över vad som faktiskt fanns i alla lådorna. Här har mumsats både potatis- och purjolökssoppa och andra godsaker som låg bortglömt i frysen.

Full koll i frysen.

Annat smarrigt som har ätits i januari är bland annat bröd med morot. Här bakas det en gång/vecka och vi behöver aldrig köpa bröd. När det visade sig hur mycket rivna morötter som låg i frysen så försökte jag bli lite kreativ för att använda detta utan att det skulle bli krystat.

Morotsbröd. Kände ingen större skillnad på smak eller konsistens men säkert lite mer näringsrikt.

Av det resterande morotsrivet stekte jag rårakor. Blandade med hälften råriven potatis, kryddade och stekte i ganska mycket smör. Försökte först med gjutjärnspanna men det fastnade så brutalt att jag tog en nonstickpanna. Jag vet, inte så hälsosamt men vad ska en rårakeamatör göra? Till detta åts en gräddfilssås med massor av dill. Från egen skörd: morot, potatis och dill.

En annan smarrig middag var tacoplåten från boken Plåtmat. Receptet finns här. Det var ruskigt gott och jag började direkt förvanska receptet till ett mera hållbart dito. Sötpotatis kan bytas ut mot svenska rotsaker. Cashewnötter kan ersättas med solrosfrö och svarta bönor kan lika gärna vara bondbönor i denna rätt.

Det är svårt att komma runt avocado och lime, dess smaker och konsistenser är så unika. Däremot kan man dra ner konsumtionen av dessa importerade och tvivelaktiga (avokadon) grönsaker.

Kommer att lagas igen i Getingedalen!

En annan god middag var bondbönor på portugisiskt vis. Detta åt vi till durrakorn men det hade varit lika gott med svenskt matspannmål, havre eller vete.

Istället för fläsk använde jag lite vegetariska baconbitar. Bönor, koriander, lök och vitlök från egen skörd.

Det har också experimenterats med rabarber. Dels för att den tar alldeles för stor plats i frysen, dels för att jag får så sjukt stor skörd varje år. Det måste gå att göra något mer av denna. Om det ingår citronjuice i ett recept så borde det funka med rabarberjuice i åtminstone hälften av fallen?

Eftersom jag kraschade vår råsaftcentrifug med just rabarber så gjorde jag på ett annat sätt denna gång. Koka upp, mosa och sila av.

Koka upp…
…sila av…
—och frysa in!

Jag ber att få återkomma med en utvärdering när jag har provat detta några gånger.

Jag äter helst av egen skörd eftersom det både är bra för jorden, dess invånare, min mage och plånbok. Som downshiftare (har fortfarande inte kommit på något bättre begrepp) gäller det att hitta vägar som inte tvingar mig att använda kontokortet. Att shoppa mindre är dessutom klimatkamratligt så därför är det lite spännande att hålla koll på kontoutdragen.

I januari har jag faktiskt inte handlat någonting utöver alla måsten. Måsten i mitt liv är mat, apoteksvaror (ej skönhetsprodukter), bensin, vissa medlemskap, kollektivtrafik och 1-2 restaurangbesök/månad.

Det där sistnämnda går förstås att ifrågasätta men för mig är dessa restaurangbesök alltid kopplade till umgänge med vänner och ofta en kulturell aktivitet. Sunda saker. Hälsosamma saker.

I mina inköp av mat ingår också tvättmedel, hushållspapper och sådant. Med vissa medlemskap menar jag idrottsförening och kulturförening. Idrott är hälsa men även socialt umgänge. Kulturföreningsbiten är mer eller mindre kopplat till mitt jobb så det kanske jag faktiskt inte ens behöver fundera över.

Bensinkostnaderna skulle jag väldigt gärna vilja göra något åt, ja alla kostnader som har med min nuvarande bil att göra. Jag går i konkurs varje månad på den bil jag har och när vintern är slut måste det bli en förändring på den fronten.

Särskilt om jag ska fortsätta yoga i stan. Den bilresan är rena ångestresan. I framtiden ska jag inte yoga varje vecka i grupp. Varannan får räcka.

En annan typ av återkommande utgift som jag vill förändra är prenumerationer. Papperstidningarna i brevlådan är betydligt färre än för ett par år sedan men jag ska nog se över detta en gång till. Dessutom betalar jag för Netflix och en annan i hushållet kostar på sig HBO Nordic. Nödvändigt? Jag köper också Storytel varje månad eftersom jag helst konsumerar böcker på det sättet. Där är jag dock helt säker på att jag gör klimatet en tjänst och att läsa är hälsosamt.

Den enda kostnad i januari som inte ligger inom ramen för något av ovanstående är säcken med tösalt för 49 kr. Visst är det härligt med vinter och snö men ibland innebär det också isig trappa och risk för liv och hälsa. Jag tror inte att brutna ben är ett dugg bra för klimatet.

Garanterade kostnader i februari kommer utgifterna för frö att bli! Ett angenämt utlägg som oftast brukar generera återbäring i slutet av sommaren. Jag brukar faktiskt kunna hålla mig på en sansad inköpsmängd. Jag vet vad jag behöver. Dessutom har jag rekordmycket egenodlat frö i år vilket ska bli spännande.

På ICA Maxi, där jag oftast handlar mat, har man förstått att det börjar klia i fingrarna hos odlarna. Strategiskt placerat direkt innanför entrén står det nu jord, fröer och annat spännande som hör till säsongen.

Många av produkterna är riktigt bra, det är både ekologiska fröer och KRAV-märkt såjord men jag behöver ingenting av det där. Jag ska snart inventera mina fröer och därefter brukar jag beställa hos Runåbergs, de står för sund fröpolitik. Resten är jag självförsörjande på.

Ekologisk såjord för den som inte förberedde sin egen i höstas.

En utställning som pågår för fullt på Örebro Konsthall är hundraåriga Gerd Görans. Eftersom hennes karriär har varit så lång så är också hennes konstnärsskap ganska brett. Det är långt ifrån allt som faller mig i smaken men det finns verkligen några målningar som är helt underbara. Ett plus i kanten, och orsaken till att jag skriver om Gerd Görans utställning här, är motiven med grönsaker!

Jag skulle gärna ha denna målning med morötter och svamp ovanför soffan. Nej i köket förresten.
Kul med tygpotatisar!

Konsthallen har gratis entré och ligger nära busshållplatsen. Kultur für alle.

Nu ska jag knäcka alla nötter som är kvar från julen och blanda i müslin. Nästa vecka kommer jag att skriva om en specifik plats på Bali. Garanterad odlarinspiration utlovas!

Över Honshu med campingbuss del 2

Bambu. Här växer det som skog. En av de större och mer välbesökta bambuskogarna ligger väster om Kyoto. Visst, det är häftigt med bambu höga som tallar men det var alldeles för mycket folk på platsen.

Världens största gräs. Arashiyama Bamboo Grove väster om Kyoto.

Efter att ha strosat omkring i detta en stund hamnade vi vid en tempelentré. I det här landet är det gott om tempel, alltså brutalt många tempel, så man kan inte ägna tid åt dem allihop. Man får välja något här och där.

Dels kom detta tempelbesök väldigt lämpligt i vår resplan, dels var det omgärdat av en vacker trädgård, så vi valde att gå in.

Tenryuji Temple, Kyoto.

Alltså Japan och trädgårdar. Det är så otroligt vackert. Man jobbar mycket med mossa, växter i olika höjd, olika gröna nyanser och varierade bladformer.

Sten, grus och trä är också vanligt förekommande inslag. Liksom vatten. I dammen ovan simmade det färgsprakande koifiskar.

Vägsträckan mellan Kyoto och Nagoya var väldigt fin. En del av sträckan kallades Oumi Green Road och här låg teodlingarna som på ett radband.

Vi valde ett stanna vid ett litet familjeföretag och köpa grönt te direkt från odlaren.

Teodlingar på vägen mellan Kyoto och Nagoya.

Tokoname, söder om Nagoya, var ett av resans huvudmål eftersom det är ett historiskt viktigt centrum ur keramikperspektiv. Det är dock inget jag kommer att skriva om här men den som är nyfiken på vad jag upplevde där får gärna kontakta mig. Jag rekommenderar alla med intresse för keramik att åka dit.

 

Trädgård i Tokoname

Däremot så är Magome värt att skriva om i en odlarblogg. Inte nog med att det är en otroligt vacker liten stad, den ligger helt fantastiskt i bergen och har varit en viktig plats i Japans historia.

Magome
Stilleben, Magome
Även på sluttningarna runt Magome odlades det te.

En vanlig gröda i  köksträdgårdarna var den på bilden nedan. Jag förstod aldrig vad det var men jag visade bilden i Facebookgruppen Vilken växt och fick genast svar. Taro heter den och man äter framför allt rötterna.

Taro – i alla japanska köksträdgårdar.
Grönsaksland med storvuxen lök i Magome.
Lök på tork blir ett extra vackert inslag i japansk miljö.

Självklart var vi tvungna att stanna till på någon trädgårdshandel i Japan. Spännande att spana in vad de har för utbud. Egentligen är inte skillnaden så stor förutom att det fanns mer av allt.

Antalet sekatörer för finlir var så klart fler. Liksom solhattarna. Människor är väldigt bra på att skydda sig från solen här. Heltäckande klädsel och hatt gäller.

Mycket att välja mellan i sekatörhyllan.

1000 yen var ca 82 kronor.

Trots att detta var i slutet av augusti så såg vi nysådd överallt. I Japan borde det inte vara något problem att få ut tre skördar per år. Kanske mer. Mycket sol, värme och regn. Och lång säsong. Jag förstår om man köper fröer vid denna tid på året.

På grönsaksmarknaderna på rastplatserna fanns det inte bara ätfärdiga grönsaker. Här fanns även plantor för utplantering. I Sverige hade det inte varit läge att sätta ut kålplantor i början av september men här funkar det nog perfekt. 60 yen är ungefär 5 kronor.

Vi styr resan österut via Mount Fuji (otroligt vackert) och Yokohama innan vi tar en sväng på halvön Bōsō (Bōsō-hantō) och spanar in vackra vyer över Stilla Havet. Där andas vi för sista gången japansk lantluft innan vi beger oss till Narita, lämnar tillbaka campingbussen och sätter oss på flyget mot Indonesien.

Nästa inlägg blir det sista för januari 2019. Därför kommer jag att göra en självhushållarsummering av årets första månad. Berättelsen om Indonesien får vänta. Där fanns det i synnerhet en plats värd att skriva ett helt inlägg om.

Över Honshu med campingbuss

I mitt förra inlägg berättade jag om tågresan genom Ryssland. Idag tänkte jag visa lite bilder från resan med campingbuss över ön Honshu. Det är den mittersta delen av Japan, där Tokyo, Kyoto och alperna ligger.

Vi flög från Beijing och landade på Narita Airport öster om Tokyo. Där transporterade vi oss vidare till Japan Campers där vi hade bokat en liten buss, ombyggd till campingbuss.

Ett vanligt sätt att resa på i Japan är tåg. Med deras supersnabba Shinkansens kan man alltid räkna med att komma fram i tid. Men om man vill ut i naturen, hitta de där udda pärlorna och inte vara beroende av tider, då ska man resa med bil istället.

Vänstertrafik råder men man vänjer sig. Ordning och reda är det också, det är allt annat än trafikkaos i Japan. För att åka motorväg fick man betala rätt så mycket men man kom å andra sidan fram mycket snabbare. Det lockade inte oss alls. Vi valde de långsamma gratisvägarna och fick se mycket kul efter vägen. Fast det tog så klart tid.

Vårt hem i två japanska, heta veckor. Ja, förutom de två hotellnätterna som vi unnade oss…

Innan jag lämnar det praktiska och går över till mina odlariakttagelser så vill jag också nämna att

– Det finns rena gratistoaletter överallt i Japan. Man behöver aldrig fundera på den detaljen.

– De pratar verkligen ingen engelska och det är grymt svårt att förstå vad det står. Det är värt att hyra ett japanskt SIM-kort till telefonen och ta hjälp av Google Translate emellanåt.

– Det är det överlägset mest vänliga, artiga och leende släkte jag har träffat på. Bugandet visste inga gränser.

Det är ett kärleksfullt folk. Det är åtminstone känslan som de levererar. Man odlar också väldigt mycket grönsaker. Och dessa säljs konstigt nog på alla större rastplatser. Fast vegetarianism är helt obekant. Man äter fisk till allt och kryddar gärna med fiskbitar och fiskbuljong (dashi). Vi kunde i princip aldrig äta maten i Japan.

Ofta var det grönsaker som man kände igen, gärna i bautastorlek. Vädret är gynnsamt i Japan. Det var 35-40 grader varmt och det regnade en (skön) skvätt varje dag.
Kul färger och former på auberginerna!
Fast nästan lika ofta var det grönsaker som man inte kände igen. Eller är detta nässlor? En lila släkting till våra brännässlor?
What?
Himla skoj att botanisera i de Japanska fröhyllorna. Det är så vitt jag vet inte tillåtet att handla med sig men titta är också spännande.

Vi körde motsols över ön. Från Narita bilade vi norrut, mot Nikko, och sedan vidare i någon slags amöbaformad cirkel via Maebashi, Toyama, Kyoto, Nagoya, Magome, Fuji, Yokohama och sedan tillbaka till Narita.

Egentligen besökte vi väldigt få storstäder, det är inte lika intressant, utan vi snirklade oss runt dem istället.

Bilden nedan är från Nikko, ett stort tempelområde med magisk natur. Alltså dessa trädgårdar och parker. De är förlamande vackra.

Vi styrde gärna vägen förbi en badsjö då och då. Ett hett land och svettiga nätter i en campingbuss bidrog till behovet. Det här är Lake Chuzenji, eller Chuzenji-ko, som ligger på 1269 meters höjd vid foten av Mount Asama, eller Asama-yama.

I Japan odlar man i distrikt. Pärondistriktet, sallatsdistriktet, morotsdistriktet och så vidare. I de privata trädgårdarna såg det mera ut som hos oss, lite av varje, men den industriella odlingen var rätt så strikt uppdelad.

Kanske praktiskt men vad gör man om det blir invasion av morotsflugor, då går hela distriktets skörd åt fanders? Fast vi såg väldigt mycket besprutning, nät, plast och andra skumma grejer. Japan importerar i princip ingen mat, en god idé i sig, men det för samtidigt med sig vissa konsekvenser. Monokulturens baksida.

Sallatsdistriktet! Och sjukt mycket plast! Det här måste vara en värmetålig sallatssort för här hemma tycker jag att sallat är svårodlad redan vid 25 graders värme.
Kåldistriktet! Fotot är taget i farten från bilen…
Morotsdistriktet! Dubbelrader! Det som Sara Bäckmo alltid pratar om.

Nashipäron, en frukt som man ser då och då i våra mataffärer. Det ser ut som ett gråbrunt äpple men smakar mera som ett saftigt päron. I Nashipärondistriktet hade man satt en liten papperspåse på varje frukt. På. Varje. Frukt.

Först trodde vi inte våra ögon…
…men när vi kom närmare så såg vi att alla frukter var skyddade i ett litet fodral. Över huvud taget var alla fruktträdsodlingar stramt klippta och styrda av stolpar och linor. Det var fritt att röra sig under träden, smidigt vid skörd så klart.
I fruktdistrikten var det ofta små vägkiosker där man kunde köpa färska varor. Japansk kund till vänster och svensk turist till höger…

 

Där man inte odlade grönsaker så odlade man så klart ris. Det kunde vara hur små jordplättar som helst, antingen var det ris eller solpaneler.
Väldigt vanlig syn i Japan.

En riktig must-see-plats i Japan, enligt mig, är Ainokura. En världsarvsby mellan två bergsmassiv i Toyama. Även här odlade man så klart. På varenda liten tom plätt. Var det inte ris så var det grönsaker.

Eftersom ris måste växa i vatten så är det omöjligt att odla i en sluttning. Därav terrasserna och de finurliga vattenkanalerna. I Aionkura var det bara trähus med halmtak.
Men när det är som mest gemytligt och rart så dyker plasten upp. De älskar verkligen sin plast i Japan.

En annan plats, som också är ett världsarv, är Takayama. En mindre stad men med mycket av den gamla stadsbebyggelsen kvar. Här såg vi fler turister än vanligt.

Gatorna var smala och husen låg dikt an både varandra och vägbanan. Det var tätt mellan brandposterna och fyllda vattenhinkar stod utställda med jämna mellanrum. Tajta avstånd hindrar inte japanerna. Växter kan även bo i kruka på ett stenkant och det kan bli enormt fint även det…
Den här bostaden hade lite mer utrymme framför sitt hus. Den tomma ytan är till för bilen.
Träribborna är egentligen en liten bro. Det gick smala kanaler på båda sidorna om vägen, mellan gatan och husen.
Jag är imponerad av hur tomaterna kan vara så höga och frodiga när de har så små krukor att växa i!

Oj det blev mycket. Men det var så mycket som var härligt i Japan. Därför blir det en uppföljning i nästa blogg. Japan del 2. Då blir det Kyoto, Magome och lite annat.

Sayonara.

Genom Ryssland med tåg

Privet.

Idag har jag lovat att berätta lite om resan som jag gjorde i augusti och september. Den inleddes med sex dagars tuffande på ett tåg från Moskva till Beijing; den transmongoliska järnvägen.

För att detta inte ska bli en reseblogg så tänkte jag mest berätta om odlandet som jag bevittnade efter vägen. För odlade, det gjorde man friskt.

Rälsen gick genom obygden mellan stora städer såsom Perm, Yekaterinenburg, Omsk, Novosibirsk och Irkutsk. Vi passerade massor av datjor, alltså ryska fritidshus med odlingar.

Tydligen finns det 60 miljoner datjaägare i Ryssland, varannan storstadsbo har tillgång till en datja, och de flesta odlar på sin tomt. Det fanns en tid då detta var livsnödvändigt för ryssarna, butikshyllorna gapade tomma, men tyvärr är pensionerna så låga i Ryssland att det är nästan lika nödvändigt idag.

Mataffär i Irkutsk, inte en tom hylla så långt ögat når, och en fundersam sambo. Det var inte alltid så lätt att förstå vad det var. Google Translate var behändigt när det fanns täckning för en svensk mobiltelefon.

Under sovjettiden var datjan medborgarens enda privata egendom och den stora känsla av frihet som detta gav upphov till lever kvar även om det är fritt att äga både det ena och andra idag.

Källa

Att äga en datja blev nyligen annorlunda för ryssarna. Vid årsskiftet trädde en ny lag i kraft och därmed finns det inte längre några datjor. Istället heter det nu trädgårdsodling (den större modellen där du även får bygga) eller odlingslott (den mindre där du inte får bygga).

Tanken är att detta ska minska antalet konflikter. Stugområdenas gemensamma ärenden är tydligen ofta upphov till gräl. Gränsdragningen, som vid Sovjetunionens fall slarvades bort, har också varit orsak till många grannfejder. Nya skatteregler som grundar sig på datjans storlek blir så klart knepiga när gränsdragningen är luddig.

Mer om datjor finns att läsa här.

Detta var den överlägset vanligaste växthusmodellen i Ryssland. Förmodligen faller det mycket snö i dessa delar av landet (Sibirien) och då är detta en hållbar sort.

Den vanligaste grödan som jag såg var potatis och kål. Nu ska man komma ihåg att både iakttagelser och bilder är tagna i farten från ett tågfönster. Rödbetor såg jag också. Det är klart, de måste ju kunna laga sin Borsjtj. Fast det handlar nog mest om att det är lättodlat eller lättlagrat. Och därav kommer nationalrätterna.

Potatis och rödbetor – inget snack om att det är lätt att odla – men kål är ju lite bökigt med alla skadeinsekter. De har väl något knep för kål är vanligt både i odlingarna och på ryska matbord.

Här ser man att det används nät vilket är effektivt mot vissa skadedjur.

Ringblommor och solrosor såg jag gott om men det beror nog mest på deras storlek och färg som lätt gick att uppfatta i farten. Fruktträd var det ont om. Kan bero på de kalla vintrarna.

Havtornsbuskage, till synes vilda eller förvildade, fulla av orangea bär passerade jag också. Försökte verkligen fånga dessa på bild men det blev jättedåligt. Havtorn är ju en tålig växt som växer långt norrut så det är förståeligt att man satsar på dessa näringsbomber här.

I dalen intill Bajkalsjöns södra spets låg det många stugor och det är klart, här är säkert marken extra bördig. Bajkalsjön är världens djupaste och blir aldrig varmare än 15 grader så man såg inga badare.
En del har strandtomt. Undrar om det är lika flott som i Sverige? Av standarden att döma känns det inte så.
De omgivande landskapen skiftade från åkermark, björkskog och kulliga barrskogar. Ju närmare Mongoliet vi kom desto mindre växtlighet.
Inte långt från Mongoliet.

Så fort vi kom in i Mongoliet så försvann växtligheten och odlandet. Skillnaden var markant. Här bor nomaderna, hästfolket, och i Gobiöknen var det inget liv alls.

När tåget åkte in i Kina så odlades det för fullt igen. Men nu var det enorma arealer av industriellt odlande istället. Väldigt mycket majs till exempel. Djurfoder.

Det var svårt att fotografera från tåget i Kina. Här var det så otroligt varmt att man hade låst alla fönster och startat luftkonditioneringen istället. Rutorna var så smutsiga att fotona bara blev en besvikelse.

Japan däremot, där reste jag på ett helt annat sätt och kunde ta många kul bilder så i nästa inlägg blir det japansk odling!